Varning: nu blir det esoterisk marxologi. Ytterst få läsare kommer att bry sig, fast en sådan sak har aldrig varit ett hinder här. Det finns trots allt några skäl för ett ingrottade i frågan om Marx kontra Engels.
1) Vi råkade ändå snudda vid frågan både i förrförra inlägget och två tidigare;
2) Jag hävdade i en studiecirkel att det är meningslöst med en “ekonomisk vänsterteori” samt att socialism är kapitalförvaltning. Någon ställde en fråga om vad jag menade med detta, vilket här i någon mån kan besvaras, kanske;
3) Belle & Sebastian ska inte få komma undan med att deras bästa låt har en tveksam titel;
4) Leninisterna ska inte få komma undan med någonting alls;
5) Vem vet vilka grytor som rörs om på vägen.
Sedan ungefär 1890 har man talat om “marxism” i lite olika betydelser. Nästan undantagslöst vore det mer korrekt att säga “engelsism”, för det var Friedrich Engels som plockade upp ett antal idéer från Karl Marx och förvandlade dem till en allmän världsåskådning. Detta skriver Sven-Eric Liedman i sin artikel “Engelsism” i Fronesis temanummer om Marx ekonomikritik. Anders Ramsay utvecklar i samma nummer tanken i en artikel om olika Marx-läsningar:
I en första fas skapades marxismen och därmed en bild av Marx verk i den internationella arbetarrörelsen (andra internationalen) med Friedrich Engels och Karl Kautskys populariseringar. Här lästes Marx och Engels författarskap i sin helhet som ett sammanhängande system. Kärnan utgjordes av den period, 1840-talets andra hälft, då de båda tillsammans formulerade den så kallade materialistiska historieuppfattningen. I Marx ekonomiska författarskap från denna period, såsom Filosofins elände, har den klassiska politiska ekonomin ännu inte genomgått den kritiska genomarbetning som följer efter 1850. Marx egen position är här alltså i mångt och mycket liktydig med Smiths och – framför allt – Ricardos.
Denna teoribildning har blivit känd som den ortodoxa marxismen.
Den ortodoxa marxismen, som i hög grad skapades av Engels, utgjorde grunden för såväl leninism som socialdemokrati. Den kom att legitimera en fruktansvärd kult av arbetet, vilket har att göra med just att Marx på avgörande punkter sågs som en nationalekonom i linje med Smith och Ricardo.
Enligt den ortodoxa marxismen gjorde Marx inte mycket mer än att komplettera de klassiska nationalekonomernas idé om arbetet som källa till allt värde med en formel om “utsugning”. Men för Marx var värde inte detsamma som rikedom eller välstånd. Värde är en form av rikedom som är specifik för kapitalrelationen och som kännetecknas av en paradoxal dubbelkaraktär. Arbetet är värdets källa, men själva poängen med värdekritiken är att vi måste ta oss ut ur detta ekorrhjul – inte att försöka förfina det, som de ortodoxa marxisterna kom att göra i sin praktik.
Marx livsprojekt (efter 1850) var kritiken av den politiska ekonomin. Detta handlade inte om att skissera formerna för en “socialistisk ekonomi”. Inte heller handlade det om en “kritik av kapitalismen” (för övrigt använde Marx aldrig ordet “kapitalism”). Nej, ekonomikritiken går längre än så.
“Politisk ekonomi” var 1800-talets ord för vad som betecknas som nationalekonomi eller ekonomivetenskap. Marx attackerar själva tanken på att begrunda “ekonomin” som en egen sfär, eller att klassificera vissa beteenden som “mer ekonomiska” än andra.
Detta är inte riktigt samma sak som att klaga på hur allt blir ekonomiskt, hur ekonomin breder ut sig på bekostnad av politiken eller konsten. För om vi ger upp tanken på ekonomin som egen sfär så behöver vi troligtvis göra detsamma med politik och med konst.
En viss Cyril Smith har skrivit en rätt lång artikel, “Friedrich Engels and Marx’s critique of political economy“, som reder ut Friedrich Engels roll i Marx ekonomikritik.
Det började med en ekonomikritisk artikel som Engels skrev år 1843, för publikation i den tidskrift där Marx var redaktör. Texten hade en enorm betydelse för Marx, som skulle citera den flera gånger i Kapitalet, 24 år senare. Under tiden hade dock Engels hunnit överge sina egna ansatser till ekonomikritik, till förmån för tanken på en socialistisk ekonomi.
