Tredje cirkeln: Arbetet

Vi letade gratislunch i tisdags, under ett kort besök på “politikerveckan”. Vi gick först till Kriminalvården, men valde av olika skäl att avvika för att i stället traska Hästgatan upp till Psykvården som också bjöd på mat varje dag. “Nu kommer ljuset! Att vända svårigheter till styrkor” stod tydligen som rubrik på lunchseminariet, arrangerat av det regionala psykiatriväsendet i samarbete med psykiatrikernas intresseorganisation. Så fort vi fått grepp om varsin halvkladdig wrap drog vi oss åt sidan, men kunde ändå inte helt undvika att utsättas för arrangörernas budskap.

Psykiatrin hade nämligen bjudit in en vissångerska som skulle “berätta i ord och ton om snubbeltrådar, strategier och fördelar och nackdelar med att vara annorlunda”. Mitt ena öra uppfattade snabbt en genomgående tendens i hennes låttexter, exempelvis denna bossa nova-doftande sak:

det händer mig ibland att jag verkligen tvivlar
på om jag nånsin haft en ärlig chans

men när solen bryter fram och havet blir stilla
då vill jag inte va nån annanstans
me en kopp kaffe i min hand
och dagen framför mig
då kan jag ta världen i min famn

Refrängens budskap är, kort sagt, att tvånget till arbete skapar ohälsa.

Sångerskan presenterar i refrängen två förutsättningar för mental hälsa: en modest dos psykostimulantia (kaffe) samt frihet från arbete. På annat sätt går det inte att tolka formuleringen om att ha dagen framför sig. Eller för att citera en annan sång av samma sångerska:

vi skapade ett hål i tiden
där inget kunde nå oss två
vi åkte långt bort från staden
så långt bort som det kunde gå
för vi behövde bara vara
utan några särskilda krav

Att “bara vara” är motsatsen till att stå till arbetsmarknadens förfogande. Känslan av att “ha dagen framför sig” är inte möjlig för den som har en deadline att jaga. Och för att kunna “vända svårigheter till styrkor” – vilket ju var gratislunchens rubrik – krävs det tid som inte är arbetstid, som sångerskan i en tredje låt sjöng för sin Almedalspublik:

jag behöver tid att tänka efter
tid att förlåta och förstå
så ge mig tid att vara för mig själv
tid att läka mina sår

Trivialt, kan tyckas. Nödrim inpackade i ett glansigt omslag av mindfulness, serverade som tilltugg till en slafsig wrap. Men en verkligt intressant kontrast framträdde där på Hästgatan. För samtidigt som sångerskan sjöng fler sånger om frihet från arbete, traskade ett antal ungdomar förbi med vita t-shirts med trycket “I LOVE JOBB”. Jag utgick först från att de kom från något av Alliansens ungdomsförbund, men sedan visade det sig att de var arbetslösa som hade kommenderats ut av Arbetsförmedlingen.

Egentligen borde det alltså ha varit bäddat för en rafflande debatt mellan psykvård och arbetsförmedling, för eller mot utökat lönearbete. Men det är klart att något sådant inte kan ske i Almedalen. Vad sångerskan uttryckte “i toner” skulle aldrig ha kunnat uttryckas “i ord”, åtminstone inte skattefinansierat och oemotsagt, utan att väcka ramaskri.
Om man bara tänker efter är det ju politiska frågor som väcks i de ovan citerade låttexterna. Det är knappast svårt att finna stöd i forskningen för att sex timmars arbetsdag skulle ge bättre psykisk hälsa. Tillfrisknande kan förutsätta “tid utan några särskilda krav” – så vore inte garanterad basinkomst en strålande idé? Ändå är det nästan omöjligt att tänka sig sådana kopplingar slå fäste i ett poliskt spektakel kretsande kring sju riksdagspartier som tävlar med varandra om att predikar arbetslinjens lov.

Osynliga kommittén skriver i tredje cirkeln av Det stundande upproret:

Idag är arbete mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten att producera varor än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst. Att producera sig själv har blivit det dominerande yrket i ett samhälle där produktion inte längre har ett objekt
/…/
Den här svärmande lilla flocken som otåligt väntar på att bli anställda, medan de gör allt de kan för att verka legitima, är resultatet av ett försök att rädda arbetets ordning genom en mobiliseringens etik. Att vara mobiliserad är att relatera till arbete inte som en aktivitet utan som en möjlighet. Om den arbetslöse tar ur sina piercingar, går till frisören och håller sig själv upptagen med “projekt”, om han verklighet arbetar på sin “anställningsbarhet” som de kallar det, är det för att han på det sättet visar sin mobiliserbarhet.

