Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche

Frågan om liberalismen – jag tänker snart återkomma dit med ett inlägg i form av ett dussintal punkter som jag hoppas leder till viss respons. Som en liten upptakt vill jag först haka in i den debatt om liberalismen som har förts i Dagens Nyheter. Utspelet av Svante Nycander lämnar mig visserligen oberörd, men i dess kölvatten har andra skrivit saker i DN där jag testar att ta avstamp: Henrik Berggren (ledarsidan, 21 juli) besvaras idag på kultursidan av Sven-Eric Liedman.

De två herrarna diskuterar dels Marx och marxismen. Närmare bestämt kritiserar Berggren den ortodoxa marxismen, ett “slutet system” byggt på “historiska lagar”. Däremot säger han ingenting om Marx. Liedman, å sin sida, försvarar Marx’ relevans, utan att säga någonting om den marxistiska idétraditionen, förutom att slutna system à la Sovjet innebär en förvanskning av Marx.
Så långt har alltså både Berggren och Liedman rätt, även om de talar förbi varandra. En kritik av den ortodoxa marxismen är inte särskilt intressant om den inte tar Marx på allvar. Men att ta Marx på allvar är inte särskilt intressant utan en konfrontation med den ortodoxa marxismen – en tradition dit vi kan räkna inte bara Lenin och Kautsky med efterföljare, utan redan Engels. För det var Engels som etablerade som en marxistisk dogm att Marx’ Kapitalet skulle läsas som en beskrivning av historiska lagar. Därav följde förödande konsekvenser, inte minst en dyrkan av arbetet. Kapitalet blir en helt annat bok läst i ljuset av en “systematisk dialektik” snarare än en “historisk dialektik”, vilket vi nyligen var inne på i inlägget om Latour & Tarde & Marx. Då är dialektiken giltig i samma utsträckning som kapitalrelationer existerar, inte allmängiltig. Då är marxismen inte ett slutet system, utan en kritik av ett slutet system, närmare bestämt av kapitalet. Därav följer en inte minst en livsviktig kritik av arbetssamhället.

Deleuze skriver i sin bok om Nietzsche att dialektikens sanna natur är “konsten att förvandla allt till rättsprocesser, konsten att diskutera egendomen och byta ut egendomsinnehavarna, ressentimentets konst”. Detta har tydlig bäring på den marxistiska tradition som accepterade Engels dogm om att dialektiken är en historisk lag. Dessa rörelser må ha bytt ut många egendomsinnehavare, men knappast bidragit till att avskaffa egendomen (varuformen) i sig. Statlig egendom är fortfarande egendom och ett lönearbete som påtvingas av staten är fortfarande kapitalism.
Att de som trott sig hitta “historiska lagar” hos Marx ofta har lyckats “förvandla allt till rättsprocesser” är uppenbart. Vi behöver inte ta de mest fruktansvärda rättsprocesserna, orkestrerade av den ortodoxa marxismens främsta företrädare, som exempel. Även den socialdemokratiska traditionen från EngelsKautskyBernstein lyckades på sitt eget vis bra med att gör allt till rättsprocesser. Vilket inte betyder att liberalismen, med sitt övermått av “rättigheter”, skulle vara sämre på den saken.

Nå, åter till liberalismen. Henrik Berggren har rätt i att Sverige är “ett genomliberalt samhälle”, åtminstone om “samhälle” definieras någorlunda snävt (vilket ideologiska liberaler visserligen brukar vända sig mot). Alla parlamentariskt verksamma partier håller sig inom vissa gemensamma ramar som utgörs av liberala principer, även om ramarna är i rörelse och partierna kan kivas om hur detta ska gå till.
Ett exempel som vi nyligen tog upp är det grundmurade samförståndet om att man måste skilja mellan privat och offentligt. Samtidigt luckras själva denna gränsdragning upp på många sätt, vilket är en central faktor bakom liberalismens rådande kris. En kris ska inte tolkas som ett varsel om undergång, men det blir allt svårare att i en given fråga säga vilket alternativ som är mest “liberalt”.

