Ett sätt att tydliggöra skillnaden är att skåda 35 år tillbaka i tiden, till protesterna mot 1975 års schlagerfestival, kulminerande i en alternativfestival som direktsändes av SVT parallellt med det “schlagerjippo” som musikrörelsen anklagade för att likrikta kulturen.
Vid den tidpunkten var det svårt att tala om ett enat “Musiksverige”. Snarare fanns det två olika Musiksverige, ett “kommersiellt” och ett “alternativt”, skilda åt av en djup klyfta. På den kommersiella sidan stod Ifpi, Stim och Abba. På andra sidan fanns Kommittén för en alternativ festival som år 1975 sammanförde en brokig skara: föreningarna för körer, trubadurer och jazzmusiker, Rikskonserter och Teaterförbundet samt partipolitiska grupper från CUF till SKP.
Få gånger har engagemanget i musikfrågor varit lika starkt som kring 1975. Samtidigt var polariseringen i två sidor kanske inte så befrämjande för debattens mångfald. Under 1970-talets slut blev det betydligt mer komplext, när musikrörelsen gradvis föll sönder. Musiker stod mot musiker medan arrangörer och skivbolag bildade olika fraktioner i vilda tvister om framför allt amatörism kontra professionalism. Även ljudkomprimering, folkmusik, disco och punk blev tema för omfattande debatter där Rikskonserters tidskrift Tonfallet blev ett viktigt forum.
Oerhört många dumheter sades under dessa år. Men det är i sig inget skäl att förkasta tanken på att konflikter inom musiklivet kan vara produktiva. Förutsättningen för en diversifierad kultur är ofta att människor gemensamt tar spjärn mot en dystopisk likriktning (jämför gärna med begrepp som spotifiering, flygplatssamhälle eller kabel-teve-internet). Detta gäller inte minst på musikens område. Även skivbolagen arbetar utifrån den premissen, men försöker stöpa om den i form av trender – när vi är trötta på en likriktande trend ska vi hoppa på nästa, som snabbt blir lika likriktad, vilket efter några år möjliggör en “revival” där man åter kan tjäna pengar på den första trenden. Ett alternativ till sådana trendkalkyler är att låta musiken att äga rum – bokstavligt talat – så att vi gemensamt kan beröras av den på sätt som vi aldrig tidigare berörts. Positivt såväl som negativt. Vi måste både kunna älska och avsky olika slags musik och känna dessa känslor tillsammans med likasinnade. Då möjliggörs även ett urval som utförs av dem som musiken berör.
Vad jag vill ha sagt är, kort sagt, att en mångfald av röster är bättre än en enda. Att ett genuint engagemang för musikens framtid förutsätter att musik, precis som politik, är en arena för motsatta visioner som bryts mot varandra. Att det därför är någonting djupt suspekt med idén om att “Musiksverige” bör tala med “en enad röst”.
Nya paraplyorganisationen “Musiksverige” uppger sig inte tala för hela Musiksverige men det är givet att namnet valts just för att ge intryck av detta. Man vill vara “en organisation som kan föra musikbranschens talan med en röst”. En röst. Är det bara jag som känner visst obehag inför att det blankt förutsätts att en röst är bättre än flera? Vi behöver kontrapunkt, inte bara monofoni, för att uttrycka saken musikaliskt.
Apropå allt detta skriver Tobias Nielsén en lång och intressant bloggpost om branschorganisationer. Vissa jämförelser görs mellan “musikbranschen” och verkstadsindustrin. Om musik är någonting annat än industri är ingen fråga som han går in på, men han bjuder på en institutionell fundering kring förutsättningarna för att organisera en bransch:
Från ett externt perspektiv måste organisationen och/eller branschen betraktas som naturlig av omvärlden, inte minst av media men också av andra organisationer, särskilt motparter. Verkstadsindustrin bildades som ett svar på de fackliga rörelserna och det gemensamma intresset handlade då om kollektiva förhandlingar.
Här finns en oerhört viktig skillnad: tillverkningsindustrins branschorganisationer är parter som har fackföreningar som motpart. “Musiksverige” är däremot en förening som inkluderar såväl skivbolag som fackföreningar, utifrån en idé om gemensamma intressen. Tanken är i grunden anti-facklig och korporativ.
