Entries from October 2010 ↓

Höstvandring

Thomas Frössman a.k.a. Hästkobra har satt samman en eklektisk höstmix. Två och en halv timmar av höstlig musik som jag är ganska säker på att du vill försjunka i. Så ladda nu ner:

Ingen idé att mer ingående försöka formulera musikens inriktning i ord. Beskrivningar som “lätt höstmelankolisk psych/ambient/rock/pop/dub/step/noise/weird-mix” säger knappast så mycket. Lyssna bara. Vik 145 minuter åt höstlig musik som du inte själv behöver välja och som saknar förteckning. Det finnas ofta en särskild kvalitet i att inte kunna glutta på en tracklist.

Så var det sagt som skulle sägas. Resten av denna bloggpost består av ren utfyllnad, i form av en redogörelse för när jag i eftermiddags lyssnade på nämnda mix, irrandes runt i mitt Hägersten. En underskön höstdag: grått, grönt och alla tänkbara nyanser av gult. Folktomt. Efter en stunds letande hittade jag Georg Dahlqvists park som inte alls var någon park utan mest ett klippigt skogsområde med en bänk. Men väl gömd, inuti ett villakvarter med det märkliga namnet Positivhataren.

Första tanken är att någon fyndig typ ritat till ett extra streck där det ska stå “Positivhalaren”, men en närmare undersökning visar att kvarterets officiella namn faktiskt är just “Positivhataren”. Varför denna aversion mot mekaniska musikinstrument?

Troligast är att kvartersnamnet refererar till August Blanches lustspelsdebut Positiv-hataren från 1843. Alltid lär man sig något och alltid går man vilse i dessa slingrigt kuperade villakvarter. Någonstans i den triangeln som bildas av tunnelbanestationerna Västertorp–Axelsberg–Mälarhöjden måste det finnas en märklig attraktor som skapar en icke-euklidisk stadsgeografi – någon annan förklaring finns inte till att jag alltid går vilse och aldrig lyckas memorera en väg. Så befann jag mig plötsligt i nära anslutning till mitt hemkvarter i Västertorps skulpturpark. Fortfarande dessa vidunderliga kaskader av färg.

Fundamentet upplyser om att Stig Blombergs skulptur Systrarna (1953), likt de flesta konstverken häromkring, har donerats av “Hägerstensåsens kulturella förening”. Senare finner jag lite mer info i en doktorsavhandling i konstvetenskap.

Förorterna Västertorp och Hägersten uppfördes efter kriget som ett slags idealsamhällen, , likt dem Sven Markelius 1945 beskrev i Stockholms generalplan Det framtida Stockholm. /…/
Den journalist som i Dagens Nyheter 1949 rapporterar från förorten, konstaterar mycket riktigt hur “viljan att skapa Västertorp till idealsamhället är stark” och meddelar vidare att ambitionen är att göra “området till ett levande samhälle med sin egen ’personlighet’. Vill ha ett centrum med en komplett och livligt pulserande affärsgata, ungdomsgårdar, bio, kondis, restauranger, bibliotek etc.” /…/
Direktör vid den byggfirma, Olsson & Rosenlund, som byggde flera av bostäderna både i Hägersten och Västertorp var Fritz H. Eriksson; en konstintresserad affärsman med djupt engagemang i svenskt konstliv. /…/
Genom Erikssons initiativ hade redan 1945 Hägerstens kulturella förening bildats. Föreningen skulle tillva- rata sociala, kulturella och konstnärliga intressen då de nya bostadsområdena uppfördes i Hägersten och Västertorp. På Erikssons förslag bildade föreningen fonder, där pengar sparades för varje ny lägenhet som såldes. /…/ Ett direkt resultat är de 21 skulpturer som finns uppförda i Västertorp – varav 16 donerades av Fritz H. Eriksson själv.

Hägerstensåsens kulturella förening har för länge sedan upphört, men när jag på gångvägen hemåt passerade följande konceptuella papperskorg slog det mig att det borde finnas ett organ med befogenhet att utvidga Västertorps skulpturpark genom att konsekrera passande ready-mades.

(Om du läste ända hit – trots förklaringen om att utfyllnad skulle följa – så hoppas jag verkligen att du redan har börjat lyssna på den musikmix som detta inlägg egentligen handlade om.)

En vindsvåning i fem dimensioner

1. Pappershögen
Av någon anledning levereras pappers-DN för tillfället dagligen till vår brevlåda. Bland de vardagliga irritationsmoment som följer med detta stavas de främsta DN Bostad och DN Motor, dessa enorma ansamlingar av nedmalt trä som varje vecka måste fraktas från tamburen till lådan för pappersinsamling.
För snart två veckor sedan hann jag under denna frakt notera rubriken “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” över en typisk DN Bostad-bild. På bilden syntes en proper riskkapitalist i skarpa konturer framför sin teppanyakihäll, medan hans fru var i rörelse och därför framträdde som en suddigare gestalt. Jag lyckades dock snappa upp hennes namn, Nina Persson, och hann något förhastat tänka “Det var som fan, Cardigans-Nina!”
Allt detta gick på några sekunder. Sedan hade DN Bostad förpassats till den vanliga högen i väntan på att tas om hand av Pressretur AB.

(Lika som bär? Kanske inte. Förlåt för att jag förväxlade dig med Nina Persson, Nina Persson.)

