Från tvättlina till arbetslinje

I begynnelsen fanns det tvättlinor, på vilka kvinnorna hängde upp tvätten medan männen lönearbetade. Att tvätta för hand med tvättbräda tog tid. Extra mycket tid efter att kärnfamiljen hade ersatt storfamiljen och omintetgjort de stordriftsfördelningar som ett större hushåll kan ge.
Tvättarbetet kunde dock reduceras betydligt genom elektriska tvättmaskiner. De bidrog till att både mannen och kvinnan i familjen fick tid jobba vid löpande bandet på Electrolux med att massproducera allt mer sofistikerade tvättmaskiner.

Just genom att ersätta manuella tjänster med industriellt massproducerade varor uppnåddes en fantastisk tillväxt under fordismens glansdagar, som brukar dateras till åren 1945–1973. Ändå skiljer sig tvättmaskinen i Sverige från andra typiska industriprodukter såsom bilen. Varje familj förväntades skaffa en bil, men i stället för att varje familj måste köpa en egen tvättmaskin kollektiviserades konsumtionen genom en mycket förnuftig institution: tvättstugan.

Att tvätta i gemensamma tvättstugor är ett sätt att hushålla med våra resurser. Vi producerar färre maskiner, vi tvättar inte lika ofta och vi samlar ihop tvätt så vi fyller maskinerna. Men tvättandet är inte problemfritt. Många har varit med om konflikter av olika slag i samband med tvättandet. 77 % av konflikterna handlar om tvätt- och torktider. Tvättandet tär även genom mängden av tvättmedel som används. 50 000 ton tvättmedel förbrukas varje år varav 25 % är överdosering. Tvättstugan och tvättandet rymmer med andra ord konflikter både ur ett vardagligt och ett globalt perspektiv.

Så skriver Nordiska Museet i programtexten till utställningen Tvättstugan som visas i tre dagar till på HSB-huset i Stockholm.

Kanske är det ett tecken i tiden att tvättstugan blivit ett museiobjekt. För inför det stundande valet är samtliga partier överens om att vi måste jobba mer. Därför kommer de upp med olika politiska förslag på hur vi ska hitta nya sätt att tvätta, där poängen är att vi betalar andra för att tvätta åt oss. Industriföretag som Electrolux förmår inte längre hålla oss sysselsatta och ofarliga, alltså måste vi förvandla vardagssysslor till betalda tjänster, enligt den allmänt accepterade dogmen om ett framväxande tjänstesamhälle.

Tvättpolitiken klyvs i två arbetslinjer. Enligt den ena arbetslinjen, som företräds av Alliansen, ska tvättandet ske i hemmet, men överlåtas på anställt tjänstefolk som kommer på besök. De vill nämligen subventionera tjänster som klassas som “hushållsnära”. Observera att Skatteverket inte godtar tvättning som sker i en gemensam tvättstuga, utan den måste ske “i bostaden”. Strikt tolkat innebär bestämmelserna att man inte får göra avdrag för att låta tjänstefolket hänga tvätten på tvättlina utomhus. Kanske glädjer detta Electrolux, då avdragsreglerna förutsätter att varje hushåll köper en egen tvättmaskin och en egen torktumlare.

Även den andra arbetslinjen, som företräds av Socialdemokraterna i Stockholm, vill avfolka tvättstugorna. Men i stället för att flytta tvättandet in i hemmen vill de flytta den till tvätteriföretag på stan, närmare bestämt i tunnelbanans lokaler: “lämna din smutsiga tvätt på stationen på morgonen och hämta din rena tvätt på vägen hem från jobbet”.

Jag läser i Roland Paulsens nya avhandling Arbetssamhället om hur tidssociologen Jonathan Gershuny sedan 1970-talet har föreställt sig ett möjligt “självtjänstesamhälle” som underlättar för oss att själva utföra sysslor som vi behöver. Tvättstugor, men även hackerspaces, kan ses som utmärkta exempel på institutioner som underlättar självtjänster.
Sveriges riksdagspartier drar däremot i rakt motsatt riktning. Allt de kivas om är hur staten bäst ska kunna uppmuntra förvandlingen av självtjänster till lönearbete. De är överens om att vi måste öka arbetstiden, inte minska den.
Roland Paulsen konstaterar i avhandlingens inledning: “Sett i ett längre perspektiv är det enbart under den tidiga industrialiseringens mest brutala dagar som människan arbetat mer än vad hon idag gör.” Sjukast av allt är att politikerna i någon mån erkänner problemet. Vi måste få “tid att älska och skratta”, säger både den första och den andra arbetslinjens förespråkare – och ordinerar sin universalmedicin: mer arbete.

