1. Pappershögen
Av någon anledning levereras pappers-DN för tillfället dagligen till vår brevlåda. Bland de vardagliga irritationsmoment som följer med detta stavas de främsta DN Bostad och DN Motor, dessa enorma ansamlingar av nedmalt trä som varje vecka måste fraktas från tamburen till lådan för pappersinsamling.
För snart två veckor sedan hann jag under denna frakt notera rubriken “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva” över en typisk DN Bostad-bild. På bilden syntes en proper riskkapitalist i skarpa konturer framför sin teppanyakihäll, medan hans fru var i rörelse och därför framträdde som en suddigare gestalt. Jag lyckades dock snappa upp hennes namn, Nina Persson, och hann något förhastat tänka “Det var som fan, Cardigans-Nina!”
Allt detta gick på några sekunder. Sedan hade DN Bostad förpassats till den vanliga högen i väntan på att tas om hand av Pressretur AB.
(Lika som bär? Kanske inte. Förlåt för att jag förväxlade dig med Nina Persson, Nina Persson.)
2. Smittan
Några dagar efter publicering var ett stort antal människor rörande överens om att artikeln var helt vansinnigt. Att en gräns hade passerats. Var då detta en gräns som var och en av oss liksom redan hade i oss? Knappast.
Få av oss hade läst artikeln förutsättningslöst från första början. Om vi ändå hade gjort det hade säkert många av oss reagerat, men det är tveksamt om vi oberoende av varandra skulle ha stegat fram till tangentbordet för att meddela världen hur jävla bisarrt det hela var.
Endast en gradskillnad skiljer texten om vindsvåningen från vad man annars kan läsa i dagspressens bostadsbilagor. Men genom att en länk cirkulerade på Twitter, Facebook och bloggar uppstod snabbt en överenskommelse om att den här artikeln hade passerat ett kritiskt tröskelvärde. Med andra ord skapades tröskelvärdet som en smitta, vilket är något annat än att säga att det fanns ett antal människor som redan hyste vissa uppfattningar som artikeln sedan kolliderade med. Smittan spred sig sedan vidare genom bland annat Henrik Schyfferts twittrande, men det går knappast att peka ut någon rabulist som särskilt ansvarig för att vindsvåningen uppnådde ett slags självsvängning inom vissa digitala medier.
Om DN inte hade lagt upp texten på webben utan nöjt sig med att trycka den i papperstidningen så hade den knappast blivit ett fenomen. Då hade omnämnandena på nätet kunnat räknas på ena handens fingrar. Så täta är skott.
3. Remixkulturen
En rad nya livsstilar har under den gångna veckan frilagts. Ventilationsrum och gruvschakt, studentlägenhet och flerfamiljshus, andrahandsetta i närförort och sanitära olägenheter på Hisingen – alla är de numera klassade som “sätt att leva”, tack vare DN Bostad. Minst en stilfull uppläsning har gjorts. Uppfinningsrikedomen har flödat när vindsvåningen har vrängts både hitåt och ditåt.
Nästan allt av detta remixande skedde på några få dagar. Under denna tid syntes få spår av polemik bland dem som kastade sig över ämnet. Även om alla valde olika vinklar var det som att alla ändå var överens om att artikeln i DN Bostad kommunicerade någonting väldigt, väldigt skev.
Efter kanske fem dagar började dock ämnet att ebba ut och parallellt med detta började det visa sig att folk kanske hade reagerat på helt olika saker. För vissa var det främst en fråga om vad för pekoral journalistik som bedrivs på Sveriges malligaste morgontidning. För andra handlade det om vad för slags människor som bor längst upp på Upplandsgatan 9 A.
4. Pressetiken
Sara Trus skrev artikeln åt DN som ett frilansuppdrag åt DN Bostad. Annars jobbar hon som redaktör för “FastighethetsMäklaren“, en kundtidning som utges av Mäklarsamfundet. Hennes sätt att erotisera en lyxlägenhet är också rakt igenom mäklarmässigt. Ett paradexempel på den problematiska sammanblandning av journalistik och PR som Erik Hammar tog upp i sin plädering för en ny pressetik. Lösningen skulle då vara att DN Bostad lät sina texter skrivas av journalister som antingen är fast anställda eller frilansare med så pass bra lön att de inte behöver befläcka sitt oberoende med uppdrag åt mäklarbranschen.
