Entries from September 2010 ↓

Krisland, del 5: “Wikigeysir” och andra vulkaniska vattenmetaforer

I mitt bidrag till den nya boken Efter The Pirate Bay (pdf, torrent) skriver både jag och andra om nätpolitikens metaforer, som i hög grad handlar om vatten. Nu slår det mig att jag glömde en uppenbar vattenmetafor:

Wikileaks apellerar genom namn och logotyp till kategorin vatten i flytande form. Det finns “där uppe” och droppar “ner”. Alltså skiljer sig det metaforiska flödets riktning från “torrent” och “stream” vilka antingen är horisontella eller endast svagt lutar nedåt.
Om man så vill kan man i Wikileaks metaforen läsa in en premiss: kraftigt centraliserad information är det ständiga utgångsläget. Detta utjämnas i någon mån – dock endast långsamt – av “läckan”.

Det har spekuleras, som sagt, i vissa slitningar inom Wikileaks. Oavsett hur det ligger till med saken så tror jag inte alls att det vore dåligt om Wikileaks splittras. Verksamheten skulle stärkas av att inte längre vara koncentrerad till en organisation. Tanken på flera olika liknande sajter, alla med hög ambitionsnivå men drivna av olika människor som fattar delvis olika beslut i svåra frågor, är ganska tilltalande.
Om Wikileaks splittras är det inte omöjligt att minst en av dess olika efterföljare får Island som bas. Särskilt eftersom Island har för avsikt att bli ett “yttrandefrihetsparadis”. En extra fördel är den nya rikedom av vulkaniska vattenmetaforer som kommer på köpet.

Ett begrepp som “varma källor” – hur passande är inte det i sammanhanget? Eller tänk bara på på gejsrarna!

Vad skulle hända om vi ersatte metaforen “Wikileaks” med något i stil med “Wikigeysir”? För det första ändras den vertikala riktningen. Bilden som ges handlar inte längre om information “uppifrån” som droppar “ner till oss”, utan flödet kommer nerifrån tunnelsystemen, vilket delvis implicerar en annan maktanalys. För det andra är flödet mycket våldsammare. Inte små droppar, utan regelbundna utbrott av kokande vatten, kanske ackompanjerade av en svag svaveldoft. Är inte detta mycket mer passade för att beskriva de samtida konflikterna kring hemligstämplad information?

Paulus och köttets objektivitet

(Detta är mest en uppföljning på det tidigare inlägget om köttets objektivitet.)

Claes Arvidsson på Svenska Dagbladets ledarsida smäller till med en ofrivillig parodi på liberalismen. Ett politiskt förslag om att skolmatsalarna i Stockholm ska servera vegetarisk mat en dag per vecka innebär, menar han, att “tvinga barn”.
Och tvång är ju nästan som våld, det måste man förstås vara emot. Klart att barnen ska få äta vad de vill. Varje skolmatsal måste erbjuda godis – både sött, salt och surt! Eller hur, Claes Arvidsson? Att inte servera godis innebär ju att man tvingar barnen att äta nyttig mat istället.

Gustav Almestad säger allt som behöver sägas:

Men även om man då fullständigt skiter i både djurrätt och klimat: att “tvinga barn”? Gimme a fucking break. Barn tvingas alltid att äta saker, kött eller inte. Barn är the original crying while eating!

Under den dumliberala fernissan lurar någonting annat. För enkelhet skull kan vi kalla det för kristendom, även om den sedan länge har sekulariserats. Jag tror rentav att många troende är bättre på att förhålla sig kritiskt till den. Detta handlar alltså inte om individuella trosbekännelser. Men icke desto mindre kan köttets objektivitet endast förstås mot en teologisk klangbotten.

Sedan ungefär 2000 år har de kristna odlat en oerhört stark identitet som “allätare”. Närmare bestämt sedan Paulus skrev i sitt första brev till församlingen i Korinth:

Allt som säljes i köttboden mån I äta; I behöven icke för samvetets skull göra någon undersökning därom.
Ty “jorden är Herrens, och allt vad därpå är”. /…/
Om jag äter därav med tacksägelse, varför skulle jag då bliva smädad för det som jag tackar Gud för?
Alltså, vare sig I äten eller dricken, eller vadhelst annat I gören, så gören allt till Guds ära.