2. Smittan
Några dagar efter publicering var ett stort antal människor rörande överens om att artikeln var helt vansinnigt. Att en gräns hade passerats. Var då detta en gräns som var och en av oss liksom redan hade i oss? Knappast.
Få av oss hade läst artikeln förutsättningslöst från första början. Om vi ändå hade gjort det hade säkert många av oss reagerat, men det är tveksamt om vi oberoende av varandra skulle ha stegat fram till tangentbordet för att meddela världen hur jävla bisarrt det hela var.
Endast en gradskillnad skiljer texten om vindsvåningen från vad man annars kan läsa i dagspressens bostadsbilagor. Men genom att en länk cirkulerade på Twitter, Facebook och bloggar uppstod snabbt en överenskommelse om att den här artikeln hade passerat ett kritiskt tröskelvärde. Med andra ord skapades tröskelvärdet som en smitta, vilket är något annat än att säga att det fanns ett antal människor som redan hyste vissa uppfattningar som artikeln sedan kolliderade med. Smittan spred sig sedan vidare genom bland annat Henrik Schyfferts twittrande, men det går knappast att peka ut någon rabulist som särskilt ansvarig för att vindsvåningen uppnådde ett slags självsvängning inom vissa digitala medier.
Om DN inte hade lagt upp texten på webben utan nöjt sig med att trycka den i papperstidningen så hade den knappast blivit ett fenomen. Då hade omnämnandena på nätet kunnat räknas på ena handens fingrar. Så täta är skott.

3. Remixkulturen
En rad nya livsstilar har under den gångna veckan frilagts. Ventilationsrum och gruvschakt, studentlägenhet och flerfamiljshus, andrahandsetta i närförort och sanitära olägenheter på Hisingen – alla är de numera klassade som “sätt att leva”, tack vare DN Bostad. Minst en stilfull uppläsning har gjorts. Uppfinningsrikedomen har flödat när vindsvåningen har vrängts både hitåt och ditåt.

Nästan allt av detta remixande skedde på några få dagar. Under denna tid syntes få spår av polemik bland dem som kastade sig över ämnet. Även om alla valde olika vinklar var det som att alla ändå var överens om att artikeln i DN Bostad kommunicerade någonting väldigt, väldigt skev.
Efter kanske fem dagar började dock ämnet att ebba ut och parallellt med detta började det visa sig att folk kanske hade reagerat på helt olika saker. För vissa var det främst en fråga om vad för pekoral journalistik som bedrivs på Sveriges malligaste morgontidning. För andra handlade det om vad för slags människor som bor längst upp på Upplandsgatan 9 A.

4. Pressetiken
Sara Trus skrev artikeln åt DN som ett frilansuppdrag åt DN Bostad. Annars jobbar hon som redaktör för “FastighethetsMäklaren“, en kundtidning som utges av Mäklarsamfundet. Hennes sätt att erotisera en lyxlägenhet är också rakt igenom mäklarmässigt. Ett paradexempel på den problematiska sammanblandning av journalistik och PR som Erik Hammar tog upp i sin plädering för en ny pressetik. Lösningen skulle då vara att DN Bostad lät sina texter skrivas av journalister som antingen är fast anställda eller frilansare med så pass bra lön att de inte behöver befläcka sitt oberoende med uppdrag åt mäklarbranschen.

Frågan är bara vad pressetiska regler tjänar till i det här sammanhanget. Vissa har slentrianmässigt invänt mot att artikeln var “okritisk”. Borde den då ha varit “kritisk”? Man kan fråga sig vad det skulle betyda att tillämpa den journalistiska hedersregeln om kritisk distans i en publikation som DN Bostad.
Borde kanske Sara Trus ha slängt in några kritiska frågor till Nina Persson och Eric Tour? Kanske något om att det måste vara svårt att städa en så stor lägenhet. Men paret har förstås städhjälp. Och då riskerar ju ämnet att glida över i frågor om klass och avdragsregler, det vill säga politik – just sådant som bostadsbilagan inte ska handla om.
Eller borde hon ha intervjuat en företrädare för “andra sidan”? Nyhetsjournalistiken utgår ju från dogmen att det alltid bör finnas en andra sida som kan ge sin åsikt. Kanske ringa Alf Hornborg och be honom att på två talstreck förklara vindsvåningens plats i ett globalt system av ojämna exergiflöden. Nä, det skulle framstå som ännu mer politiskt, på ett sätt som är fullständigt otänkbart i en bostadsbilaga.

Ett tredje alternativ vore att göra den publicistiska frågan till en fråga om representation. Moralen blir då att skildringen av en överklassvåning kompenseras av inblickar av enklare boenden. Bostadsredaktörerna på såväl DN som andra tidningar vill gärna ha det så. Då vore frågan ur världen om bara valet av objekt statistiskt återspeglade en socioekonomisk verklighet. Fast då skulle DN Bostad knappast kunna skriva om vindsvåningar i Vasastan igen förrän någon gång på 2020-talet. Normalfallet skulle vara en tvåa i förort. Annonsörerna skulle garanterat dra sig ur. Fast eftersom man inte får säga högt att man skriver för annonsörerna, förklarade redaktören i P1 att man inte skriver om bostäder i förorten eftersom folk i förorten inte är intresserade av inreding.

Det går att tolka mängden av remixer som en protest mot bostadsbilagans urval. Men i reaktionerna mot artikeln kommer det även fram någonting som inte handlar om att kräva “rätt” representation.

5. Politiken
Flera observatörer associerade paret i vindsvåningen med att Fredrik Reinfeldt just har omvalts. Heminredningsbubblan är, som Johan Wirfält skriver, “en nymoderat dröm”. Frustration över valresultatet har helt klart bidragit till att artikeln hamnade över ett visst tröskelvärde, även om det inte motiverade alla reaktioner.

Klyftan mellan vänster och höger framträdde efterhand allt tydligare i reaktionerna. Det var inte i första hand en fråga om synen på rikedom. Snarare handlade det om motsatta svar på den här frågan: Är okej att fälla ett omdöme över andras “livsstil”, över de ideal som andra lever efter i sina privata hem?

Vänstern svarar ja. Se exempelvis bloggposterna av Johan Wirfält och Sanna Samuelsson som båda hänvisar till Nina Björks famösa krönika från härom året där ordet “skitdrömmar” kastades fram.

