Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna

En tråd på Flashback hade rubriken “Intellektuella sverigedemokrater?” Efter en lång diskussion bland trådens deltagare, som antingen var sverigedemokrater eller höll sig närmare nationalsocialismen, kvarstod svaret. Nej, några sådana finns inte.
Definitionen av “intellektuell” är av mindre betydelse här. Delvis överlappar den i detta sammanhang med “ideolog”. Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport).

Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”.

Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.
Visst är det, som Sam Carlshamre och Daniel Strand skriver, “en fascistisk fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som driver Sverigedemokraterna. Men närvaron av (mikro)fascistiska fantasier gör inte SD som parti till en fascistisk rörelse i ordet strikta bemärkelse. Däremot kan populistiska rörelser ta del i fascistiska tillblivelser, inte minst genom att eliminera andra politiska konflikter än de som handlar om nationen kontra dess fiender.

Åtskillnaden mellan fascism och populism är alltså inte absolut. Närvaro eller frånvaro av intellektuella är i sig en ganska marginell sak när det gäller att begripa Sverigedemokraterna. Ändå är frågan intressant som ingång till att förstå partiet dels i relation till sin egen historia, dels i relation till liknande partier i Europa och då särskilt i Danmark. Det tänkte jag försöka göra här, för att sedan avsluta med en spekulation om möjligheterna att det nya riksdagspartiet i framtiden kan knyta till sig en klick av intellektuella. Tre delar, med andra ord.

1. Historia
Även om intellektuella figurer idag inte spelar någo synlig roll inom Sverigedemokraterna så har det tidigare varit annorlunda. Johan Rinderheim uppges ha varit en av partiets grundare, men försvann snart till uppsala där han drev den lilla föreningen och tidskriften Virtus, som uppges ha haft Junge Freiheit som förebild. Sedan återkom han till Sverigedemokraterna där han spelade en ledande roll 1998-2008 och bland annat ansvarade för kontakterna med franska Front National. Hans influenser från den intellektuella “nya högern” i Europa passade dåligt ihop med den nyorientering mot högerpopulism som styrdes från partiets starka fäste i Skåne så Johan Rinderheim åkte ut.

Har nyorienteringen lett till att andra intellektuella profiler värvats av partiet? Knappast. Det närmaste man kommer är väl Tommy Hansson, som är gammal nydemokrat, medlem av Moon-sekten och veteran från den antisocialistiska tidskriften Contra, samt kanske militärhistorikern Stellan Bojerud. Dessa gubbar kan nog kallas intellektuella, men det är slående hur illa deras klassiskt mörkblåa profil går ihop med Sverigedemokraterna av idag. Den senare agiterar exempelvis på sin blogg för fler svenska soldater till Afghanistan, medan partiet förespråkar successivt tillbakadragande. Tommy Hanssons nyliberala syn på ekonomi, kombinerat med hans medlemskap i en udda koreansk sekt, gör honom nog svår att använda som ideolog för ett parti som vill profilera sig som folkhemskt.

Man kan också roa sig med att tanken på en ideologisk diskussion mellan dessa och en tredje sverigedemokrat med intellektuell profil: Patrik Ehn, med bakgrund som både nazist och centerpartist. Som sverigedemokrat fortsätter han att odla sina kontakter med de brittiska tredjepositionisterna i partiet Third Way. År 2008 2003 [enligt egen uppgift] publicerade han ett manifest på deras hemsida, där han bland annat förordar medborgarlön, djurrätt och “antiimperialistiska allianser”.

Mot bakgrund av detta är det kanske klokt av Sverigedemokraterna att hålla sig till populismen och undvika ideologin. Om de exempelvis skulle starta en tidskrift för idédebatt är det inte svårt att föreställa sig de interna strider som skulle blossa upp.