Här återfinns en viktig rot till den samtida misstänksamheten mot vegetarisk föda. Att välja bort kött ur sin kost är att göra sig till någonting annat än allätare – i likhet med de judar och muslimer som inte erkänner Kristus. Att inte äta kött är att tillhöra de andra.

Så trots att de flesta kristna i världshistorien har saknar kött på bordet betydligt fler dagar i veckan än en, framstår det idag som suspekt att fatta ett politiskt beslut om en köttfri dag. Någonstans på djupet lurar tanken om en konspiration av otrogna som vill lura in våra barn på avgudadyrkan. Även om Claes Arvidsson kanske inte skulle uttrycka sig just så.

Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken

Nyligen slängde jag upp tolv preliminära teser om liberalismen, som jag ämnar återkomma till och uppdatera efter hand. Tack för alla kommentarer! Om vissa fann det hela lite väl abstrakt så kanske det kompenseras av att jag nu tänkte testa några tillämpningar på så kallade sakfrågor. Första sakfrågan fann jag i Arena 4/2010: pressetik. Hur ska vi kunna skilja journalister från lobbyister?

Pressetiken har i Sverige formaliserats i sjuttonpunktsprogrammet “Etiska regler för press, TV och radio“. Det rör sig om en frivillig överenskommelse vars utgångspunkt är en “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” vilket journalistiken bland annat ska uppnå genom att “återge alla parters ståndpunkter”. Till stor del handlar reglerna också om att balansera allmänintresset av information mot den personliga integriteten.
Ingen har påstått att de sjutton punkterna skulle vara heltäckande. Exempelvis finns där ingenting som säger att journalister inte samtidigt får vara anställda av dem som de granskar, vilket nog ändå anses som en pressetisk självklarhet.

Så länge vi värnar den liberala demokratin, värnar vi även någon form av pressetik – även om vi aldrig kommer att vara fullständigt överens om dess reella innebörd. Pressetiken är liberal. Dess realiserande är en del av det realliberala komplexet, som är fullt av motsägelser. Teserna uppställer det två inomliberala paketlösningar för att lösa dilemmat: konservatism och socialism (§7). Därutöver även två utomliberala flyktlinjer: fascism och kommunism (§8).

Alla dessa fyra riktningar måste kunna tänkas i situationer där etablerade liberala lösningar hamnar i kris. Såsom när pressetikens grundvalar undermineras av att journalister alltmer sällan har fasta anställningar och alltmer ofta tillfälliga uppdrag.

I pressetikens universum är alla journalister fast anställda och deras oberoende absolut.

Så skriver frilansjournalisten Erik Hammar i en genomförnuftig text om behovet av en ny pressetik. Den inleds:

Vi behöver en ny pressetik. Vi behöver etiska regler som är anpassade till dagens arbetsmarknad, där neddragningar av anställd personal och överetablering av frilansare gör att gränserna mellan journalistik och pr suddats ut. Där samhällsjournalister tvingas varva granskande artiklar med informatörsuppdrag.

Erik Hammar presenterar i artikeln, om än utan ideologiska etiketter, de två huvudsakliga inomliberala linjerna i fråga om pressetik. Den konservativa (högerliberala) linjen är att lägga allt ansvar på den enskilde journalisten. Detta blir den logiska konsekvensen av att bibehålla frilansarvoden på så låg nivå att journalisterna ofta måste varva med att ta pr-jobb. Mot detta formulerar Erik Hammar den socialistiska (vänsterliberala) linjen: “En ny pressetik måste innehålla bindande regler om ersättning.”

Konservatismen lägger huvudansvaret i den privata sfären, socialismen i den offentliga sfären. Upplagt för dragkamp mellan två sidor som i allt väsentligt erkänner samma premisser. Ja, enskilda journalister har ett ansvar för vad de publicerar. Ja, medieföretagen har ett ansvar för att hålla sig med journalister som inte är korrumperade. Så länge pressetiken i sig hålls för självklar förblir diskussionen endimensionell.

Vad kan då sägas om det som ligger utanför det liberala, det som ställer sig främmande till den etablerade idén om en pressetik? Då väcks ånyo frågan om “pressen” som särskild sfär, en sfär som ska lyda under andra (och striktare) riktlinjer än den allmänna yttrandefriheten. Bör denna sfär upprätthållas?

