Fallstudie 1 i realliberalism: Pressetiken

Nyligen slängde jag upp tolv preliminära teser om liberalismen, som jag ämnar återkomma till och uppdatera efter hand. Tack för alla kommentarer! Om vissa fann det hela lite väl abstrakt så kanske det kompenseras av att jag nu tänkte testa några tillämpningar på så kallade sakfrågor. Första sakfrågan fann jag i Arena 4/2010: pressetik. Hur ska vi kunna skilja journalister från lobbyister?

Pressetiken har i Sverige formaliserats i sjuttonpunktsprogrammet “Etiska regler för press, TV och radio“. Det rör sig om en frivillig överenskommelse vars utgångspunkt är en “korrekt och allsidig nyhetsförmedling” vilket journalistiken bland annat ska uppnå genom att “återge alla parters ståndpunkter”. Till stor del handlar reglerna också om att balansera allmänintresset av information mot den personliga integriteten.
Ingen har påstått att de sjutton punkterna skulle vara heltäckande. Exempelvis finns där ingenting som säger att journalister inte samtidigt får vara anställda av dem som de granskar, vilket nog ändå anses som en pressetisk självklarhet.

Så länge vi värnar den liberala demokratin, värnar vi även någon form av pressetik – även om vi aldrig kommer att vara fullständigt överens om dess reella innebörd. Pressetiken är liberal. Dess realiserande är en del av det realliberala komplexet, som är fullt av motsägelser. Teserna uppställer det två inomliberala paketlösningar för att lösa dilemmat: konservatism och socialism (§7). Därutöver även två utomliberala flyktlinjer: fascism och kommunism (§8).

Alla dessa fyra riktningar måste kunna tänkas i situationer där etablerade liberala lösningar hamnar i kris. Såsom när pressetikens grundvalar undermineras av att journalister alltmer sällan har fasta anställningar och alltmer ofta tillfälliga uppdrag.

I pressetikens universum är alla journalister fast anställda och deras oberoende absolut.

Så skriver frilansjournalisten Erik Hammar i en genomförnuftig text om behovet av en ny pressetik. Den inleds:

Vi behöver en ny pressetik. Vi behöver etiska regler som är anpassade till dagens arbetsmarknad, där neddragningar av anställd personal och överetablering av frilansare gör att gränserna mellan journalistik och pr suddats ut. Där samhällsjournalister tvingas varva granskande artiklar med informatörsuppdrag.

Erik Hammar presenterar i artikeln, om än utan ideologiska etiketter, de två huvudsakliga inomliberala linjerna i fråga om pressetik. Den konservativa (högerliberala) linjen är att lägga allt ansvar på den enskilde journalisten. Detta blir den logiska konsekvensen av att bibehålla frilansarvoden på så låg nivå att journalisterna ofta måste varva med att ta pr-jobb. Mot detta formulerar Erik Hammar den socialistiska (vänsterliberala) linjen: “En ny pressetik måste innehålla bindande regler om ersättning.”

Konservatismen lägger huvudansvaret i den privata sfären, socialismen i den offentliga sfären. Upplagt för dragkamp mellan två sidor som i allt väsentligt erkänner samma premisser. Ja, enskilda journalister har ett ansvar för vad de publicerar. Ja, medieföretagen har ett ansvar för att hålla sig med journalister som inte är korrumperade. Så länge pressetiken i sig hålls för självklar förblir diskussionen endimensionell.

Vad kan då sägas om det som ligger utanför det liberala, det som ställer sig främmande till den etablerade idén om en pressetik? Då väcks ånyo frågan om “pressen” som särskild sfär, en sfär som ska lyda under andra (och striktare) riktlinjer än den allmänna yttrandefriheten. Bör denna sfär upprätthållas?