2. Danmark
Sverigedemokraternas nyorientering har skett med Dansk Folkeparti (DF) som den stora förebilden. Till skillnad från SD så har DF nuförtiden starka intellektuella profiler, men det tog sin tid. Historien kan vara intressant för den som vill bedöma SD:s framtidsutsikter. För några år sedan studerade jag den närmare när jag under ett par månader jobbade med att bistå ett forskningsprojekt om Sverigedemokraterna. Jag var inte huvudansvarig för den rapport som publicerades [2006] och kan inte stå för allt i den, men jag skrev avsnitten om Danmark och Skåne. Här har jag lag upp ett utdrag som berör relationerna mellan Fremskridtspartiet, Dansk Folkeparti, Den Danske Forening, Skånepartiet och Sverigedemokraterna. Läsning rekommenderas!

En kort resumé: Ur det vulgärpopulistiska Fremskridtspartiet, som börjat som skattemotståndare men rört sig mot allt grövre hets mot muslimer, bröt sig Pia Kjærsgaard ut och bildade det mer städat nationalistiska Dansk Folkeparti.

Bakom Dansk folkepartis nya riktning låg i hög grad en krets av intellektuella tillhörande den 1987 grundade Den Danske Forening. Dessa beskriver dansk kultur som akut hotad och har satt i system att beskriva invandrare som en främmande ockupationsmakt, typiskt sett med ett språkbruk som drar paralleller till nazistockupationen under kriget (politiker som inte vill stoppa invandringen stämplas som “samarbetsmän” etc). Dansk Folkeparti tog i hög grad över föreningens retorik och tolkningsramar. Flera av dess ledande aktivister har nu blivit folketingsledamöter för partiet, däribland de bägge prästerna Søren Krarup och Jesper Langeballe, som grundar sin aktivism för återupprättandet av en homogen nationalstat i den så kallade Tidehverv-teologin (en lågkyrklig rörelse som utgår från Søren Kierkegaards existensiella filosofi).

Kopplingarna till lutheransk existensialism är ytterst intressanta. Mer om Tidehverv-rörelsen kan läsas dels på Leksikon.org, som skrivs av danska marxister, dels i en artikel [pdf] av den svenska teologen Elisabeth Gerle.

Tidskriften Tidehverv har utkommit sedan 1926 och var redan från början djupt influerad av Kierkegaard. “Gud a?r det helt annorlunda och det ma?nskliga a?r intet”, sammanfattar Elisabeth Gerle budskapet. Kristendomen skulle alltså inte kunna användas som politiskt riktmärke. Under efterkrigstidningen skedde dock ett skifte:

Fienden a?r nu den moderna kulturen och dess ideologier positivism och humanism som tror sig kunna fra?lsa ma?nniskan. Den reduktionistiska vetenskapen ser ma?nniskan som ett stycke natur och va?lfa?rdsstaten har blivit en avgud. Hotet kommer fra?n humanismen som tror att ma?nniskan har en god vilja.

Från 1960-talet blev Søren Krarup en frontfigur för Tidehvervs andra generation som vände sig kraftigt mot studentrörelsen. Hans uppfattade att marxismen hade blivit en religion, oförenlig med kristendomen. “Marxismen tror na?mligen pa? ma?nniskan som sanningen medan kristendomen tror pa? en sanning utanfo?r ma?nniskan.” Den tidigare opolitiska Tidehverv-rörelsen blev således, åtminstone efter 1968, till en antimarxistisk röresle. Samtidigt framstod dess antimarxism som en spegelbild av marxistisk ideologikritik, fast från ett högerkierkegaardskt håll. Elisabeth Gerle:

Man kan ocksa? se det som att de fo?ljer den sene Luthers kritik av alla sva?rmiska, idealistiska ansatser. Det kommande gudsrikets vision om uppra?ttelse och helande fo?r alla ma?nniskor a?r na?got som ho?r framtiden till. Ha?r och nu ga?ller synden. Ma?nniskan beho?ver lagen fo?r att go?ra det goda. Idealistiska tankar om ma?nniskors ja?mlikhet bo?r inte pa?verka vare sig kyrka eller samha?lle.
/…/
Alla utmaningar fra?n Jesu liv och det gudsrike han gestaltade omkring sig fo?rsvinner da? ur politiken och skjuts pa? framtiden. Mot det universella anspra?ket fra?n ma?nskliga ra?ttigheter fo?r alla ha?r och nu sla?ss de fo?r det
sa?rskilda, partikula?ra.
/…/
Fo?r So?ren Krarup och hans anha?ngare tycks motsa?ttningen sta? mellan humanism och kristendom, mellan en internationell universalistisk ra?ttskultur och en partikula?r, dansk lagstiftning.

