Har en festival ett syfte? Ja, enligt gängse språkbruk – och en juridisk fiktion – finns det vissa festivaler som har “vinstsyfte”, medan andra tvärtemot är “ideella”. Samtidigt är det en helt trivial observation att dessa två syften alltid i praktiken är oskiljbart insnärjda i varandra, även om balansförhållandet kan variera.
När Hultsfredsfestivalen nyligen lades ned så noterades att föreningen Rockparty inför sista försöket hade testat att skriva över arrangörsskapet på ett dotterbolag, Hultsfredsfestivalen AB. På så vis skulle festivalen ha kunnat gå i konkurs utan att föreningen behövt stå för det. Men eftersom festivalen då skulle byta skepnad från “ideell” till “vinstdrivande”, hade det också kunnat innebära en saftig faktura från polismyndigheten i Kalmar län.
Under många år har polisen lagt enorma resurser på att upprätthålla ordning under Hultsfredsfestivalen. Eftersom festivalen har arrangerats av en ideell förening har det varit självklart att skattebetalarna ska stå för saken.
Konkurrentfestivalen Peace & Love i Borlänge har med framgång löpt linan längre ut. Den startades år 1999 av en ideell förening “mot våld” och för allmän snällhet. Idag drivs den dock i form av ett aktiebolag, Peace & Love AB, där 90 % av aktierna ägs av vd:n Jesper Heed och återstående 10 % av den ideella föreningen Peace & Love. Föreningen ordnar alltså inte längre för festivalen, men uppger i en verksamhetsberättelse att man “bidrog till festivalarbetet med tillsta?ndsanso?kningar, bidragsanso?kningar” och vissa kringarrangemang.
Till skillnad från Hultsfred är det här inte en förening som har ett dotterbolag, utan snarare tycks det ha skett en rockad där föreningen blivit dotterbolag till ett vinstdrivande företag. Konstruktionen förefaller mycket gynnsam för Jesper Heed, för om det inte fanns en “ideell” front skulle polismyndigheten i Darlarna kunna fakturera sin insats på festivalen. Nu slipper Peace & Love AB den utgiften, samtidigt som man öppet medger att festivalen till övervägande del är en kommersiell verksamhet.
Dagens Nyheter skriver om paradoxen i dagens tidning (inte på deras hemsida, men pejstat här/här/här). Enligt artiklarna är det bara en minoritet av landets polisdistrikt som väljer att ta betalt för att upprätthålla ordning vid offentliga evenemang, men tendensen är klart ökande.
Ordningslagen reglerar i vilka fall som polisen får ta betalt av en arrangör för att upprätthålla ordningen.
26 §
Den som i vinstsyfte anordnar en offentlig tillställning skall ersätta polismyndighetens kostnader för att hålla ordning vid tillställningen. /…/
Ersättningsskyldigheten gäller inte /…/ ideella föreningar /…/
Att använda en ideell förening som front är, som vi har sett, ett lätt sätt att slippa betala för polisinsatsen. Ingen är bättre på att utnyttja detta än fotbollsindustrin. En förutsättning för dess enorma vinster är, i hög grad, att man aldrig helt släpper kopplingen till någon slags “ideell” organisation, typ FIFA eller Hammarby.
Visst är det så att både fotboll och musik drivs av “ideella” begär, av
mänskliga ageranden långt, långt från myten om “homo economicus“. Att kommersiellt och ideellt på desa sätt är sammanflätade är ju en självklarhet idag, men lagen bygger fortfarande på en strikt åtskillnad. Och vad annat skulle den kunna göra, i en liberal demokrati? För vad frågan om festivalernas polisnota synliggör är ingenting annat än liberalismens kris.
Utifrån ett vagt vänsterperspektiv är det lätt att säga att storföretag som Live Nation borde kunna betala sin polisbevakning själva. Utifrån ett strikt högerperspektiv är det lika lätt att säga att upprätthållandet av ordning minsann inte borde vara gratis, lika lite som kollektivtrafiken borde vara det. Men i det första fallet väcks genast följdfrågan om hur man idag ska kunna dra gränsen mellan vinstdrivande företag och ideell förening. Och i det andra fallet blir konsekvensen att demonstrationsrätten upphävs. Om en Pride-parad hotas av nazister så får arrangörerna själva välja mellan att hyra in ordningsvakter eller att stanna hemma. Inte ens förespråkarna av en nattväktarstat brukar vilja gå så långt.
