Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna

En tråd på Flashback hade rubriken “Intellektuella sverigedemokrater?” Efter en lång diskussion bland trådens deltagare, som antingen var sverigedemokrater eller höll sig närmare nationalsocialismen, kvarstod svaret. Nej, några sådana finns inte.
Definitionen av “intellektuell” är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med “ideolog”. Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport).

Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”.

Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.
Visst är det, som Sam Carlshamre och Daniel Strand skriver, “en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som driver Sverigedemokraterna. Men närvaron av (mikro)fascistiska fantasier gör inte SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse. Däremot kan populistiska rörelser ta del i fascistiska tillblivelser, inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än de som handlar om nationen kontra dess fiender.

Åtskillnaden mellan fascism och populism är alltså inte absolut. Närvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna. Ändå är frågan intressant som ingång till att förstå partiet dels i relation till sin egen historia, dels i relation till liknande partier i Europa och då särskilt i Danmark. Det tänkte jag försöka göra här, för att sedan avsluta med en spekulation om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella. Tre delar, med andra ord.

1. Historia
Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella “nya högern” i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.

Har nyorienteringen lett till att andra intellektuella profiler värvats av partiet? Knappast. Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.

Man kan också roa sig med att tanken på en ideologisk diskussion mellan dessa och en tredje sverigedemokrat med intellektuell profil: Patrik Ehn, med bakgrund som både nazist och centerpartist. Som sverigedemokrat fortsätter han att odla sina kontakter med de brittiska tredjepositionisterna i partiet Third Way. År 2008 2003 [enligt egen uppgift] publicerade han ett manifest på deras hemsida, där han bland annat förordar medborgarlön, djurrätt och “antiimperialistiska allianser”.

Mot bakgrund av detta är det kanske klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin. Om de exempelvis skulle starta en tidskrift för idédebatt är det inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp.

2. Danmark
Sverigedemokraternas nyorientering har skett med Dansk Folkeparti (DF) som den stora förebilden. Till skillnad från SD så har DF nuförtiden starka intellektuella profiler, men det tog sin tid. Historien kan vara intressant för den som vill bedöma SD:s framtidsutsikter. För några år sedan studerade jag den närmare när jag under ett par månader jobbade med att bistå ett forskningsprojekt om Sverigedemokraterna. Jag var inte huvudansvarig för den rapport som publicerades [2006] och kan inte stå för allt i den, men jag skrev avsnitten om Danmark och Skåne. Här har jag lag upp ett utdrag som berör relationerna mellan Fremskridtspartiet, Dansk Folkeparti, Den Danske Forening, Skånepartiet och Sverigedemokraterna. Läsning rekommenderas!

En kort resumé: Ur det vulgärpopulistiska Fremskridtspartiet, som börjat som skattemotståndare men rört sig mot allt grövre hets mot muslimer, bröt sig Pia Kjærsgaard ut och bildade det mer städat nationalistiska Dansk Folkeparti.

Bakom Dansk folkepartis nya riktning låg i hög grad en krets av intellektuella tillhörande den 1987 grundade Den Danske Forening. Dessa beskriver dansk kultur som akut hotad och har satt i system att beskriva invandrare som en främmande ockupationsmakt, typiskt sett med ett språkbruk som drar paralleller till nazistockupationen under kriget (politiker som inte vill stoppa invandringen stämplas som “samarbetsmän” etc). Dansk Folkeparti tog i hög grad över föreningens retorik och tolkningsramar. Flera av dess ledande aktivister har nu blivit folketingsledamöter för partiet, däribland de bägge prästerna Søren Krarup och Jesper Langeballe, som grundar sin aktivism för återupprättandet av en homogen nationalstat i den så kallade Tidehverv-teologin (en lågkyrklig rörelse som utgår från Søren Kierkegaards existensiella filosofi).

Kopplingarna till lutheransk existensialism är ytterst intressanta. Mer om Tidehverv-rörelsen kan läsas dels på Leksikon.org, som skrivs av danska marxister, dels i en artikel [pdf] av den svenska teologen Elisabeth Gerle.

Tidskriften Tidehverv har utkommit sedan 1926 och var redan från början djupt influerad av Kierkegaard. “Gud a?r det helt annorlunda och det ma?nskliga a?r intet”, sammanfattar Elisabeth Gerle budskapet. Kristendomen skulle alltså inte kunna användas som politiskt riktmärke. Under efterkrigstidningen skedde dock ett skifte:

Fienden a?r nu den moderna kulturen och dess ideologier positivism och humanism som tror sig kunna fra?lsa ma?nniskan. Den reduktionistiska vetenskapen ser ma?nniskan som ett stycke natur och va?lfa?rdsstaten har blivit en avgud. Hotet kommer fra?n humanismen som tror att ma?nniskan har en god vilja.