Frågan är bara vad pressetiska regler tjänar till i det här sammanhanget. Vissa har slentrianmässigt invänt mot att artikeln var “okritisk”. Borde den då ha varit “kritisk”? Man kan fråga sig vad det skulle betyda att tillämpa den journalistiska hedersregeln om kritisk distans i en publikation som DN Bostad.
Borde kanske Sara Trus ha slängt in några kritiska frågor till Nina Persson och Eric Tour? Kanske något om att det måste vara svårt att städa en så stor lägenhet. Men paret har förstås städhjälp. Och då riskerar ju ämnet att glida över i frågor om klass och avdragsregler, det vill säga politik – just sådant som bostadsbilagan inte ska handla om.
Eller borde hon ha intervjuat en företrädare för “andra sidan”? Nyhetsjournalistiken utgår ju från dogmen att det alltid bör finnas en andra sida som kan ge sin åsikt. Kanske ringa Alf Hornborg och be honom att på två talstreck förklara vindsvåningens plats i ett globalt system av ojämna exergiflöden. Nä, det skulle framstå som ännu mer politiskt, på ett sätt som är fullständigt otänkbart i en bostadsbilaga.
Ett tredje alternativ vore att göra den publicistiska frågan till en fråga om representation. Moralen blir då att skildringen av en överklassvåning kompenseras av inblickar av enklare boenden. Bostadsredaktörerna på såväl DN som andra tidningar vill gärna ha det så. Då vore frågan ur världen om bara valet av objekt statistiskt återspeglade en socioekonomisk verklighet. Fast då skulle DN Bostad knappast kunna skriva om vindsvåningar i Vasastan igen förrän någon gång på 2020-talet. Normalfallet skulle vara en tvåa i förort. Annonsörerna skulle garanterat dra sig ur. Fast eftersom man inte får säga högt att man skriver för annonsörerna, förklarade redaktören i P1 att man inte skriver om bostäder i förorten eftersom folk i förorten inte är intresserade av inreding.
Det går att tolka mängden av remixer som en protest mot bostadsbilagans urval. Men i reaktionerna mot artikeln kommer det även fram någonting som inte handlar om att kräva “rätt” representation.
5. Politiken
Flera observatörer associerade paret i vindsvåningen med att Fredrik Reinfeldt just har omvalts. Heminredningsbubblan är, som Johan Wirfält skriver, “en nymoderat dröm”. Frustration över valresultatet har helt klart bidragit till att artikeln hamnade över ett visst tröskelvärde, även om det inte motiverade alla reaktioner.
Klyftan mellan vänster och höger framträdde efterhand allt tydligare i reaktionerna. Det var inte i första hand en fråga om synen på rikedom. Snarare handlade det om motsatta svar på den här frågan: Är okej att fälla ett omdöme över andras “livsstil”, över de ideal som andra lever efter i sina privata hem?
Vänstern svarar ja. Se exempelvis bloggposterna av Johan Wirfält och Sanna Samuelsson som båda hänvisar till Nina Björks famösa krönika från härom året där ordet “skitdrömmar” kastades fram.
Högern svarar nej. Konservatismen utgår från liberalismens värnande av privatsfären och tolkar detta som att ingen jävel ska lägga sig i vilka drömmar som omhuldas i grannens familj (åtminstone inte offentligt). Heminredning och politik är enligt detta konservativa synsätt två helt väsensskilda saker.
Dick Erixon är ett uppenbart exempel. Helt enligt instruktionsboken gnäller han på “Jantelagen“, som antas vara specifikt svensk. Den kan alltid kan plockas fram, oavsett om man har läst Aksel Sandemose eller inte, oavsett om man klarlagt vilken roll som avunden verkligen spelar i sammanhanget.
Ett intressantare exempel på högerhållningen är Mårten Schultz på Twitter:
livsstilhatarna är mobbare som är för fega för att basha underklassens brist på bildning och som därför letat upp en ny grupp att hata
Premissen är att “livsstil” (privat) är väsensskilt från t.ex. “åsikter” (offentligt). Annars skulle ju alla som bashar motståndare i valrörelsen också kallas för mobbare. Men det vore orimligt, trots att gränsen mellan livsstil och åsikt i praktiken är mycket luddigare – tänk bara på Kristdemokraterna.
