Entries from August 2010 ↓

Jasenko Selimović och den folkpartistiska antiamatörismen

Sommaren 2007 skrev jag en bloggpost om “Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik“. Folkpartiet behandlade just sitt nya kulturprogram vars centrala del handlade om att lyfta fram begreppen kvalitet och professionalism som ersättning till 1974 års kulturpolitiska ambition om att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Sedan dess har den senare avskaffats till på förslag av kulturutredningen, men landets moderata kulturminister har varit påfallande försiktig med att stuva om i systemet.
Inför nästa mandatperiod tycks dock folkpartiet hungriga på kulturministerposten, om deras block skulle vinna fortsatt majoritet. Kandidaten tycks då heta Jasenko Selimović, teaterregissör och journalist som i nästa riksdag sannolikt blir en av två FP-ledamöter från Göteborg.

Jasenko Selimović utgav i våras en kulturpolitisk programförklaring som inte saknar tänkvärda inslag. Han diskuterar hur 1974 års kulturpolitik satte tillgänglighet som huvudmål, vilket på många sätt var rimligt men idag har blivit problematiskt av två olika skäl. För det första har digitaliseringen åstadkommit en “tillgänglighetsrevolution”, så att problemet på många områden snarare är hur vi ska välja bland all tillgänglig kultur. Detta är just vad jag skriver om i min bok Det postdigitala manifestet, där jag bland annat diskuterar vad kulturpolitikens uppgift kan vara för den så kallade klassiska musiken. Mitt svar är att det knappast kan vara att skapa tillgång eller motverka en föreställd brist, utan att se till att nya generationer av musiker skolas in i den klassiska musiktraditionen, inte minst eftersom den kompetensen ständigt kommer till användning även inom andra musikformer.

Precis i slutet av boken konstaterar jag: “Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.” Fysiska rum för kollektiva kulturaktiviteter är nödvändiga för att ett urval ska kunna växa fram mellan människor (snarare än kommenderas fram av konstnärliga ledare eller kalkyleras fram av marknadsavdelningar). Dessa rum kan inkludera allt från parker och klubbar till replokaler och ateljéer, samt givetvis även bibliotek och muséer. Dock verkar Jasenko Selimović inte intresserad av de icke-institutionella rummen. Hans manifest för en liberal kulturpolitik tycks för övrigt ha som outtalad premiss att det enbart gäller statlig kulturpolitik, inte kommunal. Möjligtvis kan det ses som ett tecken på hans intresse för en ministerpost.

Jasenko Selimović ser ett andra problem med en kulturpolitik som främst prioriterar tillgänglighet: “att denna politik resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet”. Kultur blir allt och därmed inget. Nog kan man hålla med om att det är problematiskt, men ligger inte förklaringen till detta i någonting mycket större än det lilla fält som vi brukar räkna som kulturpolitiken? Någonstans måste man väga in hur “kultur”, “kreativitet” och “upplevelser” under de senaste tjugo åren har tillskrivits ett ekonomiskt värde av närmast magisk art. Oändligt många näringspolitiska strategidokument, som på alla nivåer åtnjuter betydligt större tyngd än de kulturpolitiska, har nog gjort mer för att smeta ut kulturbegreppet till oigenkännlighet.

Ändå måste jag erkänna att jag uppskattar den uttalade prioriteringen av urval:

En kulturpolitik som vägrar diskutera kvalitet gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslös- het utan också en rädsla att gallra, välja bort, vara tvungen att avgöra konstens värde.

Frågan är hur urvalet operationaliseras i en kulturpolitik. Och här är det uppenbart att Jasenko Selimović inte har tänkt igenom alla områden lika väl. Han har visserligen helt rätt i att public service borde upprätthålla sin egen standard för kvalitet, hellre än att tävla med kommersiella kanaler.
Sedan har vi det där med kanon, som hittills mest bringat förvirring i den kulturpolitiska debatten. Som om det fanns folk som på allvar motsatte sig kanonbildning inom olika konstarter! Frågan gäller ju i vilken mån staten ska fastställa en kanon och i vilket syfte. Framför allt är det enorm skillnad på att göra en lista på litteratur som bör läsas i skolan – en fråga där experter på pedagogik borde få mera utrymme – och att upprätta en statlig lista för varje konstart, mest för att det ter sig monomentalt.
Jasenko Selimović förespråkar som komplement till biblioteken “en nationell strategi för läsplatteanvändande“. Tanken tycks vara att varje medborgare ska få en läsplatta genom vilken staten erbjuder viss litteratur. Och då följer en statlig litteraturkanon per automatik, konstaterar han helt korrekt.
Biblioteken står för ett decentraliserat och brett urval, som inte blir särskilt styrande i förhållande till kanon. Centrala servrar för spridning av litteratur blir däremot någonting annat – som jag påpekade i min kommentar till vänsterpartiets förslag om “digitala bibliotek”.

