Entries from August 2010 ↓

Några ord om Flattr

Copyriot har haft en Flattr-knapp uppe i högra hörnet sedan februari och jag kan avslöja att mitt saldo ligger på 65 euro plus. Fast då donerar jag fem euro per månad, inte två som är det minimibelopp som jag misstänker att nästan alla nöjer sig. Copyriot är det svenska språkområdets mest flattrade objekt.

Hittills har jag bara haft en enda Flattr-knapp för hela Copyriot, men igår installerade jag en WordPress-plugin som automatiskt sätter in en särskild Flattr-knapp på varje inlägg. Det ger er läsare möjligheten till riktad uppmuntran. Jag är kluven till den saken. Även om risken känns liten, vill jag slippa varje känsla av att mitt val av bloggämnen påverkas av vad läsarna flattrar.

Ytterligare en sak som gjort mig en liten aning betänksam kring Flattr är den nya möjligheten att vara öppen med sina donationer. Grundprincipen är att alla donerar anonymt, vilket jag gillar. Öppna donationer medför en risk för att Flattr börjar användas (eller uppfattas) som ett betalningssystem, vilket inte kan vara meningen.
Å andra sidan minimeras den risken av att ingen kan se vilket belopp som en enskild individ har donerat, något som ju beror på både den månatliga summan hon har valt och på det totala antalet flattringar. Själv deltar jag med inställningen att det är bättre att flattra relativt få saker som man verkligen gillar än att donera pyttebelopp till hundratals mottagare.

Flattr verkar ha slått enormt i Tyskland. Såvitt jag förstår är det inom kort dags för en mer seriös lansering i Sverige.

Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche

Frågan om liberalismen – jag tänker snart återkomma dit med ett inlägg i form av ett dussintal punkter som jag hoppas leder till viss respons. Som en liten upptakt vill jag först haka in i den debatt om liberalismen som har förts i Dagens Nyheter. Utspelet av Svante Nycander lämnar mig visserligen oberörd, men i dess kölvatten har andra skrivit saker i DN där jag testar att ta avstamp: Henrik Berggren (ledarsidan, 21 juli) besvaras idag på kultursidan av Sven-Eric Liedman.

De två herrarna diskuterar dels Marx och marxismen. Närmare bestämt kritiserar Berggren den ortodoxa marxismen, ett “slutet system” byggt på “historiska lagar”. Däremot säger han ingenting om Marx. Liedman, å sin sida, försvarar Marx’ relevans, utan att säga någonting om den marxistiska idétraditionen, förutom att slutna system à la Sovjet innebär en förvanskning av Marx.
Så långt har alltså både Berggren och Liedman rätt, även om de talar förbi varandra. En kritik av den ortodoxa marxismen är inte särskilt intressant om den inte tar Marx på allvar. Men att ta Marx på allvar är inte särskilt intressant utan en konfrontation med den ortodoxa marxismen – en tradition dit vi kan räkna inte bara Lenin och Kautsky med efterföljare, utan redan Engels. För det var Engels som etablerade som en marxistisk dogm att Marx’ Kapitalet skulle läsas som en beskrivning av historiska lagar. Därav följde förödande konsekvenser, inte minst en dyrkan av arbetet. Kapitalet blir en helt annat bok läst i ljuset av en “systematisk dialektik” snarare än en “historisk dialektik”, vilket vi nyligen var inne på i inlägget om Latour & Tarde & Marx. Då är dialektiken giltig i samma utsträckning som kapitalrelationer existerar, inte allmängiltig. Då är marxismen inte ett slutet system, utan en kritik av ett slutet system, närmare bestämt av kapitalet. Därav följer en inte minst en livsviktig kritik av arbetssamhället.