Kritisera gärna andra människors åsikter, men tro inte att du har rätt att säga något om andras livsstil. Så lyder den konservativa högerns budskap. Det intressanta är att det lutar mot vad som ofta brukar kallas för “postmodern relativism”. Alla livsstilar är lika bra. Att drömma om “en större våning på uppemot 300 kvm” är inte sämre än att drömma om en bättre värld. Livsstilskonsumtion är lika bra som bildning.
Om man ens antyder att det i dessa preferenser skulle finnas någonting politiskt, någonting som alls har relevans för vår gemensamma framtid, sparkar den postmoderna högern bakut. Människors “livsstil” är av princip oantastlig för dem. Och i begreppet “livsstil” inkluderas även sådant som flygvanor. Här bjuder någon på ett exempel på dogmatisk relativism: “Jag kan inte se att den där livsstilen eller det där konsumerandet skulle vara värre än någon annans.”
Nej, den postmoderna högern kan inte se en “livsstil” som sämre än en annans. Men bland reaktionerna på artikeln om vindsvåningen märks även typiska kännetecken för en postmodern vänster. Då riktas upprördheten mot DN Bostad för att de “klassar vissa människors konsumtion som finare än andras”, som någon bloggare skrev.
Rädslan för att ta ställning finns både till höger och till vänster. Därför var det lite uppfriskande att allt prat om vindsvåningar och teppanyakihällar under en kort tid kunde tjäna som övning i att faktiskt våga säga någonting annat än den postmoderna dogmen om alla livsstilars lika värde. För visst fan måste vi kunna döma ut vissa drömmar som skitdrömmar.
PS.
Om du hör till dem som kommer att suckar djupt över hur någon bara kan blogga om en vindsvåning som för länge sedan är passé som samtalsämne, då bör du fundera lite över vad snabboffentligheterna har gjort med din tidsuppfattning.
Uppdatering 21/10:
Pontus Lundkvist följer upp med en betraktelse om de två typerna av reaktioner och bjuder också på en serie:
33 kommentarer ↓
Bara för att man har livsstilsdrömmar betyder väl inte det att man inte också kan ha samhällsdrömmar? I ett längre perspektiv står väl inte drömmar om att åka till Sichuan för att köpa peppar mot drömmar om ett utsläppsneutralt samhälle, så länge som man inte är emot relevant teknikutveckling.
Snubblade in på Facebooksidan:
Bekräftar ju till viss del Schultz’ påstående, även om den reaktionen inte verkar så vanlig.
När det gäller pressetiken är det som jag tror en del blir upprörda över snarare gränsandet till textreklam, alltså att produkternas kvaliteter skulle vara artikelns hvudsakliga poäng. Hade Sara Trus skrivit mer om vilka människorna var och låtit deras materiella relationer komma i andra hand skulle inte kritiken uppstått, och det är nog den helt renodlade prylfixeringen som gör artikeln så exceptionell. Vanligtvis skulle åtminstone en del handlat om någonting annat eller försökt beskriva livsstilen utanför teriyakihällarna, vilket då enligt gängse tankesätt skulle gjort artikeln mer okej.
Men det är just renodlingen och den extrema hållningen gentemot statusprylar som gör artikeln intressant – ur en sjätte, rent kulturkritisk dimension. Jag har i alla fall fått fundera en hel del under veckan på vad makt och symboliskt våld är i förhållande till social status, till kommoditeter, och inte minst reflexivt hur jag använder statusobjekt själv. Jag har försås inte vindsvåningsparets pengar, men likväl fyller min flaska peruansk Aji Amarillo-chilli (Kista Grossen, 29:50) delvis samma funktion som vinet på Semillondruvan. När jag berättar om den framträder jag som mer kunnig och belevad. Eller?
Är helt enkelt inte en stor del av våra liv byggda kring att slå andra över huvudet med vad vi har (i kunskap, kontakter, i materiella tillgångar, i kulturellt kapital)? Den akademiska världens droppande av teorier och teoretiker; modets kunnighet om trender och stildrag; surdegsbrödet — är inte alltihop på någon nivå en kukmätartävling (för att vara lite grov), en hierarkiserande, patriarkal maktövning för att hitta sin position i flocken/samhället? Det är det vindsvåningsartikeln har satt fingret på för mig. Och jag försöker, i alla fall just nu, vara betydligt mer försiktig med att försöka imponera.
