Jasenko Selimović och den folkpartistiska antiamatörismen

Sommaren 2007 skrev jag en bloggpost om “Professionalism, fanjunkarsynkoper och folkpartistisk kulturpolitik“. Folkpartiet behandlade just sitt nya kulturprogram vars centrala del handlade om att lyfta fram begreppen kvalitet och professionalism som ersättning till 1974 års kulturpolitiska ambition om att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Sedan dess har den senare avskaffats till på förslag av kulturutredningen, men landets moderata kulturminister har varit påfallande försiktig med att stuva om i systemet.
Inför nästa mandatperiod tycks dock folkpartiet hungriga på kulturministerposten, om deras block skulle vinna fortsatt majoritet. Kandidaten tycks då heta Jasenko Selimović, teaterregissör och journalist som i nästa riksdag sannolikt blir en av två FP-ledamöter från Göteborg.

Jasenko Selimović utgav i våras en kulturpolitisk programförklaring som inte saknar tänkvärda inslag. Han diskuterar hur 1974 års kulturpolitik satte tillgänglighet som huvudmål, vilket på många sätt var rimligt men idag har blivit problematiskt av två olika skäl. För det första har digitaliseringen åstadkommit en “tillgänglighetsrevolution”, så att problemet på många områden snarare är hur vi ska välja bland all tillgänglig kultur. Detta är just vad jag skriver om i min bok Det postdigitala manifestet, där jag bland annat diskuterar vad kulturpolitikens uppgift kan vara för den så kallade klassiska musiken. Mitt svar är att det knappast kan vara att skapa tillgång eller motverka en föreställd brist, utan att se till att nya generationer av musiker skolas in i den klassiska musiktraditionen, inte minst eftersom den kompetensen ständigt kommer till användning även inom andra musikformer.

Precis i slutet av boken konstaterar jag: “Konflikten gäller inte tillgången till digitala filer utan tillgången till rum.” Fysiska rum för kollektiva kulturaktiviteter är nödvändiga för att ett urval ska kunna växa fram mellan människor (snarare än kommenderas fram av konstnärliga ledare eller kalkyleras fram av marknadsavdelningar). Dessa rum kan inkludera allt från parker och klubbar till replokaler och ateljéer, samt givetvis även bibliotek och muséer. Dock verkar Jasenko Selimović inte intresserad av de icke-institutionella rummen. Hans manifest för en liberal kulturpolitik tycks för övrigt ha som outtalad premiss att det enbart gäller statlig kulturpolitik, inte kommunal. Möjligtvis kan det ses som ett tecken på hans intresse för en ministerpost.

Jasenko Selimović ser ett andra problem med en kulturpolitik som främst prioriterar tillgänglighet: “att denna politik resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet”. Kultur blir allt och därmed inget. Nog kan man hålla med om att det är problematiskt, men ligger inte förklaringen till detta i någonting mycket större än det lilla fält som vi brukar räkna som kulturpolitiken? Någonstans måste man väga in hur “kultur”, “kreativitet” och “upplevelser” under de senaste tjugo åren har tillskrivits ett ekonomiskt värde av närmast magisk art. Oändligt många näringspolitiska strategidokument, som på alla nivåer åtnjuter betydligt större tyngd än de kulturpolitiska, har nog gjort mer för att smeta ut kulturbegreppet till oigenkännlighet.

Ändå måste jag erkänna att jag uppskattar den uttalade prioriteringen av urval:

En kulturpolitik som vägrar diskutera kvalitet gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslös- het utan också en rädsla att gallra, välja bort, vara tvungen att avgöra konstens värde.

Frågan är hur urvalet operationaliseras i en kulturpolitik. Och här är det uppenbart att Jasenko Selimović inte har tänkt igenom alla områden lika väl. Han har visserligen helt rätt i att public service borde upprätthålla sin egen standard för kvalitet, hellre än att tävla med kommersiella kanaler.
Sedan har vi det där med kanon, som hittills mest bringat förvirring i den kulturpolitiska debatten. Som om det fanns folk som på allvar motsatte sig kanonbildning inom olika konstarter! Frågan gäller ju i vilken mån staten ska fastställa en kanon och i vilket syfte. Framför allt är det enorm skillnad på att göra en lista på litteratur som bör läsas i skolan – en fråga där experter på pedagogik borde få mera utrymme – och att upprätta en statlig lista för varje konstart, mest för att det ter sig monomentalt.
Jasenko Selimović förespråkar som komplement till biblioteken “en nationell strategi för läsplatteanvändande“. Tanken tycks vara att varje medborgare ska få en läsplatta genom vilken staten erbjuder viss litteratur. Och då följer en statlig litteraturkanon per automatik, konstaterar han helt korrekt.
Biblioteken står för ett decentraliserat och brett urval, som inte blir särskilt styrande i förhållande till kanon. Centrala servrar för spridning av litteratur blir däremot någonting annat – som jag påpekade i min kommentar till vänsterpartiets förslag om “digitala bibliotek”.