Deleuze skriver i sin bok om Nietzsche att dialektikens sanna natur är “konsten att förvandla allt till rättsprocesser, konsten att diskutera egendomen och byta ut egendomsinnehavarna, ressentimentets konst”. Detta har tydlig bäring på den marxistiska tradition som accepterade Engels dogm om att dialektiken är en historisk lag. Dessa rörelser må ha bytt ut många egendomsinnehavare, men knappast bidragit till att avskaffa egendomen (varuformen) i sig. Statlig egendom är fortfarande egendom och ett lönearbete som påtvingas av staten är fortfarande kapitalism.
Att de som trott sig hitta “historiska lagar” hos Marx ofta har lyckats “förvandla allt till rättsprocesser” är uppenbart. Vi behöver inte ta de mest fruktansvärda rättsprocesserna, orkestrerade av den ortodoxa marxismens främsta företrädare, som exempel. Även den socialdemokratiska traditionen från EngelsKautskyBernstein lyckades på sitt eget vis bra med att gör allt till rättsprocesser. Vilket inte betyder att liberalismen, med sitt övermått av “rättigheter”, skulle vara sämre på den saken.

Nå, åter till liberalismen. Henrik Berggren har rätt i att Sverige är “ett genomliberalt samhälle”, åtminstone om “samhälle” definieras någorlunda snävt (vilket ideologiska liberaler visserligen brukar vända sig mot). Alla parlamentariskt verksamma partier håller sig inom vissa gemensamma ramar som utgörs av liberala principer, även om ramarna är i rörelse och partierna kan kivas om hur detta ska gå till.
Ett exempel som vi nyligen tog upp är det grundmurade samförståndet om att man måste skilja mellan privat och offentligt. Samtidigt luckras själva denna gränsdragning upp på många sätt, vilket är en central faktor bakom liberalismens rådande kris. En kris ska inte tolkas som ett varsel om undergång, men det blir allt svårare att i en given fråga säga vilket alternativ som är mest “liberalt”.

Sven-Eric Liedman reducerar liberalismens kris till en klyvning “politisk liberalism och ekonomisk liberalism”. Även om det ligger en del i detta, är det en alltför förenklad bild. Särskilt otillfredsställande är den underförstådda premissen att vi bör välja politik framför ekonomi – för själva uppdelningen mellan “politik” och “ekonomi” är rakt igenom liberal.

Vänsterns bruk av begreppet “nyliberalism” har antytt att den ekonomiska liberalismen skulle vara en given enhet. Så är knappast fallet, vilket inte minst visas av de inomliberala motsättningar som uppstår kring frågor om så kallad “intellektuell egendom”. Att den politiska liberalismen inte är enhetlig torde å andra sidan vara uppenbart för alla. Se bara på “slöjdebatten”, eller på frågan om att sprida demokrati med vapenmakt.

Förståelsen av liberalismens kris kan inte stanna vid att begrunda en dialektisk motsättning mellan två grundelement, “politik” och “ekonomi”, så som Sven-Eric Liedman gör i dagens DN-artikel. Under dialektikens motsatspar, hävdar Deleuze/Nietzsche, ligger “betydligt subtilare och långt mer underjordiska differentiella mekanismer”. Alternativet till dialektikens Aufhebung är för dem en omvärdering av alla värden: nytta, egendom, rättighet…

Därför tänkte jag testa att analysera liberalismens kris i följande simpla och inte helt okända termer: ett överflöd av rättigheter kräver ett urval för att realiseras. Kommer inom kort som en bloggpost i punktform. Ser fram mot kommentarerna.


Sjätte cirkeln: Miljön

Cirklandet kring Det stundande upproret har tappat lite takt, fast å andra sidan närmar vi oss slutet. Bokens näst sista cirkelkapitel är kanske det starkaste. Om inte annat kommer det Osynliga Kommitténs egenart aldrig fram så tydligt som här. Ämnet är miljön, ett begrepp som raskt avfärdas.

Miljön är det som människan har kvar när hon har förlorat allt annat. De som bebor ett kvarter, en gata, en dal, ett krig, en verkstad, de har ingen “miljö”, de rör sig i en värld befolkad av närvaro, av faror, vänner, fiender, av livsögonblick och dödsögonblick, av alla sorters varanden. Denna värld får sin stadga, som varierar med intensiteten och kvaliteten hos de band som vi fäster vid alla dessa varanden, vid alla dessa platser.
/…/
Det som har stelnat till en miljö, det är ett förhållande till världen som grundar sig i förvaltning, det vill säga i främlingskap.