Marxismen som fiende har numera glidit i bakgrunden till förmån för islam.

Flera har påpekat att Tidehverv har gått varvet runt och hamnat i samma slags kristna idealism som man började som ett uppror mot. Ändå fortsätter de att behandla Søren Kierkegaard som sin stora auktoritet vid sidan av Martin Luther. Dansk konservatism har blivit “tidehvervsk“. Täta kopplingar består mellan Tidehverv och Dansk Folkeparti.

Någonting liknande finns inte i Sverigedemokraterna, eller ens i dess närhet. Frontorganisationen “Fädernas kyrka” bara var ett sätt att koordinera den politiska verksamheten i kyrkan.

3. Framtid
Går det att tänka sig en framtid där Sverigedemokraterna knyter till sig intellektuella? För tillfället är det svårt. De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet. Säkerligen blickar många åt de håll som har mer gemensamt med klassisk fascism, särskilt det livaktiga Motpol.nu. Men därifrån går det inte att ta värva folk. Andra sverigedemokrater verkar mer förtjusta i den mer salongsfähiga kulturkonservatism som återfinns hos Axess. Men även om Axess-redaktören Johan Lundberg bedriver en kampanj för att normalisera Sverigedemokraterna – särskilt genom att systematiskt likställa dem med Vänsterpartiet – så blir det nog inte lätt att få napp där heller.

Om jag ändå får spekulera, anar jag att en av de återkommande skribenterna i Axess om några år skulle kunna göra karriär som SD-anknuten intellektuell: Thomas Nydahl. Visserligen är han mest intresserad av portugisisk fado, men han har samtidigt gradvis lagt sig allt närmare Sverigedemokraterna, om än med vissa brasklappar. Hans avståndstagandet från allting som är nazianstruket är mycket starkt. Han noterar med gillande att “de extrema nationalisterna bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna” och passar på att rekommendera Sverigedemokraternas skuggbudget, i en recension som han nyligen lät publicera. På blogg har han postat flera inlägg – som sedan har raderats – där han uttrycker särskilt gillande för Dansk Folkeparti.
Thomas Nydahl suktar efter den “uppgörelse med kulturradikalismen” som Søren Krarup representerar:

I Sverige har vi, tack och lov, en tidskrift som Axess, där denna uppgörelse kan äga rum. Men något som i rikspolitikens mitt motsvarar Søren Krarups arbete har vi inte. I femtio år har hans författarskap och övriga skrivande befunnit sig i spetsen för denna strid. Kulturradikalismen och all postmodern teoribildning har ännu idag total hegemoni i Sverige. Både riks- och lokalpressens kultursidor lunkar på i samma gamla spår. Inspiration kan man däremot hämta i Danmark.

Thomas Nydahl, 27 januari 2010

Nationalismen är ingen lösning” stod visserligen som rubrik på Thomas Nydahls recension av Sverigedemokraternas jubileumsskrift, men om man läser den får man intrycket av en välvillig rådgivning till ett parti som han tror har framtiden för sig. Så det tycks inte alls osannolikt att vi här har en framtida SD-intellektuell. Fast en intellektuell gör ingen idédebatt. Varifrån de övriga skulle komma och hur de skulle finna en gemensam känsla hållning, det förefaller oklart.

Tills vidare tror jag inte att det där med Sverigedemokratisk kulturpolitik behöver tas på särskilt stort allvar. Flörtandet med folkmusik och hemslöjd är dödsdömt.

Det ska däremot bli intressant att se om det nya riksdagspartiet ser ett behov av att skaffa sig mer av ideologi och intellektuell förankring. Ur deras eget perspektiv torde det både finnas fördelar och risker i en sådan satsning.

