Tidigare i samma serie:
- Tolv teser om liberalismen
- Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken
- Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism
Nu kommer den enklaste av fallstudierna. Bara att citera främsta argumentet från Piratpartiets företrädare:
“Det enda sättet att beivra brott mot dagens obalanserade upphovsrättslagar är att övervaka och avlyssna all privat kommunikation på Internet. Dagens upphovsrättslagstiftning kolliderar med det öppna samhället som garanterar rätten till privat kommunikation. Det är själva brevhemligheten och meddelarskyddet som står på spel.”
“Om man vill försöka begränsa fildelningen av copyrightskyddat material, då är enda sättet att inskränka möjligheterna till fri och oövervakad kommunikation mellan människor. Någon annan väg finns inte. Så länge människor kan kommunicera utan övervakning kommer den möjligheten också användas till att sprida copyrightskyddad kultur.
Inget dåligt argument. Tvärtom, det är förbannat starkt och därför helt rätt av Piratpartiet att ihärdigt framföra det. Men är det en tillräcklig grund för rörelse? Nej, det kan jag inte se.
Argumentet förutsätter ju även en värdering: individens rätt till privat kommunikation är viktigare än individens rätt att kontrollera det offentliga spridandet av upphovsrättsliga verk. Alla håller inte med om det. Inte så få människor uppfattar upphovsrättens ovillkorliga skydd som en förutsättning för att Konsten ska existera och bland dessa finns de som går så långt som att Konsten är en förutsättning för ett meningsfullt liv och för att på längre sikt kunna upprätthålla ett civiliserat samhälle. Utifrån dessas perspektiv är det helt rimligt att offra lite privatliv för att vinna någonting större.
Så länge vi nöjer oss med att ställa en individuell rätt mot en annan individuell rätt befinner vi oss inom det realliberala komplexet. Och ja, även upphovsrätten hör dit. Historiskt betraktat så är idén om privatlivets helgd nära besläktad med idén om upphovsrätt. Båda hamras på plats i 1800-talets borgerliga samhälle. Båda bygger på en absolut tudelning av livet i sfärerna privat och offentligt. Sedan dess har bland annat de tekniska mediernas utveckling luckrat upp denna tudelning, men det förändrar inte det historiska arvet.
Just för att upphovsrätten och privatlivet är besläktade rättigheter är de extra tacksamma att ställa mot varandra. De försöker samspela men det skär sig förskräckligt, den som inte hör det är döv. Men den som är alltför upptagen på att lyssna in dissonanserna mellan upphovsrätt och privatliv blir lätt döv för alla ljud som inte ens spelar i den liberala melodin. För hela den verkligen av gråzoner som inte kan reduceras till de två sfärerna privat och offentligt.
Om man alltför envetet insisterar på privatlivets helgd så övertygar man till slut sig själv om att det där “privatlivet” liksom bara finns där, som en bubbla kring varje individ. Att det inte är något vi gör gemensamt och ständigt omförhandlar. Att apellera till ett skyddat privatliv är samtidigt att bekräfta en av liberalismens – och även upphovsrättens – grundantaganden.
Dessbättre är det även möjligt att uppnå allt detta även på andra sätt. Upphovsrätten kan kompliceras, kritiseras, kringgås och krossas på mer praktiskt orienterade sätt: kopimi, hacktivism eller vad man nu hittar för ord. Det handlar i förlängningen samtidigt om att utveckla nya etiska normer, mer finkänsliga än den moral som bygger på grovhuggna uppdelningen i privat och offentligt.
Inte heller motståndet mot övervakning behöver baseras på ett värnande av individens rätt till privatliv. Christopher Kullenbergs nätpolitiska manifest handlar delvis om just detta. Om en aktivism som inte utgår från tanken på universella rättigheter, utan från nätvaro – den gemensamma erfarenheten av att gå till näts i olika gråzoner av öppenhet och slutenhet.