Håller inte med om höger-vänster splittringen, möjligen bland de som kommenterat offentligt. Men de som är mest irriterande och äcklade bland mina vänner är just de som har något mått av “vindsvåning” i sin karaktär. Jag inbillar mig att det slår mot den ängslan de kan känna själva inför sitt hem. Ungefär som föräldrar blir över någon som pratar vitt och brett om hur perfekt förälder de är.
Jag reagerade faktiskt på artiklen innan jag läste folkstormarna, jag blev lite irriterad på paret, nästan arg. Jag gick tillbaka någon dag senare och såg att det var en massa kommentarer och blogglänkar, vilket jag på sätt och vis tyckte var intressantare än själva rtiklen. (tillsaken hör att jag vid tillfället inte var i Sverige) När jag började googla runt så insåg jag vilken folkstorm det blivit. Så jag läste faktiskt artiklen förutsättningslöst, och jag tänkte skrive ett facebook-inlägg om det men avstod, för jag kunde inte göra det utan att låta plump.
Ja, det handlade om träffytan: kombinationen av riktigt usel journalistik både stilistiskt och i själva tänket: att ens göra ett jobb om en svindyr men medioker inredning. Det fanns många som kunde blli irriterade av olika anledningar eller i kombinationer av olika anledningar.
Det som jag fann mest stötande var DN:s sätt att avfärda kritiken: särskilt då den kritik som jag kunde ställa upp på, att det var dålig journalistik och att jag som prenumerant vill ha bra journalistik och dessutom vill att DN ska begripa vad som är bra journalistik. Att jag inte har ett skit emot texter om dyra vindsvåningar så länge a) texterna är välskrivna och initierade och b) vindsvåningarna är intressanta.
Men det var bara en fyllnadstext i en bostadsbilaga som är en reklambärare. DN trodde väl inte att en sån text skulle “märkas”. En B-text även i deras ögon, uppenbarligen, även om de förstås inte explicit vill erkänna det i efterhand.
Det finns utan tvekan jävligt många intressanta dyrt inredda vindsvåningar i Stockholm. Den där var inte en av dem: den var intill förväxling lik så många andra man ser i annonserna. Det finns många såna också.
Sen att kulturskribenterna/livsstilshatarna tar fram favoritskällsordet “medelklass” igen är ju bara väntat.
Bra/intressant inlägg. Problemet är väl som vanligt tolkningsföreträdet och subjektivismen, samt de privata drömmarnas omfattning/politiska betydelse. Om det är en dröm att bygga och äga ett knullparadis i Kuba eller Thailand – tänker på exempelvis Hoellebecqs Plattform – så är det mer problematiskt än att inreda en bostad av ett speciellt träslag som bara finns på Borneo, eftersom människor har ett högre “intrinsikalvärde” än regnskog. Eller? Vilka postulat ska man utgå från på något slags gemensam grund?
Jag förstod aldrig upprördheten, och frågade på Twitter om folk blivit lika upprörda t.ex. om DN Motor skrivit en ömsint artikel om en förmögen ägare Lamborghini eller ännu lyxigare bil, men ingen svarade.
Vill man hitta pekoral journalistik om trivialiteter ligger väl annars sportsidorna närmast till hands.
Houellebecq.
Om man är en så kallad konsumtionsrealist så löser man det genom att säga att båda är lika bra eller dåliga, såvida det sker inom lagarnas ramar. Men om man avvisar det synsätter, vilka alternativ har man att välja mellan? Ska man försöka hierarkisera de “privata” drömmarnas betydelse utifrån ett pragmatiskt påverkar-människor-globalt-utilitaristiskt perspektiv, följt av ett pragmatiskt påverkar-miljön-perspektiv (även om både miljö och människors välmående hänger samman, i alla fall på längre sikt)? Eller ska ett absolut moralpostulat – det är alltid fel att utnyttja andra människor, även om de vinner på det kortsiktigt (de som säljer sina kroppar och får betalt) – vara grunden?