Den fascistiska (antiliberala) linjen är att krossa idén om fri press. Fascismen erkänner nämligen ingen åtskillnad mellan press och propaganda, precis som den inte skiljer mellan offentligt och privat, eller mellan politik och ekonomi. Mot dessa tudelningar ställer fascismen idén om en organisk enhet. Då blir journalistens roll – för journalister fortsätter att finnas i fascismens arbetsdelning – att ingå i ett harmoniskt samspel med denna helhet. Fascismen behöver ingen pressetik eftersom den utgår från tanken på den etiska staten. Alla yttranden – i tryck, i radio eller muntligt på gatan – bedöms efter likartade kriterier. Oavsett om man är journalist eller inte så kommer ens yttranden att bedömas utifrån hur väl de propagerar för staten (som befinner sig i ett permanent undantagstillstånd).

Den kommunistiska (ickeliberala) linjen erkänner inte heller någon särställning för “pressen”. Den förutsätter ingen arbetsdelning där en grupp specialiserade “journalister” ges huvudansvaret för att informera “allmänheten”. Men detta är inte detsamma som att alla ska bli journalister (medborgar- eller pöbeljournalistik) – tvärtom kan mediekommunism bara förstås som att journalistikens upphävande eller överskridande, i en mening som måste förbli oklar.
Klart är dock att kommunismen avvisar den objekt/subjekt-uppdelning som den liberala pressetiken förutsätter. Eftersom uppdelningen i olika “parter” inte existerar objektivt på förhand, går det inte att vara “allsidig” genom att återge “alla parters [subjektiva] ståndpunkter”. Men alternativet är här inte fascismen ensidighet, utan en mångfald av medier med egna etiska ramverk, vart och ett framsprunget ur och rotat i en konkret praktik. Enda sättet att bli klok på detta är kanske att se till olika existerande subkulturer och dess mångfald av etiska normer för vilka slags yttranden som är okej.
Realiseringen av en mediekommunism utesluter alltså inte att en liberal press kan komma att leva vidare, fast då såsom ett av flera etiska ramverk, med sin alldeles egen betydelse. Varje nytt medium, eller nytt sätt att använda ett gammalt medium, kräver framväxten av en ny etik.

Fascismen kan bara förstås som fascistisering. Kommunismen kan bara förstås som kommunisering. (§ 10) Konservatismen och socialismen, som konstaterats ovan, kan bara konstaterats som idealtypiska paketlösningar på realliberalismens problem. Därför är det ointressant att diskutera vad som skulle hända med pressen, med journalistiken eller med det fria åsiktsutbytet “om” den ena eller andra -ismen fick styra. Enda meningen med att definiera dem är att bättre kunna förstå relationen mellan traditionell press och nyare kanaler för kommunikation.

Copyriot är en blogg. Copyriot gör (likt de flesta bloggar) inga anspråk på att följa de pressetiska reglerna. Ändå ställer jag mig med Copyriot inte helt utanför de etiska frågorna om vad som publiceras. Utan att se sig som en del av pressen, men ändå ibland som en del av dess nätverk, agerar Copyriot på ett sätt som i förlängningen, förhoppningsvis, leder till framväxten av nya normer.
Tro bara inte att dessa normer kommer att omfatta “bloggosfären” eller någonting liknande. Tro heller inte på Johan Ehrenbergs idé om att allt på internet ska underkastas ett ansvarigt utgivarskap. Jo, han framförde på allvar den härom veckan när vi deltog i samma panelsamtal. Visst kan man ge honom viss cred för sin vänsterliberala djärvhet. Men om idén om ansvarigt utgivarskap på internet ska tas till sin spets så betyder den bara en total kontroll av varje yttrande och ett fullständigt förbud mot alla anonyma kommunikationer. Då får vi ett exempel på vulgärsocialism – vilket dock är väsensskilt från kommunism, enligt de teser som vi här prövar att applicera.

Erik Hammar föreslår förresten i sin artikel i Arena en begränsning av antalet journaliststudenter som tas in på landets alla utbildningar, som ett sätt att rädda pressetiken från överetableringen av pr-anställda. Något som väl då får klassas som socialism (åtminstone enligt ovanstående termer) – och antagligen som ganska klokt.