Under 1900-talet stabiliserades en liberaldemokratisk kompromiss, byggd på åtskillnaden mellan privat och offentligt. När en offentlig tillställning har till syfte att generera vinst åt ett privat intresse är det enligt ordningslagen fritt fram för polisen att skicka faktura. Om tillställningens syfte däremot är att sprida en politisk åsikt, eller att dra in pengar till en ideell förening, råder ett offentligt intresse av att ordningen upprätthålls för skattepengar.
Visst går det att tillfälligt försöka bota liberalismens kris genom att stifta nya bestämmelser om vad som ska klassas som privat respektive offentligt, vilka efter hand kommer att undermineras på nya sätt. Att å andra sidan överge hela tudelningen innebär ytterst att överge den liberala demokratin.
38 kommentarer ↓
Varför denna specialbehandling av “offentliga tillställningar”? All verksamhet på till exempel Avenyn är kommersiell och kräver stora polisinsatser. Ett kvarter med hyreshus är kommersiellt och drar till sig människor som skapar behov av polis. Ett köpcentrum. Polisen skickar inga fakturor. En stor del av all mänsklig samvaro i samhället sker i kommersiella sammanhang.
Vill Polisen ha sitt monopol och sin skattefinansiering får de finna sig i att utföra sitt uppdrag där det behövs, oavsett om någon tjänar pengar i närheten.
Både besökare och arrangörer av en kommersiell offentlig tillställning betalar redan beskyddaravgift till Polisen. Varför ska de just i fallet “kommersiell offentlig tillställning” betala en gång till?
Visst är det ett problem. Många privatpoliser hyrs in just för att Polisen inte anses räcka till. Då är det lätt att detta normaliseras och det blir som det är med privata poliser som konkurrerar med statliga poliser och massor av gränsdragningsproblem utan bra lösningar.
Snyggast vore en fullständig privatisering. Alla får samma rätt att ingripa mot brott och vill någon anlita någon annan för att göra det åt dem är det fritt fram.
En realistisk reform kanske är att frånta Polisen rätten att kräva betalt? Ett allvarligt problem som då undviks är att Polisen godtyckligt kan förbjuda tillställningar de inte gillar genom att hota med att skicka och driva in en rejäl faktura. Anses det inte ingå i deras uppdrag att hålla ordning någonstans får de helt enkelt avstå från att göra det.
(Nu känns det som om jag får jag sluta spamma kommentarsfältet men frågan är intressant och inlägg #3 borde inte vara där.)
Det blir ju bisarrt med uppdelningen idag på flera sätt. Tänk dessa scenarior:
Privat tillställning, exempelvis festival. Ju mer pengar företaget har, desto fler poliser i området. Men de får betala själva. Samtidigt är det ju polisens uppgift att dyka upp närhelst de blir ringda pga att det pågår ett brott. Ska de ignorera ett misshandel på området för att de inte tänkte betala? Avgränsningen mellan privat/offentligt och när polisen ska ta betalt eller om skattebetalarna står för det är ett sätt att höja grindarna inom “privata” utrymmen – en större inhägnad.
I ett annat scenario hade vi när det var strejk ute i Lagena. Polisen medgav själva att deras direktiv, där strejken var att betrakta som en allmän sammankomst, innebar att de i praktiken hjälpte arbetsgivaren. Ska arbetsgivaren betala för den insatsen kanske? Det var på “privat mark” skulle det kunna påstås, i viss omfattning iaf. Samtidigt har ju de arbetande där självklart rätt att vara där, speciellt fackklubben som måste kunna röra sig i lokalen. Men för en gångs skull är den största frågan inte bara vem som betalar – utan hur polisen agerar. När skattebetalarna står för sådana insatser är det tydligt hur polisen i egenskap av att vara poliser legitimierar sig själva. Det finns en tillförlit till att pengarna är värda ju mer man blåser upp behovet av poliser vid strejker, festivaler etc.
Att upphäva uppdelningen privat/offentligt i olika lagar, språkbruk etc vore att på pappret upphäva liberal demokrati. Men ska vi utgå ifrån att mark och rum är potentiella rum kommer vi tillbaka till, inte nödvändigtvis uppdelningen privat/offentligt, men ändå riktlinjer. Skulle inte småfestivaler och kulturella verksamheter gynnas av att de prioriteras i markuthyrningen – använder vi inte den allmänning eller helt enkelt våra gemensamt bekostade och byggda rum till gemenskapers projekt? (Blir nog mer om detta i festivaltemat i Brand #2)
@#5: Men är det inte ett lika allvarligt problem då att polisen kan hota tillställningar de inte gillar (pride t.ex.) med att inte dyka upp? Att man då kan hyra in egna väktare är inte realistiskt för t.ex. ideella organisationer. Vilket tar oss tillbaka till utgångsfrågan…
“Inte ens förespråkarna av en nattväktarstat brukar vilja gå så långt.”
