Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken

Nyligen slängde jag upp tolv preliminära teser om liberalismen, som jag ämnar återkomma till och uppdatera efter hand. Tack för alla kommentarer! Om vissa fann det hela lite väl abstrakt så kanske det kompenseras av att jag nu tänkte testa några tillämpningar på så kallade sakfrågor. Första sakfrågan fann jag i Arena 4/2010: pressetik. Hur ska vi kunna skilja journalister från lobbyister?

Pressetiken har i Sverige formaliserats i sjuttonpunktsprogrammet “Etiska regler för press, TV och radio“. Det rör sig om en frivillig överenskommelse vars utgångspunkt är en “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” vilket journalistiken bland annat ska uppnå genom att “återge alla parters ståndpunkter”. Till stor del handlar reglerna också om att balansera allmänintresset av information mot den personliga integriteten.
Ingen har påstått att de sjutton punkterna skulle vara heltäckande. Exempelvis finns där ingenting som säger att journalister inte samtidigt får vara anställda av dem som de granskar, vilket nog ändå anses som en pressetisk självklarhet.

Så länge vi värnar den liberala demokratin, värnar vi även någon form av pressetik – även om vi aldrig kommer att vara fullständigt överens om dess reella innebörd. Pressetiken är liberal. Dess realiserande är en del av det realliberala komplexet, som är fullt av motsägelser. Teserna uppställer det två inomliberala paketlösningar för att lösa dilemmat: konservatism och socialism (§7). Därutöver även två utomliberala flyktlinjer: fascism och kommunism (§8).

Alla dessa fyra riktningar måste kunna tänkas i situationer där etablerade liberala lösningar hamnar i kris. Såsom när pressetikens grundvalar undermineras av att journalister alltmer sällan har fasta anställningar och alltmer ofta tillfälliga uppdrag.

I pressetikens universum är alla journalister fast anställda och deras oberoende absolut.

Så skriver frilansjournalisten Erik Hammar i en genomförnuftig text om behovet av en ny pressetik. Den inleds:

Vi behöver en ny pressetik. Vi behöver etiska regler som är anpassade till dagens arbetsmarknad, där neddragningar av anställd personal och överetablering av frilansare gör att gränserna mellan journalistik och pr suddats ut. Där samhällsjournalister tvingas varva granskande artiklar med informatörsuppdrag.

Erik Hammar presenterar i artikeln, om än utan ideologiska etiketter, de två huvudsakliga inomliberala linjerna i fråga om pressetik. Den konservativa (högerliberala) linjen är att lägga allt ansvar på den enskilde journalisten. Detta blir den logiska konsekvensen av att bibehålla frilansarvoden på så låg nivå att journalisterna ofta måste varva med att ta pr-jobb. Mot detta formulerar Erik Hammar den socialistiska (vänsterliberala) linjen: “En ny pressetik måste innehålla bindande regler om ersättning.”

Konservatismen lägger huvudansvaret i den privata sfären, socialismen i den offentliga sfären. Upplagt för dragkamp mellan två sidor som i allt väsentligt erkänner samma premisser. Ja, enskilda journalister har ett ansvar för vad de publicerar. Ja, medieföretagen har ett ansvar för att hålla sig med journalister som inte är korrumperade. Så länge pressetiken i sig hålls för självklar förblir diskussionen endimensionell.

Vad kan då sägas om det som ligger utanför det liberala, det som ställer sig främmande till den etablerade idén om en pressetik? Då väcks ånyo frågan om “pressen” som särskild sfär, en sfär som ska lyda under andra (och striktare) riktlinjer än den allmänna yttrandefriheten. Bör denna sfär upprätthållas?

Den fascistiska (antiliberala) linjen är att krossa idén om fri press. Fascismen erkänner nämligen ingen åtskillnad mellan press och propaganda, precis som den inte skiljer mellan offentligt och privat, eller mellan politik och ekonomi. Mot dessa tudelningar ställer fascismen idén om en organisk enhet. Då blir journalistens roll – för journalister fortsätter att finnas i fascismens arbetsdelning – att ingå i ett harmoniskt samspel med denna helhet. Fascismen behöver ingen pressetik eftersom den utgår från tanken på den etiska staten. Alla yttranden – i tryck, i radio eller muntligt på gatan – bedöms efter likartade kriterier. Oavsett om man är journalist eller inte så kommer ens yttranden att bedömas utifrån hur väl de propagerar för staten (som befinner sig i ett permanent undantagstillstånd).