Men det finns väl en tredje ståndpunkt också, bortom att fördöma vanliga människors drömmar som “skitdrömmar” och att helt ta avstånd från att ens värdera dem? Går det inte att göra en positiv värdering av vanliga människors drömmar om ett bättre liv? Att faktiskt ha en i grunden positiv syn på den vanliga medelklassen? Ett slags liberal populism, skulle man kunna säga, i kontrast mot vänsterns elitism. Är inte det samhälle vi skapar någonting vackert, något storslaget? En civilisation så komplex, så finurlig och så varierad att den tar andan ur en? Är det inte någonting ädelt med att vi har ambitionen att höja vårt dagliga liv över det stadium där det är ett enda långt slitande? Detta kanske är första gången som vi verkligen är på väg att bygga en högkultur som inte bara omfattar en liten elit på toppen (som under den nordiska bronsåldern eller 1700-talet) utan breda befolkningslager. Är inte sommarstugan, espressomaskinen, teppanyakihällen ett uttryck för något beundransvärt, ett bevis på att vi alla inombords hyser en längtan efter att leva ett gott liv?
Kort sagt: varför ska medelklassen behöva be om ursäkt för sin blotta existens?
Vänta lite. Detta handlar inte i någon meningsfull bemärkelse om “medelklassen”. Visserligen är jag skeptisk till begreppet som sådant eftersom klass (i t.ex. Marx mening) är en abstraktion, inte en grupp bestående av ett visst antal medborgare.
Men om vi ändå ska tala om en viss population som är “medelklass” så måste det även finnas en “överklass” och dit måste vi då rimligen räkna riskkapitalisten Eric Tour. Som förresten verkar ha tjänat in till sin vindsvåning genom att investera i företag som sysslar med mobilspel, gamling och onlinepoker (enligt vad som snabbt går att hitta med lite hjälp av bolagsregistret och Google).
Undrar vad det säger om mig att det är genom Copyriot jag får reda på en “folkstorm” som hänt för en vecka sedan.
Slog mig också: hur kan man påstå att de här människorna är “medelklass”? För att “överklass” på något sätt blivit onåbart att kritisera? För att den här typen av ny “överklass” inte motsvarar några stereotyper, mallar i kulturdebattretoriken?
Därför att de i någon mening representerar en i kulturellt avseende renodlad medelklass? Eller rättare sagt, därför att det är så de framställs i artikeln (skriven av och för medelklassen)?
Jag vet inte själv, men jag skulle utan att blinka ha kategoriserat dem som medelklass. Det är först nu jag reflekterar över det. Intressant.
Ja, i ett värderelativiserande behöver vi inte längre tänka, reflektera, bedöma för där kan det vara så eller så… och så är det bra med den saken. Alltså tycks aldrig “den saken” vi diskuterar leda till en diskussion utan istället till en punkt utan riktning, alltså ut i tomma intet. Tomma intet finns inte, enbart om det skapas. Så paradoxalt är det, och vad jag vill säga med detta är att antingen kan vi “flattra” oss i nihilism “det kan vara så eller så” (och på finansspråk kamma noll) eller så kan vi inveckla för att utveckla för att igenom alla veckens rörelser leda spår – alltså skapa mening….ar som motsätter sig punkten som en nolla. Meningar som skapar punkter för fortsättning i andra riktningar, kristalliskt. Din blogg känns igenom den känslan tycker jag, tack för en mycket läsvärd (leder i många skiftningar) text. Och förresten, detta om vidsvåningen och skitdrömmar då – hur mycket Dröm kan det vara i skitdrömmar egentligen? Jag är så värde-full (full av tro på värdet:) att jag till och med tror att drömmar är något eget varur brist på detsamma, blir en slags skitdröm (ta det med en nypa salt please läsare=)
Om inte annat visar den påföljande diskussionen – som även här – hur luddigt definierat begreppet “medelklass” är. Är alla med fast heltidsarbete i Sverige i någon mening “medelklass”? Eller rör det sig bara om vissa inkomstgrupper? Är endast de som ärvt pengar och inte behöver förvärvsarbeta “överklass”, eller är entreprenörer och finansvalpar såsom Eric Tour i praktiken “överklass” – och var går då gränsen mellan en “medelklass-höginkomsttagare” och en “överklass-höginkomsttagare”? Är doktoranden som har hundratals universitetspoäng men vars inkomst ligger inom den lägsta kvartilen ekonomiskt sett “arbetarklass” eller “underklass” medan hon kognitivt och kulturellt sett är del av en elit?
Med andra ord – sätter inte debatten kring vindsvåningarna strålkastaren på hur “medelklass” i så hög grad är en kulturell gruppering snarare än en ekonomisk?