Den fascistiska (antiliberala) linjen är att krossa idén om fri press. Fascismen erkänner nämligen ingen åtskillnad mellan press och propaganda, precis som den inte skiljer mellan offentligt och privat, eller mellan politik och ekonomi. Mot dessa tudelningar ställer fascismen idén om en organisk enhet. Då blir journalistens roll – för journalister fortsätter att finnas i fascismens arbetsdelning – att ingå i ett harmoniskt samspel med denna helhet. Fascismen behöver ingen pressetik eftersom den utgår från tanken på den etiska staten. Alla yttranden – i tryck, i radio eller muntligt på gatan – bedöms efter likartade kriterier. Oavsett om man är journalist eller inte så kommer ens yttranden att bedömas utifrån hur väl de propagerar för staten (som befinner sig i ett permanent undantagstillstånd).

Den kommunistiska (ickeliberala) linjen erkänner inte heller någon särställning för “pressen”. Den förutsätter ingen arbetsdelning där en grupp specialiserade “journalister” ges huvudansvaret för att informera “allmänheten”. Men detta är inte detsamma som att alla ska bli journalister (medborgar- eller pöbeljournalistik) – tvärtom kan mediekommunism bara förstås som att journalistikens upphävande eller överskridande, i en mening som måste förbli oklar.
Klart är dock att kommunismen avvisar den objekt/subjekt-uppdelning som den liberala pressetiken förutsätter. Eftersom uppdelningen i olika “parter” inte existerar objektivt på förhand, går det inte att vara “allsidig” genom att återge “alla parters [subjektiva] ståndpunkter”. Men alternativet är här inte fascismen ensidighet, utan en mångfald av medier med egna etiska ramverk, vart och ett framsprunget ur och rotat i en konkret praktik. Enda sättet att bli klok på detta är kanske att se till olika existerande subkulturer och dess mångfald av etiska normer för vilka slags yttranden som är okej.
Realiseringen av en mediekommunism utesluter alltså inte att en liberal press kan komma att leva vidare, fast då såsom ett av flera etiska ramverk, med sin alldeles egen betydelse. Varje nytt medium, eller nytt sätt att använda ett gammalt medium, kräver framväxten av en ny etik.

Fascismen kan bara förstås som fascistisering. Kommunismen kan bara förstås som kommunisering. (§ 10) Konservatismen och socialismen, som konstaterats ovan, kan bara konstaterats som idealtypiska paketlösningar på realliberalismens problem. Därför är det ointressant att diskutera vad som skulle hända med pressen, med journalistiken eller med det fria åsiktsutbytet “om” den ena eller andra -ismen fick styra. Enda meningen med att definiera dem är att bättre kunna förstå relationen mellan traditionell press och nyare kanaler för kommunikation.

Copyriot är en blogg. Copyriot gör (likt de flesta bloggar) inga anspråk på att följa de pressetiska reglerna. Ändå ställer jag mig med Copyriot inte helt utanför de etiska frågorna om vad som publiceras. Utan att se sig som en del av pressen, men ändå ibland som en del av dess nätverk, agerar Copyriot på ett sätt som i förlängningen, förhoppningsvis, leder till framväxten av nya normer.
Tro bara inte att dessa normer kommer att omfatta “bloggosfären” eller någonting liknande. Tro heller inte på Johan Ehrenbergs idé om att allt på internet ska underkastas ett ansvarigt utgivarskap. Jo, han framförde på allvar den härom veckan när vi deltog i samma panelsamtal. Visst kan man ge honom viss cred för sin vänsterliberala djärvhet. Men om idén om ansvarigt utgivarskap på internet ska tas till sin spets så betyder den bara en total kontroll av varje yttrande och ett fullständigt förbud mot alla anonyma kommunikationer. Då får vi ett exempel på vulgärsocialism – vilket dock är väsensskilt från kommunism, enligt de teser som vi här prövar att applicera.

Erik Hammar föreslår förresten i sin artikel i Arena en begränsning av antalet journaliststudenter som tas in på landets alla utbildningar, som ett sätt att rädda pressetiken från överetableringen av pr-anställda. Något som väl då får klassas som socialism (åtminstone enligt ovanstående termer) – och antagligen som ganska klokt.