Den kommunistiska (ickeliberala) linjen erkänner inte heller någon särställning för “pressen”. Den förutsätter ingen arbetsdelning där en grupp specialiserade “journalister” ges huvudansvaret för att informera “allmänheten”. Men detta är inte detsamma som att alla ska bli journalister (medborgar- eller pöbeljournalistik) – tvärtom kan mediekommunism bara förstås som att journalistikens upphävande eller överskridande, i en mening som måste förbli oklar.
Klart är dock att kommunismen avvisar den objekt/subjekt-uppdelning som den liberala pressetiken förutsätter. Eftersom uppdelningen i olika “parter” inte existerar objektivt på förhand, går det inte att vara “allsidig” genom att återge “alla parters [subjektiva] ståndpunkter”. Men alternativet är här inte fascismen ensidighet, utan en mångfald av medier med egna etiska ramverk, vart och ett framsprunget ur och rotat i en konkret praktik. Enda sättet att bli klok på detta är kanske att se till olika existerande subkulturer och dess mångfald av etiska normer för vilka slags yttranden som är okej.
Realiseringen av en mediekommunism utesluter alltså inte att en liberal press kan komma att leva vidare, fast då såsom ett av flera etiska ramverk, med sin alldeles egen betydelse. Varje nytt medium, eller nytt sätt att använda ett gammalt medium, kräver framväxten av en ny etik.

Fascismen kan bara förstås som fascistisering. Kommunismen kan bara förstås som kommunisering. (§ 10) Konservatismen och socialismen, som konstaterats ovan, kan bara konstaterats som idealtypiska paketlösningar på realliberalismens problem. Därför är det ointressant att diskutera vad som skulle hända med pressen, med journalistiken eller med det fria åsiktsutbytet “om” den ena eller andra -ismen fick styra. Enda meningen med att definiera dem är att bättre kunna förstå relationen mellan traditionell press och nyare kanaler för kommunikation.

Copyriot är en blogg. Copyriot gör (likt de flesta bloggar) inga anspråk på att följa de pressetiska reglerna. Ändå ställer jag mig med Copyriot inte helt utanför de etiska frågorna om vad som publiceras. Utan att se sig som en del av pressen, men ändå ibland som en del av dess nätverk, agerar Copyriot på ett sätt som i förlängningen, förhoppningsvis, leder till framväxten av nya normer.
Tro bara inte att dessa normer kommer att omfatta “bloggosfären” eller någonting liknande. Tro heller inte på Johan Ehrenbergs idé om att allt på internet ska underkastas ett ansvarigt utgivarskap. Jo, han framförde på allvar den härom veckan när vi deltog i samma panelsamtal. Visst kan man ge honom viss cred för sin vänsterliberala djärvhet. Men om idén om ansvarigt utgivarskap på internet ska tas till sin spets så betyder den bara en total kontroll av varje yttrande och ett fullständigt förbud mot alla anonyma kommunikationer. Då får vi ett exempel på vulgärsocialism – vilket dock är väsensskilt från kommunism, enligt de teser som vi här prövar att applicera.

Erik Hammar föreslår förresten i sin artikel i Arena en begränsning av antalet journaliststudenter som tas in på landets alla utbildningar, som ett sätt att rädda pressetiken från överetableringen av pr-anställda. Något som väl då får klassas som socialism (åtminstone enligt ovanstående termer) – och antagligen som ganska klokt.

36 kommentarer ↓

#1 Erik Hammar on 9 September 2010 at 2:40 pm

Många tankespår att gå vidare på. Jag väljer ett i mängden och det är väl ännu ingen färdig tanke men vafan.
Journalistikens särställning i “den liberala demokratin”, alltså journalisternas upphöjda roll som gatekeepers för information, är problematisk. Det är som om journalisten, vare sig han eller hon är “utbildad” eller ej och oavsett anställningsform, har större rättigheter än andra, att pressen på nåt sätt har monopol på granskning, att den rollen är överlämnad till, eller tagen av, en viss grupp. Du kallar det “realliberalism” och kanske är upphöjdheten en underförstådd sanning i realliberalismen, tyvärr.

Trots min kritik mot pressens upphöjdhet vill jag alltså strypa antalet utbildningsplatser. Kanske är det paradoxalt, speciellt då jag också anser att alla borde lära sig hur journalistiken fungerar (vilket man iofs kan göra på massa olika sätt).

Men det blir pradoxalt bara om vi beger oss utanför “realliberalismen”. Här innanför, där vissa har journalistiken som yrke och får sitt uppehälle av den – är kapitalets tryck enormt. Från min roll som journalist i trad. medier är det den strömningen som är kraftigast: Pengarnas makt. Jag såg med resignation hur pressetiken, som är tänkt att “skydda den oberoende journalistiken”, är helt tandlös som hjälp för mig och många kollegor.
Problemet är kanske att journalistik är ett yrke. Men en ny pressetik skulle göra problemet mindre.
Skriv på!

