“Nordens U-land – panik eller möjlighet? Så löd rubriken på ett seminarium om utvecklingen i Island som curatorn Jonatan Habib Engqvist styrde upp på Färgfabriken i torsdags. Detta ska få bilda utgångspunkt för två-tre bloggposter. Vi börjar i konsten och fortsätter till politiken, hela vägen med mot bakgrund av den ekonomiska kollaps som hösten 2008 katapulterade Island ut i en förändringsbana som ingen vet vart den leder.
Först ut var Dorothée Kirsch, chef för CIA (en konststödjande myndighet, Islands motsvarighet till svenska Iaspis). Hon talade om hur man kan finansiera ett kulturliv när finanserna går upp i rök.
Kollapsen slog visserligen hårt mot konstprojekt, när såväl sponsrande banker som offentliga bidragsgivare inte kunde leverera de utlovade sponsringspengarna. Ändå tecknade hon en mycket ljus bild av situationen.
Besökssiffrorna på Islands teatrar och muséer har ökat med 50 % efter finanskraschen. Det kan bland annat förklaras med att folk inte längre har råd med turistresor.
Folk inom Islands kulturliv har i finanskollapsens köllvatten börjat hjälpas åt på ett helt nytt sätt. Numera kan kulturprojekt sällan räkna med att få stora bidrag, utan genomförs i högre grad genom att man lånar ihop materiella resurser från en mängd olika håll. Dorothée Kirsch talade om en ny mentalitet som skapat en tid av nya möjligheter.
Ett exempel på att konsten mår bra av att svälta? Ett belägg för att nedskurna bidrag rentav kan leda till ett uppblomstrat kulturliv? Sådana slutsatser vore minst sagt förhastade. För vad som skett hade bara kunnat ske inom ramen för en generell ekonomisk kollaps.
Till saken hör också att Island är en geografiskt isolerad ö – vilket invånarna blev akut medvetna om när ekonomin kollapsade. Tänk om vi skärs av från omvärlden! Vad ska vi äta? Hur ska vi hålla oss varma? En mycket stor del av befolkningen började sticka. Någon nämnde rentav att det under kollapsens veckor uppstod köer utanför garnbutikerna. Inte för att någon klädbrist hotade på allvar. Snarare spred sig en allmän DIY-attityd som intuitiv respons på känslan av att inga befintliga ekonomiska strukturer längre var pålitliga.
Filosofen Björn Thorsteinsson bekräftade bilden i sitt påföljande föredrag. Tilltron till kollektiv självorganisering har stärkts på Island – ett land där envar traditionellt har sett sig som sin egen kung och lyckas smed.
24 kommentarer ↓
intresant ämne. har du några länktips där man kan läsa mer?
Inte just om de saker som nämndes i detta första inlägg (jag skulle aldrig undanhålla relevanta länkar från en bloggpost!) men i nästa inlägg om Island kommer fler länkar.
Bra att du tar upp Island. Utvecklingen där kan visa sig mycket, mycket viktig. Jag hoppas framförallt på en bloggpost om islands energitillgångar, där du brukar ha en del koll.
Som bredvidläsning rekommenderas den rysk – amerikanske apokalyptikern dimitri orlov: http://cluborlov.blogspot.com/
[…] kreativ stad som trots ekonomiska kristider och inverkan från senaste tidens vulkanutbrott (Copyriot startade nyss en bloggtråd utifrån ett seminarium om utvecklingen på Island) verkar klara sig […]
Island är Nordens U-land. Var annars än i Reykjavik kan man se hela stadsdelar byggda av korrugerad plåt?
[…] Kanske liknande Krisland, del 1: Kulturblomstring i kollapsens kölvatten […]
[…] Krisland, del 1: Kulturblomstring i kollapsens kölvatten […]
[…] Kanske liknande Krisland, del 1: Kulturblomstring i kollapsens kölvatten […]
[…] Krisland, del 1: Kulturblomstring i kollapsens kölvatten […]
[…] inte Copyriots serie om den isländska krisen: Krisland 1, 2, 3 […]
[…] Krisland, del 1: Kulturblomstring i kollapsens kölvatten […]
Det här är exakt vad Öfversten alltid sagt. Konstnärer i allmänhet och isländska konstnärer i synnerhet behöver svälta för att kunna kreera.
För böfvelen, alla islänningar borde svälta då de bara lurar stackars hederliga holländska och brittiska småsparare på deras surt förvärvade slantar, och när de stackars britterna och holländarna protesterar så släpper de nedrans islänningarna ut et askmoln över hela Europa, och påstår att de holländska och brittiska myndigheterna skulle ha något som helst ansvar för bankgranskning. Där kan vi prata om terrorism!
Kommentera