Om flygplatssamhället och annat i andra numret av Brand

Tidskriften Brand har just utkommit med sitt andra nummer efter nystarten i våras. Lika tjockt som det förra och lika välillustrerat. Jag gillar särskilt den totala frånvaron av fotografier, vilket befriar Brand från en viss hurtighet som annars lätt märks i andra jämförbara tidskrifter. Precis som i förra numret medverkar även jag på ett hörn.

“Flygplatssamhället” är rubriken på min artikel, tillika ett begrepp som Copyriot nosade på redan 2006. Nu definieras det för första gången, utifrån tre kännetecken: monopol, övervakning, platslöshet. Flygplatserna är bara de som går längst i dessa hänseenden.
Allt större delar av vår värld har börjat efterlikna en flygplats, vilket ter sig ännu mer paradoxalt med tanke på att flygplatsen som institution är utrotningshotad. Hur många skattemiljarder som än plöjs ner i att hålla flygtrafiken under vingarna är det ett ofrånkomligt faktum att priset på flygbränsle till slut kommer att passera en smärtgräns.
Redan idag är massflygandet tungt beroende av statssubventioner. Och här kommer den andra paradoxen: allra mest förtjusta i flygsubventioner är politiker som kallar sig liberala.

Texten har en lite speciell disposition, centrerad kring en kritik av vissa tendenser som tillåts breda ut sig i stad och till näts. “Flygplatssamhället” används väl såtillvida som en pars pro toto-retorisk figur, där bilden av livet på en flygplats frammanas i syfte att skapa en bild av någonting som går långt utöver flygplatserna. Samtidigt låter jag texten inledas och avslutas i frågan om flygtrafikens framtid. På så vis vecklas den in i en liten temasektion om transporter.

Två andra texter hör till transportavdelningen i nya Brand. Dels skriver Planka.nu en glödande apell för mera #bilhat, ett slags upphettat extrakt av deras tidigare skriverier om trafikmaktordningen. Artikeln har just refererats och kritiserats av Umeå-bloggaren 907.
Trestegsraketen avslutas av Christopher Kullenberg, aktuell med Det nätpolitiska manifestet. Hans bidrag till nya Brand knyter mycket riktigt samman vägarnas och fiberoptikens trafikflöden.

Någon gång framöver så tänkte jag scanna in de totelt tio sidor som utgör minitemat om transport. Om nu inte tidningen först hinner sälja slut likt det första numret av Brand vilket nu har lagts upp i sin helhet som pdf. Kort sagt: om du har chansen att komma över ett pappersexemplar så missa den inte. På de 84 sidorna ryms givetvis väldigt mycket mer.

Nya antipiratenheten slår till

Sedan årets början arbetar en viss Paul Pintér som nationell polissamordnare för immaterialrättsliga brott, med en särskild antipiratenhet under sig. Copyriot porträtterade honom i februari och kunde, med hjälp av Linkedin och Facebook, visa på hans starka förankring inom betalteve-branschen. Bland annat är han medlem i Linkedin-gruppen “Streaming Media Professionals”. Därför vågade jag mig redan på gissningen att tevebolagens immateriella rättigheter kan vänta sig särskilt hög prioritet från Paul Pintérs nya antipiratenhet, som består av nio polismän.

Sedan dess har sju månader gått utan att Paul Pintérs namn har synts i pressen. Men i morse dök han åter upp, i samband med ett omtalat tillslag mot nätoperatören PRQ:s serverhall i Solna. Samtidigt ska ytterligare husrannsakningar ha skett på en annan nätoperatör i Stockholm, på Umeå universitet och i bostäder i flera svenska städer.

Förvirringen flödar i de olika varianter på TT:s telegram som har publicerats. Ömsom kallas Paul Pintér “samordnare för materialrättsliga brott”, ömsom sägs det att tillslaget grundar sig i en förfrågan från Belgien om “upphovsrättsmaterialistisk rättshjälp”. Det rapporteras om “fildelningstillslag” mot “Scenen”.
Enligt trovärdiga källor rörde sig dock tillslaget inte om vad man i vardagligt språkbruk benämner som “fildelning”, utan om “streaming”. Det ska ha rört sig om sajter som utan tillstånd streamade vidare betalteve och/eller Hollywood-film, i rent kommersiellt syfte med tillagd reklam. Om dessa uppgifter stämmer så måstew jag säga att min gissning om Paul Pintérs prioriteter slog in mer än jag kunnat ana.
Åklagarmyndighetens pressmeddelande talar nu visserligen om att man slagit till mot så kallade toppsidor, men vad de menar med detta är allt annat än givet. Vissa spekulerar i en koppling till att What.cd, en torrentsajt för musik som grundades efter slakten av Oink, ligger nere idag.