Sven-Eric Liedman reducerar liberalismens kris till en klyvning “politisk liberalism och ekonomisk liberalism”. Även om det ligger en del i detta, är det en alltför förenklad bild. Särskilt otillfredsställande är den underförstådda premissen att vi bör välja politik framför ekonomi – för själva uppdelningen mellan “politik” och “ekonomi” är rakt igenom liberal.

Vänsterns bruk av begreppet “nyliberalism” har antytt att den ekonomiska liberalismen skulle vara en given enhet. Så är knappast fallet, vilket inte minst visas av de inomliberala motsättningar som uppstår kring frågor om så kallad “intellektuell egendom”. Att den politiska liberalismen inte är enhetlig torde å andra sidan vara uppenbart för alla. Se bara på “slöjdebatten”, eller på frågan om att sprida demokrati med vapenmakt.

Förståelsen av liberalismens kris kan inte stanna vid att begrunda en dialektisk motsättning mellan två grundelement, “politik” och “ekonomi”, så som Sven-Eric Liedman gör i dagens DN-artikel. Under dialektikens motsatspar, hävdar Deleuze/Nietzsche, ligger “betydligt subtilare och långt mer underjordiska differentiella mekanismer”. Alternativet till dialektikens Aufhebung är för dem en omvärdering av alla värden: nytta, egendom, rättighet…

Därför tänkte jag testa att analysera liberalismens kris i följande simpla och inte helt okända termer: ett överflöd av rättigheter kräver ett urval för att realiseras. Kommer inom kort som en bloggpost i punktform. Ser fram mot kommentarerna.


9 kommentarer ↓

#1 Johan Ronström on 10 August 2010 at 12:42 pm

Intressant!

snubblade på denna igår:
http://aaaaarg.org/text/14081/free-lose-introduction-marxist-economic-philosophy

#2 on 13 August 2010 at 10:57 am

Han gjorde allt vad han kunde för att dölja en stor gäspning. För sent insåg han att han inte borde ha skrivit om det…

#3 rasmus on 13 August 2010 at 12:23 pm

JÅ: Du kanske borde sluta läsa Copyriot överhuvudtaget? Detta sagt i all välmening.

#4 on 13 August 2010 at 1:09 pm

Däremot gjorde han inget för att dölja sitt rabelaiska skratt.

#5 COPYRIOT | Ekonomikritik: Marx kontra Engels on 13 August 2010 at 2:44 pm

[…] Kanske liknande Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche […]

#6 Samira on 14 August 2010 at 5:01 pm

Fan vad bra skrivet Rasmus, jättebra sammanfattning av våra diskussioner om vad som är liberalt och inte det senaste halvåret.

Vi måste skriva snart!

#7 Viktualiebrodern on 19 August 2010 at 9:39 pm

Apropå rättsprocesser: Sverige saknar en professur i rättsfilosofi. Vi har tre i genusvetenskap.

Apropå liberalismens fokusering på rättigheter: Man måste skilja på libertarianernas rättighetsortodoxi och den mera ekonomiskt effektivitetsinriktade rättsfilosofin med sådana som Ronald Coase och Richard Posner i spetsen.

Den senare inriktningen verkar sorgligt frånvarande i den svenska rättsdebatten. Inte som dogmatik, men som utgångspunkt för en seriös debatt i rättsfrågor skulle den verkligen behövas.

#8 COPYRIOT | Tolv teser om liberalismen on 24 August 2010 at 6:22 pm

[…] Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche […]

#9 COPYRIOT | Tre varianter på “vänstern” och “liberalismen” on 15 December 2010 at 9:51 am

[…] Om liberalismens kris, med utvikningar till Marx och Nietzsche […]

Kommentera