Jag vet inte om jag någonsin har läst en lika lättgreppbar introduktion till Heidegger. Inte för att författarna till Det stundande upproret någonsin nämner hans namn, inte heller för att jag skulle ha särskilt bra koll på honom. Men åtskillnaden mellan att bebo och förvalta är så heideggeriansk att det är omöjligt att läsa detta utan att för sitt inre öga se en Hütte på Todtnauberg.

Nu vill jag inte vulgärtolka Det stundande upproret som en allmän uppmaning att bo i alpstugor. Minns hur fjärde cirkeln dels förnekar tanken på den “rena” landsbygden, dels lyfter fram “problemområden” som de kanske mest bebodda bygderna. Här i sjätte cirkeln uttrycks en fascination för Common Ground-kollektivet som vuxit fram i New Orleans efter orkankatastrofen år 2005.

Analysen av natur- och miljökatastrofer är inte bara grundad i en klassiskt heideggersk tonvikt på beboende och närvaro. Giorgio Agambens filosofi om undantagstillståndet är också en tydlig influens. Oavsett vilket är det ytterst tänkvärda saker som skrivs.
(Utan att kunna franska gör jag här ändå ett försök att modifiera översättningen, som delvis känns bristfällig.)

Vad som överallt erkänns som en miljökatastrof har alltid i första hand handlat om ett katastrofalt förhållande till världen. Att inte på allvar bebo någonting har gjort oss sårbara för minsta skakning i systemet, för minsta nyck hos klimatet.
/…/
Det som man kallar för “katastrof” är inget annat än det påtvingade upphävandet av detta tillstånd, ett av de sällsynta ögonblick då vi återfår någon sorts närvaro i världen.
/…/
Det som gör krisen eftersträvansvärd är att miljön därigenom upphör att vara miljö. Vi drivs till att återupprätta en kontakt, om än en livsfarlig sådan, med det som är, till att återfinna verklighetens rutmer. Det som omger oss är inte längre langskap, panorama, teater, utan det som är oss givet att bebo, det vi måste kompromissa med, det vi kan lära av.

Slutsatsen är att vi inte får låta klimatpaniken lura oss till att vilja upprätta en föreställd normalitet. Vare sig i form av en “normal” koldioxidhalt (vilket i det långa perspektivet är en löjeväckande abstraktion) eller i form av en social fred.
Krisen är en metafysisk kris, menar Osynliga Kommittén. Enda vägen ut är att börja bebo världen snarare än förvalta den, vilket innebär att abstraktioner som Människan och Miljön inte längre kan ha någon plats.

Så länge det finns en Människa och en Miljö, kommer polisen att stå mellan dem.

Därtill görs några snygga poänger om hur kapitalet slår mynt av miljömedveten moral – det perfekta sättet att sälja varje vara i två versioner, differentierad efter betalningsförmåga. Fredrik Edin skriver mer om den saken, liksom Kristoffer Ejnermark.

Guldfiske levererar ännu en längre essä, fritt utifrån Det stundande upproret och med exempel från Italien. Denna gång ges en livaktig inblick i de rörelse som kämpar för “klimaträttvisa”, ett problematiskt koncept som Copyriot förhoppningsvis snart kan återvända till.

Att stjäla en kråksång

Just nu står med största säkerhet minst en halvbra sångare i ett hörn på en sylta på i en halvstorsvensk stad och kraxar en halvkänd låt där någon vers har lagts till eller ändrats till någonting halvfynsigt. Sådant sker hela tiden. Även i radio – många minns nog P3 Rally som gjorde skämtversioner av kända låtar. Artisterna som parodierades blev kanske inte alltid glada, men det hade framstått som magstarkt att ropa på förbud.

Rent principiellt är det inte så stor skillnad mot när Sverigedemokraterna håller valmöte med en partitrubadur som sjunger Mikael Wiehes låt “Flickan och kråkan“. Fast med några tillagda formuleringar om att “vårt land är en skadskjuten kråka“.