Antipiratenheten kom till PRQ för att få veta vilken kund som hade två specifika IP-nummer vid en tidpunkt förra året. Rimligtvis borde de veta att PRQ inte lagrar kunders personuppgifter. Mikael Viborg som numera driver PRQ (Periquito AB) uppger att polisen däremot kommer att få de mejladresser som är knutna till de två numren. “Det är sällan våra kunder har mejladresser som går att spåra.”

Krisland, del 4: Yttrandefrihetsparadiset

Utrikespolitiska institutets tidskrift Internationella Studier bad mig skriva en längre artikel om vilka utrikesnätpolitiska utmaningar som väntar Sveriges nästa regeringen. Texten (som ännu inte är publicerad) lägger särskilt tonvikt på Acta-förhandlingarna. Dess sista fjärdedel går dock in på de överlappande frågorna om Islands förändrade medielagstiftning och Wikileaks materiella existens. Eftersom vi har en pågående bloggserie om utvecklingen på Island, följer här den relevanta passagen ur min artikel.

* * *

Icelandic Modern Media Initiative” (Immi) är beteckningen på ett lagpaket som enhälligt antogs av Islands parlament den 16 juni. Avsikten är att lägga grunden för en ny typ av offshore-ekonomi, men till skillnad från “skatteparadis” i Brittiska kanalen och den karabiska övärlden så tänker Island bli till världens första “yttrandefrihetsparadis”. Lagpaketet inkluderar bland annat principer om källskydd, ansvarsfrihet för nätoperatörer och garantier mot att domstolsprocesser används för att tysta obekväma röster. Både för massmedier och IT-företag gör Immi-lagarna det attraktivt att förlägga verksamhet på Island. Men att befria nätoperatörer från ansvar kan krocka med den rakt motsatta trend som uttrycks bland annat i Acta. Frågan är om detta kommer att påverka Islands förhandlingar om medlemskap i EU som inleddes dagen efter att isländska parlamentet klubbat Immi-lagarna.
Ett nästan enigt Europaparlament har dock redan uttryckt som sin åsikt att Islands långt drivna yttrandefrihetslagar måste få kvarstå. Resolutionen från 7 juli där Island välkomnas till EU fastslår i en särskilt punkt att Icelandic Modern Media Initiative är extra välkommet och kan fungera som förebiild för hela EU.
Från andra sidan Atlanten hörs dock andra tongångar. “USA måste göra klart för Island att detta inte kan tolereras”, skrev Marc Thiessen, tidigare förste talskrivare åt George W. Bush, i sin ledarkolumn i Washington Post den 3 augusti. Marc Thiessen antydde att USA rentav borde spänna militära muskler mot Island om inte Immi-lagarna dras tillbaka. Anledningen till denna upprördhet stavas Wikileaks, en sajt som publicerar hemligstämplade dokument som läckt ut och vars företrädare varit aktiva i processen som ledde till att Island införde Immi. Wikileaks har under 2010 börjat betraktas som ett hot mot USA:s nationella säkerhet efter att ha publicerat enorma mängder information om krigen i Irak och Afghanistan. Högerdebattörer som Marc Thiessen pläderar för att Wikileaks-medarbetare ska kidnappas på främmande territorium och föras till USA för rättegång. Även om detta inte sker, är det sannolikt att USA kommer trappa upp de diplomatiska påtryckningarna mot de länder varifrån Wikileaks sprider sin information: Island, Belgien och Sverige.

För hela artikeln, se kommande nummer av Internationella Studier.

Det vore intressant med kommentarer på hur Islands EU-förhandlingar kan tänkas påverka implementeringen av Immi, ännu intressantare med fakta på hur det faktiskt går med implementerandet.

Tidigare inlägg i serien:

Klart att Sveriges Radio inte ska göra reklam för Facebook

Ring så spelar vi i Sveriges Radio P4, den 27 mars 2010. Programledaren ropar ut:

Om du går med i vår Facebook-klubb, alltså Ring så spelar vi-klubben på Facebook så ser du att dialogen den rullar vilt, där snackas det, där har man kul. Gå gärna med och bli medlem du också så du kan få ett ord med i laget. /…/
Facebook! Glöm inte våran klubb där. Sök på Ring så spelar vi och bli medlem du också så kan du vara med och tjattra och få en massa rolig information.

