Realismernas politik

Att tala om “realismer” i plural må klinga lite underligt, men även om realiteten är en så har den tillräckligt med plats för en uppsjö av realismer i strid mot varandra. Det gäller för konsten och det gäller möjligtvis även för politiken. Tanken jag testar här har sin upprinnelse i Mark Fishers bok om kapitalrealismen. Han skriver bland annat:

The ‘realism’ here is analogous to the deflationary perspective of a depressive who believes that any positive state, any hope, is a dangerous illusion.

Realisten erkänner att världen är långt ifrån perfekt, samtidigt som hon förkastar allt som luktar politisk utopi. Det är bara att acceptera… vad? Olika slags realister framhåller olika slags realiteter som politikens obevekliga gräns.

Kapitalrealism betecknar den utbredda synen på kapitalets rörelselagar som ett evigt och ofrånkomligt faktum. Ökad tillväxt, mera arbete och oupphörlig ackumulation löser visserligen inte alla problem men enda alternativet till en värld som prioriterar tillväxt är en betydligt sämre värld, menar kapitalrealisten.
Tillväxten blir alltså – kapitalrealistiskt betraktat – till första prioritet inom vart och ett av politikens delområden: om staten ska stödja kultur, är det för att kultur i förlängningen leder till tillväxt, om satsningar ska göras på miljöteknik är det för att Sverige ska bli ett “föregångsland” vilket höjer tillväxten. Upphovsrätten måste skyddas för att den utgör en stor andel av BNP, alternativt måste den rullas tillbaka för att den står i vägen för “kunskapssamhället” som antas vara tillväxtens väg.

En gång i tiden kunde man tänka sig socialrealism som kapitalrealismens motpol. Emellertid tror jag att man idag kan klassa den politiska socialrealismen som död, eller åtminstone i koma.
Socialrealism skulle då beteckna den inställning som bar fram den tidiga socialdemokratin, utan att vara identisk med socialdemokratin i sig. Socialrealister talar på allvar om revolution, förespråkar det oftast inte. Tvärtom har flertalet socialrealister varit resoluta reformister som pläderat för sociala reformer som enda sättet att motverka den folkresning som skulle ske om klassklyftorna tilläts bestå. Förutsättningen var alltså en uppfattning om en viss automatik i samhällslivet.
Idag är läget annorlunda. Reformister råder det ingen brist på, men de talara aldrig om revolution, på sin höjd om utanförskap och kriminalitet. Oftast kan dock motiven för reformer kokas ned till att de i förlängningen kan öka tillväxten, det vill säga till kapitalrealism.

Det förekommer dock andra realismer. Jag tänkte pröva att namnge några.

Ekorealism. Betonar bräckliga ekosystem och begränsade naturresurser. Alf Hornborg är kanske Sveriges främste ekorealist, som ständigt utmanar kapitalrealismen. Ekorealismen verkar idag ha blivit något av vänsterns primära realism efters socialrealismens frånfälle, men ingenting säger att all ekorealism är vänster. Betydande skillnader finns också mellan de ekorealister som främst talar om oljekrönet och de som främst talar om klimatet.

Etnorealism. Etniska grupper är eviga och konflikter är en ofrånkomlig följd av att de kommer i kontakt med varandra, menar etnorealisten. Lösningen blir etnisk rensning för att uppnå homogena nationalstater.
Oavsett om etnicitet förstås i kulturella termer eller som biologisk ras, blir etnorealismens konsekvens ofta någon typ av etnopluralism. Observera gradskillnaden mellan etnorealism och naziutopism. Etnorealisten behöver i princip inte drömma om någon mytisk guldålder, vare sig i historia eller framtid, utan kan nöja sig med att fördöma “mångkulturen”. Politisk agitation bedrivs genom att outtröttligt filtrera nyhetsflödet för att lyfta fram våldshandlingar som kan tolkas i termer av etniska motsättningar. Samtidigt som man själv tar avstånd från detta våld, är man beroende av att det finns där att peka på. Här finns en likhet med hur många socialreformister pekade på revolutionen som ett ofrånkomligt faktum om inte deras föreslagna reformer genomfördes.

