Historien har ingen sophög

Ofta hävdas att diverse företeelser har kastats “på historiens sophög“. Nästan alltid antas detta betyda att de även “hör hemma” där. Maken till missledande metafor är svår att finna.

För en månad sedan hölls exempelvis ett seminarium på bokmässan betitlad “Antisemitism – på historiens soptipp?” Björn Wiman gav ett kort referat:

På ett av de sista seminarierna under årets bokmässa i Göteborg talade historikern Steven Beller om antisemitismens ställning i det moderna Europa. Hans tes var att antisemitismen, i den tappning som vi såg den före och under Förintelsen, var kastad på historiens soptipp, men att den inte var uppbränd. Vem som helst kan gå dit och plocka upp den.

(Kolumnen i DN fortsätter med att ett reportage i Der Spiegel om nyfascismens framryckningar i Ungern. Det är ganska hårresande.)

Vad är det för mening med att lokalisera en företeelse till “historiens soptipp” om det likväl är möjligt för den att återkomma därifrån? Allt man då har sagt är att företeelsen är unken, rutten, stinkande. Kanske anser man sig vara för fin för att ta sådana ord i sin mun.
Den som deklarera att någonting bör “förpassas till historiens soptipp” är att gömma sitt eget omdöme bakom ett pompöst fluff som man kallar för Historien. Förvisso finns det ett värde i att skriva universell historia, men det är högst tveksamt om sådan historieskrivning är betjänt av en metaforisk soptipp. Ännu mer tveksamt är det underförstådda antagandet att Historien har en egen kår av renhållningsarbetare vilkas omdöme aldrig kan fela.

Föga förvånande härstammar metaforen från den ortodoxa marxism som skapades av Friedrich Engels. Närmare bestämt uppges det ha varit Trotskij som för första gången talade om “historiens soptipp“. Det var i oktober 1917 och han adresserade mensjevikerna som hade förlorat striden mellan partiets fraktioner. Enligt sin egen självbiografi yttrade Trotskij följande ord:

Ni är ynkliga, splittrade individer, ni är bankrutt, er tid är slut. Gå dit ni hör från och med nu – gå till historiens sophög!

Det är ett välbekant faktum att ex-trotskister spelade en viktig roll i framväxten av en amerikanska “neokonservatism”. Ett talande exempel på denna affinitet är hur Ronald Reagan valde att plocka upp Trotskijs uttryck vid ett statsbesök i London år 1982. Han förkunnade:

The march of freedom and democracy will leave Marxism and Leninism on the ash heap of history.

Så kortslöts en politiska historien genom att den ortodoxa marxismens egna historieuppfattning började användas för att dödförklara densamma. Efter 1989 blev soptippsmetaforen ännu mer populär. Men då som nu har talet om “historiens sophög” varit ett förklätt önsketänkande som står i vägen för politiska överväganden om hur vi gör oss av med sådant som vi finner ruttet.

Det är fascinerande hur Friedrich Nietzsche tycks föregripa allt detta i Mänskligt, alltförmänskligt, där han skriver:

Den som vill ta från människor en vanföreställning nöjer sig oftast inte med att vederlägga den och dra ut den mask av ologik som suttit dold i den, dessutom kastar han när masken väl är dödad hela frukten på sophögen, för att göra den oaptitlig och inge människor vämjelse vid den. Det tror han är ett säkert sätt att omöjliggöra den vad gäller vederlagda föreställningar så vanliga “återuppståndelsen på tredje dagen”. – Han tror fel, för just ur föraktets mull, mitt bland avfallet, börjar vanföreställningens kärna snart åter gro. – . Alltså: inte förhåna och besmutsa vad man slutgiltigt vill undanröja, utan försiktigt lägga det på is, om och om igen med tanke på att vanföreställningar är ytterst seglivade. Här får man gå fram efter maximen: “En vederläggning är ingen vederläggning.”

Detta “lägga på is” är besläktat med att “spela död”, en metod som Nietzsche i vissa lägen rekommenderar som enda utväg ur ressentimentets klor. Fredrika Spindler utvecklar detta tema i sin nya bok om Nietzsche, som för övrigt är en fröjd att läsa. Till den ska vi återkomma.

8 kommentarer ↓

#1 Kalle on 23 October 2010 at 4:27 pm

Tack! Väldigt intressant. Har för övrigt också alltid retat mig på det uttrycket. Men jag har inte din efterfoskningsenergi.

#2 Magnus on 23 October 2010 at 10:44 pm

Den 23 oktober 2010 var dagen då det ruttna träet och den trasiga kassaapparaten definitivt förpassades till Östberga soptipp.

#3 e on 24 October 2010 at 12:01 am

Detta fick mig att tänka på Zizeksk bokstavliga soptippsteori.
http://www.youtube.com/watch?v=iGCfiv1xtoU

#4 Kristofer Pettersson on 24 October 2010 at 1:25 pm

Heh.. spela död…

Ok.. variation i D-dur:

Piratrörelsen är död, sönderslagen och förintad av den industrialiserade stövelfotens malande över de en gång så fridfulla digitala ängderna. Men frihetens förespråkare som så okänsligt förpassats ner i ordningens undervegetation och kryptografiska mylla kommer att åter spira som groddar ur nykläckta frön.

#5 @claes on 25 October 2010 at 6:04 am

Tack. Utmärkt.

#6 Granne on 1 November 2010 at 10:21 pm

Bra där! Blink, blink. Zikzek. Det vore konstigt om inte mr D talat om det där. Men han är så trist!

#7 rasmus on 1 November 2010 at 10:22 pm

Granne: Har faktiskt inte läst Zizek i just detta ämne (eller särskilt utförligt alls), men kan säkert ha snappat upp det från honom direkt eller indirekt utan att minnas närmare. Vem åsyftar du med Mr. D?

#8 En tävling i semipolitisk remixkonst : Filosofibloggen on 13 December 2010 at 12:22 pm

[…] konstverk vid namn “LOL” med ett budskap där det ligger nära till hands at åberopa den historiska soptippen. Egenmakten återvänder, men verkar stå utanför soptippen. Av monteringen att döma ser det ut […]

Kommentera