Låt oss prata om hjärnan utan att fastna i om nätet gör oss dumma

Det vore synnerligen tråkigt om Nicholas G. Carr fick patent på att kombinera hjärnforskning och mediehistoria. Ändå känns det lite så. Om man väger in neurologi i en diskussion om skillnaden mellan papper och skärm så löper hela frågeställningen risk att vulgariseras till ungefär “gör datorer oss dummare eller smartare?” Detta som en följd av Carrs genomslag med artikeln “Is Google making us stupid?” från sommaren 2008, som nu i somras följdes upp med boken The Shallows.

Is Google making us stupid?” var en lätt missvisande rubrik på en artikel som inte alls var då dum. Nicholas Carr hänvisar bland annat till Friedrich Kittler för att underbygga tesen om att våra medieteknologier påverkar hur vi tänker. Påståendet är knappast märkvärdigt men går ändå på tvärs med idé om individens fria valmöjlighet som särskilt i USA präglar mycket av samtalet om digitalisering.
Jag har däremot inte läst The Shallows, bland annat för att jag hyser en allmän fördom mot de böcker som skrivs av amerikanska journalister som direkt uppföljning på en artikel. Väldigt ofta består då bokversionen mest av utfyllnad. Några som däremot har läst den och kommenterat den på svenska är Anders Mildner, John Swedenmark, Torsten Kälvemark, Håkan Lindgren, Sam Sundberg och Pelle Snickars.
Särskilt den sistnämnda framhåller en av två viktiga invändningar mot The Shallows, som rör ett av bokens grundantaganden: att “det djupa läsandet” (av klassiska romaner) är en förmåga som är oskiljbar från “det djupa tänkandet”. Nicholas Carr har tydligen hämtat en tesen från Maryanne Wolf men som Clay Shirky påpekar borde man redan här stanna upp och fråga sig varför just det att läsa ska tilldelas en särställning i förhållande till tänkandet. Vad man då gör är ju att nedvärdera det tänkandet som finns i att skriva, att prata, att dansa, att drömma, att räkna, att musicera…
Vi borde kunna prata om för- och nackdelar med läsning på skärm kontra läsning på papper, utan att först upphöja läsningen i sig på en piedestal. Tyvärr känns det som att Nicholas Carr har försvårat detta.

En andra viktig invändning mot The Shallows har postats av Karin Lilja på Bokprat.se, som även har läst neurovetaren Torkel Klingberg som Nicholas Carr flera gånger hänvisar till. Karin Lilja skriver:

Det Klingberg menar är dock att arbetsminnet verkar gå att träna upp med minnesövningar (eller med droger, som kaffe). Dessutom ägnar han ett kapitel åt hur datorspel på olika sätt kan träna upp arbetsminnet, och han menar också att det är viktigt att man ligger lite på gränsen för vad man förmår – det ska vara precis lagom jobbigt.

Karin Lilja uttrycker även en allmän skepsis mot “skribenter som använder naturvetenskap – och då särskilt biologi – som ett att sätt förklara sin poäng”. Detta är förståeligt, men samtidigt vore det mycket trist om vissa polemiska användanden av hjärnforskningen helt skulle diskvalificera dess rön från diskussionerna om nya medier. För det behöver inte alltid handla om att bevisa en “poäng”, särskilt inte den billigaste sortens poänger som handlar om att det digitala är bra/dåligt. Forskningen kan lika gärna hjälpa oss att ifrågasätta uppfattningar som vi annars tar för givna.

Detta skulle inte alls vara en bloggpost om Nicholas Carr. Jag hade bara tänkt skriva några inledande rader om att detta inte skulle handla om hans frågeställning utan, tvärtom, om hur hjärnforskning kan bidra till en diskussion som inte polariserar analogt och digitalt som bra eller dåligt. Men detta inlägg har redan blivit tillräckligt långt, så det egentliga ämnet får vänta till nästa inlägg. Tills dess vore det givande med kommentarer, inte minst från er som faktiskt har läst The Shallows.

7 kommentarer ↓

#1 andersmi on 4 November 2010 at 2:01 pm

Jag tror ju att våra texter kommer att förändras, som ett led i utvecklingen. Text anpassas alltid efter formen på läsandet. Letar man efter möjligheter istället för problem skulle man ju då kunna fundera över vilka textformer vi skulle kunna skapa som inte existerar i dag. Och vem som kommer att skapa dem.