Georealism. För en georealist är politiken i första hand geopolitik. Det handlar om skiftande allianser och om maktspelet stater emellan. Är nära relaterad till den statsvetenskapliga realismen om vilken Johan Karlsson Schaffer har skrivit en lång serie bloggposter.

Könsrealism. Förekommer typiskt sett bland antifeminister. “Män är män, kvinnor är kvinnor…”

Teknorealism, även känd som teknikdeterminism.

Lägg gärna till fler realismer i kommentarerna. Eller är “realism” fel ord? Här visade det ju sig just att det kan beteckna samma sak som “determinism”. Även om betydelserna överlappar varandra, tror jag att båda kan vara upplysande. Så länge vi talar om determinism glider nämligen politiken till att bli en empirisk fråga: är det sant eller falskt att klimat/digitalisering/etnicitet påbjuder en enda riktning för politiken? Realism-begreppet sätter däremot fingret på hur olika rörelser uppfattar sig själva och relaterar till varandra. Dessutom antyder det en slags “estetisk” dimension i politiken.

Avslutande frågor: Finns en politik som inte är “realistisk”. Är en sådan politik önskvärd? Vad kan den då kallas, realismens motsats – idealistisk, utopisk eller rentav surrealistisk? Vilken relation finns idag, inom det allmänna utbytet av “åsikter”, mellan överflöd av rättigheter och överflöd av realismer?

31 kommentarer ↓

#1 Vertigomannen on 6 October 2010 at 10:37 am

Jag hamnar genast i semantiska frågor. Exempelvis “socialrealism” (eller “socialistisk realism” som det hette), är ju en estetisk hållning, vilket ordet “realism” självt från början väl är också? Dvs ett slags politiskt laddat kulturprojekt? Där en realistisk eller naturalistisk beskrivning/skildring av verkligheten sådan den levs av massan får en politisk kraft?

Din användning hamnar ju snarare i det pragmatiska, universalistiska fältet – kanske snarare “positivism”, dvs en normativ (fast det förnekar den!) beskrivning av en tänkt homogen verklighet?

#2 db on 6 October 2010 at 10:50 am

En vanlig sorts orealistisk idealistisk politik är den utbredda uppfattningen att bara det stiftas en lag som säger att något ska vara på ett visst sätt så blir det så. Drogförbud och minimilöner är exempel.

Konsekvenserna blir oväntade och helt andra än intentionerna och därför oftast dåliga eftersom det finns många fler sätt som saker kan gå fel på än rätt och det krävs stor precision för att träffa de rätta.

#3 Malte Roed on 6 October 2010 at 11:18 am

Just med etnorealismen blir multikulturalismen inte nödvändigtvis ett hot, men kan snarare komplimentera den, som en variant av etnorealismen:

“Jag tycker att det är underbart med så många kulturer, så länge de håller sig för sig själva och inte blandar sig med oss. Araber, kineser, afrikaner och italienare ska få lov att behålla sin kultur också, så det blir mångfald i värden och inte en stor grå massa där vi är de samma.”

Vissa multikulturalister tenderar tycka ungefär såhär, dvs. att mångfald / mångkultur / multikultur bara kan existera (vara en realitet) om de aktuella kulturer bevaras och fortsätter vara precis som de är. Kulturer får bara mötas för att observera varandra, konsumera deras olikheter och njuta detta. De ska inte påverka och få varandra till att bli annorlunda, att bli som varan.

Det som den etnorealistiska multikulturalist inte förstår är, att när kulturer möts, blir de inte “samma”, just för att de redan var olika. De blir något helt nytt och annat.

Hos Deleuze & Guittari är parablen den om jetingar och orkidéer, som har sex, och därigenom ändrar deras kroppar, för att fortsätta ha sex: jetingens blivande-orkidé och orkidéens blivande-jeting. Och se hur vackra och mångfaldiga orkidé-jeting-sammansättningarna blir, när de slutar vara som de är, uppger deras kultur, för att bli något annat!

#4 Malte Roed on 6 October 2010 at 11:20 am

Oj, förstår att jeting stavas geting på svenska, förlåt dasvenskan

#5 hannes on 6 October 2010 at 11:27 am

Intressant! Det verkar alltså som att människor försöker etablera en grundläggande sanning, med vilken de kan motivera sin politik utifrån en vetenskap, expertkunskap. Det blir ett ganska fegt och bekvämt sätt att bedriva politik. Politiken reduceras till att med fakta försöka få folk att acceptera ett simpelt grundtillstånd, utifrån en hel politik sedan med nödvändighet följer. I detta ljus förstår vi “XX har förstått“-hetsen inom olika realistiska rörelser.