Högern svarar nej. Konservatismen utgår från liberalismens värnande av privatsfären och tolkar detta som att ingen jävel ska lägga sig i vilka drömmar som omhuldas i grannens familj (åtminstone inte offentligt). Heminredning och politik är enligt detta konservativa synsätt två helt väsensskilda saker.
Dick Erixon är ett uppenbart exempel. Helt enligt instruktionsboken gnäller han på “Jantelagen“, som antas vara specifikt svensk. Den kan alltid kan plockas fram, oavsett om man har läst Aksel Sandemose eller inte, oavsett om man klarlagt vilken roll som avunden verkligen spelar i sammanhanget.
Ett intressantare exempel på högerhållningen är Mårten Schultz på Twitter:

livsstilhatarna är mobbare som är för fega för att basha underklassens brist på bildning och som därför letat upp en ny grupp att hata

Premissen är att “livsstil” (privat) är väsensskilt från t.ex. “åsikter” (offentligt). Annars skulle ju alla som bashar motståndare i valrörelsen också kallas för mobbare. Men det vore orimligt, trots att gränsen mellan livsstil och åsikt i praktiken är mycket luddigare – tänk bara på Kristdemokraterna.
Kritisera gärna andra människors åsikter, men tro inte att du har rätt att säga något om andras livsstil. Så lyder den konservativa högerns budskap. Det intressanta är att det lutar mot vad som ofta brukar kallas för “postmodern relativism”. Alla livsstilar är lika bra. Att drömma om “en större våning på uppemot 300 kvm” är inte sämre än att drömma om en bättre värld. Livsstilskonsumtion är lika bra som bildning.
Om man ens antyder att det i dessa preferenser skulle finnas någonting politiskt, någonting som alls har relevans för vår gemensamma framtid, sparkar den postmoderna högern bakut. Människors “livsstil” är av princip oantastlig för dem. Och i begreppet “livsstil” inkluderas även sådant som flygvanor. Här bjuder någon på ett exempel på dogmatisk relativism: “Jag kan inte se att den där livsstilen eller det där konsumerandet skulle vara värre än någon annans.”

Nej, den postmoderna högern kan inte se en “livsstil” som sämre än en annans. Men bland reaktionerna på artikeln om vindsvåningen märks även typiska kännetecken för en postmodern vänster. Då riktas upprördheten mot DN Bostad för att de “klassar vissa människors konsumtion som finare än andras”, som någon bloggare skrev.
Rädslan för att ta ställning finns både till höger och till vänster. Därför var det lite uppfriskande att allt prat om vindsvåningar och teppanyakihällar under en kort tid kunde tjäna som övning i att faktiskt våga säga någonting annat än den postmoderna dogmen om alla livsstilars lika värde. För visst fan måste vi kunna döma ut vissa drömmar som skitdrömmar.

PS.
Om du hör till dem som kommer att suckar djupt över hur någon bara kan blogga om en vindsvåning som för länge sedan är passé som samtalsämne, då bör du fundera lite över vad snabboffentligheterna har gjort med din tidsuppfattning.

Uppdatering 21/10:
Pontus Lundkvist följer upp med en betraktelse om de två typerna av reaktioner och bjuder också på en serie:

Om dem som räknar pappersbokens dagar

Hittade ett aktuellt klipp från CNN. Programvärden Howard Kurtz intervjuar den gamle cyberprofeten Nicholas Negroponte som menar att “den fysiska boken kommer att vara borta inom fem år”. Diskussionen är intressant på flera sätt. Främst för att den renodlar den individualism och nutidsfetischism som även är framträdande i den svenska entusiasmen kring e-böcker.

Även i Sverige hävdar vissa att “pappersbokens dagar är räknade”, även om få går så långt som att utmäta tiden till fem år. Sättet att prata om böcker är symptomatiskt. Allt som räknas är nyproduktionen. Den dag då majoriteten av alla nya böcker som säljs inte är på papper, då antas pappersbokens epok vara över.

Att vi har ett kulturarv bestående av miljontals pappersböcker står liksom utanför diskussionen. Att påstå att pappersbokens dagar verkligen är räknade borde rimligtvis innebära att man är beredd att kassera alla befintliga böcker, eventuellt efter att ha digitaliserat dem. Frågan om vem som tar ansvar för långtidslagringen av det digitala arkivet fortsätter att skjutas på framtiden.

Ointresset för långsiktigt bevarande hänger samman med den totala fixeringen vid den individuella konsumentens upplevelse. Vanligtvis spelas detta ut som en uttjatad dikotomi mellan “det gamla” och “det nya”. Howard Kurtz slår an tonen:

Let’s start with books. I really like books: I like the weight, I like the feel, I like to read them, I like to write them.

Jag, jag, jag. Är det ingen annan som tycker att det vore klädsamt om litteratur, läsande och lagring kunde diskuteras i ett perspektiv som går bortom den där dussinfenomenologin? En bit in i CNN-inslaget närmar sig diskussionen förvisso frågan om makt:

Howard Kurtz: Is there any danger that – as we all become more and more newsfeeds, tailored to our blackberries, our smartphones, our iPads – that we limit what we consume? We weed out contrary opinions, we weed out somethings we don’t think we are interested in but which we might be interested in if someone wrote something interesting about it.
Nicholas Negroponte: The risk is much lower than the gain that you get by being more attracted to… Think of your screen as having a knob that can change the point of view. I want a different point of view than mine? I can actually do that!
/…/
Howard Kurtz: Some people think that big companies could ruin the internet, or this age of information, for example there is a big rumbling about Apple being too controlling about what can be on the iPad. /…/
Nicholas Negroponte: What’s interesting is that it’s still lot of choice. I can still hack the iPad, I can load other things in it and there are all sorts of ways and recipes for doing that. Turns out that when people first release a product like the iPad, there’s even more desire to control it, more desire to have it be a peripheral to iTunes. More general purpose tablets will be around, more general purpose computing will allow people to download things out of the control of those corporations. Take open source as a concept, the free and open software that is used to run things like servers – big, corporate things. Fifty percent of the world’s are open source. They’re not Microsoft…

Notera hur Nicholas Negroponte genast för över frågan till att handla om individuellt val. Möjligheten att välja “en annan åsikt” – som om faran låg i en brist på åsikter. Redan från början inskränker Howard Kurtz det hela till en fråga om åsiktsutbyte mellan individer. Vad som inte ryms inom deras liberala premisser är frågan om hur gemenskaper uppstår och upplöses. Frågan om hur individen alltid från början är inbegripen i affektiva förbindelser med sin omvärld, som Spinoza studerade. Frågan om nätvaro, som Christopher Kullenberg skriver om i sitt manifest.