En person anmälde radioinslaget till Granskningsnämnden såsom reklam för Facebook. Enligt bestämmelserna ska ju inte Sveriges Radio “otillbörligt gynna kommersiella intressen”. Granskningsnämnden fällde Sveriges Radio och skrev i sitt väl motiverade beslut [pdf]:

Nämnden anser att det är rimligt att upplysa lyssnarna om programmets närvaro på Facebook men att uppmaningarna att gå med i gruppen gick utöver vad som kan accepteras med hänvisning till informations- och underhållningsintresset. Inslagen sändes därför i strid med bestämmelsen om otillbörligt gynnande.

När beslutet blev känt uppstod ett helt förutsägbart ramaskri på Twitter, framför allt bland journalister.

“Bakåtsträveri!” ropade de. “Lagen är i otakt med tiden.”

Några frågor: Har tiden en takt? Är det i så fall public service-radions uppgift att slaviskt följa denna takt?
Ja, fyra miljoner svenskar – en stor minoritet – uppges använda Facebook. Men betyder det automatiskt att det ska bli den offentligt finansierade radions uppgift att producera material som låses in där?

Jag skulle alltså vilja gå längre än Granskningsnämnden. Givetvis ska SR och SVT kunna nämna vad som sker på Facebook, precis som de ska kunna göra reportage inifrån Skärholmens inglasade köpcentrum. Men de ska inte ägna sig åt att locka folk till dessa privata arenor, på bekostnad av öppnare platser. Inte genom hurtiga reklamutrop och inte heller genom att anställa socialmediaexperter som driver Facebook-sidor på licensbetalarnas bekostnad.

Twitter är i viss mån en annan femma än Facebook, eftersom Twitter snarare fungerar som en bloggplattform. Där finns öppna RSS-flöden och man kan klicka runt utan att tillfrågas om inloggning. Men rimligtvis måste det finnas en ständigt diskussion om gränsdragningen. Öppna tjänster måste alltid vara att föredra. Därtill vågar jag vara så pass konservativ att jag hävdar att huvuduppgiften för Sveriges Radio bör vara att producera radio.

Tetrishus

Kulturkampanjen offentliggjorde i lördags, genom en utställning på festivalen Dåren, ritningarna för sitt stundande kulturhus. Det kallas informellt för Cyklopen 2 eftersom det är en direkt uppföljande till Cyklopen som byggdes 2007 och under 2008 blev en viktig plats för stadens oberoende kulturliv, bara för att brännas ned samma höst.
Även det nya huset kommer att ligga i trakterna kring Högdalstopparna i södra Stockholm, på en tomt som föreslagits av stadens exploateringskontor. Denna bygger bygger dock Kulturkampanjen inte i trä, utan i brandtålig och transparent polykarbonat-plast. Fasadens färgläggning är inspirerad av tetris.

Arkitekt för huset är Victor Marx. Bottenplanens yta kommer att vara omkring 200 kvadratmeter och delas upp i en yttre halvtempererad avdelning och en inre box som är uppvärmd. Huruvida det kommer att finnas rinnande vatten (vilket inte fanns på Cyklopen) är oklart. Bygget ska inledas kommande vår. Vi på Hemliga Trädgården ser fram mot många bra utbyten mellan de nya oberoende kulturhusen i Stockholms södra förorter.
Läs mer om planerna och se fler ritningar hos Kulturkampanjen.

Wikileaks skulle må bra av en annan talesperson

För exakt ett år sedan träffade jag Julian Assange för första gången. Det var i foajén på Brucknerhaus i Linz, strax innan vi båda skulle ta emot priser som representanter för Piratbyrån respektive Wikileaks.

Vid det laget hade massmedia ännu inte börjat framställa Wikileaks som Julian Assanges personliga projekt, vilket jag tror är en felaktig historieskrivning. Snarare framstod Wikileaks som ett internationellt projekt med många aktivister, varav merparten av olika skäl valde att vara anonyma – därav behovet av en talesperson. Wikileaks hade och har även ett advisory board där bland annat flera kinesiska dissidenter ingår (en av dessa fanns också på plats i Linz för ett år sedan, vill jag minnas).

