En röd tråd som löper genom många av bidragen till nya antologin Efter The Pirate Bay är nätets metaforer. En sökning i pdf:en visar att en rad av de medverkande diskuterar ämnet: Jonas Andersson (fil.dr. i medievetenskap), Leif Dahlberg (docent i litteraturvetenskap), Peter Jakobsson (doktorand i medievetenskap), Daniel Johansson (industridoktorand i datavetenskap), Stefan Larsson (doktorand i ra?ttssociologi), Nina Wormbs (docent i teknikhistoria) samt jag själv. Här följer ett försök att bringa ordning bland de olika slag av nätmetaforer som diskuteras.
Nina Wormbs rör sig på ett mer övergripande plan än oss andra, genom att diskutera hur “tekniken” i sig har en metaforisk funktion. Sveriges självbild handlar till stor del om att ligga “i teknikens framkant”. Då banaliseras lätt ett begrepp som “digital”, skriver hon:
I den samtida debatten har det vuxit fram en retorik da?r analog betyder gammal och digital inneba?r ny och modern. Det a?r en fo?renkling av sakernas tillsta?nd som a?r olycklig fo?r politiken i allma?nhet, och medie- och kulturpolitiken i synnerhet, eftersom den skymmer sakfra?gorna. Saker och ting blir na?mligen inte automatiskt ba?ttre fo?r att de a?r digitala.
Jonas Andersson berör kort hur “nätet” som metafor kan brytas ner i två: fisknätet kontra spindelnätet. “Dessa tva? diagrammatiska strukturer finns ha?rdkodade i na?tets underliggande tekniska kommunikationsprotokoll: TCP/IP samt DNS.”
Övriga bidrag diskuterar metaforer för nätet och dess bruk. Dessa visar sig grovt talat kunna delas upp på samma sätt som planetens yta: en hel del land men ännu mera vatten.
Peter Jakobsson diskuterar allmänningen som utbredd metafor, vilken bär med sig en historisk parallell till jorden och dess inhägnande. En av hans slutsatser blir att “instängningsmetaforen” håller på att tappa i kritisk potential. Detta eftersom kommersiella intressen i allt högre grad börjat använda nätet som en plats för produktion och inte bara som distributionsmedium.
Vi andra pratar på olika sätt om vatten. Innan jag går in på att referera vad vi skriver måste jag gå in på en viktig föregångare, skriftställaren Paul Valéry (1871–1945). Redan år 1928 skrev han nämligen i essän “La conque?te de l’ubiquite?”:
Precis som vatten, gas och elektricitet leds in i va?ra hus fo?r att tillgodose va?ra behov pa? enklaste sa?tt, sa? kommer även bilder och ljud att dyka upp och fo?rsvinna med en enkel handro?relse
Orden framstår nästintill som profetiska. Några år senare citerades de av Walter Benjamin i essän om reproducerbarheten. Denna remixades i sin tur av Sebastian Lütgert, en remix som vi översatte till svenska och lät trycka i Piratbyråns antologi Copy Me (2005). Paul Valérys ord lades där i munnen på Steve Jobs och flertalet läsare trodde säkert att det också att metaforen var hans – så väl överensstämmer den med den kommersiella logik som nu börjar blomma ut ordentligt.
Daniel Johansson tar i sitt bidrag till Efter The Pirate Bay sin utgångspunkt just i flödesmetaforen “musik som vatten”. För tio år sedan framstod den fortfarande som subversiv. Numera är den fullt accepterad av skivbolagen – åtminstone som metafor.
Detta problematiseras av Stefan Larsson som belyser hur metaforerna flöde och exemplar samexisterar. Även de kommersiella aktörer vars affärsidé är att erbjuda flöden måste förhålla sig till det juridiska ramverk som utgår från att de som flödar ändock är enskilda exemplar, försedda med en tänkt prislapp. Därav de fullständigt absurda siffror som Stockholms tingsrätt räknade ut i skadeståndet för The Pirate Bay.