Frågan om hur vi tänker oss e-böckernas kommande roll framstår i första hand som en fråga om liberal individualism. I andra hand är det en fråga om makt och först i tredje hand en fråga om teknik. Nicholas Negroponte, däremot, viftar bort frågan om makt med att det nog löser sig och förutsätter i god amerikanska anda tanken på autonoma individer. Vad som återstår att diskutera är tekniken, som alltid visar sig stå på frihetens och upplysningens sida. Till skillnad från många andra nämner han Afrika. Hans lika intressanta som skruvade argument är att det finns större möjlighet att sprida litteratur i Afrika via laptops än på papper.

Cell phones were most popular in Cambodia, Uganda and so on cause they didn’t have phones. We had phones in this country and were very late to the table.
The developing world will do the same thing with the e-book: they are gonna adopt it much faster than we do, as they do with anything else.

Parallellen är inte irrelevant, men heller inte helt hållbar. Exempelvis har vi den lilla detaljen att böcker, till skillnad från mobiltelefoner, förutsätter läskunnighet.

Musikbloggare diskuterar läckandets etik

Non-Swedish readers: Sorry for writing the introductory and ending comment in a language that you don’t understand, even if Google Translate might actually be understandable. The main body of this post, however, consists in quotings in the English language. Feel free to comment in any language you want.

Under tisdagen pågick en intensiv etikdiskussion mellan en handfull popmusikbloggare, främst i USA. Det skedde på Twitter, där diskussioner är ganska knepiga att spåra i efterhand. Man får liksom läsa baklänges. Medan jag ändå fastnade i att gräva fram meningsväxlingar kunde jag inte låta bli att sammanställa dem i en mer läsbar form. Dessutom förstod jag gradvis vad saken rent konkret gällde, så att jag nu även kan bjuda på en inledande resumé.

Panda Bear kallar sig en av medlemmarna i Animal Collective. Han har tidigare släppt tre soloalbum och kommer med sitt fjärde inom någon månad. Två av spåren är avsedda att släppas som vinylsingel nästa måndag You can count on me, Alsatian Darn) läckte nyss ut på nätet. Jag vet inte hur läckan gick till, men gissar att de två mp3-filerna först fanns på slutna ftp:er, sedan sipprade ut till halvslutna torrenttrackers som What.cd, varefter någon eller några valde att lägga upp dem på webben. Detta innebar att musikbloggar kunde länka till en direkt lyssningsmöjlighet, samt i förlängningen att den mycket välbesökta musiksajten Pitchfork kunde andrahandlänka till bloggarna. Vilket också skedde, inom en mycket kort tidsrymd.

Panda Bears-spåren lades upp på We all want some (WAWS), varefter Pitchfork länkade dit, vilket för övrigt svenska Rodeo gjorde. Men det tog inte många timmar innan Will Oliver på WAVS tog bort länken och uttryckte sin ånger över att ha postat den, enligt egen uppgift efter att ha kontaktats av Domino Records. Hur som helst så finns filerna fortfarande tillgängliga bland annat på Soundcloud och vissa musikbloggar fortsätter att länka dit.

/ / /

Så till själva meningsväxlingen. Ouvertyr:

is it worse to be deservedly irrelevant or undeservedly overrelevant?

is it worse to be an active asshole or a passive asshole?

Så frågade sig i fredags handlingens protagonist, Connor McGlynn från musikbloggen I guess I’m floating, utan att det egentligen handlade om detta specifika fall. Men kring honom cirklar sedan den Twitter-enaktare där spridda inpass görs även av Lisa Ehlin (Rodeo), Craig Jenkins, Mallory Pickard och Taylor Johnston. Det hela börjar tidigt på tisdagen då två Panda Bear-låtarna redan har länkats från någon musikblogg, utan att Pitchfork ännu har uppmärksammat saken.

Connor McGlynn:
wondering why the twitter isn’t blowin up like world trade over the new leaked panda bear tracks.
i wonder if pitchfork will abandon their moral values today and post the panda bear leak for “mad hits”.
since he’s putting out pretty much every song on Tomboy as a single before the album, is this what blogs are gonna do every time?
where do you draw the line? they already gave away the first two tracks, and we’ve come to expect and be ok with a free promo track or two.
but when these panda bear 7″s will continue to come out in adv of Tomboy and the songs continue to leak… c’mon, bloggers, know your role.

Profetian blev alltså sannspådd – Pitchfork länkade till WAVS där det räckte med ett klick för att höra de två spåren.

Connor McGlynn:
@pitchforkmedia ugh you fuckers you had to do it. lame ass selling out your God for ad money.
@ryanpitchfork what’s the pitchfork policy on posting leaks, man? seriously? because you used to avoid it but now you do it all the time. i’m not trying to bait you, i just think you guys have lowered your ethical standards by allowing that shit for hits

Lisa Ehlin:
If it’s good, it’s good, no? Think the album almost becomes secondary to the constant hunt for new music. So I think yes.

Connor McGlynn:
depends on pitchfork’s involvement and if they are willing to undermine an artist they love for “mad hits”

Lisa Ehlin:
Sometimes I just think it’s all there but in reverse. You hear it, love it, then buy the album. Undermining which artists?

Connor McGlynn:
that’s fine for smaller artists that you might not have listened to if not for the blog that showed you the songs.
but Panda Bear doesn’t need bloggers and P4k giving away every friggin song on his upcoming album.

Taylor Johnston:
I think it’s more about p4k’s need to be at the forefront of the conversation. it’s like it didn’t happen unless they cover it.

