Höstvandring

Thomas Frössman a.k.a. Hästkobra har satt samman en eklektisk höstmix. Två och en halv timmar av höstlig musik som jag är ganska säker på att du vill försjunka i. Så ladda nu ner:

Ingen idé att mer ingående försöka formulera musikens inriktning i ord. Beskrivningar som “lätt höstmelankolisk psych/ambient/rock/pop/dub/step/noise/weird-mix” säger knappast så mycket. Lyssna bara. Vik 145 minuter åt höstlig musik som du inte själv behöver välja och som saknar förteckning. Det finnas ofta en särskild kvalitet i att inte kunna glutta på en tracklist.

Så var det sagt som skulle sägas. Resten av denna bloggpost består av ren utfyllnad, i form av en redogörelse för när jag i eftermiddags lyssnade på nämnda mix, irrandes runt i mitt Hägersten. En underskön höstdag: grått, grönt och alla tänkbara nyanser av gult. Folktomt. Efter en stunds letande hittade jag Georg Dahlqvists park som inte alls var någon park utan mest ett klippigt skogsområde med en bänk. Men väl gömd, inuti ett villakvarter med det märkliga namnet Positivhataren.

Första tanken är att någon fyndig typ ritat till ett extra streck där det ska stå “Positivhalaren”, men en närmare undersökning visar att kvarterets officiella namn faktiskt är just “Positivhataren”. Varför denna aversion mot mekaniska musikinstrument?

Troligast är att kvartersnamnet refererar till August Blanches lustspelsdebut Positiv-hataren från 1843. Alltid lär man sig något och alltid går man vilse i dessa slingrigt kuperade villakvarter. Någonstans i den triangeln som bildas av tunnelbanestationerna Västertorp–Axelsberg–Mälarhöjden måste det finnas en märklig attraktor som skapar en icke-euklidisk stadsgeografi – någon annan förklaring finns inte till att jag alltid går vilse och aldrig lyckas memorera en väg. Så befann jag mig plötsligt i nära anslutning till mitt hemkvarter i Västertorps skulpturpark. Fortfarande dessa vidunderliga kaskader av färg.

Fundamentet upplyser om att Stig Blombergs skulptur Systrarna (1953), likt de flesta konstverken häromkring, har donerats av “Hägerstensåsens kulturella förening”. Senare finner jag lite mer info i en doktorsavhandling i konstvetenskap.

Förorterna Västertorp och Hägersten uppfördes efter kriget som ett slags idealsamhällen, , likt dem Sven Markelius 1945 beskrev i Stockholms generalplan Det framtida Stockholm. /…/
Den journalist som i Dagens Nyheter 1949 rapporterar från förorten, konstaterar mycket riktigt hur “viljan att skapa Västertorp till idealsamhället är stark” och meddelar vidare att ambitionen är att göra “området till ett levande samhälle med sin egen ’personlighet’. Vill ha ett centrum med en komplett och livligt pulserande affärsgata, ungdomsgårdar, bio, kondis, restauranger, bibliotek etc.” /…/
Direktör vid den byggfirma, Olsson & Rosenlund, som byggde flera av bostäderna både i Hägersten och Västertorp var Fritz H. Eriksson; en konstintresserad affärsman med djupt engagemang i svenskt konstliv. /…/
Genom Erikssons initiativ hade redan 1945 Hägerstens kulturella förening bildats. Föreningen skulle tillva- rata sociala, kulturella och konstnärliga intressen då de nya bostadsområdena uppfördes i Hägersten och Västertorp. På Erikssons förslag bildade föreningen fonder, där pengar sparades för varje ny lägenhet som såldes. /…/ Ett direkt resultat är de 21 skulpturer som finns uppförda i Västertorp – varav 16 donerades av Fritz H. Eriksson själv.

Hägerstensåsens kulturella förening har för länge sedan upphört, men när jag på gångvägen hemåt passerade följande konceptuella papperskorg slog det mig att det borde finnas ett organ med befogenhet att utvidga Västertorps skulpturpark genom att konsekrera passande ready-mades.

(Om du läste ända hit – trots förklaringen om att utfyllnad skulle följa – så hoppas jag verkligen att du redan har börjat lyssna på den musikmix som detta inlägg egentligen handlade om.)

6 kommentarer ↓

#1 Amanda Lövkvist on 20 October 2010 at 11:01 pm

Jag läste i en broschyr om offentlig konst om / av kvinnor i en broschyr från föreningen för kvinnomiseum att systarna kan föreställa två flickor, som inte alls var systrar, som dränkte sig i sjön, vad den nu heter, inte långt därifrån. Det hade föregåtts av en “svärmisk flickvänskap” enligt dåtidens tidningar.

#2 mary eng on 21 October 2010 at 12:57 am

tak!

#3 anders bananders on 21 October 2010 at 2:26 pm

Amanda, du tänker nog på marmorskuplturen “Systrarna” av Nils Sjögren som står på Mosebacke torg:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Systrarna

#4 Mats on 21 October 2010 at 9:12 pm

Platslinsen i din kamera(telefon?) behöver en seriös rengöring.

#5 rasmus on 21 October 2010 at 10:30 pm

Mats: Jag har inga som helst fotografiska ambitioner och är medveten om sunkigheten i bilderna. Vilka för övrigt inte framställs som någonting annat än ren utfyllnad…
Lyssna på mixen för helvete!

#6 Amanda lövkvist on 22 October 2010 at 9:40 am

@anders bananders Hm. ja det gör jag nog… tack! man skall inte häva ur sig fritt ur minnet. Jag ville bara så gärna citera uttrycket “svärmisk flickvänskap” ;-)

Kommentera