Stefan Larssons bidrag till antologin är även det som mest uttalat teoretiserar metaforernas betydelse. Hans utgångspunkt är en bok som har utövat stort inflytande inom kognitionsforskningen, Metaphors we live by (1980) av George Lakoff och Mark Johnson. Dessa hävdar att inte bara vårt tänkande utan även vårt handlande är djupt metaforstyrt. Nätets politik kan då förstås som en strid om vilka metaforer som ska gälla.
Jag ägnar en del av mitt kapitel åt en överblick över hur olika former av vatten under årens lopp har använts som metaforer för det som sker i datornätverk.
Fryst form: William Gibson etablerade “is” som begrepp för barriärer av kod. Flytande form: Surfandet på oceanen och i bukten. Vågen och strömmen, floden och rännilen, torrent och streaming. Gasform: Myten om molnet. (Varför har ingen försökt sig på en nätmetereologisk åtskillnad mellan cirrus, stratus och cumulus?)
Vattenmetaforerna gör det förföriskt lätt att föreställa sig en “naturlig” rörelse från is till ånga. “Allt som är fast förflyktigas” är en formulering som Karl Marx använde för att beskriva det kapitalistiska produktionssättet, senare använt av sociologen Zygmunt Bauman för att beskriva den “flytande modernitet” som enligt honom har ersatt en tidigare modernitet som var “fast”. (Sociologer i allmänhet gillar inte att prata om kapitalet, så när de analyserar hur varuformen och det kapitalistiska produktionssättet har brett ut sig så använder de hellre ordet “modernitet”.)
Leif Dahlberg djupzommar det öppna havet som metafor för piratterritoriet. Han förklarar sitt syfte som att “utforska det slags flytande rumslighet som utma?rker piratens verksamheter /…/ liksom motreaktioner som pa? olika sa?tt fo?rso?ker go?ra havet mindre va?tt.”
Motsatsställningen mellan land och hav står i centrum, medan däremot himlens olika moln hamnar utanför bilden. Hur som helst är det gedigen idéhistoria, där Leif Dahlberg spårar intresset för det flytande tillbaka till Hegel, för vilken havet är industrikapitalismens karakteristiska rum. Detta har paralleller till hur Deleuze och Guattari beskriver havet som urtypen för det släta rummet, kontrasterat mot fastlandets räfflade rum.
Genom dessa olika referenspunkter ställs frågan om periodisering. Är det rimligt att tänka sig att vi lever i en mer “flytande” eller rentav gasformig epok än tidigare? Jag är skeptisk, som sagt. Så här skriver jag i mitt kapitel:
Allt som är fast förflyktigas. Om modernisering förstås som en naturlag, blir nätets hydrologi lätt till teleologi. Vurmen för molnet rymmer en sådan tendens. Men vatten rör sig i kretslopp. Från molnen faller regn, hagel och snö. En del hamnar i havet medan annat fångas upp i dimmiga regnskogar och frusna glaciärer, underjordiska sjöar och stinkande kloaker. Dessa platser erbjuder en rikedom av metaforer för dem som inte vill reducera utvecklingen till bilden av allmän avdunstning upp i det blå.
Officiella släpphändelsen för Efter The Pirate Bay äger rum som en del av Pressklubben Desken på baren Kåken i Stockholm, onsdagen den 8 september. Men redan nu kan boken alltså laddas hem i pdf-format.
33 kommentarer ↓
Tillåt mig att vara skeptisk mot metaforen. Om nu en metafor är något som står för något annat, lite som analytisk filosofi tänker sig att “teori” är en abstraktion eller en förenkling av verkligheten, vad är då detta andra?
Ex. “molnet” är inget annat än många klientdatorer som ansluter till färre servrar. Tack vare användarvänlig mjukvara kanske detta inte alltid är så uppenbart för oss, men på en nivå av nätverksarkitektur är det ganska absolut.