Mot slutet av programförklaringen framstår det ändå allt mer som att kvalitet är synonymt med professionalism. Jasenko Selimović landar med andra ord i samma folkpartistiska kulturpolitik, som tyvärr inte är mer reflekterad den här gången i sina glåpord mot “amatörerna”. Låt mig rekapitulera vad jag skrev om folkpartiets kulturprogram:

Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.

Utvecklat i en bloggpost från 2008:

Såväl för mycket som för lite professionalism kan skada kulturens kvalitet. Olika kulturområden mår bra av olika grader av professionalisering. Inom musiken tenderar amatörer, gång på gång i historien, att vara bättre än professionella på att nosa sig fram till nya impulser. Teaterkonsten, där formell högre utbildning spelar större roll, drivs nog i högre grad fram av professionella – samtidigt som mycket få kan ägna sig åt skådespeleri på heltid året om och de flesta får hanka sig fram i en semiprofessionell gråzon.

Jasenko Selimović kommer från teaterns fält, vilket är en tillgång. Men erfarenheter därifrån kan inte överföras rakt av till alla slags musik, eller till litterärt skrivande. Själva kärnan i problematiken, som han vägrar röra vid, är att alla börjar som amatörer. Vanligtvis måste en människa utöva en konstart oavlönat under många år innan man gradvis kan övergå till att försörja sig professionellt på den – på heltid eller deltid. Detta ogiltigförklarar parallellen mellan konstnär och kirurg, som Jasenko Selimović gör både i sin programförklaring och i den artikel i GP som fungerade som dess första utkast:

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?

Sådan retorik är bara hafsig. Den ger sken av att en kulturminister skulle kunna hindra folk från att vara konstnärer. Menar Jasenko Selimović på allvar att det skulle vara hans uppgift som kulturminister? Tror han att det kommer att ske någon professionell återväxt om inte amatörer ges spelrum? Har han någonsin funderat över att spelrum förutsätter fysiska utrymmen även utanför institutionsteatrar, museum och bibliotek? En rad frågor återstår.

Malin Krutmeijer skriver lite mer polemiskt på Aftonbladets kultursida.

Om Riksteatern vore The Pirate Bay

Förra helgen ordnade Riksteatern ett gatukonstkonvent i Stockholm med omkring 1500 besökare. Polisens antiklotterenhet fördömde arrangemanget redan från början, utifrån teorin att lagliga väggar för graffiti alltid kommer att “spilla över” i ökad skadegörelse. Detta ansåg de sig sedan bevisa genom en särskild insats på Södermalm där tio misstänkta klottrare greps.
Polisen skickade ut ett propagandistiskt pressmeddelande där de (avsiktligen?) felstavar graffiti och kallar de inbjudna konstnärerna för klottrare. Pressmeddelandet berättar en livfull historia om hur en 16-årig kille varit på gatufestkonventet, blivit inspirerad, tagit med sig burkar som äldre målare lämnat efter sig och sedan klottrat på ett elhus på vägen hem. Att det är poliser som berättar historien ger den givetvis inte har någon som helst rättslig tyngd. Ändå tog Moderaterna historien som grund för att framföra krav på att Riksteatern ska betala för skadegörelsen.

Här går det att dra en hyfsat klar parallell till fallet The Pirate Bay. Låt oss spekulera i hur det skulle bli om samma sak hände:
Riksteaterns vd Birgitta Englin döms för medhjälp till skadegörelse till två års fängelse och några hundra miljoner i skadestånd. Summan har räknats ut för att inte bara täcka klottersaneringen utan även det “obehag” som stockholmarna antas ha upplevt inför nedklottrade elskåp. Tingsrätten konstaterar att det är extra graverande att Riksteatern arbetar “i kommersiell skala” och organiserar sig “som ett företag”.
Omedelbart efter att domen har fallit väcker fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal (M) ytterligare två åtal, fast nu i form av tvistemål. Det ena riktar sig mot ledamöterna av Riksteaterns styrelse som mot vite förbjuds att befatta sig med konstarter som involverar målarfärg. Det andra riktar sig mot den färgbutik som visade sig ha sålt färg till Riksteatern inför gatukonstkonventet. Butiken åläggs mot vite att aldrig mer sälja färg till Riksteatern. Alla andra färgbutiker i Sverige tar det säkra före det osäkra och slutar sälja färg till både teatrar och konsthögskolor, eftersom man aldrig kan vara säker på om en klottrare kommer över den i slutändan.