Nu tycks många utgå från att ett lagbrott har begåtts. Expressens reporter skriver rentav om “SD-trubadurens låtstöld”, varvid ordet “stöld” åter får beteckna intrång i upphovsrätten.
Förvisso står det i upphovsrättslagens § 3 att ett verk inte får ändras på så vis “att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränkes”. Strikt tolkad skulle denna lagparagraf ha kunnat sätta ett snabbt stopp på ett radioprogram som Rally, för att inte tala om vilken skräck den skulle injaga i alla de trubadurer som för att roa sin publik gör små ändringar i texten. Tänk om en upphovsman känner sig kränkt och väljer att stämma dem! Eftersom ett “verk” inte bara gäller texten utan även musiken, torde även en discjockey kunna åtalas för att ha taktmixat in en låt ovanpå en annan låt, på ett sätt som får den ena eller andra upphovsmannen att känna sin egenart kränkt.
Vilken tolkning som gäller är dock knappast klart. Inget självklart prejudikat verkar finnas vad gäller framföranden av modifierad musik.

Oavsett vilket så lurar artister sig själva om de tror att upphovsrätten ska skydda dem mot politiska missbruk av musik. För nyss nämnda paragraf skyddar bara mot ändringar – inte mot att en låt oändrad används i fel sammanhang. Särskilt inte om låten är anmäld till Stim, vilket innebär att framföranderätten har överlåtits. Då är det okej för vem som helst att framföra den för publik så länge de betalar det licenspris som Stim anger.

Så skedde i 2002 års valrörelse, då Sverigedemokraterna spelade upp Sven-Ingvars inspelning av Thore Skogman-låten “Fröken Fräken” på ett torgmöte i Karlstad. Även då ringde pressen upp rättighetshavarna som föga förvånande tog avstånd, samt mumlade något om lagbrott. Men så länge Sverigedemokraterna betalar till Stim är det svårt att se hur det skulle kunna ha varit ett brott mot lagen. Så mycket för den ideella rättens påstådda skydd mot politiska kränkningar.

För egen del rekommenderar jag att ta de rättsliga principerna med både ro och en nypa salt. Däremot vill jag bestämt avråda från att rösta på partier som håller sig med egna trubadurer.

Invigning av Hemliga Trädgården: mingelbilder

Omkring etthundra inbjudna gäster kom i lördags till invigningen av Hemliga Trädgården, som är en helt fantastisk lokal i Midsommarkransen som vi har rustat upp under sommaren. Aktiviteterna där kommer att bli av många slag och tillkännages inom kort. Mingelbilder kan däremot inte vänta, så jag slänger upp mitt eget urval bland de som togs av Frida under kvällen.

Ösregnet gjorde tidvis trädgården svår att vistas i, men folk hade två våningsplan att cirkulera mellan:

Julia Skott, Anna Åkerman och Piia Holmstedt:

Ana Betancour med vänner:

Pontus och Jonatan Walck, Geraldine Juarez och Magnus Eriksson:

Julia Skott, Malte Persson och Rob Gallagher:

Athina Goulis och Palle Torsson:

Primitiv videolänk från nedervåning till övervåning, visandes barn som i realtid dansar på borden:

Bussen:

Feliz Torsson:

Martin Halldin:

Frida Fleischer:

Matilda Ruta:

Terese Lilliehorn:

Mikael Altemark:

Johanna Koljonen:

Rasmus och Bo Fleischer:

…och många fler:




Kopimill och Hatemill

Tack för den stora responsen på gårdagens inlägg om Newsmill. Ganska många har nu bestämt sig för att inte längre länka dit eller skriva där.

Vill bara nämna två fina tekniska lösningar för den som vill referera till en text som publicerats på Newsmill, utan ohyfset att kasta sin läsare in i åsiktskvarnens osmakliga soppa.

Hatemill är ett tillägg till Firefox, kodat av Markus, som låter en använda Newsmill men avlägsnar alla kommentarer från sidan.