Från 1960-talet blev Søren Krarup en frontfigur för Tidehvervs andra generation som vände sig kraftigt mot studentrörelsen. Hans uppfattade att marxismen hade blivit en religion, oförenlig med kristendomen. “Marxismen tror na?mligen pa? ma?nniskan som sanningen medan kristendomen tror pa? en sanning utanfo?r ma?nniskan.” Den tidigare opolitiska Tidehverv-rörelsen blev således, åtminstone efter 1968, till en antimarxistisk röresle. Samtidigt framstod dess antimarxism som en spegelbild av marxistisk ideologikritik, fast från ett högerkierkegaardskt håll. Elisabeth Gerle:

Man kan ocksa? se det som att de fo?ljer den sene Luthers kritik av alla sva?rmiska, idealistiska ansatser. Det kommande gudsrikets vision om uppra?ttelse och helande fo?r alla ma?nniskor a?r na?got som ho?r framtiden till. Ha?r och nu ga?ller synden. Ma?nniskan beho?ver lagen fo?r att go?ra det goda. Idealistiska tankar om ma?nniskors ja?mlikhet bo?r inte pa?verka vare sig kyrka eller samha?lle.
/…/
Alla utmaningar fra?n Jesu liv och det gudsrike han gestaltade omkring sig fo?rsvinner da? ur politiken och skjuts pa? framtiden. Mot det universella anspra?ket fra?n ma?nskliga ra?ttigheter fo?r alla ha?r och nu sla?ss de fo?r det
sa?rskilda, partikula?ra.
/…/
Fo?r So?ren Krarup och hans anha?ngare tycks motsa?ttningen sta? mellan humanism och kristendom, mellan en internationell universalistisk ra?ttskultur och en partikula?r, dansk lagstiftning.

Marxismen som fiende har numera glidit i bakgrunden till förmån för islam.

Flera har påpekat att Tidehverv har gått varvet runt och hamnat i samma slags kristna idealism som man började som ett uppror mot. Ändå fortsätter de att behandla Søren Kierkegaard som sin stora auktoritet vid sidan av Martin Luther. Dansk konservatism har blivit “tidehvervsk“. Täta kopplingar består mellan Tidehverv och Dansk Folkeparti.

Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet. Frontorganisationen “Fädernas kyrka” bara var ett sätt att koordinera den politiska verksamheten i kyrkan.

3. Framtid
Går det att tänka sig en framtid där Sverigedemokraterna knyter till sig intellektuella? För tillfället är det svårt. De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet. Säkerligen blickar många åt de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att ta värva folk. Andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess. Men även om Axess-redaktören Johan Lundberg bedriver en kampanj för att normalisera Sverigedemokraterna – särskilt genom att systematiskt likställa dem med Vänsterpartiet – så blir det nog inte lätt att få napp där heller.

Om jag ändå får spekulera, anar jag att en av de återkommande skribenterna i Axess om några år skulle kunna göra karriär som SD-anknuten intellektuell: Thomas Nydahl. Visserligen är han mest intresserad av portugisisk fado, men han har samtidigt gradvis lagt sig allt närmare Sverigedemokraterna, om än med vissa brasklappar. Hans avståndstagandet från allting som är nazianstruket är mycket starkt. Han noterar med gillande att “de extrema nationalisterna bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna” och passar på att rekommendera Sverigedemokraternas skuggbudget, i en recension som han nyligen lät publicera. På blogg har han postat flera inlägg – som sedan har raderats – där han uttrycker särskilt gillande för Dansk Folkeparti.
Thomas Nydahl suktar efter den “uppgörelse med kulturradikalismen” som Søren Krarup representerar:

I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.

Thomas Nydahl, 27 januari 2010

“Nationalismen är ingen lösning” stod visserligen som rubrik på Thomas Nydahls recension av Sverigedemokraternas jubileumsskrift, men om man läser den får man intrycket av en välvillig rådgivning till ett parti som han tror har framtiden för sig. Så det tycks inte alls osannolikt att vi här har en framtida SD-intellektuell. Fast en intellektuell gör ingen idédebatt. Varifrån de övriga skulle komma och hur de skulle finna en gemensam känsla hållning, det förefaller oklart.

Tills vidare tror jag inte att det där med Sverigedemokratisk kulturpolitik behöver tas på särskilt stort allvar. Flörtandet med folkmusik och hemslöjd är dödsdömt.

Det ska däremot bli intressant att se om det nya riksdagspartiet ser ett behov av att skaffa sig mer av ideologi och intellektuell förankring. Ur deras eget perspektiv torde det både finnas fördelar och risker i en sådan satsning.