Cyril Smith menar, utifrån sin läsning korrespondensen Marx/Engels, att just de saker som Marx såg som sina främsta upptäckter möttes med oförståelse från Engels. Engels roll i samarbetet blev i hög grad att övertala Marx att göra sina skrifter mer lättillgängliga.
Arbetets dubbelkaraktär och varans fetischkaraktär – två verkligt centrala koncept som Marx introducerar just i början av Kapitalet – diskuterades aldrig närmare av Engels och därmed ingen större betydelse inom den ortodoxa marxismen. Engels sammanfattningar av Kapitalet var i stället fixerade vid idén om mervärde som “obetalt arbete”. En logisk följd av detta blev en politisk praktik som inriktade sig på att omfördela arbetsprocessens resultat snarare än att förändra arbetsprocessen eller avskaffa lönearbetet.
Arbetskritiken gör sig åter hörd. Inte i valrörelsen, förstås, där samtliga partier tävlar om att kunna få störst antal människor att slösa bort så mycket tid som möjligt på arbete. Men utanför politikens avskärmade rum börjar en radikal arbetskritik i någon mån åter att formuleras. Roland Paulsens nya avhandling i sociologi, Arbetssamhället, är det just nu det främsta exemplet. Till den boken återkommer vi.
42 kommentarer ↓
Men Rasmus, visst gillar väl du själv att arbeta och göra karriär?
Ronald: Nej, jag avskyr det. Bryts sönder. Av arbetsbiten alltså – vilket inte är detsamma som att jag avskyr allt som jag gör på arbetstid, eller ens det mesta. Tvärtom så älskar jag att skriva avhandling och inser naturligtvis att jag är mycket priviligierad som har ett så pass “fritt” jobb. Men likväl kommer det till priset av ett fruktansvärt system av blanketter, och om jag skulle tänka på min “karriär” skulle det snabbt bli oändligt mycket tråkigare.
Intressant hänvisning till Smiths artikel, som hade förbigått mig. Min artikel i Fronesis finns här, på tre språk: http://www.nodo50.org/trasversales/ramsay.htm
Min artikel är egentligen bara in introduktion till Michael Heinrichs artikel i Fronesis-numret. Läs gärna den också (eller läs hellre den än min).
Jag håller med om det mesta du skriver, men samtidigt finns det en problematik med dikotomin Marx/Engels: nämligen föreställningen om att det finns en autentisk och oförmedlad Marx som vi bara har att återvända till. Av allt att döma gjorde dock även Marx en del realpolitiska anpassningar. Han skrev förvisso exempelvis en kritik av Gothaprogrammet, men brydde sig aldrig om att publicera den. Inte heller korrigerade han vännen Engels när denne försökte utvidga dialektiken till någon slags universallag i “Naturens Dialektik”. I tidsskriften Endnotes 2 – som du ju refererat till i tidigare inlägg här på bloggen – talar man om en “esoterisk” kontra en “exoterisk” Marx, och jag tror att detta är ett mer produktivt förhållningssätt än föreställningen om en egentlig Marx. Det verkar rimligt att anta att den exoteriske Marx lyfts fram på bekostnad av den esoteriske, och att detta har att göra med den objektiva utvecklingen inom arbetarrörelsen efter hans död. Gärna läsa Marx med nya ögon, alltså, men man måste ha klart för sig om att det trots allt rör sig om just en läsning. Och man måste också fråga sig varför just denna läsning dyker upp just idag. Och kanske kan vi här lyfta upp en gammal tanke hos Hegel: “Vi måste vara övertygade att det ligger i det sannas natur att göra sig gällande när dess tid har kommit.”
Daniel: Visst har du rätt. Letandet efter “den sanne Marx” kan leda till kuriösa revirstrider men knappast någonting mer produktivt än så. Att ställa Marx mot Engels är givetvis en förenkling, mest ett sätt att ställa vissa Marx-läsningar mot ortodox marxism.
Jag använder ordet “esoterisk”i inläggets första mening just som en blinkning till den tyska värdekritiska traditionen, som jag i stora drag har sympati för. (Mer än vad Endnotes har, skulle jag tro – de förefaller fast i tanken på att den sanna läsningen av Marx måste leda till slutsatser som är uppbyggliga för en revolutionär mobilisering.)