Connor McGlynn:
my concern is that Panda Bear is going to release all Tomboy songs single by single over time. so they will all leak and no one will care.
does no one else see how that’s prolly going to lead to this stupid scenario every single time? and bloggers / p4k don’t care about that?
it’s one thing if an album leaks and one or two songs are used as promo singles.
have you ever seen pitchfork go like “hey guys, the entire Deerhunter album just leaked, hear/download it here *link* !”
of course not. that’s what’s going on with this panda bear track leaks. it’s the same thing, exactly the same

Taylor Johnston:
true, I think they’d rather sell out an artist then appear to be “out of the loop”.

Connor McGlynn:
that’s like the saddest thing in the indie music world i’ve ever heard

Craig Jenkins:
Panda’s a dunce if he’s going to release the whole album as singles, given the events surrounding these last two attempts.

Connor McGlynn:
ridic that panda needs to change his plan cuz the sites that exist cuz of artists like him prevent him from being the artist he wants to be

Mallory Pickard:
It’s hard to gauge the long-term effects of encouraging leaks, but I think we can all admit it discourages artists.
It’s the leaks that have to be stopped at the end of the day. The masses will never have this debate.

Craig Jenkins:
Blogosphere rules, ethical or not, dictate that when something leaks, you damn well better have your story posted.

Connor McGlynn:
that’s assuming what matters most in the culture about which we’re blogging is US instead of the music that supports us

Craig Jenkins:
Sad, sorry state, but music blogging in 2010 is a quest for relevance as much as it is a discussion of music.

Connor McGlynn:
but it’s never been about bloggers, so why now? we’re just dudes that help other dudes discover new music.
our job is to discover new music, not give away music from established musicians who don’t need our help.
there are two types of blogs: tastemakers and trendriders. and some do both.
you either create buzz by writing about new bands, or respond to buzz by writing about (and giving away music for) already hyped bands.
why anyone follows more than one of the latter sites is beyond me. if you love music, you should seek out new bands/sounds.
and if you run a music site with no intention of discovering and sharing new music, wtf is the point?
and let’s be clear, “new music” does not mean the latest newly leaked track from an established artist.

ps. I know it’s a bit hypocritical that an andrew bird track is the lead-in on IGIF. it was out of my hands. new shiz coming soon.
to be fair, IGIF has done this sort of thing before, but as we’ve grown we’ve recognized the problems in it

/ / /

Ingenstans handlar det om huruvida det skulle vara moraliskt fel att skaffa sig gratis tillgång till läckta mp3:or om man kan det. Tvärtom förefaller det för dessa musikelitister självklart att man på ett individuellt plan håller sig uppdaterad med det allra senast tillgängliga, oavsett hur man kommer över det. Inte heller handlar diskussionen om att det skulle vara fel att kopiera musikfilerna. Det handlar inte om upphovsrätt och inte om pressetik, men om en slags hederskodex som i dessa musikbloggares universum står över både upphovsrätt och pressetik. Agerandet av jurister och publicister är inte intressant för dem.
Att musiken efter att den släppts officiellt kommer att bli tillgänglig i fildelningsnätverk hålls för minst lika självklart som att den kommer att recenseras av tidningar. Frågan här gäller ingen av de sakerna, utan vad som händer i tidsrymden mellan läckan och släppet, i det här fallet en vecka. Hur fungerar då konnässörernas ekosystem? Utgångspunkten tycks vara att det inte finns en allmängiltig moral, utan etiska regler som måste vara töjbara beroende på vilken grad av offentlighet en kanal har. Att läcka musik diskuteras inte som en abstrakt fråga om rätt eller fel utifrån artistens “rättighet”, utan utifrån frågan om hur ny musik ska kunna leta sig fram till en gradvis större publik. Idealet är intimitet och tillit. Det intressantaste uttalandet i sammanhanget är: “The masses will never have this debate.”

Hej, musikverk

Rikskonserter är i full färd att lägga ner verksamheten och ersätts från 1 januari 2011 av nya myndigheten “Statens musikverk” som byggs upp på grundval av Statens musiksamlingar. De ska bland annat få huvudansvaret för statens kulturpolitiska stöd till levande musik. Förslaget härrör från SOU 2010:12 och finns med i regeringens budgetproposition.

Namnet är mig fortfarande obegripligt. “Musikverk” har hittills varit synonymt med “komposition” och allmänt använts som kortform för upphovsrättslagens begrepp “musikaliskt verk”. Helt i linje med ordet “konstverk”. Blir nästa steg att ersätta Konstnärsnämnden med “Statens konstverk”? Det klingar jättekonstigt.

Det praktiska utfallet har jag svårare att spekulera i, så jag vill gärna höra vad de bättre insatta tänker. Överlappningen mellan Rikskonserter/Musikverket och Kulturrådets stöd till fria musikgrupper och arrangörer är inte helt enkel att begripa.
På det stora hela känns Kulturrådets urval vettigt. Bland de senaste mottagarna samsas Drottningholms Barockensemble med The Skull Defekts, liksom arrangörer från Fylkingen till Romska musiksällskapet. (Att Kulturrådet även gav 75000 kronor till Arvikafestivalen är mer tveksamt, särskilt med tanke på att bidraget är ett piss i havet jämfört med de kommun- och EU-bidrag som arrangörerna får in. Kanske borde man göra en översyn av hur stöden fungerar till dessa stora sommarevenemang där ideellt och kommersiellt flätas samman.)

