Justitieminister Beatrice Ask har en 28-årig son som heter Victor Wennerholm. Även han är aktiv moderatpolitiker (ersättare i Stockholms fastighetsnämnd samt kandidat till kommunfullmäktige).
Först och främst är han emellertid en så kallad “pick up-artist” (PUA). En av de otaliga unga män som läst Neil Strauss bok Spelet och blivit frälst på att livets mening handlar om att lära sig förförelsens konst. Här förstådd som konsten att manipulera sig till sex. Vilket för PUA-snubbarna handlar om att knäcka de orubbliga koder som antas styra kvinnors respektive mäns beteende. Victor Wennerholm har utförligt berättat sitt livs historia i lite olika sammanhang.
Numera kallar sig Victor Wennerholm för “attraktionscoach”. Sedan tre år driver han företaget Charismatic Revolution HB, tillsammans med några vänner. Affärsidén baserar sig på helgkurser i hur man raggar upp kvinnor att ha sex med, där seminarium varvas med krogbesök, för vilket vissa osäkra killar gärna betalar 6500 kronor. Den som “bedöms lämplig” bjuds in till en påbyggnadskurs för 8000 kronor. Allt för att lära sig hemligheter som “alfakonceptet“.
Victor Wennerholms har ingen förståelse för dem som ifrågasätter de stereotyper som lärs ut, tvärtom skriver han:
Problemet i den moderna ”könsdebatten” är att vi skapat ett till stor del kastrerat samhälle där det anses grisigt att överhuvudtaget lyfta ämnet om skillnader män och kvinnor emellan.
Syftet med detta inlägg är dock inte alls att diskutera PUA-fenomenet eller de kurser som Charismatic Revolution ger. Nej, nu ska det handla om hur Victor Wennerholm behandlar immateriella rättigheter. Eftersom han är moderat politiker och därtill son till självaste justitieministern blir den saken inte helt ointressant.
Tidigare i somras fick Charismatic Revolution HB en ny webbsida, för vilken Victor Wennerholm själv uppger sig vara ansvarig. Notera sidhuvudet som hela tiden visas:
Som en del av sidhuvudet integrerar Charismatic Revolution logotyperna för 11 stora massmedieföretag: TV4, SvD, SR, NRJ, Expressen, Rix, Aftonbladet, TV5, DN, Mix Megapol och SVT. Om man letar runt lite på sidan upptäcker man att dessa massmedier alla har uppmärksammat företagets verksamhet, vilket jag antar att Victor Wennerholm är himla stolt över. Hur som helst är detta allt annat än uppenbart när man surfar runt på sidan. Logotypernas syfte tycks vara att få det att framstå som att Charismatic Revolution har ett affärsmässigt samarbete med medieföretagen. Jag är inte jurist, men törs ändå säga att detta är ett solklart fall av varumärkesintrång.
När mediebolagens jurister upptäcker sidan så kan Victor Wennerholm räkna med att en hel drös av hotfullt formulerade brev. Där kommer att antydas saftiga skadestånd om inte logotyperna tas bort. Man kan fråga sig om hans mamma har sett hemsidan. Reagerade hon då inte, hon som trots allt är ansvarig minister för att upprätthålla lagar till skydd för varumärken? Fast eftersom den nya sidan bara är ett par månader gammal är det förstås fullt möjligt att hon inte har sett den.
En extra skruv på historien ges av att Victor Wennerholm vid tidigare tillfälle har uttalat sig i pressen såsom aggressiv försvarare av det egna företagets immateriella rättigheter. Det var efter att Eva Dozzi publicerat romanen Pick up, tänkt som en kritik av PUA-kulturen. Den baserade sig delvis på just de kurser som ges av Charismatic Revolution och bokens inledningsord visade sig vara kopierade från Charismatic Revolutions blogg, men förlaget hänvisade förstås till citaträtten. Victor Wennerholm nöjde sig inte med detta, utan uttalade sig i DN:
–?Förutom upphovsrätten finns en annan del av juridiken som säger att om hon byggt så stora delar av boken på vår verksamhet, att hon inte hade kunnat skriva den utan oss, så får hon inte göra det utan vårt godkännande, säger en av CR:s ägare Victor Wennerholm.