#2 rasmus on 9 September 2010 at 2:51 pm

Erik Hammar: Jag är med dig. Just nu känner jag ett behov av Adorno – detta med att samtidigt värna journalistikens oberoende och ifrågasätta myten om oberoendet…

#3 Olav Fumarola Unsgaard on 9 September 2010 at 2:53 pm

Hej. För gärna över denna diskussion till Arenas kommentatorsfält också (om det går). Mkt intressant!
/Olav

#4 Erik Hammar on 9 September 2010 at 3:38 pm

Olav, en länk hit från Arenas kommentatorsfält? Alternativt tvärtom. Det är ungefär så långt mitt knowhow sträcker sig.

#5 steelneck on 10 September 2010 at 12:55 pm

“begränsning av antalet journaliststudenter som tas in på landets alla utbildningar, som ett sätt att rädda pressetiken från överetableringen av pr-anställda.”

Kan nog inte hålla med om klokheten i det med tanke på vad som sker ur ett tillgång/efterfrågan-perspektiv på vilka som då faktiskt blir utbildade journalister, såvida dessa kriterier inte förändras på något radikalt vis som jag aldrig hört någon ens diskutera i ett sådant sammanhang.

Vad händer? Som ett exempel kan vi ta vad som skedde när det för rätt länge sen blev populärt att utbilda sig till förskollärare. Plötsligt krävdes absoluta toppbetyg för att överhudtaget ha en chans att komma in på utbildningen, med resultat några år därefter att daghemmen översämmades av rena teoretiker som stod fullständigt handfallna när ett barn med en sticka i fingret tjöt i högan sky.. De höga betygskraven hade på ett tidigt stadium sorterat bort de mest lämpade som troligtvis hade varit bättre skickade än dessa att ta hand om barnen och göra jobbet helt utan någon utbildning över huvud taget. Förskolornas föreståndare hade det inte lätt under ett antal år på denna tid (80-tal nånting var det).

Jag tror att förslaget, med hänsyn till intagningsnormer, missar det allra mest grundläggande om att människor är olika och inte stöpta i samma form. Grunden kanske ligger i en övertro på utbildning som en skapare av olika människors egenskaper. Att alla människor föds och uppfostras lika och senare kan formas av en auktoritet till vad auktoriteten önskar genom utbildning, istället för att ta olikheten självklar och istället utgå ifrån de olikas lika värde som människor. I förslaget anar jag således en rätt unken syn på människor som maskiner, kugghjul som kan tillverkas i det stora maskineriet.

#6 Mats Deland on 12 September 2010 at 9:39 pm

Jo, och då har vi inte ens börjat tala om den sociala snedrekryteringen (en annan sak är att jag inte begriper vad man ska med en journalistutbildning över huvud taget. Det finns tekniska aspekter, men de tar högst ett år att lära ut. Vad journalister generellt saknar – och tro mig, jag har befunnit mig på båda sidor av skranket i alla möjliga roller -, är ett uns av bildning, d v s kunskap om vad de berättar om. Istället utbildas de i journalism. Men det är vid sidan om ämnet här).
Rasmus, oss ekonomhistoriker emellan, vad har vi lärt oss av skråväsendets förfall?

#7 Erik Hammar on 13 September 2010 at 7:55 am

Steelneck, att utbildning skulle vara detsamma som att se på människor som maskiner och kugghjul, att auktoriteten skulle stöpa dem i samma form, jag vet inte… Eller jo, jag vet, jag tycker att det låter galet förenklat. Gäller detsamma alla akademiker, jurister, psykologer, läkare, kemister, matematiker, lärare?

Exemplet med förskolelärare är missvisande. Du gör den klassiska teori-praktik-uppdelningen (att teoretikerna är handfallna etc). Jag har inte skrivit en rad om vilka urvalskriterier som en journalistutbildning bör ha. Där jag gick, JMG i Göteborg, tog de bort betygen för 20 år sedan.

Jag håller däremot med om att sociala snedrekryteringen är stor. Och håller med Mats om att det viktiga inte är det tekniska, utan kunskap om vad man berättar om. Utbildning överlag är rätt överskattat.

Problemet är kanske att man blandar ihop klassisk journalistik med andra, nyare former. Skråväsendets förfall är säkert en realitet i vissa arenor, I wouldnt know, men långt ifrån på andra. Det var angående de senare jag föreslog att utbildningen skulle strypas, eftersom utbildning är kungsvägen in på tidningar, radio, tv etc. Färre journalister innebär att de som finns har råd att syssla med det de bör göra. Och inte är det PR.

#8 COPYRIOT | Fallstudie 1,5 i realliberalism: Inkorrektism on 21 October 2010 at 9:14 am

[…] Kanske liknande Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken […]

#9 COPYRIOT | Fallstudie 2 i realliberalism: Upphovsrätt och privatliv on 21 October 2010 at 12:19 pm

[…] Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken […]

#10 COPYRIOT | “Allmänintresset” som exploderade on 5 November 2010 at 12:46 pm

[…] Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken […]

#11 COPYRIOT | Fallstudie 3 i realliberalism: Livsstil on 17 November 2010 at 8:43 am

[…] Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken […]

Kommentera