Anders Ramsay: Någon gång skulle jag vilja höra vad du har att säga om Moishe Postone.
Givet din slutknorr är det värt att här också nämna det växande intresset (teoretiskt, praktiskt) för basinkomst.
basicincome.org/bien/aboutbasicincome.html
Huvudverket att gå till är Van Parijs bok Real Freedom For All från 1995. Van Parijs ingår i september-gruppen.
Arbetsföra medborgares rätt till ovillkorad basinkomst är bland det mest provocerande man kan tänka sig i en valrörelse där “arbetslinjen” är helig.
J: Kan dock nämna att Roland Paulsen är mycket kritisk till medborgarlön/basinkomst i sin avhandling.
Tack för en intressant artikel!
Anders H: Jag förstod i sammanhanget “ekonomisk vänsterteori” som en teori för hur “vänstern” vid makten bäst borde hantera “ekonomin”. Det ser jag som en helt annan sak en en teori om “hur ekorrhjulets motor fungerar”, vilket jag skulle säga är just vad Marx erbjuder med sin ekonomikritik.
Niklas: Det är möjligt att M&H är B&S’ näst bästa låt, inte den bästa – jag måste erkänna att jag knappt har lyssnat på B&S under de senaste två åren eller så. Vilken är då den bästa låten?
Det är en helt riktig precisering att det inte handlar om att finna en “sann Marx”, och ännu mindre en “sann marxism” (alltså någon annan den som konstruerades av Engels och Kautsky på grundval av en del av Marx verk). Åtskillnaden “esoterisk” kontra “exoterisk” är mycket mer användbar och säger mer vad det handlar om. Det viktigaste är emellertid att vi i dag (inte minst genom utgivningen av MEGA, den samlade, kritiska utgåvan av allt som M & E skrivit som långt om länge påbörjades i DDR på sjuttiotalet och räddades efter -89) har tillgång till en mycket större del av Marx författarskap än vad Engels & Kautsky hade och kan därför överblicka det på ett annat sätt. Tolkningen av verket förändras därför (och detta är inte annorlunda än det förhåller sig med andra tänkares verk, såsom Nietzsche, Benjamin, Wittgenstein, Foucault), vi kan se att Marx verk var mycket mer oavslutat och därmed mycket mer öppet än det system som konstruerades av E & K. Tyvärr har de nya insikter som kommit av MEGA ännu inte gått in i den allmänna kunskapen om Marx, som fortfrande domineras av marxismens traditionella bild. Det finns en bra artikel om detta av Marcel Musto: http://journals.cambridge.org/action/displayAbstract?fromPage=online&aid=1437676 (bör gå att hitta via bibliotek, annars har jag den om någon är intresserad). Det finns också en ganska ny mycket läsvärd antologi av Bellofiore http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=tit%3are-reading+förf%3abellofiore&f=ext&spell=true&hist=true&p=1 som kan rekommenderas, den ger mycket information om MEGA och bl andra har Heinrich ett bidrag i den.
Det är också riktigt att Engels inte bara skall ses som skurken i den här historien. På ett sätt är han en hjälte. Efter Ms död tog han itu med ett jobb, att redigera bd II och III, en uppgift som han var dåligt förberedd för eftersom detta var Marx eget projekt sedan början 1850-talet som han själv inte hade deltagit i. Det som stod i de efterlämnade manuskripten var helt nya saker för honom. Han var dessutom gammal men gjorde så gott han kunde för att få ihop ett par avslutade böcker, vilket arbetarrörelsen förvätade. Forskare som nu har kunnat jämföra manuskripten (står i MEGA) med Es redigeringar menar att böckerna var mycket mer ofärdiga och att Marx inte avslutat dem pga att han stod inför en rad olösta problem. I de utgivna volymerna får man mycket mer intryck av att det mesta är klart och avrundat.
Engels tog sig antagligen an uppgiften därför att han hade tid och pengar till det (annars borde Marx dotter Ellenor också ha varit en kandidat, hon jobbade mycket ihop med sin far, bl a med att renskriva hans manus och hade således större inblick i arbetet än vad E hade). Hade inte han gjort det hade det förmodligen fallit på Kautsky och han begrep ännu mindre (han trodde t ex att han gav ut Kapitalets fjärde band när han publicerade “Teorier om mervärdet”, men i dag vet man att han fullständigt misstog sig).
