Hej, musikverk

Rikskonserter är i full färd att lägga ner verksamheten och ersätts från 1 januari 2011 av nya myndigheten “Statens musikverk” som byggs upp på grundval av Statens musiksamlingar. De ska bland annat få huvudansvaret för statens kulturpolitiska stöd till levande musik. Förslaget härrör från SOU 2010:12 och finns med i regeringens budgetproposition.

Namnet är mig fortfarande obegripligt. “Musikverk” har hittills varit synonymt med “komposition” och allmänt använts som kortform för upphovsrättslagens begrepp “musikaliskt verk”. Helt i linje med ordet “konstverk”. Blir nästa steg att ersätta Konstnärsnämnden med “Statens konstverk”? Det klingar jättekonstigt.

Det praktiska utfallet har jag svårare att spekulera i, så jag vill gärna höra vad de bättre insatta tänker. Överlappningen mellan Rikskonserter/Musikverket och Kulturrådets stöd till fria musikgrupper och arrangörer är inte helt enkel att begripa.
På det stora hela känns Kulturrådets urval vettigt. Bland de senaste mottagarna samsas Drottningholms Barockensemble med The Skull Defekts, liksom arrangörer från Fylkingen till Romska musiksällskapet. (Att Kulturrådet även gav 75000 kronor till Arvikafestivalen är mer tveksamt, särskilt med tanke på att bidraget är ett piss i havet jämfört med de kommun- och EU-bidrag som arrangörerna får in. Kanske borde man göra en översyn av hur stöden fungerar till dessa stora sommarevenemang där ideellt och kommersiellt flätas samman.)

Hur samspelet ska fungera mellan Kulturråd och Musikverk har jag alltså svårt att få grepp om. Däremot står det mycket klart från förarbetena att ambitionen är att ta sig bortom all slags genreuppdelning i stödsystemen. Detta är i grunden utmärkt. Som jag skrev i Det postdigitala manifestet (§ 27) bör målsättningen vara att varsamt bryta isoleringen av “klassisk musik”. Vilket är just vad många gör, inräknat en lång rad arrangörer såväl som tidskrifter som Nutida Musik. För kulturpolitikens del är det nog också nödvändigt att särskilt värdesätta det faktiskt existerande utbytet av kompetens mellan olika genrer, för annars blir det mycket svårt att i längden motivera varför så många musiker ska utbildas in i en klassisk tradition.
Samtidigt blir jag lite fundersam när jag läser hur kulturminister Lena Liljeroth (m) tolkade frågan om musikens genre, när inrättandet av Statens Musikverk diskuterades i riksdagen den 8 juni. Hon replikerade till Bosse Ringholm (s) som insisterade på att just jazzmusiken måste garanteras särskilt stöd:

Jag tycker att det i många sammanhang finns skäl att tona ned genrediskussionerna. Många av dagens unga musikutövare och musikkonsumenter har breda musikpreferenser som baseras på alla möjliga genrer. Statens stöd till musikområdet bör syfta till musikalisk mångfald och bredd och uppmuntra genreöverskridande samarbeten. /…/
Sedan kan vi också konstatera att den förändring som nu sker med inrättandet av Musikverket också säkert kommer att betyda en hel del för att få olika musikgenrer att mötas /…/
Det är också väldigt tydligt i uppdraget till det nya musikverket att man ska se till alla genrer

Jag betvivlar inte att intentionerna om att se till “alla genrer” är välmenta, även om jag betvivlar att hon på allvar menar alla genrer. Frågan är bara vad som händer om staten ger uttalade direktiv om att “uppmuntra genreöverskridande samarbeten”. Jag är rädd att resultatet ofta kan bli mycket krystat.