Tolv teser om liberalismen

Uppdatering, 2014:
Nedanstående bloggpost från 2010 är att betrakta som ett förarbete till den text som senare fick namnet “Tio preliminära teser om liberalismen” och publicerades i boken Tapirskrift. Läs hellre den nyare versionen!

= = = = =

I de samhällen, där den liberala demokratin härskar, uppträder politiken som en “oerhörd rättighetsanhopning”, den individuella rättigheten som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av rättigheten. *

§ 1.
Liberalism, i ordets bredaste bemärkelse, är ett samlingsnamn för en uppsättning individuella rättigheter. Omvänt och tydligare: tanken på att individer har rättigheter är liberalismens grundbult.

Yttrandefrihet. Äganderätt. Rösträtt. Upphovsrätt. Rätt till privatliv. Rätt till liv. Rätt till sin egen kropp. Barns rättigheter. Föräldrars rättigheter. Rättssäkerhet. Rätt till säkerhet. Rätt till rörlighet. Rätt till bostad. Organisationsfrihet. Mötesfrihet. Näringsfrihet. Mänskliga rättigheter av alla möjliga slag.

§ 2.
Överflödet av rättigheter innebär att alla inte kan realiseras på en gång. Tvärtom hamnar de ständigt i konflikt med varandra. Liberal politik handlar därför alltid om urval.

Urvalets resultat – det selektiva realiserandet av vissa rättigheter på bekostnad av andra – kallas för realliberalism. Det säger sig självt att realliberalismen kan ta sig de mest skiftande former, beroende på förutsättningarna. Någon “ren” liberalism kan aldrig existera, utom i ord.

§ 3.
En allmän ledstjärna för liberalismen är tudelningen av livet i en privat och en offentlig sfär. Gränsen måste ständigt dras om på nytt, för om inte livet sorteras upp i två sfärer kollapsar hela den liberala konstruktionen.
Flera av de liberala rättigheterna förutsätter tydliga definitioner: ingen upphovsrätt är tänkbar utan en definition av “offentligt framförande”, ingen rätt till privatliv är tänkbar utan en definition av privatsfären. Realliberalismens avvägningar mellan olika rättigheter faller också tillbaka på gränsdragningen mellan det privata och det offentliga.

Särskilt tydligt framstår detta i anslutning till människans fortplantning. Någonstans mellan befruktelse och födsel dras en gräns där fostret inte längre är kvinnans privatsak utan börjar räknas som en individ med egen rätt till liv och därmed en offentlig angelägenhet. Barnuppfostran är sedan i princip föräldrarnas privata angelägenhet, till en viss gräns. Om gränsen överskrids kan däremot det offentliga ta över uppfostran.

§ 4.
Åtskillnaden mellan “ekonomi” och “politik”, som också är konstitutiv för liberalismen, kan betraktas som ännu en variant på åtskillnaden mellan privat och offentligt. Ekonomin baseras på privat ägande, politiken på offentligt åsiktsutbyte. Visserligen inser alla att ekonomin är politisk och att politiken är ekonomisk, till den grad att gränsdragningen ofta blir omöjlig. Men alla som vill försvara någon av alla individens rättigheter måste i någon mån utgå från möjligheten att åtskilja ekonomi och politik, privat och offentligt.

§ 5.
Liberalismens klassiska guldålder var det borgerliga samhälle som existerade i Europa under det långa artonhundratalet (1789-1914). Offentligheten föreställdes idealiskt som en upplyst plats, frikopplad från ekonomiska intressen och religiösa dogmer, där deltagarnas sociala status sattes inom parentes. Privatsfären koncipierades på grundval av det borgerliga familjehemmet. Idag existerar inte längre detta borgerliga samhälle. Fundamenten har vittrat sönder för åtskillnaden mellan privat och offentligt, vilken sedan länge befinner sig i kris, en kris som har fördjupats avsevärt av internet. Men liberalismens kris är inte detsamma som liberalismens kollaps. Snarare mångfaldigas antalet liberalismer, vilket kan utgöra en styrka för realliberalismen.

§ 6.
Fortfarande menar vissa att det finns en sann liberalism, med förmåga att ge det sant liberala svaret i varje fråga. Denna må kallas för libertarianism, nyliberalism eller objektivism – gemensamt för de olika varianterna är att de vill lösa det realliberala urvalets problem genom att skilja mellan positiva rättigheter och negativa rättigheter. Libertarianerna erkänner endast de negativa, men detta är knapast tillräckligt för att undanröja överflödet av rättigheter. Ju svårare det blir att dra en skarp gräns mellan privat och offentligt, desto svårare blir det att avgöra vilket alternativ som skulle vara “mest libertarianskt” i varje konkret frågeställning. Aktuella exempel kan med lätthet hämtas från de ständiga krockarna mellan upphovsrätt och privatliv, mellan rätten att äga ett materiellt objekt och ett immateriellt, men listan kan göras hur lång som helst.