Ett halvår med Netopia

För ett halvår sedan startade Antipiratbyrån en blogg. Det ansågs spektakulärt, men gick sådär. Numera verkar bloggen i stort sett ha somnat in och Antipiratbyrån hörs allt mer sällan.

Samtidigt som nämnda blogg startades, i februari, sjösattes även den nya antipiratlobbyn Netopia. De har varit desto mer aktiva under det senaste halvåret. Bland annat har de knutit till sig journalisterna Anders Rydell och Andreas Ekström som fristående kolumnister samt även övertygat företrädare för flera politiska ungdomsförbund om att medverka i en “debattstafett” om “framtidens jobb på nätet” (ett listigt sätt att sälja in en dubiös premiss).

Ändå förefaller det inte, vid en sökning i pressarkiven, som att Netopia har fått riktigt det genomslag som man hade hoppats på. En av flera anledningar är att Netopia systematiskt undviker att röra vid de nätpolitiska frågor som engagerar alla andra. Ta exempelvis Acta, som under året genererat ett nyhetsflöde som i hög grad handlar just om regleringen av internet – det som Netopia påstår sig vilja diskutera.
En sökning efter Acta på Netopias webbsida ger fortfarande noll träffar. Vid det här laget är det uppenbart att intressenterna bakom Netopia avsiktligen vill undvika att ämnet blir belyst.

Förra torsdagen en vecka sedan öppnade förresten Netopia en fan-sida på Facebook. Pär Strömbäck gick ut med en uppmaning till sympatisörerna att “likea” loss. Efter en vecka har endast 16 personer klickat “like” på Netopia. Det är så pass få att jag inte kunde låta bli att göra en ovetenskaplig Google-studie. Möjligtvis kan det säga något om var Netopia-projektet är förankrat i praktiken.
Åtminstone hälften av Netopias fans på Facebook visar sig arbeta för musikförlag. En är kanslichef på Musikförläggareföreningen, en är administratör på samma kansli. En representerar Sonys förlagsverksamhet inom ICE (International Copyright Enterprise). En är skandinavisk chef för musikförlaget Air Chrysalis. En äger vid sidan av ett antal musikförlag även företag vars verksamhet uppges som digital musikdistribution. En är vd för NotPoolen AB. Och en är marknadschef på Ifpi.

Sjunde cirkeln: Civilisationen

Sjunde cirkeln i Det stundande upproret är inte bara den sista utan också den minst intressanta. Åtminstone för oss utanför République française. Ämnet är nämligen något så specifikt franskt som civilisationen, ett begrepp som i Frankrike inte går att skilja från staten. Då är steget inte långt till att reducera civilisation till att betyda polisnärvaro, i förorterna det vill säga.

Cirkelandet avslutas med ett dödförklarande av civilisationen. Och här tror jag det kan bli en liten aning problematiskt när nordamerikanska anarkister läser Det stundande upproret, vilket de flitigt tycks ha gjort. För civilisationen betyder någonting helt annat för dem. Civilisationens undergång blir för dem lätt liktydigt med att primitivism – drömmar om att “vi” ska återgå till ett tänkt stadium innan “vi” började prata och bli bofasta.

Men låt oss nu glömma dem. Mitt intresse i den här studiecirkeln har inte varit att spekulera i vilka mer eller mindre snurriga former av politisk praktik som bokens författare eller läsare må ägna sig åt, utan att associera fritt kring varje cirkel för sig – och sätta punkt innan bokens avslutande kapitel som handlar om konkreta strategier för det där upproret.
Just så. Här sätter jag punkt för cirklandet. Återkommer dock med någon slags sammanfattande inlägg med en massa länkar och någon slutkommentar. Innan dess tänkte jag, som utlovat, sidocirkla kring vad Tiqqun-gruppen för tio år sedan skrev om ekonomi respektive cybernetik.

Kan ISBN definiera vad en bok är?