Jag höll ett femton minuter långt tal där jag förklarade det paradoxala för en gruppering som Piratbyrån att ta emot 5000 euro. (Just nu, när jag skriver denna bloggpost ett år senare, sker en slags fortsättning och fördjupning på årets upplaga av Ars Electronica. Magnus Eriksson har just pratat i Linz om bussar och nätaktivism och allt däremellan. Större delen av talet går att se via Bambuser.)

Efter mig var det Julian Assanges tur att tala. Han var mycket medveten om tidsgränsen på 15 minuter. Ändå pratade han bara på, och på, och på. Folk skruvade på sig. När han efter en halvtimme avbröts av arrangörerna blev han lite stött och visade detta öppet. Insåg de inte hur viktigt hans budskap var?
Jag tänkte att Julian Assange säkert var en utmärkt aktivist, men inte världens bästa talesperson. Wikileaks hade nog mått bra av att företrädas av någon mera ödmjuk och lyssnande.

Intrycket förstärktes när han knackade mig på axeln och började utgjuta galla över hur skandalöst det var att ett inte så jätterelevant projekt hade vunnit förstapriset i vår kategori. Visserligen kunde jag hålla med om att juryn fattat ett underligt beslut, uppenbart grundat i en konstig form av politisk korrekthet. Men medan jag mest roades åt saken verkade Julian Assange mäkta upprörd över den korruption, eller kanske konspiration, som snuvat Wikileaks och Piratbyrån på förstapriset. För det ska också sägas att han uttryckte den största respekt för Piratbyrån och The Pirate Bay.
En gång till har jag helt kort träffat Julian Assange. Det var på Chaos Communication Congress i Berlin i vintras. Då var han stressad och gav intryck av att vara ännu mer paranoid än tidigare. Paranoian var säkerligen befogad. Utan tvivel var han redan då en måltavla för säkerhetstjänster. Jag hade svårt att komma ifrån tankarna på vad det gör med en människa att vara i en sådan position.
Om jag vore en säkerhetstjänst som ville knäcka Wikileaks och hade gott om tid, då skulle jag inte slå till direkt mot dem. Jag skulle sprida ut ett nät av märkliga indicier för göda deras paranoia så att deras verklighetsuppfattning långsamt, långsamt började lösas upp. Sen skulle de undergräva sig själva.

Allt detta, ska understrykas, är mina högst personliga intryck. De förminskar inte min stora respekt för Wikileaks arbete. De ska heller inte hållas mot Julian Assanges aktivism och har givetvis ingenting att göra med de allvarliga brottsmisstankar som nu utreds av svensk polis.

Lärdomen som måste dras, av aktivister i allmänhet och nätaktivister i synnerhet, är att inte låta projekt bli synonyma med en person. Genom att massmedierna har presenterat Julian Assange som ledaren för Wikileaks gjordes organisationen mycket mer sårbar.
Att undvika individfixering är inte lätt. En del av problemet är en så trivial sak som att massmedier vill ha illustrationer till sina texter, vilket ofta är svårt när det gäller nätaktivism. Har man inga andra bilder så får man dra till med ett foto på en person, vilket steg för steg bidrar till att utmåla personen som ledargestalt.
En lösning kan alltså vara att tillhandahålla alternativt bildmaterial. Gärna i form av platsbaserade händelser och artefakter som pressfotograferna kan få kasta sig över. Men detta räcker inte. Ofta är den enda lösningen att låta sig förökas genom delning. Inte bygga en stor organisation, utan ständigt framträda under nya namn. Tänk på Telecomix, Wikicong och Thaileaks för att bara nämna några aktuella exempel.

För alla som gillar idén med Wikileaks är det nu oerhört viktigt att bryta personfixeringen på Julian Assange. Själv gjorde jag det härom dagen genom att bloggporträttera den isländska parlamentsledamoten Birgitta Jónsdóttir som ju faktiskt också är en talesperson för Wikileaks.
Nu kommer intressant nog pressuppgifter om att Birgitta Jónsdóttir rekommenderar Julian Assange att ta en timeout. Rubriken som talar om “inbördeskrig” i Wikileaks förefaller däremot lite överdriven. Birgitta Jónsdóttir säger helt enkelt att det för tillfället är hög tid för andra att ta över stafettpinnen som talespersoner.

