Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism

Detta är en kort uppföljning på fallstudien om pressetik som i sin tur utgår från inlägget “Tolv teser om liberalismen“. Uppföljningen ska handla om ett fenomen som kan benämnas anti-PK eller varför inte inkorrektism.
Utgångspunkten får bli nyhetsbloggen Politiskt Inkorrent (PI) som står nära Sverigedemokraterna (SD) utan att vara officiellt knuten till partiet. Obekräftade uppgifter gör dock gällande att det inom SD finns planer på att använda delar av partistödet åt att stödja PI, vars skribenter är anonyma. Såhär beskrivs PI i ett av kapitlen i den snart utkomna boken Svensk, svenskare av journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford:

PI har i stor utsträckning tagit över Flashbacks roll som källa för att berätta vilka som begått brott som det rapporteras om i medierna. Dock med en skillnad. Flashback har alltid varit en libertariansk sajt, en plats där allt får sägas. /…/
Politiskt Inkorrekt har en annan agenda. De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen “öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk.
PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.

Frågan är vilken relation som PI har till den liberala idén om pressetik, som inte minst handlar om att balansera allmänintresse mot personlig integritet. Klart är att PI valt att spela utanför den frivilliga överenskommelsen “Etiska regler för press, TV och radio” genom att systematiskt hänga ut personer som inte ens är dömda för brott. Men detta behöver inte utesluta att de förkastar pressetikens grundtanke – bara att de gör en helt annan (inomliberal) avvägning utifrån en idé om det oerhörda allmänintresset. “Allmänheten” (definierad i termer av etnisk svenskhet) hyser enligt PI ett så starkt behov av att få tillgång till viss information om vissa brottslingar att den personliga integritetet måste stå åt sidan. Så länge de spelar på pressetikens plan går det heller inte helt att utesluta att deras publiceringar på sikt bidrar till att förskjuta den tolkningen av “allmänintresset” som görs inom den etablerade pressen.

Gentemot den pressetiska idén om “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” ställer sig PI mycket ambivalent. Dubbla standarder tycks gälla: å ena sidan kritiseras dagstidningarna för att inte leva upp till sitt ideal av allsidighet, å andra sidan gör knappast PI några försök att vara bättre. Att vara “politiskt inkorrekt”, genom att systematiskt lyfta fram brottsmisstänkta med utländska namn, ska tjäna som korrektiv gentemot den etablerade pressen. Sympatisörerna kan då hävda att PI i det större perspektivet bidrar till allsidighet just genom att inte rapportera allsidigt.

Dessa dubbla standarder blir tydliga när PI kommenterar det ovan citerade bokkapitlet:

Först av allt, dessa två är på intet sätt objektiva eller opartiska. /…/
Annika Hamrud är journalist och jobbat på DN i 21 år. Knappast en tidning som är positiv till SD.

Tydligen är det mer suspekt att skriva en bok om SD om man kommer från en tidning som inte är uttalat “positiv till SD”. Vad PI verkar ha missat är att vad Annika Hamrud och Elisabet Qvarford sagt sig vilja skriva är en saklig och granskande bok, inte en “objektiv” och “opartisk”.
Pressetik handlar dock inte om att all journalistik borde vara “opartisk”. Den säger att journalistiken ska vara korrekt och ger vissa särskilda riktlinjer för nyhetsrapportering, men vad som gäller för nyheter gäller inte nödvändigtvis för ledarsidor eller reportageböcker.
Inkorrektisterna bortser från detta. De låtsas som att det funnes en pressetisk regel om att alla journalister i varje läge måste vara “objektiva”. Sedan konstaterar de att ofta inte är så. Detta påstådda övertramp tar de sedan till intäkt för att utlysa ett slags undantagstillstånd, där de själva får rätten att bryta mot pressetiska regler i namn av ett pressetiskt ideal.

4 kommentarer ↓

#1 COPYRIOT | Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv on 21 October 2010 at 12:11 pm

[…] ← Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism […]

#2 cernael on 22 October 2010 at 10:10 pm

Påminner lite om (tidiga) Wikipedias ambition att uppnå en slags objektivitet i en svärmisk syntes av subjektiviteter.

#3 COPYRIOT | Allmänintresset som exploderade on 5 November 2010 at 1:03 pm

[…] Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism […]

#4 COPYRIOT | Mediehistoriska reflexioner över Politiskt Inkorrekt on 19 October 2011 at 10:47 am

[…] Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism […]

Kommentera