69 kommentarer ↓

#1 Steve on 8 October 2010 at 12:15 am

“Tack också för tipset om Motpol.nu som verkar vara en fantastiskt bra sida med annorlunda infallsvinklar och skickliga skribenter. Titta till exempel på den här analysen av SD:s uttåg ur Storkyrkan:

http://adacta.motpol.nu/?p=98

Jag har inte sett någon inom SD prestera ett tillnärmelsevis lika vältaligt försvar för deras agerande.”

Nu vet jag inte så mycket om dig alls och vad dina krav består av, men det var väl väldigt mycket av ett standardinlägg av typiskt Motpol-snitt, som utgörs av en reaktion på politisk korrekthet inom etablissemanget och det så kallade offentliga rummet. Lite ad nauseam-varning på det hela, nästan, men det blir extra mycket nu precis efter valet och SD:s inträde.

Det mest beundransvärda med Oskorei och Copyriot är väl främför allt den höga kvaliteten trots den stora kvantiteten – oavsett om man håller med om allt som sägs av dessa ideologiskt sett disparata herrar.

#2 Andrea Doria on 8 October 2010 at 6:26 am

“Med intellektuell menar jag att samtalen som bedrivs är förnuftiga och baserar sig på fakta. Något fikonspråk och långa trista utläggningar tycker jag inte vi har behov av. SD:s politik kan framföras på vanlig enkel svenska. SD går i stort sett ut på att stoppa den galna massinvandringen. Vi behöver nog inte krångla till det för oss i onödan.”

Haha, fantastiskt! Om man definierar antiintellektualism som att vara intellektuell så slipper man utvecklas en millimeter.

#3 Widar Nord on 8 October 2010 at 9:25 am

Jag håller inte med Kristian. Tvärtom.

Det som utmärker diverse SD-anstrukna organ som Politisktinkorrekt och Fria Tider är just att läsarkommentarerna håller betydligt lägre nivå där än vad de gör på t.ex. på DN och denna blogg. Men vad värre är: Även Flashback utklassar oss fullständigt i kvalitet och nya infallsvinklar.

SD är i någon mån ett parti för besvikna bidragstagare/socialdemokrater i förorten, och kvaliteten på debatten blir därefter.

#4 kristian on 8 October 2010 at 11:08 am

Widar Nord:

Att kvaliteten på kommentarerna håller lägre nivå är uppenbart, därav exemplet från FT.

Det intressanta är den läsarenergi som frigörs på de SD-anstrukna sidorna. Det är väl de intellektuellas roll att på något sätt kanalisera energin hos sina mer eller mindre kaotiska anhängare?

Experimentet att ta Rasmus Fleischers artikel till FT och därmed kunna studera reaktionerna hos anhängarna är nog en bra startpunkt om man vill bygga upp en intellektuell position, som delvis bygger på populistisk grund.

#5 Daniel on 8 October 2010 at 12:38 pm

“Det intressanta är den läsarenergi som frigörs på de SD-anstrukna sidorna.”

Absolut. Det är också intressant hur enkelspårigt det energin används till ter sig för en utomstående. Ett evigt ältande kring samma, samma, samma saker.

Jag gav upp att läsa på Flashback för länge sedan eftersom det eviga ältandet om AFA, PK och muslimer i varenda jämrans tråd (åtminstone inom politik och samhällsfrågor) blev till ett slags långsam hjärntvätt.

Alla är naturligtvis inte idioter i det där hörnet, men verkar bara så enormt bittra.

#6 Stefan on 9 October 2010 at 12:25 am

Intellektuella är elitister som söker sig till antidemokratiska ideologier i utkanterna av det politiska spektrat. Vänsterpartist, sverigedemokrat eller kristdemokrat är inte tillräckligt knasigt, utan istället ska man vara kommunist, fascist eller islamist. Intellektuell är den som av sig själv och andra uppfattas som intellektuell, för att parafrasera en populistisk svenskdefinition. Populistisk betyder populär, som i “SD vinner röster med sin populistiska islamkritik”.

#7 Andrea Doria on 9 October 2010 at 9:26 am

“Populistisk betyder populär”

Jag kan förstå att Widar är lite bekymrad.

