Rockbjörnen, Grammis och regeringens musikexportpris i all ära – Polarpriset är i grunden lika meningslöst. Att det kringgärdar sig med kungakronor och massor av miljoner förändrar knappast den saken.
För två år sedan drog sig Musikaliska Akademien ur och nu återstår bara ett ovanligt välfinansierat jippo. Utanför Sveriges gränser är det ingen som bryr sig. Numera leds styrelsen av en representant för Bonnier-koncernen medan priskommitténs ordförande är allas vår Content_is_King.
Riktigt vad Polarpriset som belönar är oklart. Enligt den praxis som vuxit fram ges det till två individer per år. Den ena representerar västerländsk konstmusik, den andra populärmusik (inklusive jazz). Det rör sig om artister och/eller kompositörer, med Robert Moog som enda undantag. Emellertid tillåter stadgarna i princip att alla möjliga “extraordinära insatser” inom musiklivet belönas. Alltså även instrumentkonstruktörer, skivbolagsprofiler, festivalarrangörer och musikkritiker. Att så inte sker kan betraktas som ett uttryck för kulturkreationism. Polarpriset bekräftar den ideologiska fixeringen vid upphovsmannen, producenten av “content”.
Förvisso tillåter stadgarna även att Polarpriset delas ut till institutioner. Så har dock aldrig skett, om vi nu inte ska räkna den allra första gången år 1992. Den gången gick Polarpriset till… (trumvirvel, tillräckligt lång för att plocka fram skämskudden) …Baltikum!
“Kan man tävla i musik?” är en ointressant fråga, särskilt i sammanhang som detta. Polarpriset är inte en tävling utan en bekräftelse av personliga insatser om vilkas betydelse konsensus redan råder. Därför saknar Polarpriset all form av positiv funktion för det allmänna musiklivet. De som får pengarna behöver dem inte.
Inte heller fungerar priset som en utgångspunkt för diskussioner om musikalisk kvalitet. Då hade det inte bara krävts en djärvare jury utan också ett nischat pris, en tydligare målsättning.
Meningsfulla utmärkelser för musikaliska insatser förutsätter att man på förhand avgränsar en viss del av musiklivet, om inte annat så för att sedan kunna utmana samma gränser. Polarpriset har i viss mån en sådan avgränsning i form av den outtalade normen om att ena pristagare ska komma från konstmusikens håll. Men ingen kan påstå att priser till Karlheinz Stockhausen, Steve Reich eller Iannis Xenakis skulle bidra till skapandet av en konstmusikalisk kanon. Ej heller så med Ennio Morricone, hur viktig han än är. Björk i all ära, men…
Polarpriset är ett rent bekräftande pris och jag misstänker att även de som går på prisgalan gör det mest i syfte att bekräfta sig själva.
26 kommentarer ↓
Karlheinz Stockhausen kanske inte har bidragit till att skapa en “konstmusikalisk kanon”, men väl en populärmusikalisk. All musik som ligger på toplistorna idag (och dessutom väldigt mycket bra musik) är väldigt starkt (om än indirekt) inspirerat av Stockhausen.
Men det var en detalj, och påverkar ju inte analysen av Polarpriset som helhet, den håller jag med om.
Jag håller med om att Polarpriset (och stora delar av musikbranschen) är väldigt lökigt.
Men jag förstår inte vad du menar att Polarpriset är ett “bekräftande pris”? Finns det över huvud taget några andra typer av priser än just “bekräftande pris”? Hur skulle Polarpriset vara utformat om det inte bekräftade något pristagarna åstadkommit? Ett alternativ kunde ju vara att starta en stiftelse som delar ut bidrag till lovande musiker eller liknande, men då skulle det ju inte vara något pris.
Rasmus Kaj: Du missuppfattar nog vad jag skrev. Det står utom allt tvivel att Stockhausen är en del av en konstmusikalisk kanon. (Däremot kanske han inte har bidragit till att sålla fram denna kanon, men det brukar man inte förvänta sig av kompositörer.)
Men det var en detalj och påverkar inte din analys av Stockhausens betydelse för all musik som ligger på topplistorna idag – i detta har du helt rätt!
Johan: Alla utmärkelse, åtminstone de som vill bli allmänt erkända, bekräftar i olika grad vad andra redan är relativt överens om. Men det utesluter inte att utmärkelser även kan överraska – om än i begränsad grad – och bidra till att driva en diskussion om vad som är kvalitet, vad som hör hemma i en kanon. Det är detta som jag menar att Polarpriset inte ens försöker göra. Ärligt talat tror jag mest att de vill styra upp en prålig fest dit kändisar kommer.
“Ärligt talat tror jag mest att de vill styra upp en prålig fest dit kändisar kommer.”
Jo, för mig som arbetade där kändes det uppenbart att arrangemanget (i år i regi av Bindefeldt) mest handlade om att låta mer eller mindre kända personer mingla med varandra en stund; för vad har egentligen DiLeva, Schyman, Wolodarski och Dregen gemensamt med Morricone och Björk, annat än ett mer eller mindre stort kändisskap? ;o
Baltikum ja… Det låter fånigt att dela ut ett pris till Baltikum, men betänk att de hade befriats från Sovjetunionen året innan. Exakt vad motiveringen var vet jag inte, men jag ser inget konstigt i själva idén.
nitro2k01: …annat än att Polarpriset visst inte var ett pris i att befria sig från supermakter, utan i musikaliska insatser.
Precis som jag sa vet jag inte hur motiveringen löd, men man kan gissa sig till att det handlade om att deras musikscen hade blomstrat ut mer än förväntat under det året, eller något sådant.
Kommentera