Mot slutet av programförklaringen framstår det ändå allt mer som att kvalitet är synonymt med professionalism. Jasenko Selimović landar med andra ord i samma folkpartistiska kulturpolitik, som tyvärr inte är mer reflekterad den här gången i sina glåpord mot “amatörerna”. Låt mig rekapitulera vad jag skrev om folkpartiets kulturprogram:

Sambandet mellan professionalism och kvalitet tas för givet, vilket kan tyckas logiskt om man utgår från ekonomiska teorier om arbetsdelning. Problemet är bara att sådana teorier utesluter tiden ur ekvationen.
Därför kan de inte hur som helst appliceras på något så flyktigt och snabbskiftande som “kultur”. Även om vissa, mer stabiliserade kulturformer helt klart mår bra av en långt driven professionalisering, finns tydliga historiska exempel på andra fall där en överdriven professionalisering av kulturutövandet snarare har varit ödeläggande för kvaliteten.

Utvecklat i en bloggpost från 2008:

Såväl för mycket som för lite professionalism kan skada kulturens kvalitet. Olika kulturområden mår bra av olika grader av professionalisering. Inom musiken tenderar amatörer, gång på gång i historien, att vara bättre än professionella på att nosa sig fram till nya impulser. Teaterkonsten, där formell högre utbildning spelar större roll, drivs nog i högre grad fram av professionella – samtidigt som mycket få kan ägna sig åt skådespeleri på heltid året om och de flesta får hanka sig fram i en semiprofessionell gråzon.

Jasenko Selimović kommer från teaterns fält, vilket är en tillgång. Men erfarenheter därifrån kan inte överföras rakt av till alla slags musik, eller till litterärt skrivande. Själva kärnan i problematiken, som han vägrar röra vid, är att alla börjar som amatörer. Vanligtvis måste en människa utöva en konstart oavlönat under många år innan man gradvis kan övergå till att försörja sig professionellt på den – på heltid eller deltid. Detta ogiltigförklarar parallellen mellan konstnär och kirurg, som Jasenko Selimović gör både i sin programförklaring och i den artikel i GP som fungerade som dess första utkast:

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?

Sådan retorik är bara hafsig. Den ger sken av att en kulturminister skulle kunna hindra folk från att vara konstnärer. Menar Jasenko Selimović på allvar att det skulle vara hans uppgift som kulturminister? Tror han att det kommer att ske någon professionell återväxt om inte amatörer ges spelrum? Har han någonsin funderat över att spelrum förutsätter fysiska utrymmen även utanför institutionsteatrar, museum och bibliotek? En rad frågor återstår.

Malin Krutmeijer skriver lite mer polemiskt på Aftonbladets kultursida.

12 kommentarer ↓

#1 Fredrik Larsson on 24 August 2010 at 10:37 am

+1
Jag har inte läst hans manifest eller något av vad han skrivit i övrigt och jag har inte hört några uttaklanden. Men jag litar på att du ger honom en relativt fair behandling och isf. verkar han ju livsfarlig som kulturminister och suverän som propagandaminister…

Tack iaf för att du håller kollen på, och upplyser oss om, sådant som iaf. ligger helt och hållet utanför min intressesfär.

Mvh
Fredrik Larsson

#2 Johan on 24 August 2010 at 10:38 am

I Sthlm har ju FP ansvarat för kulturpolitiken under den senaste mandatperioden, och det torde ju vara en av landets tyngsta kulturpolitiska poster. Vore intressant att veta hur deras faktiskt förda kulturpolitik förhåller sig till Selimovics manifest.

#3 rasmus on 24 August 2010 at 10:47 am

Fredrik Larsson: “Livsfarlig” vet jag inte. Dels har jag svårt att bedöma exakt hur en programförklaring rent praktiskt omsätts i ett ministerskap, dels skulle jag nog kunna skriva lika hårda eller hårdare saker om de andra partiernas kulturpolitiska vision (i den mån de har några visioner alls).

Johan: Jag uppfattar Madeleine Sjöstedts kulturpolitik som väsensskild. Hon har ett intresse för spontankultur i olika former och brinner uppriktigt för nätet, på olika sätt. Fast skillnaden kan delvis handla om att Sjöstedt är utpräglad kulturpolitiker medan Selimović, som jag var inne på ovan, enbart har sikte på den statliga kulturpolitiken.

Dock skulle det vara roligt om Madeleine själv, eller någon av hennes medarbetare på kulturförvaltningen, ville kommentera – jag vet nämligen att de läser Copyriot ibland.