Att Engels kommer i fokus beror inte på hans person, utan att han, som Rasmus säger, i så hög grad är den som skapat den ortodoxa marxismen. Smith har ju ett par exempel på hur mycket av det som går som marxistisk terminologi inte alls användes av Marx, såsom “kapitalism” och “dialektisk materialism”. Ett annat exempel som tas upp i Fronesis är förstå “enkel varuproduktion, som direkt kan härledas till Engels. Jag tittade själv för ett tag sedan på uttrycket “löneslaveri”, som varit populärt i arbetarrörelsen. I Kapitalet är ju lönearbete och slaveri motsatser, lönearbetaren måste ju vara fri för att kunna sälja sin arbetskraft, medan slaven däremot är ägd och blir såld av andra. Slår man på “Lohnsklaverei” i den elektroniska utgåvan av MEW får man uteslutande upp texter av Engels, med undantag för en tidningsartikel av Marx (och den kan faktiskt vara författad av Engels, eftersom han ofta hjälpte Marx med den sortens brödskriverier). Det är alltså ytterligare ett exempel på skillnaden mellan vad vi i allmänhet förstår som marxism och vad Marx skrev.
Moishe Postones bok om tid och arbete bok har jag läst med en viss igenkännandets glädje, men just därför finns det också skäl att vara kritisk till den. Den tolkning han presenterar är i stora drag identisk med den nya läsning av Marx som jag själv kom i kontakt med under andra hälften av sjuttiotalet. I Skandinanvien gick den då under namnet kapitallogik och importerades från Berlin och Frankfurt via Danmark. Postone skrev sin bok som en avhandling i Frankfurt på sjuttiotalet och var således inspirerad av de dåtida lokala strömningarna. När den sedan ges ut på engelska på nittiotalet och dessutom översätts till tyska så har alltså idéerna hunnit gå ett varv runt och omplanteras nu i en annan tid. En del av dessa idéer håller bra, men andra framstår i dag som föråldrade, av de skäl jag antyder ovan: på sjuttiotalet stod Grundrisse i centrum såsom den senaste upptäckten som visade på en annan Marx, i dag finns det ytterligare mycket mer material.
Det finns alltså mycket bra i boken (t ex kritiken av den äldre Frankf-skolans ekonomiska teorier). Men ur dagens perspektiv kan man göra en del invändningar som jag menar att Heinrich väl sammanfattat i en artikel här: http://jungle-world.com/artikel/2004/28/13199.html (eller på Heinrichs hemsida: http://www.oekonomiekritik.de/) Det gäller t ex Postones alltför starka vikt vid produktions- och arbetsbegreppen. Heinrich har däremot i sin egen tolkning betonat enheten av produktion och cirkulation och att det abstrakta arbetet inte kan existera direkt och oförmedlat, vilket har betydelse både för att komma bort från den substantialistiska eller naturalistiska tolkningen av värdebegreppet och för penningteorin (se mer om detta i min och Hs artiklar i Fronesis).
Mycket läsvärt och intressant, men jag måste säga att jag blir förundrad över vilket fokus det finns kring frågan om vad Marx “egentligen” tyckte/menade. Jag tycker att diskussionerna får en nästan religiös prägel, där Marx ord eller åsikter verkar tillskrivas ett egenvärde, som om det vore frågan om något gudasänt.
Frågan om vilken politisk inriktning som är mest korrekt verkar i vissa fall vara avhängig frågan om vem som tolkat Marx rätt. Personligen tycker jag inte att upphovsmannen till en åsikt är av minsta relevans för åsiktens korrekthet.
Jag undrar alltså om det, utöver det historiska perspektivet, är av något intressa att veta vad Marx tyckte eller menade, och om svaret är “ja”, varför så är fallet.
