Krisland, del 2 / Trolltyg, del 12: Helvítis fokking fokk!

Reykjavík, hösten 2008. Kollapsen av Islands finansväsende följdes av ständigt tilltagande demonstrationer mot regeringen. Efter tre månader och lite tårgas avgick regeringen, vilket förvisso var ett krav som demonstranterna hade ställt. Ändå sammanfattade nog ingen känslan på gatan bättre än den här mannen:

Helvítis fokking fokk! En av Islands mer välkända tevekomiker iscensatte i en sketch hur det troligen gick till när plakatet producerades:

Komikerns namn är Jón Gnarr och hans populära parodier på isländsk politik fortsatte. Ett av hans drag var att starta en parodi på ett populistiskt parti: Besti flokkurinn, “Det bästa partiet”. Detta var ett år efter Helvítis fokking fokk, i slutet av 2009. Ett halvår senare valdes Jón Gnarr till borgmästare i Reykjavík.
Vid lokalvalet i våras blev Besti flokkurinn, till flertalets förvåning, största parti med 35 procent av rösterna. Samtliga övriga partier förlorade mandat i proportionerlig utsträckning: alla andra partier förlorade mandat i ungefär lika hög utsträckning: konservativa Självständighetspartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet de gröna och det agrarliberala Framstegspartiet. Jón Gnarr kunde diktera villkoren för en koalition: Endast de partier vars ledamöter sett alla fem säsonger av The Wire kunde komma på fråga. Sedan i somras styrs Reykjavík av en koalition mellan Besti flokkurinn och socialdemokraterna.

Jón Gnarr kallar sig fortfarande för “anarkist”. Hans bakgrund är inom den isländska punkscenen. Island är litet – hans fru uppges vara bästa vän med Björk Guðmundsdóttir, om det skulle intressera någon. En av valparollerna för Besti flokkurinn var att avskaffa korruptionen genom att delta i den helt öppet. Såvitt jag förstår har Jón Gnarr levt upp till detta genom att anställa gamla punkrockare i administrationen. Även andra paroller, såsom fri tllgång till handdukar på stadens badhus, tycks det nya styret försöka leva upp till.
Andra paroller är svårare att realisera. Exempelvis gick Besti flokkurinn även till val på att kräva en järnridå kring varje familj, eftersom familjen är det viktigaste som finns och förtjänar starkast möjliga skydd. Inte för inte har partiet beskrivits som “anarko-surrealistiskt”.
Vad är anarkosurrealismens svar på frågan om vem som ska styra Reykjavíks kommunala energibolag, en av stadens centrala maktpositioner? Inte så spännande som många nog kan ha hoppats. Besti flokkurinn har tillsatt en affärsman som anses besitta kompetensen för att reda upp i det kaos som även drabbat energibolaget, mot en månadslön på sisådär en miljon isländska kronor.
“Om folk hade vetat detta så hade de nog inte röstat på Jón Gnarr”, berättar filosofen Björn Þorsteinsson för mig utanför Färgfabriken, efter seminariet om “Nordens u-land”. Han är föga road av Jón Gnarr. Sista talaren på seminariet, konstnären Hildur Margaretardottír, var däremot själv engagerad i Besti Flokkurinn och valde att avsluta det hela med att visa partiets valsång – en version av Tina Turners “Simply the best”:

Besti Flokkurinn har trollat partipolitiken – for the lulz. Att ta ställning till det hela är ytterst svårt, om inte omöjligt, för den som inte själv har erfarenhet av den mycket speciella situation som sedan två år råder på Island. Allting kretsar dessutom kring personen Jón Gnarr, i vilken skådespeleri och politik nu fullständigt har flutit ihop. Kanske kan resultatet rentav benämnas som en postdramatisk populism och om det begreppet är omöjligt att bli klok på så är det desto mer passande för att beskriva det politiska läget på Island.

Jag kan tänka mig två olika tolkningar av Besti Flokkurinns valseger. Utifrån ett pessimistiskt perspektiv är det lättare att se positivt på trollkonsten. Jón Gnarr kan nämligen effektivt ha blockerat vägen för någonting mycket sämre. Längtan efter en stark ledare är en av många politiska passioner som idag samexisterar på Island. Men det är svårt att tänka sig att någon skulle lyckas med det populistiska tricket när Jón Gnarr redan har genomfört det – som parodi. Därför är det svårt att föreställa hur en isländsk Berlusconi, eller liknande, skulle kunna stå upprätt och bibehålla sitt strålkastarljus.
Eller så utvecklas Jón Gnarr en helt ny typ av populistisk ledarfigur, bortom berlusconismen. Risken är liten men kan inte uteslutas, särskilt inte med tanke på hur många gånger Berlusconi avfärdades som en pajas. Jón Gnarr må kalla sig för anarkist men han bär enligt sina kritiker på ett auktoritärt drag. Och om han försvinner är frågan vem som intar den upplysta platsen – i värsta fall ersätts ett lulztroll med ett sorgetroll.

Bortsett från dessa pessimistiska resonemang så har vänsterintellektuella som Björn Þorsteinsson ett mer närliggande skäl att vara skeptiska mot Jón Gnarr. Hans intåg i politiken, menar de, har mest av allt blockerat ett genuint folkligt engagemang för samhällsförändring.

Eftersom det här inlägget även blev ett återupplivande av trolltygsserien blir det väl lämpligt att avsluta med ett typiskt citat från Reykjavíks nya borgmästare Jón Gnarr. Följande är ett utdrag ur ett slags programförklaring (tipstack till Johan Folin):

I am one of many Icelanders that believe in elves and trolls. I mainly believe in Moomin elves. It is more of a certainty than a belief. I have seen them and touched them. I know they exist. I have been to Moominworld in Naantali, Finland. I have evidence; photographs, video recordings and witnesses. I had a good talk with Moomin Papa. He told me that life in Moominvalley was much better after Finland joined the EU. He encouraged us Icelanders to join the EU. He also said that the Moomins had always existed, long before Tove Jansson “invented” them. The Moomins are eternal, at least in books.