— Nej, eftersom själva definitionen av nattväktarstat är att polisväsendet fullt ut finansieras av staten, tillsammans med domstolar och militär. Och att staten inte har några andra åtaganden utöver det.
Jag har ju nånstans antagit att detta är något alla politiska riktningar är överens om som en grundnivå (utom kanske anarkisterna) och att man sen vill lägga på olika mycket statliga åtaganden utöver detta. Men de senaste åren har jag alltmer noterat att vi verkar ha en “omvänd” nattväktarstat i Sverige idag, där staten inte fullt ut sköter polis, domstol och militär, men samtidigt har en massa andra verksamheter.
När du skriver “fotbollsindustri” och “enorma vinster” i samma mening undrar jag lite vilka källor du har! För jag antar att du refererar till svenska sammanhang eftersom det är den svenska ordningslagen du diskuterar?
I Sverige är det långt ifrån någon vinstbransch att driva fotbollslag och arrangera fotbollsmatcher (eller “-evenemang” som det modernt heter). Detta oavsett om man gör det i bolagsform eller som förening.
Som allsvensk spelare tjänar man hyfsat bra, och ännu större vinster görs förstås av andra intressenter, tex Canal Plus, kvällspressen och sportrelaterade sweatshopbrands som Nike och Adidas, men knappast av de allsvenska klubbarna som står som arrangörer.
Att alls få bokslutet att gå ihop kräver för en svensk fotbollsklubb en mycket välvilligt inställd (och vänskapskorrumperad) hemkommun i landsorten som sponsrar, skänker mark för nybyggda arenor etc. Publiklagen i storstäderna har däremot väldigt svårt att dra in biljett- och sponsringsintäkter som täcker kostnaderna.
De större klubbarna i landet kan heller inte förvänta sig att polisen sköter allt utan lägger stora resurser på egen säkerhetspersonal vid sina arrangemang.
Om ämnet intresserar rekommenderas för övrigt den suveräna fotbollsekonomibloggen http://osynligahanden.blogspot.com/ !
Som kvasiliberal har jag alltid tyckt att det ligger något fundamentalt ruttet i att särskilja mellan olika sammanslutningar. Bara för att en organisation inte avser att generera en vinst betyder inte ur mitt perspektiv att de ska åtnjuta några privilegier eller extra skyldigheter. Så mitt förslag är helt enkelt att distinktion helt och hållet raderas ut.
Betyder det då att alla måste betala polisen för dess beskydd? Nej.
För deras särskilda närvaro? Ja kanske, men helst inte.
Hur polisen spenderas sina resurser är ett politiskt beslut och en dragkamp om en viss mängd resurser. Det kanske inte anses finnas möjlighet att upprätthålla den grundnivå av polisiär närvaro i resten av samhället som fordras om en del av poliserna blev stationerade vid ngt särskilt evenemang. Polisen kan då rimligen neka extra närvaro.
Men sen så finns det ju det där luriga i att statliga myndigheter verkar på en marknad. Nej, helst skulle jag vilja ha en situation där pengatransaktioner från föreningar och individer till polisen inte accepteras alls. Om extra beskydd/närvaro önskas så får man anställa någon av de många vaktbolag som finns. Som tidigare diskuterat så är det ju helt oacceptabelt att polisen t.ex verkar som biljettkontrollanter i tunnelbanan.
Att anta att polisen skulle skydda politiska sammankomster är väl mer än lovligt naivt. Är man allvarlig i det politiska arbetet ser man självklart till att ha egna resurser som på ett effektivt sätt kan avstyra attacker och neutralisera hot.
Malte: Jag förstår din poäng. Men under vilka förutsättningar är den realistisk? Testa att vidga frågan från att gälla tillfälliga sammankomster till att även inkludera permanenta lokaler. Ska de vaktas av aktivister dygnet om? Sen tror jag också att man måste avgränsningen mellan “kultur” och “politik”, men det kanske är en annan grej.
För din info: Även Rockparty försätts i konkurs, liksom alla dotterbolag. Allt ska säljas. Hultsfred är dött.
För övrigt är en parallell till idrotten ofrånkomlig i de här organisationerna. Då kan man tala om stora, återkommande satsningar.
I all hast.
[…] Kanske liknande Festivalordningen: Ideella fasader eller betalda poliser […]
Kommentera