Nu är det väl inget fel att använda metaforer, även om det finns bättre vägar att gå. Problemet uppstår istället vid Lakoffismer, som med nödvändighet leder till en konstig antropocentrisk relativism. Visst, kulturministrarna från höger och vänster tror att det finns något sådant som “strömmad” musik, och detta kan ha konsekvenser för hur lagstiftning utformas. Men då får vi ej heller bortse från hacktivisten som struntar i metaforen och sparar ned filen, kodar om den och kollapsar metaforen i det reala.
Christopher Kullenberg: Precis. Just den typen av hack som du nämner är vad mitt kapitel mynnar ut i. Jag diskuterar den laddade relationen mellan politikers och massmediers metafortänk och den hackbara verkligheten.
Christopher Kullenberg & rasmus: Det finns nog åtminstone två nivåer av det metaforiska, och jag tror mycket av artiklarna i antologin ägnar sig åt den ena, mer ytbundna, som innebär de ofta mer figurativa och därmed kanske tydligare “metaforiska” metaforerna. Dessa blir lätt del i en retorisk kamp där en sida försöker ladda en viss debatt/lag/politik med sina metaforer, alternativt försöker byta ut rådande metaforer mot sina egna. Här blir det nog lätt antropocentriskt och relativistiskt, dvs att begreppen inkluderas i den argumentation/kamp/debatt/politik/kommunikation som pågår.
Visst är det dock viktigt att bryta upp metaforer som man tycker är felaktiga eller låser in debatterna på ett olyckligt sätt, det är väl lite det du gör i din text Rasmus, när du försöker fånga vad The Pirate Bay är/var, för att ta ett exempel, via en mer nätbaserad karaktäristika i form av assemblage än vad rättens fyrkantiga approach ofta blir. Och vad jag gör med “exemplar”. Man kan nog säga att vi därmed går strax efter själva praktiken att namnge nya fenomen i termer som funnits ett tag – och reflekterar, “brandar” om.
Samtidigt har ju digitaliseringens alla nya praktiker skapat ett skriande behov av metaforiska överförningar av gamla begrepp. Vi behöver ju ett språk för att kunna tala om fenomenen. Metaforerna på denna nivån blir nog antropocentriska ( vi använder saker vi har) och säkert ganska relativistiska (innehållet kan vi själva forma).
Men på en annan nivå, som Lakoff & Johnson drivit igång en skola på, handlar det om hur djupt beroende vår tänkande och kommunicerande är av konceptuella metaforer. Som att man är beroende av en rumslig förståelse för att ha något “mot” en metafor, som i meningen “Tillåt mig att vara skeptisk mot metaforen”. Att det finns konceptuella strukturer som ger att idéer är ting (som i “kollapsa en metafor”), att handla är att färdas (som i “bättre vägar att gå”), att Internet är upphöjt (?) (som i “att ladda NER en fil”).
Metaforerna på denna nivån blir nog antropocentriska, men inte lika relativistiskta (det är inte anything goes, följer mönster). Och när det gäller metaforer på den här nivån är vi alla ohjälpligt beroende.
[…] utvecklar teman relaterade till metaforanvändning, något även en av de bidragande författarna, Rasmus Fleischer, uppmärksammat. Här kan jag lyxa till med att låta Rasmus recension stå för fiolerna i vad mitt bidrag handlar […]
[…] Rasmus Fleischer har skrivit ingående om boken på Copyriot, Stefan Larsson har gjort detsamma på Cybernormer. Båda är författare till varsin text som återfinns i boken. Läs gärna, och köp (eller ladda hem) boken för att läsa mer! « Hur ska man förstå Youtubefilmer på lärare? | […]
[…] Återigen är kanalisering nyckelordet. (Det fungerar inte minst eftersom nätet som fenomen är rikt på vattenmetaforer). En organisk och fritt flytande debatt är bra om vi vill se vilka nya riktningar den kan ta, men […]
[…] ??????? – Den självstyrande rorsmannen, som styr sin båt på ett flytande hav utan att följa regler eller auktoriteter. Vad som händer idag skulle i så fall vara att stater […]
Kommentera