Ett typexempel på vad de skriver om kan tas från den nyligen nedbrända “Rinkebyakademien”. Så här beskrev de sin verksamhet för mobilisering av utvalda elever i Rinkeby:

Utöver en introduktion till arbetslivet i mer traditionell mening syftar mentorsprogrammet till att hjälpa eleverna “att knäcka koden”. Att ge dem nödvändig “mjukvara” kring arbetslivet och kring den moderna arbetsplatsen; sådant som företagskultur, sociala koder och relationer, språkbruk, inställning till kunder och service, kompetenskrav, rekryteringsprocesser, nätverksbyggande etc.

Vi har i Marx’ termer gått från formell till reell underordning (“underordning” är förresten en rätt platt översättning av tyskans Subsumption, med vilket Marx refererar till sina föregångare inom den tyska idealismen).
Formell underordning innebär att arbetaren säljer sin arbetstid. Hon utför en uppgift som hade kunnat utföras även utanför ett sammanhang av lönearbete. Hon får sin lön och under återstående timmar är hon fri att sköta sitt. Reell underordning av arbetsprocessen känner däremot inga sådana gränser, utan mobiliserar i slutändan hela livet: sociala koder, språkbruk, nätverksbyggande… Rinkebyakademien har fattat detta, liksom Osynliga kommittén – fast för de senare handlar det inte om att mobilisera arbetskraft, utan om att hitta vägen ut ur arbetets tyranni.

Vi talar inte bara om antalet timmar som är fria från lönearbetets exploatering. Frigjord tid innebär inte semester. Ledighet, död tid, tid av tomhet och rädsla för tomhet – detta är arbetets tid. Det kommer inte att finnas någon tid att fylla ut, utan en frigörelse av energi som inte innehåller någon “tid”, linjer som formar sig, förstärker varandra, som vi kan följa till ett slut, tills vi ser dem möta andra.

Bilden är vag, men blir aningen tydligare mot bakgrund av vissa marxistiska teorier om reell underordning. Det handlar inte om att räkna samman allt existerande lönearbetare, skala bort allt “onödigt” och fördela resten rättvist – vilket vore en konventionell socialism. Nej, den befrielse från lönearbetet som här åsyftas förutsätter ett överskridande av alla existerande mönster för arbetsdelning, till förmån för någonting ännu okänt. Det förutsätter en rumslig omorganisering av både lantbruk, varuproduktion och omsorg. Framför allt förutsätts en upplösning av “ekonomin” som autonom sfär, vilket även innebär en upplösning av “familjen” som dess spegelbild.
Allt detta innebär ett återupptäckande av sådant som under ett par sekel av tilltagande arbetsdelning har kommit att klassas som “förmodernt”. Osynliga kommittén skriver:

Arbetets vidrighet ligger mindre i arbetet självt än i dess århundraden långa metodiska förstörelse av allt som inte är arbete, vår kännedom om våra områden och vårt yrke, av vår by, av kamp, av släktskap, vår känsla för platser, varelse, årstider, till sätt att göra och tala.

Alamut anar oråd vid formuleringar som denna. Han finner i “längtan tillbaka till det förindustriella samhället” paralleller till radikalkonservativa och ultrareaktionära tänkare. Detta är alls inte irrelevant. Men jag vill ändå lägga in en reservation när Alamut uttrycker sig på ett sätt som känns alltför endimensionellt. Mot “en reaktionär strävan till enklare tider” ställer han “en progressiv lösning på problemen i det kapitalistiska samhället”. Men jag uppfattar det inte som att Osynliga kommittén handlar om att lösa problem, snarare söker de vägen ut (vilket innebär att deras filosofi kanske kan kallas pessimistisk snarare än spekulativ). De uppges vara kraftigt influerade av Jacques Camatte, en oortodox marxist som tidigt (omkring 1970) drog långtgående teoretiska konsekvenser av begreppet “reell underordning”, för att några år senare röra sig vidare mot någonting som elaka tungor vill kalla för primitivism.

Osynliga kommittén tycks ligga nära Jacques Camatte i sin betoning av att återutforska olika existensformer och kompetenser som arbetets herravälde har tenderat till att förinta. Men en vilja att lämna den industriella civilisationen behöver inte vara detsamma som en återgång till ett “förindustriellt” stadium. Vägarna tillbaka är stängda medan vägen “framåt” dessvärre leder rakt ner i en avgrund – men det finns otaliga riktningar åt sidan, vissa lockande och andra illaluktande, även om där ännu inte har trampats upp några stigar, än mindre ritats någon karta.