Kastar mig åter över frågan om bokmomsen, som ytterst är en fråga om vad en bok är. Vad skiljer böcker från andra slags publikationer: ljudinspelningar, tidningar, tidskrifter? Hur ska det gå att bibehålla en längre moms på böcker om alla möjliga digitala filer också kan räknas som bok?
Idag framfördes på nytt kravet vid någon slags politisk sammankomst:

Sänk bokmomsen för e-böcker nu så att den blir samma som pappersbokmomsen. Frågor på det?

En hel drös högprofilerade politiktwittrare skickade vidare budskapet, som förutsätter att det är en enkel sak att definiera vad en bok är. “En bok är en bok”, som Piratförlaget kastade ur sig i vintras. Nog för att det kan kännas intuitivt rätt, men det kan knappast vägleda Skattemyndigheten. Efter att åtminstone en person på Twitter ställde frågan, gavs ett nytt slags svar från Elib (en elboksfirma som ägs gemensamt av Sveriges största bokförlag):

För oss är en bok = ett ISBN.

Elib tycks alltså mena att alla publikationer som har ett ISBN-nummer ska få den lägre momsen. Det låter någorlunda vettigt, men följdfrågan måste bli vem som då bestämmer. Olika länder visar sig lösa frågan på olika sätt. Storbritannien, Tyskland och USA har kommersiella företag som sköter utdelningen av ISBN-nummer, medan de Skandinaviska länderna har överlåtit frågan till sina nationalbibliotek.
Kungliga Biblioteket har alltså en ISBN-central som avgör vilka publikationer som får ett ISBN-nummer. Vem som fattar beslut i gränsfall är oklart. Det är också långt ifrån säkert att Kungliga Biblioteket vill påföras ansvaret för att dra gränsen mellan olika momssatser. Men de ger åtminstone viss information om vad som i dagsläget inkluderas i systemet: trycka böcker, broschyrer och kartor, men även “utbildnings- eller instruktionsmjukvara” och “blandade typer av mediapublikationer (där den viktigaste beståndsdelen är textbaserad)”. Om bokmomsen för e-böcker sänks och ISBN används som gränsdragning kan vi alltså räkna med att en mängd producenter av mjukvara börjar skicka ISBN-ansökningar till KB där de framhåller mjukvarans undervisningsvärde.

Vidare skriver ISBN-centralen i en broschyr:

ISBN kan i princip tilldelas alla publikationer av monografisk karaktär samt kartor som är utgivna för allmän spridning. Även privatpersoner med egen utgivning kan ansöka om ISBN.
/…/
ISBN kan även användas för: ljudkassetter, disketter, CD-ROM m.m. under förutsättning att innehållet kan sägas motsvara innehållet i en bok. /…/ ISBN kan också användas på online-publikationer då dokumenten är av monografisk, permanent och kommersiell karaktär.

Jag är inte helt övertygad om att dessa riktlinjer är tillräckliga för att upprätthålla en lägre bokmoms oberoende av medieformat. Särskilt inte om det hamnar stora pengar i gränsdragningen. Tanken med ISBN-centralen var nog knappast att fungera som en skattedomstol.

“Virtuella konserter”: en sågning

Aftonbladets kulturredaktion frågade mig om jag ville recensera Aftonbladets satsning på “livekonserter på nätet” inom ramen för Rockbjörnen. Mediehusets företrädare påstår att satsningen är världsunik i sin strävan att “komma så nära en traditionell konsertupplevelse som möjligt”.
Jag tog del av det första framträdandet och kom fram till att det var ungefär lika “live” som en klassisk tevesändning – må vara att det lagts lite Flash-animationer ovanpå som möjligen kan roa barn upp till lågstadieåldern. Försöken till virtuella konserter i Second Life framstår i jämförelse som ett under av interaktivitet.
Kort sagt: Det blev en sågning. Kulturredaktionen gav den ett helt uppslag. Möjligtvis har det muttrats lite i korridorerna på Aftonbladet idag. Eller så har de väldigt högt i tak för internkritik. Jag har ingen aning.

Här finns min sågning som en bildfil i väntan på att Aftonbladet lägger upp texten på webben.

Uppdatering 1: David Djuphammars intervju med ett företag som i vintras ville lansera “virtuella konserter” var vansinnigt kul och måste länkas på nytt.

Uppdatering 2: Frågan om slumpmässiga möten, som jag nämner kort i artikeln, tas också upp av Anders Mildner som framför intressanta invändningar gällande en ny funktion på Facebook.