Som sign. San skriver ovan; de som är mest irriterande och äcklade kanske är just de som har något mått av “vindsvåning” i sin egen karaktär. Kanske handlar det dock inte så mycket om ängslan de själva känner inför sitt hem, utan om ängslan att inte bli som Eric Tour och Nina Persson, då vi alla i någon mening spelar livsstilsspelet med dess markörer, kulturella kapital och fina linje mellan blygsamhet, falsk blygsamhet, skryt och förtäckt skryt. (Just att de var ängsliga nog att behöva förekomma i DN är ju vad som isånafall skiljer Tour & Persson från överklassen.)
Alla som i någon mening är ängsliga och oklara över sin egen klasshemvist – kanske är det just de som är medelklassen? Medelklassen skulle då vara den där oklara, stora heterogena grupp människor som blir över, när alla som känner sig fullständigt hemma i sin sociala hemvist (dvs över- resp arbetarklassen) har dragit till Stureplan för att fortsätta festa och skita i att navelskåda. Medelklassen är allt det som de inte är.
För övrigt körde SvD:s mäklarporrtidning Magasinet förra veckan en artikel om en etta på 28 kvm (visserligen tillhörande en designer på Söder) och ett reportage där hiphopartisten Felipe “Fille” Leiva Wenger hänger i Vårberg.
Kanske kände SvD-redaktionen att de var tvungna att “hitta en motvikt” till teppanyakihällarna. Massmedielogik goes Freud, någon?
Svenskar kan ha drömmar eller avfärda dem, men drömmarna handlar fortfarande om bostaden, att bygga den egna bostaden, att laga maten. Det är dräng- och pigsysslor och inget som utmärker den gamla överklassen. Överklassen sitter i en ärvd och självklar herrgård och drömmer om jaktäventyr eller resor i Afrika. Efter alla klassresor, högskoleexamina och decennier av medelklassliv kunde man ju hoppas att svenskarna skulle ha lyft sig till att drömma om att skriva en roman eller komponera en symfoni, men nej, det är fortfarande heminredning det dröms om, och som man förmår att bli upprörd över. Underklass, bliv vid ditt hem.
Jonas sätter fingret på något i kommentar #15.
I ett inredningsreportage från ett överklasshem skulle personerna inte varit med. Det skulle bara handla om byggnaden och inredningen. Att visa upp sig personligen vore vräkigt och inget överklassen sysslar med.
Det som stör mig mest med reportaget är annars att det är så intetsägande och så oreflekterat. De har köpt sina kryddor och sitt vin på resor till Asien och Sydamerika, men vad gjorde de där? Är de ofta där eller var det en engångsgrej? Reser de i tjänsten eller privat? Man får inte veta någonting om hur de lever, det är bara en uppräkning av varumärken. För att vara ett livsstilsreportage innehåller det väldigt lite livsstil.
Bilderna säger heller ingenting. Man anar att de har mycket vita ytor men beskärningen gör att man inte får någon känsla för hur det ser ut i lägenheten. För att vara ett inredningsreportage innehåller det väldigt lite inredning.
Problemet är inte alls att man gör hemma hos-reportage hos rika människor. Men i sådana brukar det framgå mer eller mindre subtilt att reportern inser att detta är en ovanlig livssituation. Men någon sådan insikt verkar inte finnas här. Det är som att reportern tror att alla kan skaffa sig den här typen av boende.
anders bananders: ”Det är som att reportern tror att alla kan skaffa sig den här typen av boende.”
Där fick jag för första gången en möjlig rimlig förklaring till varför folk blivit upprörda. Det har inte tidigare slagit mig att man kan uppfatta vinkeln så. Det är ju fullständigt befängt att tro att alla kan skaffa sig den här typen av boende, och därför har jag svårt att se varför reportern ska behöva påpeka det.
[…] Det är faktiskt nödvändigt: Vindsvåning har blivit en livsstil Här finns också en bra analys av Vindsvåningsfenomenet, varför det blev en sån snackis. Helt enkelt varför Sara Trus artikel blew the fuck up: En vindsvåning i fem dimensioner […]
Jag tror att Pontus Lundkvist förenklar lite för långt. Det är snarare så att nästan alla till en början förfasades över parets livsstil, men när de som Rasmus kallar den postmoderna högern insåg att en sådan reaktion inte var okej så transmuterades deras kritik till att bli riktad mot artikelns journalistiska kvalitet istället.
