Krisland, del 3: Birgitta Jónsdóttir och populismen

Förra inlägget i serien om Island tog upp komikern Jón Gnarr och hans parodiska populistparti Besti flokkurinn som vann vårens lokalval i Reykjavík. Då ter det sig logiskt att nu presentera ännu en färgstark islänning som i finanskollapsens kölvatten trillat in i politiken: Birgitta Jónsdóttir, poet och sedan omvalet i april 2009 även ledamot av Alltinget. Där har hon varit den drivande kraften bakom lagpaketet Immi som är tänkt att göra Island till ett “yttrandefrihetsparadis“.

Birgitta Jónsdóttir är dessutom talesperson för Wikileaks. Därför är hon extra intressant att lyfta fram just nu, när alla i Sverige verkar tro att Wikileaks är lika med Julian Assange.
Kontrasten mellan de två är för övrigt slående. Julian Assange är programmerare som reser jorden runt, utan fast bostadsort och utan några uttalade åsikter annat än den tekniskt grundade principen om fri information. Birgitta Jónsdóttir, däremot, är poet som står stadigt med bägge fötterna i Reykjavík.
En titt på hennes webbsida eller blogg ger en distinkt bild av hennes dragning till djupekologi, för att inte säga nyandlighet. Hon talar om hur “Gaia” vaknar till medvetande, om att bedriva politik utifrån intuition i stället för ideologi, bortom vänster och höger.
Vi läser i hennes personliga resumé om hur hon organiserade protester mot Irakkriget och att hon är synnerligen engagerad till stöd för ett självständigt Tibet. Vi läser på Islandsbloggen att hon som parlamentariker bland annat har engagerat sig för förbud mot strippklubbar samt för att bryta de diplomatiska förbindelserna mellan Island och Israel. Hon är skeptisk till EU-medlemskap men ändå positiv till euron som valuta. Framför allt har hon kämpat för att Alltinget ska säga nej till Icesave-överenskommelsen, ett nej som resolut bekräftades när islänningarna i gemen fick folkomrösta i våras.

Ur protesterna som inleddes när Islands finansväsende kollapsade växte det fram ett antal gräsrotsnätverk. Birgitta Jónsdóttir var verksam med att koordinera dessa och ett resultat blev Medborgarrörelsen, som bildades bara åtta veckor innan valet men ändå erhöll 7 % och fyra mandat. Eftersom det uttalade syftet är att stå upp för “vanligt folk” gentemot en korrupt elit så måste partiet klassas som populistiskt, om än i en helt annan mening än Besti flokkurinn (vars seger i Reykjavíks lokalval alltså skedde ett drygt år efter att Medborgarrörelsen valts in i Alltinget).
Det krävdes inte många månaders parlamentarisk representation innan det rådde rejält infekterad stämning inom Medborgarrörelsen. Efter ett år splittrades organisationen – enligt Birgitta Jónsdóttir kuppades årsmötet av en fraktion, varefter parlamentarikerna i stället startade en ny organisation, rätt och slätt benämnd Rörelsen. Ett väl valt namn för ett parti med svårgreppad agenda.

Rörelsens webbsida är helt på isländska. Maskinöversättningar visar sig inte helt begripliga – för ett komiskt exempel, se länklistan.
Ett visst hum om Rörelsens politiska prioriteter går ändå att få utifrån sidor som “Policy“. Dels handlar det om att upprätthålla välfärd och försvara den nationella kontrollen över naturresurser gentemot IMF:s ockupanttendenser. Dels om att genomföra diverse demokratireformer, inklusive fler folkomröstningar och mer personval.
Ledamöterna fria att driva frågor på egen hand, samtidigt som Rörelsen tycks vara mån om att förankra sitt parlamentariska arbete i öppna gräsrotsmöten varje vecka. De anser sig inte ha några ledare, men Birgitta Jónsdóttir är inte bara gruppledare för Rörelsens parlamentariker utan har i praktiken även blivit dess internationella talesperson eftersom hon gärna och väl uttrycker sig på engelska.

Det internationella intresset för Birgitta Jónsdóttir har i hög grad medierats via nätkanaler som måste betecknas som konspiracistiska. Tidigare år blev hon intervjuad av Alex Jones och därefter av Henrik Palmgren på Red Ice Radio. De senare har uppmärksammats för att torgföra teorier om hur en judisk konspiration styr världen. Vilka kopplingar som dessa konspiracister än har så ska det givetvis inte hållas mot Birgitta Jónsdóttir.
Intrycket som ges vid lyssnande på delar av intervjuerna är snarare att hon är så vältalig att de intervjuande männen knappt får en chans att driva samtalet åt sitt eget håll. Alex Jones kör förstås som Alex Jones-grej, som framför allt handlar om att betona konflikten mellan “Island” och “bankirerna” – en nationalstat mot en liten grupp av elaka kosmopoliter. Birgitta Jónsdóttir låter sig inte drivas riktigt dit, även om den populistiska retoriken av “folket” mot “eliten” är klart kompatibelt.
Alex Jones hetsar på om att Island måste utfärda arresteringsorder mot bankirer, “to signify that they are the criminals, they are the bad guys“. Vad han brinner för är ressentimentets politik, av att skylla på någon annan. Birgitta Jónsdóttir talar hellre om gränsrotsorganisering och självverksamhet. Men i den andra radiointervjun nämner hon även att hon tror sig ha identifierat en “economic hit man” som personligt huvudansvarig för Islands kollaps, även om hon ännu inte vill nämna något namn. Att betrakta det finansiella systemet som djupt korrupt, vilket Birgitta Jónsdóttir uppenbarligen gör, är inte detsamma som att reducera det till en sammansvärjning av några få.

På sin blogg rekommenderar hon fyra filmer om ekonomi: Money as debt, The money masters, The secret of Oz samt Capitalism – a love story. Kombinationen är kanske karakteristisk för den ekonomikritik som varken förstår sig som vänster eller höger. Men ingenting tyder på att Birgitta Jónsdóttir skulle intressera sig nämnvärt för Ron Paul-högerns idéer om återgång till guldmyntfot. Snarare lutar hennes ekonomiska populism åt vänster. Hennes egen minidokumentär om finanskollapsen avslutas med en hänvisning till Naomi Klein. Och när hon intervjuas om EU ger hon prov på en nyanserad kritik som inte är av det nationalistiska slaget.

Båda de konspiracistiska radiovärdarna, Alex Jones och Henrik Palmgren, blir entusiastiska när Birgitta Jónsdóttir talar om att överskrida en gammal åtskillnad mellan vänster och höger. Vad som räknas är inte ideologier utan the issues, menar de alla. Birgitta Jónsdóttir säger till Alex Jones:

we are also working on this level that we think left and right is redundant, what we really need to focus on are the issues and our causes.
Our movement does not define itself as left or right. Our main objective is to bring the power to the people, the power that they rightfully own, back to them.

Sådana analyser väcker flera frågetecken. Vilka är de “issues” som bara antas finnas där? Vem bestämmer vad som är en “issue”? Vilka är “folket” och hur ställer man sig till motsatta intressen inom detta folk? Premissen är att makt är någonting som kan innehas. Makten ska ges tillbaka till folket. Folket har alltså tidigare – när? – innehaft makten, men sedan förlorat den.

Allt detta är klassiska frågor att ställa när populistiska rörelser dyker upp. Att ställa dem är inte detsamma som att kategoriskt döma ut rörelserna i fråga, exempelvis Rörelsen – eller Wikileaks.