Allmänintresset som exploderade

Möjligtvis är det inte helt avsiktligt, men jag får känslan av att förre pressombudsmanen Pär-Arne Jigenius jobbar eskalationism när han skriver på DN Debatt:

Numera är det inte särskilt kostsamt att låta trycka en debattbok eller pamflett. Fortsätter denna utveckling får vi väl snart se cyniska redaktionsledare som finansierar utgivningen av en kontroversiell skrift så att de får något att hänvisa till, det vill säga ett alibi för att publicera uppgifter som de inte vill ta det direkta ansvaret för att offentliggöra. Här öppnas nya affärsmöjligheter för skrupelfria bokförläggare och försiktiga chefredaktörer.

Men denna spekulation lämnar han ett strålande bidrag till undersökningen av pressetikens kris. Emellertid antyder aldrig den förre pressombudsmannen att krisen skulle kunna vara systemisk, att den skulle kunna handla om hur dagens sammansättningar av medier har luckrat upp den klassiska åtskillnaden av privat och offentligt. Det är anmärkningsvärt att han inte ens nämner nätet. Men också beundransvärt konsekvent av Pär-Arne Jigenius att inte alls yttra sig om utgivandet av själva den bok som står i centrum för debatten.
För honom är detta fortfarande bara en fråga om chefredaktörers moral. Särskilt klandrar han Aftonbladets Jan Helin för dennes sätt att tolka begreppet allmänintresse. Jan Helin skrev:

Det är relevant att ge allmänheten kännedom. Inte bara om att Sveriges statschef anklagas i en ny bok, utan även för vad.

Aftonbladets chefredaktör hänvisar till idén om vad som skulle kunna kallas andra gradens allmänintresse för att rättfärdiga publicering av rykten som Aftonbladet annars inte skulle publicera. Denna metanivå är idag omöjlig att bortse ifrån. Samma sak sker med pressen i förhållande till Flashback och inkorrektisterna – när en uppgift cirkulerar tillräckligt mycket på nätet så kommer den att få allmänintresse, om inte i sig så i egenskap av något som cirkulerar. Samma slags process gör pälsdjur till kultur.

Pressetiken utgår i grunden från två nivåer: “verkligheten” och “pressen”. Den nöjer sig med att reglera förhållandet mellan dessa två nivåer. Böcker och vad som står i dem har väl traditionellt sorterats in som verklighet, bland annat för att utgivandet av böcker krävt en viss insats av verkligt kapital.
Så är det inte längre, precis som Pär-Arne Jigenius påpekar. Men i lägen som dessa är det fortfarande bekvämt för kvällspressen att uppfatta “publicering i bokform som en tung och förtroendeingivande form av offentliggörande”. När en bok kommer ut och innehåller kontroversiella påståenden som tidningsredaktionen sedan länge känt till, så blir påståendena verkliga på ett annat sätt “och de förtjusta redaktörerna kan hänge sig åt rollen som referenter, som bara återger vad som redan har publicerats i en bok”.

Kungen är ointressant i sammanganget. Tidningarnas dubbelmoral är heller inte vad jag vill åt. Utan vad Pär-Arne Jigenius bidrar till att belysa är att själva begreppet “allmänintresse” håller på att explodera i vårt samtida medieklimat. Till skillnad från honom tror jag inte att lösningen finns i moralisk rättning bland en handfull chefredaktörer, fast inte heller på det motsatta som väl skulle vara en total nihilism där allt som kan kittla någon har “allmänintresse”.

Pressetiken är i kris, vilket inte betyder att den är “död” men däremot att det är klokt att tänka på de etiska alternativen till pressetik. Krisen består bland annat i att ingen längre kan veta vilken information som har “allmänintresse”. Vad som saknar allmänintresse idag kan ha det imorgon, om viss information börjar ta spinn i andra medier än de som räknas till pressen.
Ja, i förlängningen är det kanske inte främst pressen som är i kris utan “allmänheten”. Hur kan vi konstruera en etik där vi inte behöver hänvisa till denna luddiga entitet? Det är den stora utmaningen.