I den mån man kan tala om olika gruppers reaktion ser jag två andra grupper: en grupp som anser att det som skildras är just en skitdröm, som tar avstånd från hela den konsumtionsinriktade livsstilen, som anser att den är oautentisk eller miljöfarlig eller hur man nu väljer att formulera sin kritik, möjligheterna är oändliga.
Den andra gruppen är de som själva i princip omfattar samma livsstil som det skildrade paret, och vars negativa reaktion mest beror på att de fick se sig själva i en grotesk skrattspegel. Alla de som renoverar sitt kök, alla de som försöker ha koll på mat och vin, alla de som gärna vill köra en nya bil: de fick för ett ögonblick se hur löjeväckande deras livsstil kan te sig när den tas till sin logiska slutpunkt.
Det finns en fundamental klyfta mellan dessa två grupper, och kan man urskilja två typer av reaktioner på artikeln tror jag att den har sin grund i just den klyftan.
avadeaux: Reportern behöver inte säga det rakt ut, men om det inte alls framgår att reportern är medveten om att det är så, då menar jag att artikeln blir oanvändbar för läsekretsen.
När man skriver om människor som lever ett liv (eller har en bostad, i det här fallet) som är utom räckhåll för alla oss andra så har man i regel något av två olika syften: Antingen att man ska få imponeras och avundas glamouren och lyxen rent allmänt, eller så ska man mer specifikt kunna bli inspirerad av enskilda detaljer som man kan återskapa, inom ens egna ekonomiska ramar, i sitt eget liv.
Artikeln misslyckas med detta, och därför faller den så platt.
Teppanyakihäll för 18.000 kanske är för dyrt, men det finns schyssta stekbord för 4.000.
Är det inte möjligt att Sara Trus är 2010:s bästa troll då?
Jag har jääääävligt mycket emot artiklar om svindyra vindsvåningar.
Vafalls! Det är ju den tyska sparrisen som är vit, inte den franska. Någon måtta får det väl ändå vara på allmänbildningen.
[…] Flesicher på Copyriot går noga igenom förloppet kring artikeln och den våg av reaktioner som följde i sociala medier […]
[…] Copyriot kommenterar hela förloppet och länkar till kreativa reaktioner på ”Vindsvåningen”. Mycket […]
Jag tror att det som Karl skrev om skrattspegeln kan stämma i många fall. Och ett perspektiv som jag tycker har kommit bort är det faktum att i jämförelse med en enorm del av världens befolkning är nästan alla svenska medborgare vindsvåningspar. Att vakna i en lägenhet klockan fem och ta bussen till ett sunkigt städjobb istället för att gå tio kilometer till släktens jordtäppa och försöka odla fram tillräckligt mycket mat för att hålla undernäringen borta? Lyx, för väldigt många människor i världen. Att, när hyra, mat och telefon är betalda ändå ha råd med att hyra en film och äta lite godis ibland? En ouppnåelig dröm för väldigt många människor i världen.
[…] Copyriot analyserar brilliant läget efter stormen i sociala medier med anledning av den onyanserade artikeln om Sara och Erics vindsvåning i Vasastan. Flera roliga länkar! […]
[…] satir/Prettoeliten/Vindsvåningsmartyrer och brist på självinsikt/DN och undergången/Perspektiv/En vindsvåning i fem dimensioner/Inredningsfrossa på Hisingen/Ett sätt att leva/Sara Trus hemreportage om lyxvåningen i Vasastan […]
[…] En vindsvåning i fem dimensioner […]
Spännande att bli kallad postmodern, dogmatisk och relativist i samma andetag.
Projiceringar via blogg liksom.
[…] En vindsvåning i fem dimensioner […]
Vilken sandlådenivå på diskussioner . Vad är detta mer än ett I lands samhälles uttryck för rädslan att vara mindre värd än någon annan. Inse istället att de människor som bor i denna vindsvåning också är människor som kämpar och har drömmar och ambitioner. Vilken rätt har ni som kritiserar att döma dem som ytliga och överklass . Ni vet väl inte något om vilja de är och vad de har gör värderingar . Det är dessutom en lögn att smak bara har med pengar att göra.. Lite kreativitet, färg, sandpapper och loppisfynd kan skapa vindsvåningskänsla både här och där..herregud vad jag avskyr den svenska avundsjukan !!!
Kommentera