Uppdatering 3: Resumé gör en grej av att “Aftonbladet sågar sig själv“.
Klockan är för övrigt 15.45 och artikeln har fortfarande inte lagts upp på Aftonbladets webbsida.

Uppdatering 4 Efter flera dagar kom artikeln upp på Aftonbladet.se: “Noll publikkontakt“.

Hemliga Trädgården presenterad i City

Förra veckan bjöd Copyriot på mingelbilder från invigningen av Hemliga Trädgården, det oberoende kulturhus som vi håller på att bygga upp i Midsommarkransen.

Idag bjuder gratistidningen City på ett helt uppslag om Hemliga Trädgården. Klicka på bilden nedan för läsbar pdf.

(Hemliga Trädgårdens hemsida är inte helt klar ännu, men kommer tids nog.)

Från tvättlina till arbetslinje

I begynnelsen fanns det tvättlinor, på vilka kvinnorna hängde upp tvätten medan männen lönearbetade. Att tvätta för hand med tvättbräda tog tid. Extra mycket tid efter att kärnfamiljen hade ersatt storfamiljen och omintetgjort de stordriftsfördelningar som ett större hushåll kan ge.
Tvättarbetet kunde dock reduceras betydligt genom elektriska tvättmaskiner. De bidrog till att både mannen och kvinnan i familjen fick tid jobba vid löpande bandet på Electrolux med att massproducera allt mer sofistikerade tvättmaskiner.

Just genom att ersätta manuella tjänster med industriellt massproducerade varor uppnåddes en fantastisk tillväxt under fordismens glansdagar, som brukar dateras till åren 1945–1973. Ändå skiljer sig tvättmaskinen i Sverige från andra typiska industriprodukter såsom bilen. Varje familj förväntades skaffa en bil, men i stället för att varje familj måste köpa en egen tvättmaskin kollektiviserades konsumtionen genom en mycket förnuftig institution: tvättstugan.

Att tvätta i gemensamma tvättstugor är ett sätt att hushålla med våra resurser. Vi producerar färre maskiner, vi tvättar inte lika ofta och vi samlar ihop tvätt så vi fyller maskinerna. Men tvättandet är inte problemfritt. Många har varit med om konflikter av olika slag i samband med tvättandet. 77 % av konflikterna handlar om tvätt- och torktider. Tvättandet tär även genom mängden av tvättmedel som används. 50 000 ton tvättmedel förbrukas varje år varav 25 % är överdosering. Tvättstugan och tvättandet rymmer med andra ord konflikter både ur ett vardagligt och ett globalt perspektiv.

Så skriver Nordiska Museet i programtexten till utställningen Tvättstugan som visas i tre dagar till på HSB-huset i Stockholm.

Kanske är det ett tecken i tiden att tvättstugan blivit ett museiobjekt. För inför det stundande valet är samtliga partier överens om att vi måste jobba mer. Därför kommer de upp med olika politiska förslag på hur vi ska hitta nya sätt att tvätta, där poängen är att vi betalar andra för att tvätta åt oss. Industriföretag som Electrolux förmår inte längre hålla oss sysselsatta och ofarliga, alltså måste vi förvandla vardagssysslor till betalda tjänster, enligt den allmänt accepterade dogmen om ett framväxande tjänstesamhälle.

Tvättpolitiken klyvs i två arbetslinjer. Enligt den ena arbetslinjen, som företräds av Alliansen, ska tvättandet ske i hemmet, men överlåtas på anställt tjänstefolk som kommer på besök. De vill nämligen subventionera tjänster som klassas som “hushållsnära”. Observera att Skatteverket inte godtar tvättning som sker i en gemensam tvättstuga, utan den måste ske “i bostaden”. Strikt tolkat innebär bestämmelserna att man inte får göra avdrag för att låta tjänstefolket hänga tvätten på tvättlina utomhus. Kanske glädjer detta Electrolux, då avdragsreglerna förutsätter att varje hushåll köper en egen tvättmaskin och en egen torktumlare.

Även den andra arbetslinjen, som företräds av Socialdemokraterna i Stockholm, vill avfolka tvättstugorna. Men i stället för att flytta tvättandet in i hemmen vill de flytta den till tvätteriföretag på stan, närmare bestämt i tunnelbanans lokaler: “lämna din smutsiga tvätt på stationen på morgonen och hämta din rena tvätt på vägen hem från jobbet”.

