Tre nedslag på Modernautställningen

Modernautställningen 2010, som genom ett urval av 54 konstnärer är ämnad att presentera det rådande läget inom Sveriges samtidskonst, är inte ovärd att bevista utan rymmer ett antal minnesvärda bidrag. Här tänkte jag nämna några.
Som helhet är emellertid Modernautställningen fullständigt tandlös. Urvalet pekar inte i någon riktning alls (utom möjligtvis mot Malmö, vars konsthögskola är slående överrepresenterad bland de utvalda konstnärerna). Alltså kan jag bara, i stora drag, hålla med vad som redan har sagts av de främsta kritikerna: Frans Josef Petersson i Aftonbladet, Nils Forsberg i Expressen, Mårten Arndtzén i P1 och Sinziana Ravini i DN. Fy vad trist att bara hålla med! Men jag skyller på utställningen, för det finns sannerligen inte mycket att ta fasta på. En klar skillnad mot förra Modernautställningen för fyra år sedan.

När jag nu ändå håller med kritikerna kan jag lika gärna bifalla vad som sagts av Marianne Lindberg De Geer och Rikard Ekholm: det är besynnerligt att varken Anna Odell eller Lars Vilks figurerar i ett så här stort svep över 2010 års samtidskonst i Sverige. Fast curatorerna frånsvärjer sig tydligen ambitionen att vara representativa, samtidigt som de heller inte vill vara det minsta tematiska. Vad återstår då i urvalet? Vassaste kritikerpennan Frans Josef Petersson:

Ett slags axiomatiskt skillnadstänkande där de inkluderade verken antas ha en sak gemensamt: de är alla lika olika.

En moderat ställning nu, för att uttrycka saken anagrammatiskt. Eller: demon-internauts gnäll?

Nå, låt mig då bara lyfta fram tre bidrag.

Kajsa Dahlberg lånade alla exemplar på svenska bibliotek
av Virginia Woolfs bok Ett eget rum i en viss utgåva. Många av dessa innehöll marginalanteckningar och understrykningar. Omsorgsfullt kalkerade Kajsa Dahlberg alla dessa läsartillägg till en superkopia som sedan dels utgavs som en bok i limiterad upplaga, dels har ställts ut som konstobjekt. Resultatet är mycket kraftfullt, särskilt i de passager av texten som många läsare oberoende av varandra har valt att understryka, vilket adderat till varandra ger grova linjer.
Ett eget rum/Tusen bibliotek är ett verk vars metod talar för sig själv. Att kalla det för “en makalös illustration av betraktarens, eller läsarens, medskapande roll” (Sebastian Johans i UNT) är att förminska det. Jag ser det inte som en illustration av en idé. Snarare som en demonstration av en kopimistisk arbetsmetod – och som en hyllning till biblioteken.

Ann-Sofi Sidén jobbar åter med fyrakanalig video. Genom att tagningarna långsamt vandrar tvärs över de fyra stora skärmarna, från höger till vänster, behövs inga klipp. Vi ser svensk landsbygd. Hästar, vägskyltar och trävillor. Skog. Loppisar, anslagstavlor, fler hästar.
Vad som visas är ett land fyllt av (småskalig) ekonomisk aktivitet, vilket inte är riktigt detsamma som den fascination för det föregivet oexploaterade som jag från och till stör mig på särskilt i fotokonst. Samtidigt börjar jag efter en stund fundera på vad som klippts bort. En tant går med en Willys- och en Lidl-kasse, men själva butikerna syns inte till. Bilar hörs, men syns inte. Det är en tillrättalagd bild som Ann-Sofi Sidén har valt ut från sin hästrygg. På 38 minuter dokumenteras en 38 dagar lång ridtur från Stockholm till Skåne. Titel: Mitt land (Någonstans i Sverige).

En röst som håller föredrag om Georges Bataille. En klippa: Gibraltar? Nej, snarare en modell av Gibraltar-klippan från Londons zoo. Även apor hörs. Apans relation till den batailleska idén om suveränitet nämns, liksom vad den nationella suveräniteten för platser som Gibraltar betyder för de internationella finansmarknaderna. På klippan ligger ett häfte, vars innehåll delvis överensstämmer med det som rösten säger. Närmare bestämt: en skönlitterär gestaltning av föredraget om Bataille som verkligen har hållts av Angus Cameron på Londons zoo.
Jag känner igen mig för jag figurerar själv i ett tidigare kapitel i samma bok, Looking for Headless, skriven av en författare på uppdrag av konstnärsduon Goldin+Senneby. De bjöd in både Angus Cameron och mig till ett märkligt möte i Londons finanskvarter för drygt två år sedan. Själva dök de inte upp, förstås. Headless-projektet handlar om undandragandets strategi, vilket utgör själva den fiktiva koppling mellan George Bataille och offshore-finanser som allting spinns kring. Möjligen närmar sig projektet något slags slutfas nu när en bok är färdigskriven, jag vet inte.

(Återkommer nog i senare inlägg till en liten men signifikant aspekt av Modernautställningen 2010, nämligen bruket av creative commons-licenser.)

3 kommentarer ↓

#1 Del 1072: Modernautställningen 2010 at Vilks.net on 10 October 2010 at 10:12 pm

[…] (MU10) har alltså inte mötts med någon större entusiasm från kritikerna (Copyriot har samlat en del av dessa). Sammanfattningsvis är den alltför bekräftande. Konstnärerna gör […]

#2 Robert Stasinski on 14 October 2010 at 2:59 pm

Rasmus, du kanske vet vid det här laget att CC-licensieringen av katalogen mm. är Marysia Lewandowskas verk i Modernautställningen. Jag trodde också för en sekund att Moderna hade gått och blivit kulturradikala.

#3 99, our 68 » Apropå Modernautställningen: Den konstnärliga forskningens epistemologi on 4 December 2010 at 6:19 pm

[…] om Modernautställningen, så jag tänker inte ge mig på någon rejäl recension. Rasmus har redan skrivit om tre bidrag till utställningen, jag tänker kort nämna två favoriter: Sara Jordenö och Nina […]

Kommentera