Därför vill jag beteckna även Det nätpolitiska manifestet som en utpräglat icke-liberal bok, vilket inte betyder att den är antiliberal. Den utpräglat antiliberala hållningen kan förknippas med fascismen, som gör anspråk på att genom att gordiskt hugg avverka alla liberala rättighetskonflikter. Fascismen erkänner nämligen varken upphovsrätt, privatliv eller för den delen yttrandefrihet som universell rättighet. Allt handlar i stället om vad som anses tjäna nationens organiska gemenskap.
Fascismen erkänner verken gråskalorna eller liberalismens svartvita sfärande. Allt ska vara vitt. Inte nödvändigtvis vitt som i vit hud, men vitt som mjölet i påsen.
51 kommentarer ↓
Inte dum analys. Jag ser krypteringsanarkin som ett mer primitivt stadium än den öppna civiliserade kommunikationen. Kullenbergs virtuella värld kommer befolkas med rovdjur som är långt mer sofistikerade i sina åtagande än någon enskild människa kan prestera och det vill slutligen resultera i ett förtryckarsamhälle. Tyvärr är det svårt att se hur den utvecklingen kan förhindras. Den drivs inte av anhängare till kryptoanarkin utan av anhängare till en starkare upphovsrätt som genom deras urskiljningslösa kontrollbehov gör ett anarkistisk förhållningssätt gynnsamt på kort sikt.
Det behövs fler dimensioner.
Jag har en fråga: När du säger att det nätpolitiska manifestet inte utgår från universella rättigheter ock ställer det i kontrast med fascismen som inte erkänner dem, menas det att nätpolitiska manifestet erkänner universella rättigheter, men inte finner de relevanta eller centrala i analysen?
Tack för svaret! =)
Är inte bonusen med Engströms och Falkvinges argument just att det finns en chans att “motståndarsidan” faktiskt kommer dragandes med just motargumentet “det är värt priset”? Det är ju, som du påpekar, ett fullt logiskt argument – dock skulle nog den marginellt kulturintresserade allmänheten finna det fullständigt absurt.
Marcus Andersson: Du har rätt, i hög grad. Men jag tror ändå att du underskattar graden och särskilt arten av “kulturintressse” även hos allmänheten. Det handlar inte om att folk är konstnärligt bevandrade eller särskilt förtjusta i konstnärstyper. Men de flesta anser likväl att “man måste kunna leva på musik”, etc.
Det handlar som jag ser det om något mycket djupare än bara ett missförstånd. Det handlar om att Kulturen – sedan den industriella revolutionen, Adam Smith och Immanuel Kant – utgör den andra sidan av det mynt vars första sida är Kapitalet. Om det inte vore för att vi garanterades tanken på en Kultur som vi tillåter att finnas, skulle bara den nakna “nyttan”, den nationalekonomiska nihilismen, återstå. Är vi beredda att konfrontera det?
(Ursäkta om jag nu uttrycker en väldigt stor sak på ett hafsigt sätt. Vad jag syftar på är alltså inte att “allmänheten” går runt och bekymrar sig över vad Kant skrev, utan att Kant formulerade en slags överenskommelse som sedan hans dagar har åtnjutit en särskild överenskommelse i de industrialiserade delarna av världen.)
Den nätpolitiska kommunismen består av de nätvarande gemenskaperna, som Rasmus skriver ovan.
Även rovdjur måste förstås som kollektiv. Vargar jagar i flock, och ockuperar släta utrymmen. Vandrar, jagar, söker upp ett byte och trollar sedan loss internäten. Även upphovsrättsindustrierna, som manar fram en kryptoaktivism som vi endast sett början av, är rovdjur.
Men vi måste tänka akvatiskt om internet för att göra distinktioner. Späckhuggaren jobbar i flock, och samarbetar för att fälla sitt byte på ett mycket avancerat sätt. Vithajen däremot jobbar ensam och siktar in sig på blixtanfall. Valen jobbar med “bred håv” likt upphovsrättsindustrin, och kammar nätet på misstänkta fildelare.
Nätpolitiken har däremot karaktären av en Portugisisk Örlogsman. Den sifonoforiska kommunismen skapar en mångfald av egenskaper, där krypteringen är kamouflaget.