Vilken denna andra del av juridiken skulle vara är höljt i dunkel. Klart är dock att om den funnes så skulle journalistik i allmänhet vara omöjlig att bedriva. Alla de journalister som i år ger ut böcker om Sverigedemokraterna skulle vara tvungna om att först be om Sverigedemokraternas godkännande, och så vidare. Men kanske förespråkar denna moderatpolitiker, som tillika är justitieministerns son, en sådan lag?
På forumet avhöll sig Victor Wennerholm från de juridiska spekulationerna. I stället gjorde han sig lustig över hur namnen på Eva Dozzis romanfigurer klingade “gay”.
Om du vill se Victor Wennerholm i Stockholms kommunfullmäktige är det bara att stoppa en moderat valsedel i lådan. Helst ska det vara valsedeln för Norrmalm–Östermalm–Gamla Stan, där han återfinns på plats 29, vilket dock är en bra bit under Anton Abele. Om du däremot inte känner dig överförtjust över tanken på snubbar som dessa i politiken, då kan du alltid fundera på att annat parti.
88 kommentarer ↓
Angående upphovsrätt så tvivlar jag starkt på att Wennerholm och hans kompanjoner betalar för de cheesy genrebilder som använts på CR:s sajt.
rasmus: OK, du vet nog mer om det än jag i så fall. Men hela inlägget känns rätt suggestivt, spekulativt och vinklat. (Även om jag också hyser rätt stor aversion mot Ask som politiker.)
DN har givit Charismagrabbarna enormt mycket gratisreklam … eller kanske inte så gratis?
Den starstruckade Andreas Rolfer är samme journalist som gav sig på författaren Dozzi för “plagiat” – och som några veckor senare skrev flera helsidor (!) om CR:s fantastiska kurser för tjejer. Vad som verkar uppenbart är att Rolfer själv är en PUA-lärling till Wennerholm. Kanske har Rolfer fått gå kurserna gratis (och fri handledning av sin mentor) mot att han går deras ärenden i tidningen? Någon på DN borde granska detta om de vill ha hedern i behåll.
http://www.dn.se/blogg/lyckobloggen/2009/11/02/victor-wennerholm-5192
Intressant här är förstås att idéerna bakom hela CR’s verksamhet är in i minsta detalj karbonkopierade från två amerikanska förlagor som man aldrig refererar till.
hej, jag är tanig viting som mest liknar en vandrande spermie. låt mig lära er ett och annat om karisma,
Gurkan – Att skriva en journalistisk text om ett företag kan knappast räknas som reklam. Charismatic Revolution har inte haft något inflytande över hur texterna har sett ut (mer än att de som alla intervjupersoner har fått godkänna direkta citat). Charismatic Revolution har naturligtvis inte heller betalat eller på något annat sätt ersatt mig för att skriva.
I researchen för det reportage jag skrev om deras kurser (vilket var en del i ett större jobb om att hitta en partner) hittade jag även nyheten om Eva Dozzis bok. Konstigare saker har hänt än att man hittar nyheter när man läser på inför reportage.
Vad gäller blogginlägget som du länkar till håller jag med om att vissa formuleringar ser dåliga ut tagna ur sitt sammanhang. Men man måste förstå att det är en text i en blogg som dels ska vara personligt hållen, dels presentera en person som intervjuats till vår serie om lycka, dels är skriven flera månader tidigare än de två reportagen.
Du får gärna tycka till om mina texter och lyfta fram exempel om du tycker att de är partiska, eller ifrågasätta det urval vi gör på DN. Jag har inga problem med en sådan diskussion, du når mig på andreas.rolfer@dn.se.