28 kommentarer ↓

#1 klara on 17 August 2010 at 10:10 pm

Kunde inte sagt det bättre själv. De här frågorna måste upp på den politiska dagordningen igen. De är fullständigt självklara i ett informationssamhälle.

#2 Nymnchen on 17 August 2010 at 10:13 pm

Fast, det finns en avgörande skillnad mellan de 2 linjerna. I det första fallet ersätts en persons självarbete med en persons lönearbete.
I det som socialdemokraterna föreslår kan man hoppas att en hel bunt personers självarbete ersätts med enstaka lönearbete. Vad jag vill komma åt är att det är dags att vi rationaliserar bort självarbetet i så lång utsträckning som möjligt istället för att skyffla runt det som en svartepetter. Det är dags att vi börjar utnyttja effektiv teknik för att frigöra tid hemma. Det skulle också göra tjänsterna betydligt billigare än att anställa en husa och det kallas modernisering.
Socialdemokraterna har en bra ide men är som vanligt dåliga på att sälja in den.

#3 chrisk on 17 August 2010 at 10:28 pm

Intressant. Men frågan är var arbetets gränser går. Ett hackerspace delar värdeskapande resurser, men det är svårt att säga att det utförs arbete där, enligt en marxistisk definition.

Deleuzeoguattarianskt sett är det dock arbete, ett space är något som bryter flöden och är “at work”. Materia, människor och begär koncentreras och riktas om.

Subjektivt skulle mitt akademikerjobb kunna vara “själförverkligande” och mitt twittrande “att vara någon”. Men det är arbete. Att hänga på facebook hela dagarna är ett direkt värdeskapande hos ett amerikanskt företag, även om den som maskar på jobbet tror att det är maskande, då det egentligen bara är ett tillfälligt byte av arbetsgivare.

Tvättmaskinen arbetar, inte för oss, förutom på tvätterier. Snarare arbetar tvättmaskinen i tvättstugan för sig själv. Den som fyller på den arbetar åt någon annan. Den sätter reningsverket och kärnkraftverket i arbete, och dessa beställer annat arbete av arbetare.

Vet inte exakt vart jag ville komma med detta. Kanske var det en fraktalisk misstankens hermeneutik.

#4 Karl on 17 August 2010 at 10:46 pm

Vad menar egentligen Paulsson med att vi arbetar mer än på mycket länge? Det känns kontraintuitivt för mig men jag är inte särskilt insatt, kan någon förtydliga?

#5 monki on 17 August 2010 at 11:04 pm

Här i Göteborg ska vi lansera workshoppen “pre-hispanic techniques for doing your laundry without locks” som helt enkelt är kollektiv handtvätt i parken. De här 45 minuterna som man måste vänta på tvättmaskinen är ju riktig dötid. Tänk hur många som ensamma sitter av den tiden. Istället kan man med PHTFDYLWL tvätta och umgås i samma tid och dessutom dela på arbetet och utnyttja de stordriftsfördelningar som rasmus nämner.

#6 Malte Max on 17 August 2010 at 11:10 pm

Tvättstugan är det endda stället där jag får någon sorts kontakt med mina grannar. Gillar faktisk tvättstugar. Det luktar gott där också, lite kemisk, lite parfumerad, lite främmande på ett mysigt sätt.

Får en lite konstig association. Är inte det här med tvätteriföretag i tunnelbanan ett absurd exempel på hur automobilitetens drive-through-mentalitet territorialiserar på “kollektivtrafiken”? (ogillar egentligen detta ord, kollektivtrafiken, men iaf. territorialiserar på tågtrafiken, tunnelbanetrafiken, inte biltrafiken, som den så oftast gör).

Detta, att för att göra helt basala saker – handla mat, jobba, tvätta kläder – då måste vi transportera oss. Det kommer så klart fortfarande vara alternativ. Det kommer finnas andra sätt att tvätta kläder. Men det är en rörelse (no pun intended) mot ökad mobilitet, ökad aktivering, ökad beroende av att förflytta sig. Åtminstonne ökad normalisering av förflyttning, görande-vardagsrum av transporter: “Se! Du kan även tvätta dina smutsiga trosor på tuben!”

Det är en förflyttning av våra liv till ett ständigt tillstånd av förflyttning. Av mobilitet.