Slutresultatet blir inte helt olikt Readability, som överlag är ett strålande verktyg inte minst för utskrifter, men som förutsätter att sidan först visas i standardformat. Och då kan det lätt gå som Markus skriver:

Du läser, du läser lite till, sen når du botten (av webbsidan alltså; själsligt och moraliskt är du redan där) och “råkar” börja läsa kommentarerna och rätt vad det är så hatar du hela mänskligheten.

Kopimill, som igår byggdes av Johan, visar också upp artikeltexter från Newsmill utan kommentarer och länkar, men fyller en delvis annan funktion. Kopimill kopierar nämligen texten till sin egen server och ger den en länkadress. Därmed går det t.ex. att länka till Rosa Taikons debattartikel utan att begå övergrepp mot sina läsare.

Tills vidare ligger Kopimill på Johans egen server, men om det börjar dra trafik vore det en välgärning om någon kunde ge tjänsten ett mer permanent hem.

Uppdatering: http://kopimill.info/

Newsmill AB skulle knappast bli förtjusta om dessa tjänster började användas av fler än ett fåtal. Men skulle de kunna göra något åt saken? Svaret är nej – Newsmill AB har dessbättre inga rättigheter till de texter som debattörerna publicerar där. Det skrivna ordet omfattas endast av sedvanlig upphovsrätt, som tillkommer den enskilde skribenten, till skillnad från audiovisuella upptagningar där skiv- och filmbolagen sedam 1960 har en egen producenträtt. Särskilt i Tyskland kräver dock de stora förlagen att även de ska få en “Leistungsschutzrecht” vilket nu debatteras intensivt.
De enda som möjligtvis kan hävda att Kopimill överträder en immateriell rättighet är alltså debattörerna själva. Varför de skulle vilja göra det är dock obegripligt, för varför publicera sig på Newsmill om man inte vill nå ut maximalt?
Hatemill skulle i princip kunna fylla sidmarginalerna med betald reklam utan att någon rättsinnehavare skulle kunna lyfta ett finger, för Hatemill är ju bara ett script som körs på den egna datorn. Det är dock inte helt otänkbart att upphovsrättsmaximalister i framtiden riktar kanonerna även mot script som låter en modifiera hur webbsidor presenteras på den egna datorn. Tidvis har Adblock varit måltavla för kraftiga fördömanden av ett slag som brukar förebåda krav på lagstiftning.

Hej då, Newsmill

Ministern slog näven i bordet: “Man måste ha en försörjning som är rimlig!

Var det en attack på den jordägande adeln, i stil med borgerlighetens stridsrop under den franska revolutionen? Eller var det en attack på börsspekulanter, i linje med hur alla slags politiker uttalade sig under finanskollapsen hösten 2008?
Ingetdera. Det var en attack på romer i Sverige.

Redaktören på Newsmill skrev in dagens läsarfråga: “Vad tycker du om romer i Sverige?

Hade han tidigare frågat läsarna vad de tycker om samer i Sverige? Hade han frågat vad de tycker om att det finns judar i Sverige? Ingetdera. Men nu hade arbetsmarknads- och migrationsminister Tobias Billström väckt frågan så det var bara att köra.

Pöbeln var nästan lika förtjust i Tobias Billström som den var arg på romer.


Jag hade kunnat länka till de artiklar på Newsmill som avslutas med ovanstående “känslokommentarer”, bland annat till en utmärkt text av Rosa Taikon. Men jag gör det inte. Jag känner ingen lust att länka till Newsmill. Däremot känner jag ett stråk av olust varje gång som kloka människor skriver där, eftersom det bidrar till att upprätthålla den märkliga idén om Newsmill som viktig arena för idéutbyte. Idén om att Newsmill skulle vara bättre än DN Debatt bara för att vilken stolle som helst får komma till tals där. Jag tror inte att det är så.

Min antipati mot Newsmill handlar inte specifikt om hur de hanterar den gryende hetsen mot romer. Den handlar inte alls om vilka val som görs av Newsmill-redaktionen. Inte heller så mycket om att Newsmill är en del av Bonniers tidningsimperium. Jag har bara en allmän känsla av att det finns mer att förlora än att vinna på att göda den där kvarnen.