Engströms och Falkvinges argument är problematiska då de faktiskt öppnar för en kompromiss. Det finns upphovsrätt, och den kan existera på ett balanserat sätt.
Det nätpolitiska manifestet är absolut i relation till kryptopraktikerna. Rätt utfört kan inte upphovsrätten fungera, då den förutsätter att det finns identifierbara juridiska subjekt, entiteter som blir omöjliga figurer i chifferrymden. Den rekursiva iterationen att man kan bygga ett oändligt antal internet i internet omöjliggör universalism, och skapar istället ett fraktalmultiversum av distribuerade nätverk. Dessa är inte alls virtuella, utan immanenta till den paketförmedlade TCP/IP-protokollsamlingen.
Christopher
..när du skriver;
“Rätt utfört kan inte upphovsrätten fungera, då den förutsätter att det finns identifierbara juridiska subjekt, ”
menar du då “på nätet” eller gäller det också i den fysiska “exemplarframställningsvärlden”?
kjell: Om någon använder en kopiator i det fördolda, när trafikdata och innehållsdata har obfuskerats, befinner sig personen i en tunnel. Upphovsrätt kan endast ta sig rätt på ytan. I tunnlarna existerar bara kopiering.
@kullenberg Du har helt rätt att Piratpartiet är experter på den balansakt som krävs för att upprätthålla en stabil upphovsrätt i det moderna digitala samhället.
Jag tror att i din utopi så bortser du från trögheten (no puns intended) som krävs att driva upphovsrättsfrågor.
Det är upphovsrättslobbyns kontrollbehov och försök att exakt mäta upphovsrätten som driver fram det anonyma, krypterade samhället där den starkes rätt gäller över den svages.
Upphovsrätt är en fyrkantig modell som är helt värdelös på att beskriva verkligheten och därför går det åt skogen när man försöker behandla den som en universal och kompromisslös sanning (alltså: du har helt rätt om fraktalmultiversum av distribuerade nätverk.)
Upphovsrätten behöver inte vara “rätt” på samma sätt som ett dataprogram måste vara “rätt” för att fungera. Det som behövs är en möjlighet till en civiliserad dialog.
Förståelsen för hur den här dialogen ska föras och återfinns på den politiska arenan endast i Piratpartiet. Resten av partierna står för ett kompromisslöst kontrollbehov.
Christopher
Jag skrattar inombords när jag läser ditt svar, ty språk och metaforer påminner mig om när Horace & CO på 80-talet hade en litteraturtidskrift som hette KRIS, till slut var det ingen som läste den pga av förståelsesvårigheter, nåväl
jag tolkar ditt påstående ang. URL som att det inte gäller AFK :)
ps har just avslutat läsningen av din bok, där har du inte samma språk i bloggarna, är det talspråk i bloggen? ds
Kristofer: Precis som Rasmus skriver anser även jag att Piratpartiets linje är mycket vettig, kanske det vettigaste ett politiskt parti någonsin sagt om upphovsrätt.
Vad jag är ute efter är något annat. En politisk praktik som direkt omöjliggör upphovsrätten med teknologiska medel. I dessa tunnlar, som nyttjas varje dag, råder inte den starkes lag över de svaga. Det är bara att kika efter :) Tvärtom skapas där gemenskaper på sina egna premisser, oberoende av övervakarens öga, och där möjliggörs massa saker som kontrollsamhället omöjliggör.
Den politiska arenan är mycket större än debatten mellan politiska partier!
kjell: Jag använde inga metaforer. Det var helt och hållet bokstavligen menat.
Och ja, jag jobbar talspråkligt på bloggar och i bloggkommentarer. Det må vara obskyrt och obegripligt, men komplicerade saker måste vridas ur sina konstitutioner genom en ibland satanisk chockterapi, och då måste man finna nya register att tala om saker, så att man kan agera på nya sätt.
Det rör sig alltså inte om några litterära pretentioner eller poetiska ambitioner. Utan endast om att hitta nya verktyg för att tänka skillnad!
