Kulturvisioner kring Stockholm

Under en bro, i kyla och fukt, huttrade vi oss igenom halvannan timme av debatt om förutsättningarna för Stockholms “kultur-, nöjes- och klubbliv”. Valtiderna till trots blev det stundtals riktigt intressant, mycket tack vare moderatorn Julia Skott.
Bakom en röd talarstol stod proffspolitikern Roger Mogert (S) och fritidspolitikern Ann Mari Engel (V). Bakom en blå talarstol stod kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) samt – iklädd skrikgul valarbetarvindjacka – tillståndsutskottets ordförande Marie Ljungberg-Schött (M). Bakom en lagom crazymönstrad talarstol stod dessutom jag och två andra ansiktsbehårade män. Vi representerade tre olika slags arrangörer: Luger, Trädgården och Hemliga Trädgården.

Skillnaden mellan politikerna gick inte främst mellan röda och blå. Företrädarna för V och FP uppvisade ett genuint engagemang i Stockholms framtida kulturutveckling och en nyfikenhet för arrangörers olika villkor. Någonting liknande märktes inte från representanterna för S och M. När moderaten tillfrågades om en vision klämde hon ur sig något om att det ju vore festligt med “kultur på vattnet”, lite jippon på båtar och så. Sossen upprepade sin gamla käpphäst om att “Stockholm borde bli en filmstad” där filmindustrin väljer att lägga sina produktioner. Detta eftersom film enligt Roger Mogert (S) är “sexigt” och “glamouröst”. Så tidstypiskt sosseblasé!

Kulturvision 2030 [pdf], som arbetats fram av Kulturförvaltningen under Madeleine Sjöstedt, är i stort ett utmärkt dokument. Visserligen har jag inte ställt det mot eventuella föregångare för att se vad som möjligen saknas, men om man läser vad som faktiskt står skrivet (och tar hänsyn till att “visionsdokument” är en lite speciell genre) så är det inga dumheter.
En utgångspunkt för kulturvisionen är att de kulturpolitiska målsättningarna inte kan uppnås enbart via Kulturförvaltningen utan kräver att alla förvaltningar integrerar kulturperspektivet. “Det handlar om allt från tillståndsgivningar till stora stadsbyggnadsprojekt.” Man sticker även in viss kritik av inglasningstrenden och nämner behovet av reformerad upphovsrätt.
Torsdagskvällens panelsamtal var ganska bra på att vidga kulturpolitiken till att även integrera frågan om vilka livsmönster som stadsplaneringen möjliggör. Och att alkoholtillstånd i praktiken är kulturpolitik, det var det ingen som ifrågasatte. Alla politiker föreföll glada över tanken på att ta bredare grepp – till en viss gräns.

När publiken släppts in lyfte Samira Ariadad frågan om Stockholmsarenan, som ska kosta flera miljarder att bygga. Huvudsyftet är fotboll men för att kalkylerna ska hålla måste den även fyllas med andra jippon, varav konserter med Madonna och U2 har nämnts otaliga gånger som exempel. Driften överlåts till Anschutz Entertainment Group som får behålla alla vinster, medan förlusterna måste täckas av Stockholms skattebetalare. Enligt samma principer har Globen gått med förlust sedan den invigdes år 1989. Ändå har alla partier i Stockholms kommunfullmäktige röstat för bygget av Stockholmsarenan.

Frågan om Stockholmsarenan borde alltså inte splittra blocken. Ändå dristade sig Ann Mari Engel (V) till att, som sin personliga uppfattning, yttra vissa tveksamheter till bygget. Här anades ett argt blängande från övriga politiker som väl tyckte att hon borde stå för hur hon hade röstat i fullmäktige.
Sedan bjöds vi på ett fantastiskt försök till blockpolitik. Roger Mogert (S) kritiserade de borgerliga partierna för att låtsas som att Stockholmsarenan med säkerhet kommer att betala sig själv. Så är inte alls fallet, utan risken är stor för stora förluster som kommunens budget måste täcka, förklarade Roger Mogert – bara för att genast intyga att han ändå tycker att Stockholmsarenan är en strålande idé: “jag tror det är bra för staden att dra hit stora nummer”. (Den här gången använde han åtminstone inte ordet “sexigt”.)

Alla politikerna tycktes överens om att Stockholmsarenan alls inte handlar om kulturpolitik. Bygget motiveras dels med att man vill “sätta Stockholm på kartan” vilket man antar ska öka tillväxten, dels med att den allsvenska fotbollen kräver det. Allsvensk fotboll är tydligen så heligt att miljardrullande skattepengar inte längre kan ifrågasättas. Inte ens de politiker som gillar att prata om jämställdhet funderar över varför just en aktivitet med enbart män på plan ska åtnjuta detta stöd. Inte heller invänder de som normalt reser ragg mot själva tanken på att betala nöjen via skattsedeln.

Marie Ljungberg-Schött (M) hävdade att det alls inte råder någon motsättning mellan de tilltänkta jättekonserterna i Stockholmsarenan och stadens övriga kulturliv. Det är ett ganska anmärkningsvärt uttalande för att komma från en moderat. Annars är de alltid pigga på att varna för hur kommunalt understödda verksamheter konkurrerar med privata alternativ.

När det kommer till konsertutbud så finns det en motsättning. Stockholmarna har begränsat med tid och begränsat med pengar. Om politikerna räknar med att Anschutz Entertainment Group ska ordna arenakonserter för att finansiera Stockholmsarenan, så kommer dessa att konkurrera med det konsert- och festivalutbud som redan finns. Överetablering leder i förlängningen till att vissa slås ut. Antingen drabbas de lokalt förankrade arrangörerna, eller så drabbas Anschutz (som inte ens har ett kontor i Sverige utan bara en c/o-adress till en advokatbyrå). I det senare fallet har Stockholms kommun lovat att ta på sig kostnaden.

Om dessa saker – stora kontra små rum, kort sagt – skriver jag förresten i mitt bidrag till en antologi som utkommer på Volante förlag i november.

Det här inlägget ska inte läsas som ett referat av torsdagkvällens samtal. Många andra saker togs upp och visst blottades mot samtalets slut även en klyfta mellan Madeleine Sjöstedt och Ann Mari Engel. Förhoppningsvis kommer båda dessa två att sammanfatta sina synpunkter på samtalet på respektive blogg.

Uppdatering: Madeleine Sjöstedt och Julia Skott har bloggat och det gjordes även ett kortare teveinslag.