Jag läser i Roland Paulsens nya avhandling Arbetssamhället om hur tidssociologen Jonathan Gershuny sedan 1970-talet har föreställt sig ett möjligt “självtjänstesamhälle” som underlättar för oss att själva utföra sysslor som vi behöver. Tvättstugor, men även hackerspaces, kan ses som utmärkta exempel på institutioner som underlättar självtjänster.
Sveriges riksdagspartier drar däremot i rakt motsatt riktning. Allt de kivas om är hur staten bäst ska kunna uppmuntra förvandlingen av självtjänster till lönearbete. De är överens om att vi måste öka arbetstiden, inte minska den.
Roland Paulsen konstaterar i avhandlingens inledning: “Sett i ett längre perspektiv är det enbart under den tidiga industrialiseringens mest brutala dagar som människan arbetat mer än vad hon idag gör.” Sjukast av allt är att politikerna i någon mån erkänner problemet. Vi måste få “tid att älska och skratta”, säger både den första och den andra arbetslinjens förespråkare – och ordinerar sin universalmedicin: mer arbete.

Högfrekvenshandelns monstruösa skönhet

Börja nysta i fenomenet “high-frequency trading” (högfrekvenshandel eller algohandel) och efter någon minut sitter du med trådar åt alla upptänkliga håll. Visuella fenomen, fackliga dispyter och science fiction-fantasier. Sedan visar det sig ändå att det saknas djuplodande analyser av fenomenet och dess roll i vår värld. Anledningen tycks vara att ingen förstår vad det är som sker.

Först en kort introduktion för den som inte hänger med i vad jag ordar om. Olika slags värdepapper handlas idag med en tidsupplösning som räknas i mikrosekunder, långt snabbare än vad någon människa kan hinna med. Därför läggs sedan några år tillbaka majoriteten av alla köpordrar på världens största börser inte av människor utan av maskiner: algoritmer som körs på snabba datorer, ofta kontrollerade av investmentbanker som Goldman Sachs.
Eftersom varje mikrosekund är en affärsfördel, går det i princip att tjäna stora pengar på att skapa ytterst kortlivade blockeringar av systemen – en form av överbelastningsattack. Huruvida så sker på världens börser är föremål för spekulation men det kan konstateras att algoritmer lägger stora mängder köpordrar på prisnivåer där det inte finns en rimlig chans att ett köp ska bli av.

Sjätte maj i år drabbades New York-börsen av en slags inverterad tsunami kallad “the flash crash“. Hundratals miljarder försvann under ett tiotal minuters våldsamt kursfall för att sedan återkomma lika snabbt. Ännu vet inte vad som hände eller varför, men allt pekar på algoritmer som triggade varandra.

Om man visualiserar viss algoritmdriven handel med värdepapper så framträder fantasieggande mönster som många jämför med sädescirklar. Några av dem har fått illustrera detta inlägg.

Daniel Berg håller tydligen på med en längre artikel om högfrekvenshandel till ett kommande nummer av tidskriften Ordfront. Den ser jag fram emot att läsa, för djuplodande analyser av fenomenet är omöjliga att finna, varken på svenska eller engelska, varken journalistiskt eller akademiskt skrivna. Medan jag letade dök det däremot upp en oerhört välskriven bloggpost på Maskinskrifter som jag varmt vill rekommendera alla att läsa. Maskinskrifter sammanfattar bland annat teorier kring de märkvärdiga mönstren:

Vissa menar att det handlar om HFT-aktörer som lägger ut dessa mönster av ordrar som ett brus i börssystemet för att förvirra andra aktörer, och då främst andra HFT-aktörer som måste hantera bruset. På så sätt skaffar de sig marknadsfördelar eftersom de kan filtrera bort sitt eget brus. Det handlar alltså om manipulation av marknaden för att skapa ett försprång på några millisekunder.
Andra mer science fiction-belästa analytiker som gör allt för att tillfredsställa oss drömmare och poeter menar att det kan handla om emergenta fenomen. /…/
I kommentarerna till artikeln från The Atlantic /…/ sprudlar det av teorier: Är det kanske mönster från automatiserade tester och beviset för att HFT-utvecklarna använder sig av testdriven utveckling? /…/ Eller handlar det om kodade meddelanden från konspiratörer och hemliga organisationer som verkar i skuggorna? /…/
Det blir snabbt intressant när man börjar spekulera kring algohandel i Gibsonska scenarion. /…/ Tänk riktade virusattacker mot finansaktörers serverhallar. Eller tänk tanken att det ur ett flertal olika HFT-system emergerar ett slags supersystem som genom feedback-loopar kraschar hela finanssystemet.