Jag tror inte all politik är realismer. Det finns andra mycket mer diffusa/idealistiska/surrealistiska bevekelsegrunder för politiska ställningstaganden. “Maktdistribuering” är kanske min grund. Det blir ju inte en realism, eftersom makten i till en viss grad redan är distribuerad. Men jag vill att den ska distribueras ännu mer. Jag utgår därför inte från ett fakta om någots tillstånd, utfrån vilket en nödvändig politiken följer. Inte heller ett idealtillstånd/utopi om en värld där makten helt har distribuerats “lika”. Snarare utgår jag utifrån en önskad riktning. Känlsodrivet. Flummigt. Teknosurrealism?

Därmed inte sagt att det inte finns vissa reella tillstånd som politiken måste ta hänsyn till. Men dessa behöver ju knappast bli politiska rotknölar innifrån vilka all politisk ska tränga fram.

#6 Axel Plan on 6 October 2010 at 11:33 am

Realistisk är ett bra ord, men jag hade föredragit reduktionistisk eller positivistisk.
Det ligger bättre historiskt i linje med var ‘realisterna’ befinner sig historiskt efter upptäckten att deras system ger en ytlig förståelse (men så klart linjär och approximerande) av världen. Precis som positivismen i vetenskapen gjorde i början av förra århundradet. Man tänker sig att man kan studera en bild av en kvinna och direkt säga vad den innebär, utan sitt sammanhang, utan förståelse egentligen utan genom ren bearbetning av tecken enligt formella regler.

Motsatsen bör kallas syntetisk, ekologisk eller induktionistisk.

#7 Henrik on 6 October 2010 at 11:35 am

Jag undrar varför du sorterar in oljekrönister under ekorörelsen? De flesta av dem tycks mig vara mer oroade över hur det ska gå med deras bilåkning än ekosystemet.

#8 Henrik on 6 October 2010 at 11:39 am

Eller ja, en hel del av dem är ju också sådana som hoppas på snarare än oroas över en samhällig kollaps i oljebristens spår.

#9 rasmus on 6 October 2010 at 12:01 pm

Henrik: Jag sorterar inte in alla oljekrönister under “ekorörelsen” (som jag antar är synonym med miljörörelsen) – även om många, däribland nämnde Alf Hornborg, kan associeras dit.

“Ekorealism” är här inte synonymt med miljörörelsen, precis som att “socialrealism” inte är synonymt med socialdemokrati.
Bland vår tids ekorealister finns helt klart även de som kombinerar med georealism, exempelvis genom att vilja starta krig för att säkra tillgången till olja till den egna bilen. På samma sätt återfanns för 100 år sedan många socialkonservativa bland socialrealisterna.

#10 Karl on 6 October 2010 at 12:29 pm

hannes: Visst är det fegt och kanske också bekvämt, men icke desto mindre är det så det fungerar just nu. Rasmus visar tydligt hur det kan fungera på en makronivå; hur en generell politik följer av ett grundantagande om ‘verkligheten’ som i princip inte kan ifrågasättas (ett ifrågasättande är liktydigt med att man ‘inte har förstått’). I dagens diskursiva klimat tenderar det att vara minst en sida som använder sig av vetenskapliga argument – antingen motiverar man sin ideologi med vetenskapliga data, eller så kritiserar man någon annans ideologi för att inte stödja sig på vetenskapen.

Kopplingen politik-vetenskap är överlag oerhört intressant. Vetenskapen förutsätts allt som oftast som den slutgiltiga realismen (måhända inom ramarna för ett visst övergripande realismparadigm) och kritiseras den så är det sällan som kunskapsproducent i sig; kritiken fokuserar på tolkningar eller (ännu värre) enskilda forskare som har korrumperat den vetenskapliga metoden (cf. Climategate). Men om vi idag ser att en vetenskaplig/realistisk politik dominerar, så bör vi inte glömma att vetenskapen själv är rakt igenom politisk.