#7 Malte Max on 17 August 2010 at 11:17 pm

monki: När jag bodde i Park Slope i Brooklyn för en kort tid två år sedan, var den lokala laundromat ett mötesställe för lokalområdet. En var aldrig ensam där. Jag tog med mig en bok som vanligt, för att ha något att läsa, men som oftast var det några där som började prata med en. Och sen nästa gång kanske de faktisk var där också, eller några andra som hade vårt område gemensamt med oss. Det låter trevligt med handtvätt, men det skulle jag nog inte palla (ullkläder så klart dock!). Det här med att delas – “Har du lite kvar i din vita tvätt?” – tycker jag låter som en bra idé :)

#8 Ledighetslinjen – Kuniri on 18 August 2010 at 5:29 am

[…] morgon! Rasmus Fleischer på Copyriot har tänt min eld:Kanske är det ett tecken i tiden att tvättstugan blivit ett museiobjekt. För […]

#9 Mikael Altemark on 18 August 2010 at 7:30 am

Oj, så har jag aldrig tänkt på tvätt/sosse/borgarstugor. Intressant!

#10 Dirk on 18 August 2010 at 8:22 am

Hur kan det vara arbete om någon annan tvättar åt mig (och jag ger dem betalt), men inte arbete om jag själv tvättar? Är det inte heller arbete när jag snickrar på huset? Det låter som en helt snurrig definition av arbete. I alla fall om målet är någon form av “ledighet”. Är inte det viktiga att människor trivs med sina liv och sitt arbete, oavsett om det rör sig om lönearbete eller arbete utan lön?

#11 rasmus on 18 August 2010 at 8:30 am

Dirk: “Arbetslinjen” verkar ju handla just om att lönearbete är bättre än annat arbete. Att det är en fråga utom diskussion att så mycket som möjligt av allt som människor gör (utom sex!) borde vara avlönat.
(Vem påstod att oavlönat hemarbete inte skulle vara arbete?)

#12 Dirk on 18 August 2010 at 8:34 am

Dessutom är väl självarbete redan något av det mest subventionerade som finns, då det inte finns någon skatt på det. Om vi istället utför arbeten åt varandra så tillfaller åtminstone hälften av arbetets frukt staten.

#13 Dirk on 18 August 2010 at 8:53 am

Rasmus: Arbetslinjen säger väl bara att man ska föredra arbete framför bidrag (dvs att man får del av någon annans arbetes frukt utan att själv arbeta), inte lönearbete framför självarbete. (Som jag skrev ovan är självarbete långt mer subventionerat än RUT-tjänster).

“Vem påstod att oavlönat hemarbete inte skulle vara arbete?” Svar: Du. Du avslutar din artikel med att skriva att om vi lämnar tvätten till någon annan så leder detta till “mer arbete”.

#14 Malte Max on 18 August 2010 at 8:59 am

Dirk: “Arbetets frukt” är med andra ord lönen?

#15 plt on 18 August 2010 at 9:03 am

Rasmus: kan du förklara vad det är för fel på arbete? jag har inte riktigt greppat hur du tänker.

Alla måste ju äta, eller? Mat finns inte bara, utan måste skaffas. Antingen går alla ut och jagar och samlar mat, eller så använder vi en metod som gör att vi kan framställa mer mat med färre personer.

Är det fel att människor utför detta arbete åt andra, i utbyte mot att de andra utför annat som gagnar de första? Eller vore det bättre att vissa producerar mat medans andra bara ägnar sig åt att äta den?

Om du tycker det är OK att inte _ALLA_ behöver ägna sig åt att direkt producera sin egen föda, då kan det väl vara OK att vissa kanske gör annat som behövs göras, t.ex. tvätta kläder?

#16 rasmus on 18 August 2010 at 9:12 am

plt: Vi använder massor av metoder som gör att vi kan framställa mer mat och tvätta fler strumpor på kortare tid. Rimligtvis borde detta ge oss mer ledig tid, men sedan 1970-talet har arbetstiden i stället ökat. Det är inte helt begripligt, kan medges. Men eftersom jag nu måste utföra några avlönade och oavlönade arbeten så har jag inte tid att orda mer om saken här. Läs tidigare bloggposter eller beställ nämnda avhandling av Paulsen om du verkligen är intresserad.

#17 Dirk on 18 August 2010 at 9:16 am

Malte Max: Om jag utför lönearbete är “arbetets frukt” lönen (som jag sedan kan använda för att t.ex. köpa en tvättjänst), men om jag utför självarbete – t.ex. tvättar själv – så är arbetets frukt de rena kläderna, utan att gå via några pengar.

#18 plt on 18 August 2010 at 9:29 am

rasmus: jag läser din blog ofta, och är egentligen mer intresserad av vad dina personliga åsikter i frågan, och varför du har dem. Inte om vi jobbar mer eller mindre.