Hur samspelet ska fungera mellan Kulturråd och Musikverk har jag alltså svårt att få grepp om. Däremot står det mycket klart från förarbetena att ambitionen är att ta sig bortom all slags genreuppdelning i stödsystemen. Detta är i grunden utmärkt. Som jag skrev i Det postdigitala manifestet (§ 27) bör målsättningen vara att varsamt bryta isoleringen av “klassisk musik”. Vilket är just vad många gör, inräknat en lång rad arrangörer såväl som tidskrifter som Nutida Musik. För kulturpolitikens del är det nog också nödvändigt att särskilt värdesätta det faktiskt existerande utbytet av kompetens mellan olika genrer, för annars blir det mycket svårt att i längden motivera varför så många musiker ska utbildas in i en klassisk tradition.
Samtidigt blir jag lite fundersam när jag läser hur kulturminister Lena Liljeroth (m) tolkade frågan om musikens genre, när inrättandet av Statens Musikverk diskuterades i riksdagen den 8 juni. Hon replikerade till Bosse Ringholm (s) som insisterade på att just jazzmusiken måste garanteras särskilt stöd:

Jag tycker att det i många sammanhang finns skäl att tona ned genrediskussionerna. Många av dagens unga musikutövare och musikkonsumenter har breda musikpreferenser som baseras på alla möjliga genrer. Statens stöd till musikområdet bör syfta till musikalisk mångfald och bredd och uppmuntra genreöverskridande samarbeten. /…/
Sedan kan vi också konstatera att den förändring som nu sker med inrättandet av Musikverket också säkert kommer att betyda en hel del för att få olika musikgenrer att mötas /…/
Det är också väldigt tydligt i uppdraget till det nya musikverket att man ska se till alla genrer

Jag betvivlar inte att intentionerna om att se till “alla genrer” är välmenta, även om jag betvivlar att hon på allvar menar alla genrer. Frågan är bara vad som händer om staten ger uttalade direktiv om att “uppmuntra genreöverskridande samarbeten”. Jag är rädd att resultatet ofta kan bli mycket krystat.

Det nätpolitiska manifestet: samtal på onsdag

Som Christopher Kullenberg redan har meddelat gästar han Stockholm på onsdag för att medverka i ett samtal kring sin bok Det nätpolitiska manifestet. Här är inbjudan som skickats ut av Ink, som arrangerar det hela:

Att gå till näts
Från diskussionerna om barnporrfiltret till uppståndelsen kring Wikileaks och de återupptagna försöken att döma personerna bakom The Pirate Bay – de nätpolitiska frågorna har under den senaste tiden kommit att debatteras i allt bredare sammanhang. En av de viktigaste rösterna i den svenska debatten är aktivisten, bloggaren och författaren Christopher Kullenberg. Onsdagen den 13 oktober kommer han till Hemliga trädgården i Midsommarkransen för att prata om sin nyutkomna bok Det nätpolitiska manifestet. I den beskriver han en värld i vilken vi agerar politiskt genom att forma digitalt baserade gemenskaper, men också en värld där vi upplåtit kontrollen över våra liv till ett fåtal centrala aktörer. Tillsammans med Samira Ariadad, som är redaktör för tidningen Brand, kommer Kullenberg att diskutera nätpolitikens historiska förutsättningar såväl som dess framtida möjligheter.

Onsdagen 13 oktober
Plats: Hemliga Trädgården (Johannesbergsgatan 6, T-bana Midsommarkransen)
Tid: 19.30
Bar: Ja
OSA till ink@inkbokforlag.com

Observera att det är nödvändigt att anmäla sig på förhand för att kunna komma!

Även jag kommer att medverka med en kortare presentation av ett sätt att läsa Christophers manifest. Vi ses!

Fördröjningens fenomenologi

Någonting tidsligt förenar lågenergibelysningen, googlandet och zappandet på en digital teve. Först trycker du på en knapp, sedan måste du vänta i en halv till en hel sekund, därefter utför tekniken den begärda förändringen. Innan lampan tänds, sökresultaten presenteras eller kanalen byts har en tidsrymd passerats som ofta är precis tillräckligt lång för att medvetandet ska hinna upp handlandet.

Glödlamporna håller gradvis på att förbjudas. De ersätts av s.k. lågenergilampor som i grunden är lysrör och förutsätter sålunda att kvicksilveratomer joniseras innan ljuset börjar lysa, vilket inte sker alldeles ögonblickligen. Vissa lampor uppges ta så kort tid som 0,3 sekunder, vilket Wikipedia påstår vara “a virtually instant start”. Jag håller inte med. För mig är tidsskillnaden mellan glödlampa och lysrör fortfarande högst närvarande i vardagen.
Hemma har jag, såvitt jag kan minnas, bara en gammal glödlampa kvar i bruk. Jag måste erkänna att det ger mig en särskild tillfredsställelse att trycka ner dess strömbrytare och i samma ögonblick mötas av ljus, vilket inga lågenergilampor klarar av. Det är ingen stor grej, men jag noterar den dagligen.

Googlingen opererar i en liknande tidsrymd. Även om många sökningar tar kortare tid än en halv sekund för Google att utföra, tillkommer tiden för webbläsaren att ladda sidan. Vissa gånger hinner medvetandet reflektera över sökningen innan resultaten har presenterats, andra gånger inte. Efter att Google Instant infördes noterade jag att googlingsupplevelsen förändrades på min ena, långsammare dator, trots att jag stängde av funktionen. Jag vet inte om det verkligen går långsammare eller om resultatsidan bara laddas i annan ordning, men det känns långsammare, om så bara för att medvetandet griper in i högre utsträckning än tidigare.

Antagligen kommer jag successivt att vänja mig vid detta, precis som jag kommer att vänja mig vid lågenergilampor. Medvetandet kommer då inte längre att gripa i handlandet lika fort utan kan ägna sig åt viktigare saker.

Däremot kommer jag nog inte att vänja mig vid digital-teve, eftersom jag nästan aldrig använder sådana mottagare (eller kollar på teve alls, för den delen). Senast var på ett hotell för ett par veckor sedan när jag försökte zappa runt och åter upplevde frustrationer över att varje gång behöva vänta på att maskinen ska lyckas byta från en kanal till nästa. För mig framstår detta som rent ut sagt primitivt, jämfört med de analoga teveapparaterna där jag vant mig vid att trycket på fjärrkontrollen i stort sett omedelbart resulterar i byte av kanal.