Felet med Newsmill är inte att “fel” åsikter kommer till tals – det gör de på det öppna nätet också, vilket är utmärkt. Om jag ska sätta fingret på min vämjelse, handlar det nog åter om detta med åsikternas allmänna ekvivalens. Att man upprättar ett torg där allt måste vara åsikter och där åsikter bara får genomslag när de tar formen av tajmat “utspel”, med en slagkraftig rubrik och rätt avsändare. Samt att allt som sägs avslutas med uppmaningen att “kommentera med känslor”. Känslorepertoaren är minst sagt utarmad: glad, nyfiken, arg, uttråkad?

Riktigt så illa som på Newsmill är det inte överallt där saker diskuteras.

Jag vill inte vara kategorisk. Om det är någonting som jag gillar med Newsmill är det att de har lyckats manifestera en fullskalig dystopi, vilket på många sätt har varit upplysande. Nu är poängen gjord. Låt oss lämna skiten bakom oss. Låt oss sluta skriva på Newsmill. Låt oss sluta länka dit.

Samtidigt vet jag att det kommer finnas lägen där det är frestande att länka till Newsmill. Om inte för att kloka saker skrivits där, så för att någon viktig person skrivit något riktigt dumt. Visserligen är det troligen så att det mesta på läggs upp på Newsmill även publiceras av avsändaren någon annanstans. Men ändå.
Låt oss då begrunda den hypotetiska möjligheten att bygga en spegelsajt, ett slags pirat-Newsmill. Ett ställe med bara själva texterna – ingen korslänkning, inga kommentarer, inga “millningar”, ingen interaktivitet. Vem kan förneka att en sådan läsarupplevelse vore en befrielse, jämfört med Newsmill?

Grunge-gay-hippies i glesbygd

Under helgen som gick besökte jag åter den västmanländska orten Norberg och Norbergfestivalen. Om festivalen tänkte jag just nu inte orda mera, bara konstatera att det kan ha varit sista gången eftersom festivalkassan på 200000 kronor stals. Jo förresten, två ord till: Rhythm & Sound!

Sen kom jag hem och snubblade via sökmotorn Open Facebook Search på en alldeles underbar statusuppdatering.


Varit till norberg och handlat. Måste vara nån grunge/Gay/hippiegrej på g för det var mer skumma typer än vanligt

Stefan Ivarsson bor uppenbarligen någonstans utanför Norberg. När han en dag åker in till “stan” för att handla så märker han genast att något är fel.
Själv gillar han öl, helg, tacos, jakt samt Eddie Meduza. Skumt nog verkar inte utbölingarna göra det. Tre möjliga förklaringar kan finnas: De är antingen grunge, gay eller hippie. Kanske allt på samma gång.

Jag är också fördomsfull. Exempelvis utgår jag från att Stefan Ivarsson inte läser Copyriot. Detta handlar för övrigt inte om honom, han råkade bara få bli ett exempel, dels på mötet mellan subkultur och glesbygd, dels på hur Facebook öppnar sådant som kanske inte var tänkt att vara helt öppet. Visserligen finns valet att dölja information så att bara vissa kan nå den, men som bekant är det många som inte ägnar den saken en tanke. Åtminstone inte tills de testat Open Facebook Search.

På något vis tycks vi inte betrakta information som riktigt publik förrän den är sökbar. Så när Open Facebook Search blev tillgängligt i våras, signalerade det kanske också en förändring av de etiska normerna kring vad man får göra med information man hittar på Facebook. Men framför allt är det en oerhört spännande sökmotor, som utan krav på inloggning kan finna saker som inte går att finna någon annanstans. Stefan Ivarssons kommentar till Norbergfestivalen är trots allt obetalbar.

Amerikansk militär mot isländska dataservrar?

Jugoslavien, Afghanistan, Irak… Island? Nu höjs kravet på att USA ska ta till sina militära muskler gentemot sin Nato-partner Island, i syfte att stoppa Wikileaks.
Det är inte vem som helst som undertecknat dagens ledarkolumn i Washington Post, utan Marc Thiessen som tidigare varit förste talskrivare åt president George W. Bush. Numera är han verksam vid den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.