#11 johan on 6 October 2010 at 12:51 pm

hur passar kontinentalfilosofiska försök att utveckla en “spekulativ realism” in? denna är ju t.ex. i första hand icke-reduktionistisk. om all politik är realistisk, kan det då vara mer önskvärt med en spekulativt realistisk?

#12 rasmus on 6 October 2010 at 12:56 pm

Det borde hur som helst vara önskvärt att slippa avvägningar mellan vad som är “bra för tillväxten”, “bra för miljön” och “bra för kulturen”. För med sådana avvägningar lämnas inte mycket kvar till politiken.
Bruno Latour ägnar väl just nu en del energi åt att besvara dessa frågor, särskilt efter COP15 när han har börjat prata om “kompositionism”, men jag är inte jätteimponerad.

#13 Kalle on 6 October 2010 at 1:30 pm

Jag vet inte riktigt. Realism känns som en no-brainer. Vem skulle vilja att hans politiska strävanden inte var förenliga med verkligheten? Det om något vore väl en estetifiering av det politiska.

Sen kan man förstår fråga sig huruvida en given “realism” är ett uppgivet “det blir nog inte bättre än såhär, men motbevisa mig gärna”, eller ett retoriskt “såhär är verkligheten, så nu får ni fan ta och anpassa er”.

#14 Kalle on 6 October 2010 at 1:57 pm

Förslagsvis kan man skilja mellan determinism, som en beredvillighet att låta övergripande förklaringar avlasta en från behovet av politiskt arbete, och cynicism, som en instinktiv misstänksamhet mot goda nyheter.

#15 rasmus on 6 October 2010 at 2:10 pm

…fast “cynicism” är engelska. På svenska heter det “cynism”, inget annat (om man inte menar kynism, förstås).

#16 Kalle on 6 October 2010 at 2:25 pm

Vi kan ju betrakta det som en neologicism.

#17 Kalle on 6 October 2010 at 4:19 pm

Nu finns det för många Kalle här tycker jag.

#18 Fredrik on 6 October 2010 at 4:20 pm

I en mening på sid 16 i Capitalist realism tycker jag att han formulerar realismernas sätt att verka ganska bra: “An ideological position can never be really successful until it is naturalized, and it cannot be naturalized while it is still thought of as a value rather than a fact.”

Det är åtminstone vad realismerna strävar efter, i dag är det väl bara kapitalrealismen som innehar en så privilegierad ställning.

#19 frags on 6 October 2010 at 8:06 pm

Då bekänner jag mig till utopirealismen. Jag kan med gott samvete förespråka att man genomför kommunismen imorgon eftersom jag vet att på sin höjd återinför dom fastighetsskatten. Egentligen är det bara en självbedragande variant av kapitalrealismen.

#20 A.H.A. on 6 October 2010 at 9:15 pm

Är du bekant med begreppet “reality tunnel”? Kolla upp Timothy Leary och Robert Anton Wilson annars.

“Frame” (NLP-begrepp) är också användbart.

Slutligen, kan man applicera augmented reality på det här? Typ som LARP fast med real life consequences…

#21 Steve on 6 October 2010 at 10:17 pm

En sund realism som strävar efter reell funktionalitet på samhällsplanet, utan att låsa fast sig vid ett särskilt “samhällspostulat”, strävar förstås inte efter endimensionella realismer, utan har en mångfasetterad, kontingent och flexibel verklighetsbeskrivning – som skiftar över tid och rum. Alla ovanstående idealtypiska realismer måste vägas in till något som i alla fall ger illusionen av en holistisk realism. De som försöker abstrahera bort exempelvis etniska/kulturella aspekter – vilket är ganska populärt bland de flesta svenskar – är antingen indoktrinerad eller enfaldig eller både och. Att ha det som enda samhällsbas är emellertid lika enfaldigt.

#22 Dawwe on 7 October 2010 at 6:09 pm

Teknikdeterminism används också som ett marxistiskt begrepp, då de tekniska framstegen är något som för historien framåt i enlighet med den historiska materialismen. För att till slut ge oss ett sådant överflöd att vi når historiens slutpunkt, kommunismen, då kapitalismen inte längre kan hålla produktivkrafterna inom dess ramar.