Analog teknik är ju i många fall snabbare än digital. Kanske inte i bemärkelsen av att “spara tid”. Om vi har ett mål som ska uppfyllas går detta ofta snabbare med digitala hjälpmedel – inte sällan oändligt mycket snabbare. Men tiden är fortfarande fylld av en massa små glapp mellan kropp och maskin, glapp som den analoga tekniken ofta lyckas fylla genom att kräva små mekaniska arbetsinsatser. Jämför skillnaden mellan att slå upp ett ord i en uppslagsbok och att googla fram det på Wikipedia. Det senare går onekligen snabbare, men rymmer ett litet moment av väntan. Bläddrandet i uppslagsboken är däremot ingen väntan utan idog kroppslig aktivitet.
Eller betänk rörelsen att flytta grammofonens nål till skivan eller att slå numren på en snurrtelefon. Notera också hur många grammofoner och telefoner under 1980-talet hade hunnit automatiseras ytterligare så att vi bara behövde trycka på en knapp och vänta i sisådär en halv till en hel sekund. Det rör sig alltså inte om någon absolut åtskillnad mellan analogt och digitalt, utan också om medvetna val fattade av designers. Att bytet av ljuskällor har infört liknande tidsglapp i vardagen får för sin del räknas som en slump. Men sammantaget framträder ett fenomen som borde föranleda fenomenologiska analyser.

Man kan att förstå tidsglappet som uttryck för en tilltagande distans mellan oss och vår värld. Som en förlust av en tidigare omedelbarhet. Men man kan också tänka det i termer av att maskinfetischismen i någon mening bryts. Vi tvingas reflektera över det faktum att glödlampans tändande eller tevekanalernas zappande inte är en förlängning av vår egen kropp, vilket kanske är en bra sak. Vilket av perspektiven vi väljer kan få konsekvenser för hur vi väljer att designa ny mjuk- och hårdvara. Fast att reducera det till en fråga om två hårdragna alternativ är förstås helt fel. Det borde finnas betydligt mer sofistikerade sätt att teoretisera hur vi upplever dessa tidsglapp, även om jag inte kan minnas att jag har stött på några.

Jag tror att det verkligt signifikanta är att alla de exempel som tagits upp här – lågenergilampan, Google, digitalteve – befinner sig just på medvetandets tidsliga tröskel. Neuroforskaren Benjamin Libet gjorde ett viktigt experiment på 1960-talet då han kunde belägga att medvetandet är senkommet. Nigel Thrift sammanfattar:

He was able to show decisively that an action is set in motion before we decide to perform it: the ‘average readiness potential’ is about 0.8 seconds, although cases as long as 1.5 seconds have been recorded. In other words, ‘consciousness takes a relatively long time to build, and any experience of it being instantaneous must be a backdated illusion’ (McCrone, 1999, p. 131).

Filosofer som Nigel Thrift och Brian Massumi har på senare år gjort det mycket lyckade draget att koppla Libets experiment till Spinozas affektteori. Affekt är det som händer i glappet, innan medvetandet kommer in och återprojicerar sin fantasi om en tanke skild från handlandet. Vad händer då med oss om vi fortsätter att i allt högre grad omge oss med teknik som ständigt låter oss vänta precis så mycket att medvetandet hinner inkallas, utan att det egentligen var nödvändigt?

En kommande antologi om kulturpolitik

Antologin Efter The Pirate Bay blev ett ytterst lyckat tidsdokument (med undantag för den sneda könsfördelningen, som jag påpekade i förhand). Inom kort utkommer en annan antologi som jag också medverkar i: Framtiden är nu, utgiven av Tobias Nielséns förlag Volante.

Ämnet kan sägas vara kulturpolitik och en del av skribenterna är samma som i den nyss nämnda antologin om nätpolitik, men fler till antalet. Könsfördelningen är tyvärr inte så hemskt mycket bättre: 23 män och 8 kvinnor. Varje skribent ansvarar för ett kapitel som avhandlar ett specifikt ämne från en lista som innehåller såväl de olika konstarterna som bredare utblickar över sådant som geografi, utbildning och public service. Mitt ämne är stadsplanering, med utgångspunkt i de digitala mediernas överflöd. Särskilt riktar jag kritik mot satsningarna på jättearenor.

Jag har ännu inte läst de övriga kapitlena, förutom det som Annina Rabe skriver om biblioteken, vilket är fullständigt briljant.

Upptäckte just att omslaget till Framtiden är nu toppas av ordet “postdigital”. Ett begrepp som jag definierar precis i början av min essä om stadsplanering:

Kulturen måste äga rum. Så går det att sammanfatta den insikt som jag vill beteckna som postdigital, vars utgångspunkt är det oupphörliga samspelet mellan digital information och rumslig interaktion.

Felet med “sociala medier” är inte att de är amerikanska

Internet och de amerikanska företagen, var ligger problemet?” frågar sig Kristina Alexandersson med anledning av bl.a. bokmässesamtalet om “sociala medier och bibliotek”. Både där och i en uppföljande kolumn påpekar jag att den som förlitar sig på Facebook, Twitter, Flickr och YouTube bör vara medveten om den kontroll som man då överlåter åt amerikanska företag som dessutom är mer eller mindre monopol.
Fast är felet på dessa företag att de är amerikanska? Det är utmärkt att Kristina Alexandersson ställer frågan. För risken finns alltid att man oavsiktligen underblåser det motbjudande fenomen för vilket jag nyligen (i Efter The Pirate Bay, s. 274) myntade ett nytt begrepp: nättjänstenationalism.

“Tack vare företag som Spotify och Voddler håller Sverige på att ta platsen som ett land i spetsen för de lagliga alternativen för digital distribution”, sade Moderaterna. “De nya, lagliga och nyskapande svenska nättjänstbolagen står för en viktig väg framåt”, sade Socialdemokraterna.