§ 7.
Redan under 1800-talet utkristalliserade sig ytterligare två paketlösningar med svar på den realliberala frågan om urval ur överflödet av rättigheter: konservatism och socialism. Båda vilar fortfarande på liberalt fundament. Båda gör ett urval bland överflödet av individuella rättigheter. Båda bibehåller premissen om att vi måste dra en gräns mellan privat och offentligt. Skillnaden består mest i var gränsen ska dras i olika sammanhang.
Förenklat uttryckt: konservatismen vill att fler saker ska vara privata medan socialismen vill att fler saker ska vara offentliga. Men varken socialism eller konservatism går utanför det realliberala ramverket.

§ 8.
Fascismen är antiliberal. Kommunismen är ickeliberal. Varken fascismen eller kommunismen erkänner tudelandet av livet i en privat och en offentlig sfär. De skiljer inte på ekonomi och politik. De förnekar själva tanken på att varje individ har en lista med rättigheter.
Fascismen ersätter tudelningen med ett: den organiska staten. Kommunismen ersätter tvärtom tudelningen med en flerfald vars konturer på förhand är oklara.

§ 9.
För att konkretisera skillnaden mellan de fyra olika ideologier som nämnts i föregående två paragrafer, kan vi åter ta släktets fortplantning som exempel.
Gemensamt för fascismens olika varianter är att de betraktar moderskap och barnuppfostran som kvinnans plikt inom den organiska staten, i vilken familjen är en integrerad del. Detta ska inte förväxlas med den konservativa värderingen av familjen som privatsfär i vilken staten i princip inte får ingripa. Men även de konservativa brukar acceptera att barnen, efter en viss ålder, överlåts åt ett offentligt utbildningsväsende.
Kommunismen innebär att den biologiska familjen upplöses, till förmån för någon slags ordning där barnen uppfostras gemensamt. Detta ska inte förväxlas med den socialistiska lösningen som där barnuppfostran i huvudsak blir en fråga för staten. Men även socialisterna brukar acceptera att barnen, före en viss ålder, överlåts åt en familjär uppfostran.

§ 10.
Av föregående paragraf följer att de inomliberala ideologierna (konservatism och socialism) skiljer sig från de utomliberala (fascism och kommunism). Endast de inomliberala ideologierna går att förstå som politiska, i ordets liberaldemokratiska bemärkelse. De kan jämföras som motsatta ideal av hur samhällslivet bör organiseras. De kan ställas mot varandra i demokratiska val.
Fascismen och kommunismen ligger däremot utanför den liberala horisonten. De går inte att begripa som ideal, vars för- och nackdelar kan jämföras med andra. Enda sättet att förstå fascismen är som fascistisering. Enda sättet att förstå kommunismen är som kommunisering.
Möjligtvis duger även följande liknelse: fascismen är ett svart hål, kommunismen är en vit vägg. Åtminstone så länge fenomenen betraktas utifrån en synvinkel som bestäms av liberal politik – vilket antagligen är det enda sättet att betrakta dem båda samtidigt.

§ 11.
Enda sättet att förhålla sig gentemot liberalismen är helt utan kritisk distans. Distans må vara möjlig, men bara på bekostnad av kritiken. Risken är då alltid överhängande att en renodlad reaktivitet intar kritikens plats – om inte distansen upprätthålls av en aktiv kraft som är starkare än liberalismen, som förmår att projicera nya former på den vita väggen.
Kritik må också vara möjlig, men bara på bekostnad av distansen. En kritik av liberalismen kan bara ske inifrån. En sådan immanent kritik är ofrånkomlig men inte tillräcklig.

§ 12.
Kritiska tänkare har gång på gång konstaterat att liberalismens slits av en spänning mellan “politisk liberalism” och “ekonomisk liberalism”. Kontentan blir i allmänhet att de “politiska” rättigheterna borde uppvärderas på bekostnad av de “ekonomiska”, vilket pekar i riktning mot någon slags socialism. Genom denna kritik bekräftar kritikerna den liberala grundsatsen om att politik och ekonomi kan skiljas åt. Däri ligger den immanenta kritikens begränsning.