Men kryptering kan ju inte vara botemedlet mot repressionen. Den vars data är oåtkomliga på nätet är ändå sårbar i köttvärlden. Snart kommer polisen att sparka in dörrar i jakt på användning av förbjudna krypteringsalgoritmer.
avadeaux: finns inga förbjudna krypteringsalgoritmer i Sverige, och troligtvis kommer det heller inte att regleras, som i ex. Kina, för då protesterar företagen, som är de aktörer som använder kryptering allra mest.
Christopher Kullenberg: Jag hoppas du har rätt, men jag är deprimerande övertygad om att du har fel. Företagens användning kan lösas med någon licensmodell, ungefär som hur Yttrandefrihetskommittén tycks obekymrad om yttrandefrihet för den som inte har utgivningsbevis.
avadeaux: Helt rätt att vara bekymrad. Och ännu viktigare, att vara beredd på att försvara krypteringens existens så fort den hotas!
Jag håller med dig till 97%
Balansakt är rätta ordet (och jag har också anslutit mig till Piratpartiet).
Men, kära vänner, jag skulle gärna dra mitt strå till INK-stacken, dvs betala för de tre utmärkta manifest, som jag har beställt och fått på posten (senast kom “Det barnsliga manifestet”). Kan ni skicka IBAN-nummer? I annat fall förblir nämligen mina böcker obetalda. Lägga sedlarna i kuvert vill jag inte. Med vänlig hälsning från Östra Nyland i Finland.
@ avadeaux, om att reglera kryptering:
Ett problem är också att även om en licensieringsmodell eller en “back door”-modell av den typ man pratar om i USA skulle införas, så skulle andra krypteringsprotokoll finnas att tillgå från länder med annan jurisdiktion (Israel, Ryssland, Kina…)
Dessutom finns samma potential som med fildelningen: Staten må göra all kryptoutrustning illegal men hur ska det praktiskt efterföljas om en miljon människor börjar använda sådan utrustning?
Se EFF om fler dilemman:
https://www.eff.org/deeplinks/2010/10/eight-epic-failures-regulating-cryptography
Jonas: Jag är inte orolig för att staten skulle kunna utrota kryptering. Men själva förbudet, när det införs, ligger i en kategori av lagar som har andra oerhört obehagliga effekter. Det som skrämmer mig mest är att teknik, kunskap och information i sig börjat förbjudas. Den rädsla och det godtycke det för med sig.
Om en miljon människor börjar använda illegal krypteringsutrustning innebär det att en miljon människor lever med att ständigt vara jagade av lagen. Kanske är sannolikheten för att lagen ska få tag i dem liten, men många av oss tycker ändå inte att det är en acceptabel tillvaro. Att den totalitära staten är ineffektiv gör den inte mindre obehaglig i mina ögon, snarare tvärtom, på grund av den osäkehet det skapar att polisen i princip när som helst kan gripa vem som helst på skälig misstanke. De lagar som möjliggör det måste bekämpas politiskt, inte bara genom att man ser till att man kan bryta mot dem. De får inte få fotfäste och normaliseras. Men det händer redan.
[…] recent post on copyriot.se criticizes the balancing of copyright rights and privacy rights against one another, arguing that […]
Medborgarrätt går före upphovsrätt. Undrar om moderaterna är så ovilliga att avslöja vem deras bidragsgivare är, för att det till stor del är upphovsrättsindustrin.
[…] Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv […]
[…] hittade rättighetsfilosofi från 2008 och följer med spänning hur Rasmus Fleischers rättighetskritik sprider sig. Jag kan tycka att konventioner om mänskliga rättigheter är sånt mänskligheten […]
[…] kan sympatisera med Rasmus Fleischers studier i realliberalism även om jag inte håller med om att Piratpartiet i sin helhet representeras av strävan från och […]
[…] Isak Gerson skrev om Piratpartiets smått märkliga fokus på integritet och det Rasmus Fleischer påpekat om hur privat/offentligt-dualiteten och upphovsrättsdragkamperna glider runt allt det andra som […]
Kommentera