Catherine Christer Hennix

Catherine Christer Hennix, född 1948. Svensk-amerikansk kompositör, ljudteoretiker och matematiker.

Så sent som i morse hade jag ännu inte hört namnet. Sökningar på webben och i textarkiv antyder att nästan ingen i Sverige har uppmärksammat C.C. Hennix under de senaste 10–20 åren. Möjligtvis kommer detta nu att ändras av en aktuell återutgåva av The Electric Harpsichord, inspelad på Moderna Museet år 1976. Därtill kommer snart en artikel i oktobernumret av The Wire, signerad Marcus Boon som även är aktuell med boken In praise of copying, vilken verkar ytterst spännande.

Ljudexperimenten som C.C. Hennix inledde på 1960-talet är en direkt föregångare till vår tids drönmusik. Influenserna kom tidstypiskt från mötet mellan en västlig och en östlig musiktradition: Iannis Xenakis, Karlheinz Stockhausen, La Monte Young och Pandit Pran Nath. Men lika viktigt är antagligen att C.C. Hennix var professionell matematiker, vars forskning enligt uppgift gick i fotspåren av Alexander Esenin-Volpin vars verk jag är oförmögen att bedöma men tycks ha handlat om ändlighet och intuition. (Fyll gärna i här, matematiker!)
Vidare så uppges C.C. Hennix redan år 1969 ha använt sig av datorgenererad talsyntes i verket Still Life, Q som även ska finnas på LP-skivan Speech Songs (Fylkingen/SR, 1972). C.C. Hennix har även länge ägnat sig åt att spela såg, vilket inte saknar koppling till matematiken. Det handlar om att utforska kombinationstoner som uppstår i interferensen mellan två frekvenser.

Allt detta kan på fascinerande vis kopplas till en längre musikhistoria som visar på hur drön/bordun är någonting mer än bara en “musikstil”. C.C. Hennix säger i en intervju att den första stora orgeln i Notre Dame-katedralen innebar någonting helt nytt för Europa. Det var det kraftfullaste ljud som hörts – och orgeln spelade inga melodier, bara en enda ton. Ovanpå denna sjöng man olika toner.

That was the biggest revolution in western music, that idea of a big sound. But it was cut short because of the introduction of the keyboard which resulted in the need for re-tuning all the scales, and that just destroyed what they’d started to do
… if they had had the money they would have produced a keyboard for each scale. But they were short on money, so they just had one, and they forced everybody else onto that keyboard.

Enligt C.C. Hennix historieskrivning skedde alltså en form av kontrarevolution när tonerna reterritorialiserades på endast tolv vita och svarta tangenter, vilka såsmåningom började stämmas enhetligt och liksvävande. Denna modell har – via Moog – fortsatt att i hög grad dominera även vår tids ljudsyntes. Men samtidigt lever drömmen om en framtidsmusik med “ett oändligt antal tangentvord”, som C.C. Hennix säger i intervjun. Något som trots allt underlättas av tillgången till datorer, plus en viss dos av matematisk teori.

each composer should simply have her own concept of tuning. That seems to me basically the future of music. Instead of everyone using the same system of tuning, each composer works out her own system of tuning and makes music accordingly.

The Electric Harpsichord som nu har återutgivits är en 25 minuter lång inspelning, men enligt C.C. Hennix är verket “egentligen” oändligt och överskrider skivindustrins tidsbegränsade format. Hen menar vidare att The Electric Harpsichord bör avlyssnas på en volym av 100 decibel för att hela rikedomen av övertoner ska framträda, men man får ett ganska bra hum om saken ändå. Lyssningen är inte odelat njutbar. Ljudbilden får beskrivas som kuslig. Marcus Boon beskriver det som en känsla av att marken under en börjar smälta halvvägs in i stycket – vilket kanske var vad C.C. Hennix och Henry Flynt åsyftade när de på 1970-talet talade om “Hallucinogenic Ecstatic Sound Experience“.

Kompositören som då kallades Christer Hennix har senare figurerat som Catherine Hennix men är idag folkbokförd (som kvinna) just som Catherine Christer Hennix, i Enköping. Olika uppgifter gör dock gällande att hen är verksam i Amsterdam eller Berlin där hen fortsätter att på olika sätt arbeta med drön.

Via extraordinära musikbloggen Post-Global går det att hitta Electric Harpsichord i en rad filarkiv.

10 kommentarer ↓

#1 Daniel Gustafsson on 14 September 2010 at 1:52 pm

Spännande artist, skall lyssna hemma någon gång på stycket i den relativt höga volymen som tycks krävas. Dock får detta bli dagtid då så få grannar som möjligt kan påverkas.

#2 Pelle Salomonsson on 14 September 2010 at 5:46 pm

Han (Esenin-Volpin ) höll, om jag fattar rätt, på med matematisk logik. En minoritetsrörelse inom matte. Hans särskilda logik var en minoritetsrörelse inom denna minoritetsrörelse. Mer än så kan jag inte säga utan att trampa folk (mina mattevänner) på tårna. Min egen matte är däremot mainstream, men usel.

#3 Lucy on 14 September 2010 at 6:25 pm

Hennix ställde ut på Enkehuset i början av nittiotalet minns jag. Nånstans har jag nog en katalog. Minns att jag pratade med henne om den sene Lacans försök med matem, och hon hade mer att säga än jag kunde följa. (Och att Ulf Linde var där och babblade på om Duchamp i något slags panel.) Konsten har jag däremot inget riktigt minne av. Måleri, abstrakt, tror jag.

#4 Lucy on 14 September 2010 at 6:29 pm

1994 var det visst. Utställningen hette “Det analytiska rummet” och presenterades så här:
“Ett möte mellan matematik (möbiusbandet), filosofi och relationspsykologi, och bildkonst.”

#5 ANNM on 14 September 2010 at 8:03 pm

Det verkar snarare handla om filosofi än matematik.

#6 Lucy on 14 September 2010 at 8:58 pm

Mja. Matematiken har sina förgreningar. Topologi är väl snarast ordet för vad utställningen cirklade runt (jag börjar minnas nu). Om jag inte minns fel hade Hennix besökt Lacans seminarier. Och så vill jag gärna påminna om en samtida professor i matematik (sic) som visat på dess filosofiska relevans: Alain Badiou.

#7 Avgasblå kråkor on 14 September 2010 at 11:42 pm

Hennix gav ut ngt slags partitur på Åke Hodells förlag Kerberos också

#8 ANNM on 15 September 2010 at 3:40 pm

Jag menade det som Hennix höll på med i allmänhet, inte just den utställningen.

#9 Erik S on 15 September 2010 at 11:17 pm

Tack för filarkivslänken! Jag har nu lyssnat på The Electric Harpsichord.

Och det låter verkligen fördjävligt hemskt!

Det är för mig omöjligt att undvika att dra starka paralleller till Lou Reed och hans Metal Machine Music, från 1975.

Både The Electric Harpsicord och Metal Machine Music är närmast fullkomliga yttringar inom konsten att utsätta den intet ont anande lyssnaren för plågsamma musikförsök. Metal Machine Music är dock faktiskt ännu mer kompromisslös!

/Erik S

#10 Cyberspace « Kristofer Svensson on 28 December 2010 at 3:25 pm

[…] inte hört den förrän igår) och han pratar där mycket mycket varmt om C.C. Hennix. Precis som Rasmus Fleischer skrev den 14:e september på sin blogg i år (läs mer bra där) så blev jag först uppmärksammad på henne i år i och med nyutgåvan av The […]

Kommentera