Förra månaden stoppades en presentation om möjliga säkerhetshål i algoritmisk handel, som skulle ha hållits på en hackerkonferens i Las Vegas.

Kunskapen om algoritmer, hastigheter och säkerhetshål kan användas som grund för att skriva nya algoritmer med möjlighet att kassa in enorma vinster. Skyddet av affärshemligheter – som kan betraktas som en speciell typ av “intellektuell egendom” – blir därför mycket centralt. Förra sommaren greps programmeraren Sergey Aleynikov av FBI, anklagad för att ha tagit med sig programkod från sin förra arbetsgivare, Goldman Sachs. Åklagaren i fallet hänvisade till ett uttalande från Goldman Sachs om att koden var kapabel att “manipulera marknadenorättvisa sätt“, vilket bara spädde på den allmänna mystiken kring högfrekvenshandeln. För vem garanterar att detta inte är just vad Goldman Sachs själva gör?

Nyligen skrev Forbes om en i grunden ganska klassisk arbetsmarknadskonflikt, som dock antar en annan karaktär inom högfrenvenshandeln. Programmerare som jobbar på ställen som Goldman Sachs har börjat tröttna på att bara tjäna jättemycket pengar, när algoritmerna som de skriver drar in oändligt mycket mer. Vissa av dem säger därför upp sig för att i stället jobba på ställen som HTG Capital Partners, som erbjuder datacenter men låter programmeraren behålla inte bara större delen av vinsten utan även rättigheterna till själva koden. Frågorna om rättigheter till programkod och om anställdas rätt till sin egen kunskap sätts här på sin spets. Troligtvis kommer fler programmerare än Sergey Aleynikov att anklagas för att ha stulit algoritmer.

Här vill jag passa på att tipsa om en holländsk dokumentär som jag ännu inte har sett, men som finns att beskåda på YouTube: “Quants: The Alchemists of Wall Street“.

Frestelsen att moralisera över högfrekvenshandeln är stor för många. Men exakt hur långsam ska handel vara för att inte räknas som manipulativ? Hellre än att fördöma högfrekvenshandeln bör vi analysera den, tvärvetenskapligt och med bibehållen fascination. Gärna med influenser från William Gibson som i Maskinskrifters fantastiska inlägg med öppenhet för att dra paralleller både till hacking, konst och arbetsliv. En intressant bieffekt av algoritmisk handel kan exempelvis vara, som Cornucopia skriver, att manuell “daytrading” slås ut. Vem kan klaga på att så pass sinnesdödande aktiviteter överlåts på maskiner?

Gentemot högfrekvenshandeln finns ingen radikalism, bara kvasiradikalism i den bemärkelse som tidigare har tagits upp här: Kvasiradikalen handlar med utgångspunkt i “monstruösa konstellationer utan att först dela upp verklighetens skeenden i mänskliga subjekt och maskiniska objekt. Därav formuleringen om monstruös skönhet i rubriken.

Ekonomikritik: Marx kontra Engels

Varning: nu blir det esoterisk marxologi. Ytterst få läsare kommer att bry sig, fast en sådan sak har aldrig varit ett hinder här. Det finns trots allt några skäl för ett ingrottade i frågan om Marx kontra Engels.
1) Vi råkade ändå snudda vid frågan både i förrförra inlägget och två tidigare;
2) Jag hävdade i en studiecirkel att det är meningslöst med en “ekonomisk vänsterteori” samt att socialism är kapitalförvaltning. Någon ställde en fråga om vad jag menade med detta, vilket här i någon mån kan besvaras, kanske;
3) Belle & Sebastian ska inte få komma undan med att deras bästa låt har en tveksam titel;
4) Leninisterna ska inte få komma undan med någonting alls;
5) Vem vet vilka grytor som rörs om på vägen.