#8 Widar Nord on 12 October 2010 at 12:58 pm

NE.se skriver: “populism, rörelse eller ideologi som utnyttjar folkligt missnöje och underblåser det med enkel, demagogisk och opportunistisk argumentation. ”

Jag kan förstå att SD-anhängare får det svårt. När man inte vill tro på etablissemangets uppslagsverk, eftersom de uppenbarligen blåljuger, så får man väl chansa. Ibland slår det fel..

#9 » Plantskolan. Mot en ny fascism II | Guldfiske on 28 October 2010 at 12:09 am

[…] Fleischer har på sin blogg Copyriot bedrivit ett intressant resonemang hur det kommer sig att det inte finns några intellektuella sverigedemokrater. Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren […]

#10 Patrick on 28 October 2010 at 2:02 am

Jag är nog mer av uppfattningen att partipolitik överhuvudtaget är väldigt antiintellektuellt. Visst finns det hjärnor bakom företrädarna. Men den politiska debatten handlar ju bara om sakfrågor – eller rättare sagt argumentationsfel och siffror. Debatten handlar mer om vad motdebattören tycker, och vad man själv inte tycker, än att föra ut sitt budskap i temer av ideologi eller en hållning. Det är väldigt mycket ekonomi. Nu är det mer sakfrågor med ekonomiska argument som gör att man väljer parti än att man först skaffar sig en djupare politisk uppfattning och därefter röstar på sakfrågor.

Det är nog naturligt att den djupare debatten bör föras på andra arenor än i den egna partitidningen. Om man vill vara en del av det offentliga samtalet och inte bara nå ut till redan frälsta.

För intellektuella som sympatiserar med SD ligger utmaningen i att ge upp anonymiteten, eller sitt medvetna val att undvika att skriva för kontroversiella texter, och starta en ny nättidskrift eller liknande. Då skulle vi få se en annan debatt på ledar- och kultursidor eftersom de får nya röster att förhålla sig till.

Jag är övertygad om att ett bredare motstånd mot mångkulturalism och massinvandring skulle gynna SD än att det som idag bara är SD-politiker som debatterar dessa frågor. Det ger legitimitet om det inte bara är SD som parti som är problemformulerare.

#11 Ser du inte skillnaden är du blind eller djupt ohederlig [Politik] | Min wordpressblogg on 30 November 2010 at 6:15 pm

[…] COPYRIOT | Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna […]

#12 Att bekämpa rasism, fascism och SD | Svensson on 15 September 2011 at 1:05 pm

[…] mer: Internationalen, Guldfiske1, 2, HD1, 2, DK1, 2, AB1, 2, 3, Vänsterekonomerna, SVT, Copyriot1, 2, Makthavare, Expo1, 2, I media: SVD, EX, HD, BLT, VLT, Läs även andra bloggares åsikter om SD, […]

#13 Sverigedemokraterna och de intellektuella « Politik on 4 May 2012 at 11:24 am

[…] Som jag tidigare nämnt hade jag från ett tidigt stadium planerat att kommentera hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. Detta inlägg är en kommentar till en lång Flashback-tråd med titeln Intellektuella […]

#14 Begreppet intellektuell « Politik on 4 May 2012 at 11:26 am

[…] fenomen. Jag hade tänkt ta upp dessa perspektiv i ett kommande inlägg om Rasmus Fleischers bloggpost om SD och de intellektuella, men efter Flashback-diskussionen kan den personliga utgångspunkten […]

#15 hydroxychloroquine vietnam war on 19 July 2021 at 3:38 am

stock for hydroxychloroquine

tongue intraocular lens length

#16 hydroxychloroquine generic names on 2 August 2021 at 11:54 pm

hydroxychloroquine success latest news

strengthen laser prostatectomy visit

#17 chinese generic ivermectil on 14 August 2021 at 2:27 pm

ivermectil granules

employee electromyography reveal

#18 priligy over the counter on 28 August 2021 at 6:06 am

what does priligy do

portrait audiologist joint

#19 buy ivermectin online uk on 2 September 2021 at 2:14 am

stromectol treatment

head hemochromatosis historian

Kommentera