?Glenn: nej, det har förstås inget egenvärde mer än vad det har när det gäller andra tänkare (det är därför jag drar parallellen med Nietzche m fl) och inte heller är något sant för att en viss person uttalat det. De uttolkare av Marx som refereras till i tråden (t ex Postone & Heinrich) är kritiska till den traditionella marxismen (dvs den traditionella uttolkningen av Marx) inte endast därför att Marx har sagt något annat än vad den säger, utan därför att de menar att den traditionella marxismen är otillräcklig för att förstå och analysera dagens samhälle, därför att det finns andra ansatser hos Marx som är mer relevanta och därför att Marx kan problematiseras i högre grad än vad den traditionella tolkningen gjort. Heinrich framhåller också att Marx i flera avseenden är motsägelsefull och att hans teori i Kapitalet (som jag säger i ett inlägg ovan) var oavslutad pga av att den innehåller olösta problem.
Jag vet inte om du läser tyska, men om du gör det kan du t ex kolla in en färsk text av Heinrich där han kritiserar ett programförslag från det tyska vänsterpartiet die Linke (http://www.neues-deutschland.de/artikel/177001.kapitalismus-und-staat.html?sstr=Heinrich). Det är ett exempel på hur olika tolkningar för till olika analyser.
Alltså, jag är egentligen alldeles för ung för att läsa sånt som jag inte förstår. Men kan någon här förklara vad som ska ersätta lönearbetet? Enligt trevlig, traditionell, icke-engelsifierad marxism? Och är lönearbetet hemskt bara därför att det är lönearbete? Även i små doser?
Alltså, det skulle vara trevligt om någon här kunde hjälpa en som vill bli en kunnig, rent marxinfluerad marxist, att förstå. Bara svara på frågorna ovan är någon snäll.
Carl: Lönearbete kan inte ersättas av marxism. Om man skulle tänka så blir det helt skevt, eftersom lönearbete är ett sätt att organisera människors tid och produktivitet, medan marxism rimligtvis får förstås som en kritik av den ordning som bygger på lönearbete, däremot inte som en färdig formel för hur människor istället bör organisera sin tid och sin produktivitet.
Lönearbete är inte nödvändigtvis hemskt i små doser, men nu råkar vi leva i ett samhälle som är rätt fixerat vid lönearbete som det högsta goda. För exempel, se valfritt parti i den pågående valrörelsen.
[…] Kanske liknande Ekonomikritik: Marx kontra Engels […]
[…] Ekonomikritik: Marx kontra Engels […]
Äntligen träffar jag på marxläsningar som jag mellan tumme och pekfinger kan identifiera mig med. Oförmögen att ta del av den internationella debatten och marxforskningen på annat vis än genom nordiska översättningar har jag lämnat marx bakom mig sedan dess kapitallogiska variant somnade in i Danmark. Tidskrifterna Tekla, Res Publica och numera Fronesis har varit och är gott sällskap. Men något fattas mig. Kan det möjligen vara en “Humanvetenmskaplig handlingsteori”, såsom den gestaltats i sin linda av Jose Luis Ramirez i hans (av)handling “Skapande mening: En begreppsgenealogisk undersökning om rationalitet, vetenskap och planering” (Nordiska institutet för samhällsplanering. Avhandling 13:2) Vad anser ni läsare av denna sida om detta verk? t.ex du, Anders Ramsay? Och slutligen, vad anser ni om tankesmedjan “sektor 3”? Kan detta initiativ bära frön som ger frukt bortom dagens organisation av det samhälleliga totalarbetets låsning till lönearbetet?
Nu slinker jag in, såhär 5 år senare på upptäcksfärd genom gamla Copyriot-inlägg jag hade glömt. Och det slår mig att jag nog är den sortens totalt engelialiserade människa du pratar om, för jag förstår inte vad du menar med att mervärdet inte är i sin grund “gratis” abstrakt arbete?
För det är vad jag lärt mig i alla dessa år, men om så inte är fallet, vad är då mervärde?
MVH Kalle
Kalle: helt kort tror jag att nyckeln ligger i totalitetstanken – att kategorier som merarbete, mervärde och värde inte är meningsfulla när vi talar om en enskilt arbetare eller en enskild vara, utan bara är verksamma på den samhälleliga totalitetens nivå, via förmedling av pengar. (ledsen att jag inte hinner utveckla mer just nu, men jag har skrivit litegrann om det här och där.)
[…] tidpunkter. Vi ställer proletariat mot bourgeoisie, helt i enlighet med historiesynen hos en ortodox marxism. Vad lär oss då Google om hur klasskampen förlupit sedan revolutionsåret 1848? Jo, kolla […]
Kommentera