Tja, Andreas, just DU har ju ägnat dig ganska mycket åt just C-R i DN.
Du vill alltså förneka att du gått någon kurs eller boot camp? Du är alltså inte kompis med Wennerholm? Och du tycker inte att två uppslag med – i princip – helt odelat positiva ordalag om detta skumma företag i Sveriges största dagstidning är att betrakta som gratisreklam? Vad är det då? Opartisk journalistik är det i varje fall inte, och DN borde hålla bättre på sin journalistiska heder än att låta dig framhålla C-R gång på gång.
Jag hittade detta (konstigare saker har hänt när man researchar!) som är inget mindre än en näsknäpp för både nya DN Kultur och dig:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/litterara-kollage-en-arevordig-metod_4546123.svd
[…] om det finns exempel på dålig uppfostran även i tidigare ålderspann, förstås. Folk som inte kan skilja på rätt och fel kan inte lära […]
Intressant med en familj på två som inte kan ligga, och uppfostrar grabben till “vi som får ligga”-kurser. Rörande, om det inte var upprörande, med den inbyggda kvinnosynen. Men han har väl ngt att ta igen, pånken. Och inte kan han göra det på morschan eller M-makten.
Snacka om att bli född in i ofentligheten.
Jag har inte gått någon raggningskurs med CR och har heller inte tänkt att göra det. Jag har dock gjort det med ett annat svenskt företag för 4,5 år sedan.
För mig som alltid varit en social person har det känts väldigt jobbigt att jag så fort jag varit intresserad av en tjej blivit plötsligt stum.
Ja, man lär sig ragga på tjejer. Eller rättare sagt gå fram till dem och attrahera dem. Det är inte samma som i The Game utan man utgår från sig själv och lär sig framhäva sina bra sidor utan att verka för mycket eller som att man skryter.
I dagarna fick jag mitt första barn med min flickvän sen 4 år! Jag träffade henne på krogen och hade inte vågat gå fram till henne helt nykter om jag inte gått kursen eller fått tillgång till CRs forum som varit en guldgruva för mig.
Visst finns det killar som bara vill ligga och knulla runt, men de allra flesta inser efter ett tag att de faktiskt är ganska trasiga som människor och jobbar hårt på sitt “inner game”.
Nu känner inte jag Victor, men Sverige är ju ändå ett fritt land. Han driver ett företag som tar 6000 kr per kurs, men enligt recensionerna som folk skriver känner i alla fall nästan alla att de blir hjälpta med sin “tjejfobi”.
Som Neil Strauss själv skriver i boken The Game så fick han alltid rådet att vara sig själv, men det hade ju inte funkat på 30 år så varför skulle det funka överhuvudtaget? Han skriver i boken, “don’t just be yourself, be your best self”. Och det är ju helt rätt. Alla människor har bra sidor, men alla vet inte hur de ska få fram dem.
Det som många menar är löjliga taktiker och manipulation är ju i själva verket bara vanlig socialpsykologi.
En hel del kritik mot PUA-fenomenet brukar vara om att man har en jargong där kvinnor är “Targets” och en massa andra konstiga ord. Kritiker menar att man avhumaniserar kvinnor. Det är precis det man gör!
Anledningen är att så många män runt om i världen verkligen vill gå fram till en viss tjej de träffar, men vågar inte om de inte är asfulla. De är helt enkelt otroligt rädda för att bli dissade.
Därför avhumaniserar man hela grejen och ser det som ett spel istället. Detta ställer till det ibland, men efter ett tag förstår ändå de flesta skillnaden mellan att se det som ett spel eller verklighet.
Så med allt detta sagt så känner jag att deras forum varit en tillgång i mitt liv och har absolut hjälpt mig att komma över min blyghet bland kvinnor.
Sen har det också i längden gjort att jag träffat en fantastisk flickvän och har ett underbart barn! Detta hade inte inträffat om jag inte hittat PUA-kulturen och CR.
Kommentera