Men jag kan ju säga att jag jobbar mer nu än vad jag skulle göra om jag jobbade vid ett löpande band. Så eftersom man rationaliserat bort manuellt arbete i en fabrik så jobbar jag mer.. Dock är det inte så svårbegripligt egentligen. Anledningen är helt enkelt att jag tycker mitt arbete är väldigt kul, så därför spenderar jag mycket tid med det.

Kan det vara en anledning för flera människor kanske? Vissa kanske gillar sitt arbete så mycket att de jobbar mer än de behöver? (Mer än vad som är nyttigt också, alla har vi våra laster..)

#19 Thomas E on 18 August 2010 at 10:01 am

Mellan 1945 och 1980 ungefär så tillföll den största delen av produktivitetsökningen de anställda i form av högre löner och mer ledighet. Sen dess så har den största delen av produktivitetsökningen tillfallit ägare och i någon mån företagsledningar.

Eftersom något lite av produktivitetsökningen tillfallit de anställda så skulle man kunnat tro att arbetstiden långsamt skulle minska, att den inte gör det kan ha flera orsaker. 1945-80 hade vi i genomsnitt mycket lägre arbetslöshet än de senaste 30 åren, ledigheten har alltså koncentrerats till några hundratusen arbetslösa. Vi har högre krav på privat och offentlig standard, medelklassen vill hellre ha en segelbåt och ett sjukhus med magnetröntken än mer ledighet.

#20 monki on 18 August 2010 at 10:15 am

Malte: I Köpenhamn finns ett tvättcafé med tvättomat, fika och massa bra böcker. Såg det på Nörrebro senast jag var över.

#21 fred on 18 August 2010 at 9:58 pm

dirk och plt: Definitionen av arbete för mig är att det är påtvingat i någon mån. Vist kan det handla om saker jag hade velat göra ändå, men i grund och botten måste jag välja att göra något som någon annan betalar mig för för att kunna överleva (dvs få lön). Att diska hemma är tråkigt, men det är inte (löne)arbete.

Det är naturligtvis så att många arbetar med sådant som de tycker är kul. På sätt och vis är det just detta som är problemet: att massor av människor tvingas arbeta med sådant de vantrivs med för att betala löner åt andra som har jätteroliga arbeten. Roliga arbeten som hade utförts frivilligt om den ekonomiska säkerheten tryggats på annat sätt. Det orättvisa ligger i att det främst är den övre medelklassen som är nöjd med sina jobb, medan städare, fabriksarbetare, lagerarbetare sällan är nöjda på samma sätt (om de inte har en väldigt bra gemenskap med jobbarkompisarna möjligtvis). Det rimliga vore därför att dela på de arbeten som ingen vill utföra men som är nödvändiga, och låta de roliga arbetena utföras frivilligt på fritiden. Jobbar vi en dag/veckan för vårt ekonomiska uppehälle så har vi massor av tid över till webbdesign, innovationer, matlagning, skrivande, musik osv osv Det låter som ett mer sympatiskt samhälle – även för de som redan idag har relativt givande jobb.

#22 fred on 18 August 2010 at 9:59 pm

och säg nu inte “men då kan ju den missnöjda arbetaren byta jobb”, för då diskvalificerar ni er från diskussionen.

#23 Dirk on 19 August 2010 at 2:12 pm

fred: Din definition (arbete=”ej frivilligt”) håller inte om du vill komma fram till att diska själv hemma ej skulle vara ett arbete. Jag kan ju inte strunta i att diska, tvätta, handla mat, laga mat, etc om jag vill överleva, lika lite som jag kan strunta i att lönearbeta (i viss utsträckning).

Det är riktigt att vissa arbeten upplevs som tråkigare av dem som utför det, men jag tror att du överdriver. Jag känner många som har ganska “vanliga”, “icke-kreativa” arbeten och de verkar trivas rätt bra. Vissa riktigt roliga och kreativa jobb är ju dessutom rätt dåligt betalda (författare, balettdansös, etc). Om ett jobb är både stimulerande och välbetalt krävs i allmänhet en ganska gedigen talang och/eller lång utbildning, och det är väl knappast något som är så lätt att dela på. Att en läkare uppskattar sitt arbete och finner det stimulerande betyder ju inte heller att han lika gärna skulle kunna utföra det på fritiden.