#2 Gisela on 4 November 2010 at 2:29 pm

Jag läste The Shallows med Bokprat och tycker definitivt att man ska “dra in” neurovetenskap och biologi där det är lämpligt. Kruxet där är väl just “när det är lämpligt” men det tycker jag det är i detta fall och ser fram emot vad du har att säga om saken.

Hjärnan är plastisk och det är därför en helt rimlig hypotes att sätten vi använder hjärnan på påverkar hur den fungerar. På både gott och ont.

Några forskare på KI har studerat hur hjärnan påverkas av att lära sig läsa, de skrev om det i SvD för några år sen: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/att-lara-sig-lasa-forandrar-hjarnan_119431.svd

Där handlar det i och för sig bara om att kunna läsa vs vara analfabet, inte om att läsa “djupt” vs att läsa “ytligt” (om det nu verkligen är det man gör på internet – varför sitter jag här och skriver det här om det verkligen är så?). Men de verkar mena att förmågan att resonera abstrakt är sämre hos dem som inte kan läsa, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Jag ser med stort intresse fram emot mer forskning på området.

Och om vi ska prata om hur någonting påverkar hur vi förstår information och hur vi tänker, så blir det ju nästan fel att INTE ta med hjärna & biologi i det.

Jag tycker det verkar finnas ganska lite som tyder på att ingen orkar läsa, tänka eller skriva meningsfulla, djupa saker längre, även på nätet. Ja, det finns massor av människor som inte ägnar sig åt det, men är det människor som skulle ha gjort det om internet inte fanns? Släpps det färre böcker idag? Konkurrerar internet med framförallt böcker eller vore det mer meningsfullt att jämföra det med tv-tittning?

Samtidigt kan jag känna igen ytligheten, rastlösheten och zappandet som Carr beskriver att han känner sig drabbad av. Själv har jag nyligen påbörjat studier (igen) och känner att det är ett pågående arbete att ställa om till att läsa djupare, koncentrera sig längre. Jag tycker det vore meningsfullt att studera hur organisationer och individer själva kan agera för att kunna få lite mental lugn & ro och bättre koncentrationsförmåga.

#3 P O on 4 November 2010 at 2:45 pm

Carr hänvisar till ett fåtal vänners/kollegors upplevelser av att rastlösheten inför längre texter har ökat – och framställer skärmläsandet som problemet. Just detta eventuella läsandets rastlöshet vore intressant att fundera mer över – i vilken utsträckning det upplevs, vad orsaker kan tänkas vara, vilka konsekvenser de kan få för såväl läsandet som skrivandet som tänkande etc. Själv känner jag igen mig i läsandets rastlöshet. Och jag gillar inte känslan.

#4 Jånte on 4 November 2010 at 4:48 pm

Instämmer också i upplevelsen att rastlösheten vid djupläsning ökat sedan internets intåg, med tillägget att den (i mitt fall) tycks försvinna efter en tids nätfrånvaro.

#5 Richard Gatarski on 4 November 2010 at 11:06 pm

(Inte läst Shallows), men vad är problemet med att vi inte orkar läsa längre texter längre? OK, vi förlorar det “djupa tänkandet” men poängen är att vi (i betydelsen kommande generationer) står på randen till att erövra det “djupa kännandet”. Med hjälp av verktyg som inte fanns när skrivkonsten fick chans att dominera hjärnans formationer.

En djupare tanke bakom denna kommentar kan läsas på http://www.weconverse.com/2007/08/23/tank-om-kanslorna
och alt eller mer specifikt i http://www.weconverse.com/wp-content/uploads/gatarski_filosofikurspapper_1995.pdf

#6 Karin Lilja on 5 November 2010 at 5:06 pm

Det där att jag skrev om skribenter som använder naturvetenskap – egentligen tycker jag att det är kanonbra om man gör det (liksom att man tar del av all sorts forskning). Däremot har många professionella skribenter (ofta journalister) en alldeles för skral naturvetenskaplig/teknisk grundutbildning för att kunna dra särskilt listiga slutsatser av vad forskarna forskat fram, så att det blir lite tråkigt.
Det är ungefär som de som säger att Darwin sa att att “starkast vinner” och sedan bygger ett långt resonemang på det. Han skrev ju “the survival of the fittest”, och det är en helt annan femma.

#7 COPYRIOT | Papper kontra skärm i hjärnbarken on 7 November 2010 at 1:15 am

[…] Kanske liknande Låt oss prata om hjärnan utan att fastna i om nätet gör oss dumma […]

Kommentera