Dessutom är det aldrig självklart vad som utgör en “bransch”. Varje avgränsning av branscher är fördold politik. Just i detta fall är det ganska uppenbart vad som utesluts ur “Musiksverige”: livekulturen. Tobias Nielsén skriver även om detta och nämner som en förklaring att giganten Live Nation kanske inte har incitament att samarbeta. Däremot nämner han inte Kontaktnätet som sedan 1975 organiserar ideella kulturföreningar och organiserar turnéer. Dessa är minst lika mycket en del av Musiksverige som någonsin Musikförläggareföreningen är, men de är inte och lär aldrig bli en del av “Musiksverige”, den organisation som i praktiken ägnar sig åt att göra “musik” synonymt med en vara som kan licensieras till olika “tjänster”.
39 kommentarer ↓
Både Kontaktnätet och MoKS (typ samma sak) och i förlängningen folkbildningsförbunden är ju mina ögon en extremt viktig kärnpunkt. Det är intressant att du tar upp dem om än kortfattat. Här i Umeå är ju folkbildningsförbunden i allmänhet och ett av dem i synnerhet själva nerven i musikkulturens funktionalitet. Antar att det ser likadant ut på många platser. Även de “stora” artisterna kör studiecirklar på sina replokaler som ofta infinner sig under MoKs/Kontaktnätet/Studieförbundens paraplyer och det är även så mången turnéer, rephyror, instrumentköp och studioinspelningar finansieras. Jag som själv aktivt sysslat med musik har ju sällan haft ett intresse av varken STIM, Ipfi eller större skivbolag – däremot har skattemedel via studieförbunden varit helt avgörande för att saker och ting ska fungera.
“en alternativ historieskrivning”
Kidnappning av ord och känslor;
“Kulturskaparna” kidnappade ordet Konst, “musikskaparna” gjorde likadant med ordet Musik. Nu tror man sig prata med en röst, de kränktas och exploaterades röst, det är nämligen det de handlar om, URL, de är livrädda att tekniken kommer att förändra deras levnadsvillkor.
f.ö. bra skrivet Rasmus, jag behövde själv bli på mind.
Det har dock aldrig funnits någon “musikrörelse”. Begreppet är bara en massmedial konstruktion.
infallsvinkel: Jag antar att du försöker ironisera över vad jag har sagt om “piratrörelsen”, vilket dock inte var att den skulle vara en massmedial konstruktion. Vissa har beskrivit sig som delar av en “piratrörelse” men andra delar av denna påstådda rörelse har inte alls identifierat sig så, vilket gör begreppet problematiskt.
“Musikrörelsen” var däremot den samlade benämning som användes av inte så få föreningar och musikgrupper på 1970-talet. När jag skriver om musikrörelsen syftar jag på de som själva definierade sig som en del av denna och inte på några andra.
Känns lite ot, men hitta den artiklen via pappers tidningen aftonbladet. Men den visar att även tv4 är kvar på stenåldern när det kommer till musik.
Rapparen Petter är kritisk till att tv4 ska släppa låtarna från programet”så mycket bättre” på samlingsskiva, i stället för digitalt. Lill-babs undrar vad digitalt är förutom 1 & 0.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article8044269.ab
Storbolagen “Musiksverige” vill tillbaks till monopoltiden. Alternativen är fler idag, än igår.
http://www.monotoni.se/bass/2005/02/det-forsta-forsoket-blev-det-basta/
Opps (sorry, om jag sabbar den marxistiska diskursen) men för mig var musik alltid nån form av anarki > mot etablissemanget.
Foer att goera det hela aennu mer snurrigt; Glenn Gould gjorde en trilogi av radioprogram med tema kontrapunkt. Flera roester som talade samtidigt i harmoni och disharmoni kring lite allt moejligt (mestadels tundra-porr och Kanada). Finns paa Interwebs.
@rasmus “Vissa har beskrivit sig som delar av en “piratrörelse” men andra delar av denna påstådda rörelse har inte alls identifierat sig så, vilket gör begreppet problematiskt.”
Nu tappar jag kaffemuggen i knät. Är du säker på att “Vissa” och “andra” är del av samma mängd och att denna mängd inte kan kallas piratrörelsen? Jag blir väldigt förvirrad.