IT-industrin är exakt lika kapitalistisk i Europa och Sverige som i USA. Här som där handlar det om kravet från investerare på att förmera kapitalet. Detta handlar inte om “amerikanska värderingar”. På grund av risken för missförstånd tvekade jag lite innan jag slängde in påminnelsen om att “sociala medier” vanligtvis är just amerikanska.
Ändå såg jag i sammanhanget en poäng i att nämna det. Delvis för att föregå en möjlig invändning om att den censur som utförs av “sociala medier” ju bara handlar om sådant som är ju ändå olagligt. Nej, samma lagar gäller inte i Sverige som i USA. Biblioteken har en stolt tradition som bastion för källkritik. Då går det heller inte att bortse från att t.ex. YouTubes censuravgöranden baserar sig på en rättslig riskbedömning utifrån USA:s rättssystem. De allra flesta inser detta, men i de mest glättiga diskussionerna om “sociala medier” – såväl i biblioteksvärlden som utanför – faller det bort.

Medvetenhet om nätets maktförhållanden och hur dessa grundas i kapitalets logik får inte förväxlas med fruktlös antiamerikanism.

Tre nedslag på Modernautställningen

Modernautställningen 2010, som genom ett urval av 54 konstnärer är ämnad att presentera det rådande läget inom Sveriges samtidskonst, är inte ovärd att bevista utan rymmer ett antal minnesvärda bidrag. Här tänkte jag nämna några.
Som helhet är emellertid Modernautställningen fullständigt tandlös. Urvalet pekar inte i någon riktning alls (utom möjligtvis mot Malmö, vars konsthögskola är slående överrepresenterad bland de utvalda konstnärerna). Alltså kan jag bara, i stora drag, hålla med vad som redan har sagts av de främsta kritikerna: Frans Josef Petersson i Aftonbladet, Nils Forsberg i Expressen, Mårten Arndtzén i P1 och Sinziana Ravini i DN. Fy vad trist att bara hålla med! Men jag skyller på utställningen, för det finns sannerligen inte mycket att ta fasta på. En klar skillnad mot förra Modernautställningen för fyra år sedan.

När jag nu ändå håller med kritikerna kan jag lika gärna bifalla vad som sagts av Marianne Lindberg De Geer och Rikard Ekholm: det är besynnerligt att varken Anna Odell eller Lars Vilks figurerar i ett så här stort svep över 2010 års samtidskonst i Sverige. Fast curatorerna frånsvärjer sig tydligen ambitionen att vara representativa, samtidigt som de heller inte vill vara det minsta tematiska. Vad återstår då i urvalet? Vassaste kritikerpennan Frans Josef Petersson:

Ett slags axiomatiskt skillnadstänkande där de inkluderade verken antas ha en sak gemensamt: de är alla lika olika.

En moderat ställning nu, för att uttrycka saken anagrammatiskt. Eller: demon-internauts gnäll?

Nå, låt mig då bara lyfta fram tre bidrag.

Kajsa Dahlberg lånade alla exemplar på svenska bibliotek
av Virginia Woolfs bok Ett eget rum i en viss utgåva. Många av dessa innehöll marginalanteckningar och understrykningar. Omsorgsfullt kalkerade Kajsa Dahlberg alla dessa läsartillägg till en superkopia som sedan dels utgavs som en bok i limiterad upplaga, dels har ställts ut som konstobjekt. Resultatet är mycket kraftfullt, särskilt i de passager av texten som många läsare oberoende av varandra har valt att understryka, vilket adderat till varandra ger grova linjer.
Ett eget rum/Tusen bibliotek är ett verk vars metod talar för sig själv. Att kalla det för “en makalös illustration av betraktarens, eller läsarens, medskapande roll” (Sebastian Johans i UNT) är att förminska det. Jag ser det inte som en illustration av en idé. Snarare som en demonstration av en kopimistisk arbetsmetod – och som en hyllning till biblioteken.

Ann-Sofi Sidén jobbar åter med fyrakanalig video. Genom att tagningarna långsamt vandrar tvärs över de fyra stora skärmarna, från höger till vänster, behövs inga klipp. Vi ser svensk landsbygd. Hästar, vägskyltar och trävillor. Skog. Loppisar, anslagstavlor, fler hästar.
Vad som visas är ett land fyllt av (småskalig) ekonomisk aktivitet, vilket inte är riktigt detsamma som den fascination för det föregivet oexploaterade som jag från och till stör mig på särskilt i fotokonst. Samtidigt börjar jag efter en stund fundera på vad som klippts bort. En tant går med en Willys- och en Lidl-kasse, men själva butikerna syns inte till. Bilar hörs, men syns inte. Det är en tillrättalagd bild som Ann-Sofi Sidén har valt ut från sin hästrygg. På 38 minuter dokumenteras en 38 dagar lång ridtur från Stockholm till Skåne. Titel: Mitt land (Någonstans i Sverige).

En röst som håller föredrag om Georges Bataille. En klippa: Gibraltar? Nej, snarare en modell av Gibraltar-klippan från Londons zoo. Även apor hörs. Apans relation till den batailleska idén om suveränitet nämns, liksom vad den nationella suveräniteten för platser som Gibraltar betyder för de internationella finansmarknaderna. På klippan ligger ett häfte, vars innehåll delvis överensstämmer med det som rösten säger. Närmare bestämt: en skönlitterär gestaltning av föredraget om Bataille som verkligen har hållts av Angus Cameron på Londons zoo.
Jag känner igen mig för jag figurerar själv i ett tidigare kapitel i samma bok, Looking for Headless, skriven av en författare på uppdrag av konstnärsduon Goldin+Senneby. De bjöd in både Angus Cameron och mig till ett märkligt möte i Londons finanskvarter för drygt två år sedan. Själva dök de inte upp, förstås. Headless-projektet handlar om undandragandets strategi, vilket utgör själva den fiktiva koppling mellan George Bataille och offshore-finanser som allting spinns kring. Möjligen närmar sig projektet något slags slutfas nu när en bok är färdigskriven, jag vet inte.

(Återkommer nog i senare inlägg till en liten men signifikant aspekt av Modernautställningen 2010, nämligen bruket av creative commons-licenser.)