Sedan ungefär 1890 har man talat om “marxism” i lite olika betydelser. Nästan undantagslöst vore det mer korrekt att säga “engelsism”, för det var Friedrich Engels som plockade upp ett antal idéer från Karl Marx och förvandlade dem till en allmän världsåskådning. Detta skriver Sven-Eric Liedman i sin artikel “Engelsism” i Fronesis temanummer om Marx ekonomikritik. Anders Ramsay utvecklar i samma nummer tanken i en artikel om olika Marx-läsningar:

I en första fas skapades marxismen och därmed en bild av Marx verk i den internationella arbetarrörelsen (andra internationalen) med Friedrich Engels och Karl Kautskys populariseringar. Här lästes Marx och Engels författarskap i sin helhet som ett sammanhängande system. Kärnan utgjordes av den period, 1840-talets andra hälft, då de båda tillsammans formulerade den så kallade materialistiska historieuppfattningen. I Marx ekonomiska författarskap från denna period, såsom Filosofins elände, har den klassiska politiska ekonomin ännu inte genomgått den kritiska genomarbetning som följer efter 1850. Marx egen position är här alltså i mångt och mycket liktydig med Smiths och – framför allt – Ricardos.
Denna teoribildning har blivit känd som den ortodoxa marxismen.

Den ortodoxa marxismen, som i hög grad skapades av Engels, utgjorde grunden för såväl leninism som socialdemokrati. Den kom att legitimera en fruktansvärd kult av arbetet, vilket har att göra med just att Marx på avgörande punkter sågs som en nationalekonom i linje med Smith och Ricardo.
Enligt den ortodoxa marxismen gjorde Marx inte mycket mer än att komplettera de klassiska nationalekonomernas idé om arbetet som källa till allt värde med en formel om “utsugning”. Men för Marx var värde inte detsamma som rikedom eller välstånd. Värde är en form av rikedom som är specifik för kapitalrelationen och som kännetecknas av en paradoxal dubbelkaraktär. Arbetet är värdets källa, men själva poängen med värdekritiken är att vi måste ta oss ut ur detta ekorrhjul – inte att försöka förfina det, som de ortodoxa marxisterna kom att göra i sin praktik.

Marx livsprojekt (efter 1850) var kritiken av den politiska ekonomin. Detta handlade inte om att skissera formerna för en “socialistisk ekonomi”. Inte heller handlade det om en “kritik av kapitalismen” (för övrigt använde Marx aldrig ordet “kapitalism”). Nej, ekonomikritiken går längre än så.
Politisk ekonomi” var 1800-talets ord för vad som betecknas som nationalekonomi eller ekonomivetenskap. Marx attackerar själva tanken på att begrunda “ekonomin” som en egen sfär, eller att klassificera vissa beteenden som “mer ekonomiska” än andra.
Detta är inte riktigt samma sak som att klaga på hur allt blir ekonomiskt, hur ekonomin breder ut sig på bekostnad av politiken eller konsten. För om vi ger upp tanken på ekonomin som egen sfär så behöver vi troligtvis göra detsamma med politik och med konst.

En viss Cyril Smith har skrivit en rätt lång artikel, “Friedrich Engels and Marx’s critique of political economy“, som reder ut Friedrich Engels roll i Marx ekonomikritik.
Det började med en ekonomikritisk artikel som Engels skrev år 1843, för publikation i den tidskrift där Marx var redaktör. Texten hade en enorm betydelse för Marx, som skulle citera den flera gånger i Kapitalet, 24 år senare. Under tiden hade dock Engels hunnit överge sina egna ansatser till ekonomikritik, till förmån för tanken på en socialistisk ekonomi.
Cyril Smith menar, utifrån sin läsning korrespondensen Marx/Engels, att just de saker som Marx såg som sina främsta upptäckter möttes med oförståelse från Engels. Engels roll i samarbetet blev i hög grad att övertala Marx att göra sina skrifter mer lättillgängliga.
Arbetets dubbelkaraktär och varans fetischkaraktär – två verkligt centrala koncept som Marx introducerar just i början av Kapitalet – diskuterades aldrig närmare av Engels och därmed ingen större betydelse inom den ortodoxa marxismen. Engels sammanfattningar av Kapitalet var i stället fixerade vid idén om mervärde som “obetalt arbete”. En logisk följd av detta blev en politisk praktik som inriktade sig på att omfördela arbetsprocessens resultat snarare än att förändra arbetsprocessen eller avskaffa lönearbetet.

Arbetskritiken gör sig åter hörd. Inte i valrörelsen, förstås, där samtliga partier tävlar om att kunna få störst antal människor att slösa bort så mycket tid som möjligt på arbete. Men utanför politikens avskärmade rum börjar en radikal arbetskritik i någon mån åter att formuleras. Roland Paulsens nya avhandling i sociologi, Arbetssamhället, är det just nu det främsta exemplet. Till den boken återkommer vi.