Kristoffer Pettersson: Låt oss släppa vi mängdteorin och ta ett mycket konkret exempel. Menar du att t.ex. Karin Ajaxon och Christopher Kullenberg är delar av “piratrörelsen”, trots att de aldrig själva har varit delar av P-grupper eller kallat sig pirater? Om inte, varför ska man alls tala om en piratrörelse när dagens nätpolitiska aktivism uppenbarligen är större än så?
Copyriot, jag antar att du tycker att det är bättre att skivbolagen får “representera” musiksverige, då? För det är ju så det framstår just nu. Piraterna försöker ju tuta i alla att det är “skivbolagsmaffian” som styr och ställer i musikbranschen. Som om den enda debatten som förs är mellan pirater och skivbolag. Jag tycker det är en fantastisk idé att ena intresseorganisationerna i “Musiksverige” för att gentemot media och politiker visa att det finns många olika delar av musikbranschen och att dessa delar ibland är överens och ibland inte. Hoppas live-sidan kommer med så småningom.
Det handlar inte om att ta bort mångfald, det handlar om att visa när det finns ett konsensus och när det inte finns det. I de frågor där de inte är enade uttalar de sig fortfarande var för sig. Jag tycker det är lysande….
Rasmus;
..vad som förvånat mig är att du inte höjt ngt ögonbryn över FST och dess engegemang i “musiksverige” och hur deras framtid kan komma att gestalta sig, man kanske ska slå ihop FST och SKAP, Skap har ju bänt sig in i finrummet via “kulturskaparna” och på så sätt fått in IFPI. Skap har nu övertagit FST´s roll visavi staten, vi vet också hur nuv STIM ersättningar har gynnat FST på SKAP´s bekostnad, ang verkshöjd osv, vi har en spännande tid framför oss.
Emanuel: Lägg av med ovanan att lägga ord i andras mun – testa själv att söka efter “skivbolagsmaffia” i sökrutan på Copyriot (det ger noll träffar).
Du utgår från att “Musiksverige” är något som måste representeras, jag menar att det är både önskvärt och möjligt att tänka sig en mer diversifierad debatt om musikens framtid. För övrigt tror jag inte att Ifpi är särskilt intresserade av att ta med live-sidan i sin nya organisation.
Kjell: I första inlägget om “Musiksverige” nämner jag just detta med FST:s svårförklarliga deltagande. Jag har även frågat FST:s ordförande utan att få svar. Så jag lär återkomma till ämnet.
Tack för kommentar. Apropå musik som industri: Det är klart att musik inte enbart är industri. Jag har tagit för vana att skriva musikbranschen enligt (väldigt förenklat):
Musikbranschen = musikindustrin + musikkulturen
Alltid värt att revidera sin låda av schabloner dock. Men jag vill gärna lyfta fram samspelet som finns mellan de kommersiella och icke-kommersiella delarna.
För övrigt, apropå vad som är musikbranschen, finns det mängder av andra gränsdragningsproblem. Är Spotify IT- eller musikbransch? Kan Apple både vara en viktig aktör för musikindustrin samtidigt som man är ledande i datorbranschen? Från ett statistiskt perspektiv blir det här kluriga avvägningar.
Alla dessa branscher. Alla dessa definitioner.
Som tur var finns det annat tänka på också.
[…] Fleischer på Copyriot har skrivit två inlägg. I detta kommenterar han det här inlägget och länkar till sitt […]
Det här inlägget = <3
Så himla, himla bra. Tack!
[…] positiv betydelse, i betydelsen eftertänksam) än traditionella medier? Nästan kontemplativa – man kan till exempel se 35 år tillbaka i tiden (Copyriot) på en av de kulturdebatter som fördes då, och kontemplera över det, så här i höstlovstider. […]
Angående “ägandet av rum” och musik föreslog det finska inrikesministeriet att också “synbara” (näennäinen, Wiktionary föreslår engelska översättningarna “apparent, ostensible”) musikframställningar i gaturummet skulle kriminaliseras för att “få bukt på” Roma-tiggeriet i Helsingfors.
Förslaget skrattades ut redan på regeringsnivå, men var intressant ur rent musik-kritiskt perspektiv.
Kommentera