Somebody needs to say this. If it means I get banned, I don’t care. I really care very much for WikiLeaks and I do consider myself to be Julian’s friend. But good friends are the people who tell you if your face is dirty. There should not be one person speaking for WikiLeaks. There should be many people.

Birgitta Jónsdóttir, som kan läsa svenska, uppger att hon har läst igenom polisens papper om fallet. Hon konstaterar att anklagelserna om våldtäkt/ofredande knappast är ett led i en konspiration mot Wikileaks, vilket Julian Assange fortfarande verkar hävda.

“I have never seen this as a conspiracy”, she said, adding that she has no reason to doubt – or affirm – the honesty of the two women making the charges against Assange. “I want to be neutral on this, because I don’t have the full story. I don’t want to diminish the seriousness of what they are saying.”
/…/
“Julian is brilliant in many ways, but he doesn’t have very good social skills”, she said. “And he’s a classic Aussie in the sense that he’s a bit of a male chauvinist.”

Själv har jag alltså bara träffat Julian Assange två gånger och känner honom verkligen inte. Men jag måste jag säga att mitt intryck av honom går väl ihop med vad Birgitta Jónsdóttir säger. Och hennes krav på att han ska ta en timeout är väldigt, väldigt rimligt.

Trolltyg, del 13: Foliehat

Ett säkert hösttecken är att inlägge på Copyriot börjar länkas samman i tematiska serier. Det tycks som att bloggserien Trolltyg, som löpte från oktober 2009 till januari 2010, har återupplivats. Genast flätades den samman med serien om Island, vilket kanske var väntat med tanke på hur många som associerar Island med troll.

Inlägget om Wikileaks talesperson Birgitta Jónsdóttir diskuterade intresset för Island bland vissa konspiracister. Många andra skulle kalla dem “foliehattar“, men det är ett uttryck som jag vägrar begagna mig av.
Att benämna någon som “foliehatt” innebär i praktiken att ställa diagnosen paranoid schizofreni, som ju brukar förknippas med vanföreställningar om fientliga strålar. Vanligare är dock att man talar om “foliehattar” utan att rakt ut säga vilka man syftar på. Det blir en oklar antydan om de där andra som är paranoida och som vi rationella måste ta avstånd från. Lustigt nog rymmer alltså hatet mot foliehattarna själv ett inslag av paranoia.

En sökning i de olika pressarkiven gör gällande att det pejorativa uttrycket “foliehatt” inte alls har så lång historia i svenska språket. Första förekomsterna i tidningarna var för tre-fyra år sedan.
Något tidigare, kanske från år 2005, började vissa att tala om foliehattar ha nått den svenskspråkiga bloggosfären. Samtliga de bloggar som då använde begreppet (och som fortfarande år att hitta via sökmotorer) kan betecknas som politiskt libertarianska. Detta är inte oväsentligt för att förstå foliehatet. En förkärlek för att benämna sina politiska motståndare som foliehattar tyder på att den egna politiken identifieras med en universell rationalitet.

På engelska har begreppet “tin foil hat” en historia som sträcker sig åtminstone till år 1927. Wikipedia-sidan skapades redan år 2002 av en användare som även bidrog till artiklarna om paranoia, schizofreni, psykos, hjärntvätt och Polen.
Wikipedia missar heller inte att utförligt referera till det examensarbete MIT som visar att foliehattar inte alls skyddar mot strålning. Vilket väl var tänkt att vara skojigt men är en riktigt billig poäng.

Kan vi sluta tjata om de där foliehattarna nu? Ingenting tyder på att de som verkligen iklär sig hattar av aluminiumfolie är fler än en handfull, om de ens finns. Däremot existerar det gott om schizofrena paranoiker i vår värld. Att associera dessa till folie blir mest ett sätt att låtsas som att gränsen mellan sjuklig paranoia och sunt kritiskt tänkande skulle vara knivskarp – vilket den inte är. Lika lite som gränsen mellan ens egen hjärna och omvärlden är knivskarp, hur tjock metallbarriär man än skulle bygga.

Sålunda bör vi inte inkludera “foliehattarna” i det bestiarium dit man sedan tidigare räknar troll, vampyrer och minotaurer. Däremot kanske det finns skäl att ge plats för foliehatarna – de som i god paranoid anda ständigt är ute efter att stämpla andra som paranoiker, bara för att bekräfta sin egen rationalistiska självuppfattning.