Ekorealisten tror troligen inte att vi kan nå ett sådant överflöd, åtminstone inte för alla människor så länge vi är så många i förhållande till våra naturresurser.

Vänsterns uppgift är att förena dessa två realiteter.

#23 Karl on 7 October 2010 at 6:37 pm

Dawwe: Det förutsätter dock att produktivkrafter likställs med tekniska framsteg, en tolkning som ofta görs men som inte tvunget måste göras. Donald MacKenzie har föreslagit en läsning av Kapitalet där sociala förhållanden ses som teknologiformande – alltså motsatsen till teknikdeterminism.

#24 Dawwe on 8 October 2010 at 3:23 pm

Karl: Det blir en höna eller ägget-diskussion, för man kan inte förneka att tekniska framsteg påverkar de sociala förhållandena. Jag tror att inte Marx såg produktivkrafterna som en enskild realism utan en kombination av sociala och teknologiska faktorer som dessutom betingar varandra. Ett resultat av det är att historien inte blir entydigt bestämd (determinerad) utan kan ta flera olika vägar fram till sitt slutmål, enligt Marx kommunismen. Dessutom bör man lägga till den övre gräns som ekorealisten sätter upp.

#25 Karl on 8 October 2010 at 10:15 pm

Dawwe: Sant, förstås. Det blir i mitt tycke problematiskt först när man läser Marx rent teknikdeterministiskt: att den ångdrivna kvarnen gav oss den industriella kapitalisten, som Marx i och för sig själv skrev, men som är ett citat som förtjänar att problematiseras mer än vad som ofta görs.

#26 Erik on 10 October 2010 at 10:37 am

Inser att jag är sent ute – men är inte ordet ‘dramaturgi’. Det finns ju de som bygger sin dramaturgi kring relativism och kritik av determinism. Någonstans behöver vi väl en tro på några orsakssamband – annars är det svårt att ens försöka påverka. De som lyckas inarbeta sin dramaturgi så att den blir tagen för sanning (realism) har lyckats… problemet(?) är väl att man själv blir sitt eget första offer.

#27 Sanna Samuelsson on 10 October 2010 at 7:44 pm

Tänker mig en ännu mer deprimerande form av könsrealism. Det krassa konstaterandet; vi lever i ett patriarkat. Jag är kvinna. Det är lika bra att göra ‘det bästa’ av situationen. Till exempel spela på sex för att få fördelar karriärsmässigt eller socialt.

#28 Marcus on 21 October 2010 at 11:27 am

För en “naiv” politisk idealist är det inte viktigt att ifrågasätta var gränsen mellan Natur och Samhälle går. Den tas för given: “Samhället kan konstrueras och bör se ut så här: bla bla bla”.

En politisk realist däremot, bygger hela sin idé på att peka ut precis var han menar att gränsen går, vilka naturliga (eviga och determinerade) förutsättningar Samhällsbyggandet har att förhålla sig till.

Båda är därmed mycket moderna, i Latours mening (We have never been modern). Och därför är det intressant att tala om ickemoderna perspektiv på frågan.

Det moderna projektet karaktäriseras av en särskild tilltro till människans (i vissa fall även några högre stående djurs) frihet att skapa och agera. Den är grunden för tudelningen av världen i en determinerad Natur och en konstruerad Kultur. Utan idén om en fri vilja, som ett särskilt existensvillkor förbehållen människan, ingen modernitet.

Vi är nu inte längre lika övertygade om människans fria vilja och hennes särskilda existensvillkor. Vi lever i ett posthumanistiskt tillstånd, som för oss bort från människan (och språket!) som centrala utgångspunkter för tänkandet, och därmed bort från epistemologin som “first philosophy”. Kants Coperniska revolution i filosofin är på upphällningen…

Den posthumanistiska rörelsen har minst två riktningar, en processorienterad och en objektorienterad. Den ena går mot substansmonism; den andra mot substanspluralism. En spännande sak är att man i båda riktningarna ändå talar om substans, om ontologi och om realism igen – ämnen som varit portförbjudna från filosofin sedan kritiken av det rena förnuftet.

Grejen är att det blir allt svårare att upprätthålla den moderna tudelningen Natur/Kultur i takt med att vi inser att Naturen inte är en bakgrundskuliss som vi utspelar vårt drama framför.