#4 Madeleine Sjöstedt on 24 August 2010 at 3:55 pm

Rasmus, intressant och tankeväckande artikel. Kulturpolitik är inte enkelt. Johan pekar i sin kommentar på en motsättning som nog kna finnas. Den handlar dels precis som Rasmus påpekar om att det är skillnad mellan kommunal och statlig kulturpolitik dels om att olika människor färgar budskapet. Jasenko är en person med gedifgen grund inom kulturen, själv kommer jag ur bistånds och folkrörelsefåran. Det märks – och jag tycker att det ska vara så. Jasenko kan svara för sig själv. Här är några snabba reflektioner från mig:
Om man ska ha en offentlig bidragsgivning till kulturen – vilket jag tycker att man ska ha – så måste man ha några kriterier för denna. Precis som Riksrevisionen har påpekat finns det idag en oändlig massa mål för kulturstöd. Om dessa renodlades till att definiera kvalitetsaspekter borde detta vara mera hanterbart än alla de mål som handlar om målgrupper och verksamhetsområden.
Däremot delar jag på inte synen på att det endast är professionella som kan skapa kvalitetskultur. I så fall skulle många böcker förblivit oskrivna, mycket musik ogjord och mycket konst omålad.
I Stockholm har vi genomfört en del av det Jasenko Selimovic förespråkar för att säkra kvaliteten. Politikerna är nu långt ifrån besluten om enskilda kulturstöd, referensgrupperna har fått större inflytande och förvaltningen högre delegationsbeslopp. Jag tycker vi ska gå vidare än mera kring detta och försöker föra en dialog med det fria kulturlivet om hur kulturstöden kan både komma flera till godo samtidigt som de måste vara flexibla och uppmuntra det experimenterande och nya – med ganska svagt gensvar tyvärr.
Men i den kommunala gruvan försöker vi arbeta på två spår: tillgängligheten blir för oss väldigt viktig då det är till stockholmarna jag svarar och de har rätt att ta del av den (kvalitets)kultur som får kommunala bidrag. För mig finns absolut ingen motsats mellan kvalitet och tillgänglighet. Tvärtom. Idag söker ju många det som är unikt. Och dessa många söker ju inte samma sak – men kanske blir de en tillräckligt stor grupp för att skapa en kritisk massa och t o m skapa en ekonomisk bas för några konstnärer…De lär sig via Internet och vill sedan förverkliga samma värld i sin egen stad.
Och som du mycket riktigt påpekat blir ju den fysiska platsen då oerhört viktig. Därför är det viktigt att tillgängliggöra staden som plats. Även här återstår mycket. Vädligt mycket. Jag har initerat ett arbete kring detta, som en liten början.
Hur som helst: kanske kan du dra igång en kulturpolitiks diskussion på riktigt. Det vore i så fall väldigt bra och behövligt.
Att fördela pengar är stor, men att verka för att kulturlivets egen kraft kan utvecklas är större. Så tycker jag.
Madeleine

#5 Dan on 24 August 2010 at 10:17 pm

Jag har inte läst så ingående, så ursäkta mig om jag missat eller missuppfattat något, men vad är “kvalité” ifråga om kultur?

Svar mottages tacksamt.

#6 Petter Ericson on 25 August 2010 at 12:48 am

Dan:

Kvalitet inom kultur beror på kulturformen, men har i allmänhet med skicklighet, känsla och förmåga att förmedla känslor att göra.

#7 Dan on 25 August 2010 at 1:40 am

Petter Ericson:

Går det att göra någon objektiv bedömning av kvalité utifrån sådana kriterier?

#8 Petter Ericson on 25 August 2010 at 8:25 am

Dan:

Inte om du med det menar att inga människor skall vara inblandade i bedömningen. Dock är min erfarenhet att de flesta utövare av kulturformen (och många andra) kommer vara överens om vilken utövare som är bra, och vem som inte är det, även om de kanske inte tycker om den specifika utövaren/kulturformen.

#9 Dan on 25 August 2010 at 12:05 pm

Petter Ericson: Men med andra ord så är det en kvalitetsbedömning som görs av potentiella konkurrenter, och som med all sannolikhet baseras på de rådande uppfattningar som finns inom det aktuella fältet, eller?

Skälet till att jag ställer dessa frågor är att jag är frågande till om det finns någon hållbar grund för den offentliga kulturpolitiken överhuvudtaget när det kommer till fördelningen av anslag och medel.

#10 Ertigo on 26 August 2010 at 11:55 am

Väntar på dina kommentarer till Selimovics artikel i dagens aftonblad: http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article7676862.ab

#11 Amatörer och kvalitetskultur on 26 August 2010 at 12:36 pm

[…] blir viktig i den kulturpolitiska diskussion om och med Jasenko Selimovic som just nu pågår på Copyriot och i Aftonbladet. Hur ska kulturpolitiken främja kvalitet och hur ska den förhålla sig till […]

#12 Kulturskrå med folkpartiet « Mattias Svensson on 27 August 2010 at 2:19 pm

[…] kritiserat denna folkpartistiska skrådröm med historiska exempel från när det begav sig och en replik i nutid. Även Erik Jennische gör en liknande poäng och frågar sig hur sådana som Joakim Thåström och […]

Kommentera