Marc Thiessen börjar med att slå fast: “Wikileaks är ingen nyhetsförmedlare. Det är ett kriminellt företag.” Wikileaks utgör en allvarlig fara för USA:s nationella säkerhet. Särskilt utpekas Julian Assange, citerandes USA:s försvarsminister som i helgen uttalade sig om dennes “moraliska skuld” för superläckan. Kolumnen går systematiskt igenom de möjligheter som finns för USA att agera mot Wikileaks i allmänhet och mot Julian Assange i synnerhet.

Assange is a non-U.S. citizen operating outside the territory of the United States. This means the government has a wide range of options for dealing with him. It can employ not only law enforcement but also intelligence and military assets to bring Assange to justice and put his criminal syndicate out of business.
/…/
Assange seems to believe, incorrectly, that he is immune to arrest so long as he stays outside the United States. He leads a nomadic existence, operating in countries such as Sweden, Belgium and Iceland, where he believes he enjoys the protection of “beneficial laws.”

Sverige, Belgien och Island är de tre länder som Marc Thiessen pekar ut som lämpliga objekt för diplomatiska påtryckningar. Om ändå Sverige eller Island inte går med på att gripa Julian Assange, bör FBI-agenter kidnappa honom på svenskt respektive isländskt territorium, för att föra honom till USA för rättegång (en infrastruktur av hemliga CIA-flygningar är lämpligt nog redan etablerad).
Marc Thiessen menar allvar på denna punkt. Han hänvisar till ett memorandum från 1989, utarbetat av Reagan-administrationen och betitlat “Authority of the Federal Bureau of Investigation to override international law in extraterritorial law enforcement activities”.

In other words, we do not need permission to apprehend Assange or his co-conspirators anywhere in the world.
/…/
Last year, the Obama administration stood up a new U.S. Cyber Command (USCYBERCOM) to “conduct full-spectrum military cyberspace operations” in defense of U.S. national security. With the stroke of his pen, the president can authorize USCYBERCOM to protect American and allied forces by eliminating WikiLeaks

Men nej, Marc Thiessen nöjer sig inte med detta. På sin blogg vecklar han ut en ännu större plan för militär styrkeuppvisning. Särskilt är det Island som befinner sig i skottgluggen på grund av “Icelandic Modern Media Initiative (IMMI), ett lagpaket som har inspirerats av Wikileaks och som antogs av ett enhälligt parlament den 16 juni. Lagpaketet inkluderar bland annat principer om källskydd, ansvarsfrihet för nätoperatörer och garantier mot att domstolsprocesser används för att tysta obekväma röster. Vi är vana vid lågskatteparadis, men Island kan nu bli världens enda “högyttrandefrihetsparadis“. Detta skrämmer skiten ur Marc Thiessen, som skriver:

The United States must make clear to Iceland that it will not tolerate this. /…/
The IMMI calls into question Iceland’s seriousness as a NATO ally, and Iceland needs to realize there will be consequences for its actions.

American Enterprise Institute står förvisso långt till höger om Obama och hans regering. Men de är en allt annat än marginell röst. Utspelet kanske bäst kan förstås som en “väderballong”, syftande till att läsa av reaktionerna.

En relaterad nyhet är att den amerikanska hackern och miljöaktivisten JacobioerrorAppelbaum i helgen greps på en flygplats i New York efter att ha rest in i sitt hemland. Under tre timmar förhördes han om sin roll i Wikileaks, bland annat av representanter för armén. Han fick behålla sin dator men agenterna beslagtog tre mobiltelefoner från honom.

PS.
Om du gillar att jag lade ett par timmar på det här inlägget får du hemskt gärna flattra här:


(Annars går det alltid att donera till Copyriot via Flattr-knappen längst upp till höger!)

Uppdatering: Cirka en timme efter att detta inlägg postats så utsändes en kommuniké från Telecomix-klustret, “Do not let the Pentagon turn internets into Wikistan!“.