Några politiska realismer bygger på att vi konfronteras med det som Tim Morton kallar hyperobjekt, objekt som är så massivt distribuerade i tid och rum att de radikalt förändrar vår uppfattning av vad ett objekt är. När vi möter exempelvis ett klimat i radikal förändring eller kärnavfall så tvingas vi att förhålla oss till en verklighet som sannerligen existerar och verkar i världen långt bortom vår horisont. Vädret upphör att vara något för oss där och då, och blir istället lokala manifestationer av något mycket större – klimatet. Vi måste fatta politiska beslut om avfallet från våra kärnkraftverk som har en inverkan på människor långt bortom varje rationellt egenintresse för oss själva. Och så vidare.

Vi vet egentligen ingenting om existenser bortom vår egen horisont, vi vet bara att de existerar där. Och ontologin måste då plötsligt komma före epistemologin igen. (Död åt korrelationismen!)

Så länge vi inte gör oss av med Natur/Kultur-klyftan så kommer politisk realism bara att handla om att avgränsa och kanske rentav freda vissa, mer eller mindre godtyckligt valda områden från politisk inblandning. En verklig politisk realism förhåller sig till världen bortom våra sinnen – det är ju trots allt det som realism egentligen står för.

Spekulativ realism handlar om att hitta en grund för tänkandet utanför/bortom korrelationen mellan människa och värld. Den öppnar för en ny etik och en ny politik, som kan spåras redan i vissa ekologismer och även i piratpolitiken, när denna betonar den posthumanistiska samexistensen med teknologier snarare än försöker abstrahera fram en ren kunskapsorienterad politik.

#29 Ume-Ingemar on 22 October 2010 at 11:30 am

http://en.wikipedia.org/wiki/Legal_realism

#30 Tim Morton on 22 October 2010 at 10:03 pm

Hi! I would love to read a translation of this page as I’m working on my next talk on hyperobjects–you can email me if you like.

#31 Marcus on 27 October 2010 at 8:21 am

Rasmus: Du tweetade en intressant reflektion till mig i förra veckan, angående frågan om långtidslagring/-arkivering av digital information, och drog en parallell till politiska beslut däromkring och kring lagring av kärnavfall. Jag spinner vidare på det, för det ger en del spännande utgångspunkter för vidare diskussion. Det tydliggör vad jag är ute efter:

Du har tidigare förtjänstfullt utforskat kopplingen mellan arkivering och övervakning. Även de tidigaste påbuden om att samla in och lagra all tryckt information handlade i grunden om övervakning. Det är först i efterhand, när arkiven redan var faktum som kunnat exploateras av historiker och andra, som det blivit en fråga om att bevara något för kommande generationer: Arkiven har börjat verka som autonoma objekt, som människan i sin tur samexisterar med och anpassar sig efter!

Detta är intressant i sin egen rätt, men vi uppehåller oss fortfarande i en väldigt antropocentrerad värld, inte sant? Det handlar alltjämt om information, som bara är information för oss. Det ger liksom våra politiska/etiska beslut förlängda tidsperspektiv – en naturlig funktion av utökad minneskapacitet, kan man tänka – men spelar fortfarande helt och hållet på vår empatiska förmåga gentemot andra människor.

Det som är intressant med hyperobjekt, som klimatet, är att de tvingar oss att inse vår samexistens med dem, att vi påverkar och anpassar oss efter dem. De är icke-mänskliga, till och med abiotiska aktörer, vars “motiv” vi känner lika lite som våra medmänniskors. Det är en annan värld vi förhåller oss till nu, en värld som inte är vår utan fylld av objekt av alla storlekar och sorter.

Det är också en annan värld än den mer traditionella ekologismen, typ “Vi har inte ärvt jorden av våra föräldrar utan lånat den av våra barn”. Här finns inte en samexistens med det icke-mänskliga (detta perspektiv bryr sig dessutom mest om biotiska existenser) utan bara ett intresse för om något existerar i människans värld eller inte.

Konsekvensen av denna samexistens med främmande främlingar (“strange strangers” – Mortons begrepp) är en ny politisk realism, som verkligen bygger in den faktiska existensen av världen bortom oss själva.

Kommentera