#24 Stefan on 19 August 2010 at 3:28 pm

Begreppet arbetslinjen innebär åtminstone för mig att bidrag kopplas till krav på motprestation. Det används även felaktigt om sådant som inte har med bidrag att göra, som avdrag för hushållsnära tjänster, men jag menar att det är viktigt att inte blanda ihop korten. Arbetslinjen har alltid handlat om att skapa meningslöst lönearbete, där arbetet är ett självändamål, som att låta arbetslösa gräva en stor grop med pyttesmå spadar för att sedan fylla den igen. Det handlar om Luthersk arbetsmoral (den som inte arbetar inte heller ska äta), att det inte ska vara fördelaktigt att erhålla frukten av andras arbete i form av bidrag jämfört med att arbeta. Huruvida arbetet är lönearbete (åt andra) eller hemarbete (åt sig själv) är inte intressant ur det perspektivet – det strider inte mot arbetslinjen att vara självhushållande, givet att man inte inte mottar bidrag förstås.

Att effektivisera produktionen genom att ersätta hemarbete med lönearbete, i syfte att dra nytta av fördelar som arbetsdelning och stordriftsfördelar, har ingenting med arbetslinjen att göra. Det handlar inte om att skapa arbete för sakens skull, utan tvärtom att göra arbetet mer effektivt snarare än mindre. Alliansen valde att överta begreppet arbetslinjen för att det låter socialdemokratiskt och sedan gick det inflation i det från alla håll. Att ta något fint och liberalt och döpa det till något fult och sossigt för att försöka sälja in det kan tyckas svårbegripligt, tills man fattar att det är just missunnsamhet och arbetsmoralism som svenskarna drivs av. Det är därför alla sju riksdagspartier, för att inte tala om det åttonde uppstickarpartiet, är socialdemokratiska partier.

#25 Lovisa on 22 August 2010 at 6:44 pm

Den gamla Electroluxchefen Hans Werthén sa en gång att: ”Vi kan inte leva på att tvätta skjortor åt varandra”. Vilket kan ses som den äldre industrins reaktion mot det nya tjänstesamhället. Tjänster och prodkution smälter ihop allt mer och är svåra att skilja från varandra vilket gör att ett samhälle tydligen kan bygga på att man tvättar åt varandra.

Om målet är att arbeta mindre och sköta sin egen skit så bygger det på att man delar på det arbete som måste göras. De som arbetar idag arbetar väldigt mycket medan en annan stor grupp står utanför och arbetar inte alls. Allt för att hålla inflationen nere. Om man inte kan utveckla en ekonomisk teori som visar på betydelsen av att dela på arbeten även om det påverkar inflation och handelsbalans blir Paulsens bok bara utopiska drömmar.

#26 Ertigo on 24 August 2010 at 12:11 pm

Tvätteripolitiken är minst lika mycket en stadsbyggnadsfråga som en arbetslinjefråga. Om inte byggnormer och stadsplaner diskriminerat tvätterierna och gynnat tvättstugorna hade vi alla kunnat dricka kaffe i stället för att tvätta. Det hade varit himla skönt. Frondören skrev om detta för länge sedan:
http://www.friktion.se/100/d.html

#27 rasmus on 24 August 2010 at 12:41 pm

Ertigo: Intressant artikel i sammanhanget. Visst står tvätteritanken i viss motsättning till tanken på att stödja hushållsnära tjänster? Där handlar det ju om att ta tvätten bort från hushållen. Och medan man kan få RUT-avdrag för att lämna barn på dagis, kan man icke få det för att lämna tvätt på tvätteri. Det skulle jag gärna höra RUT-förespråkarna förklara.

#28 Ertigo on 24 August 2010 at 1:51 pm

Rasmus: Hushållsnära tjänster är något som hunden släpat in i politiken. En lagom dyr reform som i debatten löser massor av komplicerade problem; ojämställdheten, arbetslösheten, livspusslet, svartarbete… Att denna reform skulle vara den viktigaste sakfrågan i ett demokratiskt val är verkligen ett fattigdomsbevis. I Tvätteri vs Rut vinner tvätteri alltid hos mig.

Men kanske är det så att RUT ändå har lyckats sätta fokus på tjänstemomsen, och visat att det finns många jobb att skapa genom att sänka den. Precis nyss, som av en händelse, kom detta förslag på Alliansens hemsida: “Bland förslagen finns sänkt tjänstemoms i restaurangbranschen till samma nivå som för livsmedel.” Kanske är det tvätteriernas tur nästa gång.

Men poängen i frondören ju också att det inte bara är skatter som bestämmer förutsättningarna för ekonomin, utan ihögsta grad andra områden, som byggnormer och stadsplanering. Med färre tvättstugor blir förutsättningarna för RUT sämre.

Kommentera