Almedalens “budskap” är åsikternas allmänna ekvivalens. Varje angelägenhet, varje farhåga, varje lösning, varje produkt, varje position, varje parti är utbytbart mot alla andra. Varje plats som upptas av ett lärarfack kan lika gärna upptas av en motorvägslobby, nykterister är utbytbara mot nationaldemokrater, fastighetsägare mot feminister.
Alla får plats även om vissa får mer plats. Alla skulle vilja nå ut till fler men alla är trots allt tillfreds med att alla får höras i Almedalen. Vi intar en välvillig hållning gentemot varandra och bekräftar gemensamt åsikternas allmänna ekvivalens.
Allmän ekvivalens är ett kännetecken för varor. Marx inleder Kapitalet med en analys av varans dubbelkaraktär. En vara är dels konkret bruksvärde, dels abstrakt bytesvärde. Å ena sidan någonting partikulärt (partiskt, partistiskt), å andra sidan någonting mät- och utbytbart.
Ringmurarna kring Visby materialiserade en gång denna gräns: utanför muren skötte bönderna produktionen, innanför muren skötte borgarna utbytet. Även den konsumtion som skedde innanför ringmuren var relativt separerad från utbytets moment. Ingenting av detta rumsliga åtskiljande märks av i Almedalen, vilket bara betyder att dubbelkaraktären är desto starkare. Almedalsveckan är en storartad hyllning till politikens varuform.
Att kritisera penningens makt, eller slöseriet, är trivialt och kräver sannerligen ingen Marx. Att upphöja bruksvärderingar på bekostnad av bytesvärderingar bryter heller inte med varuformen.
När varans dubbelkaraktär av Marx beskrivs som en dialektik har många marxister gjort misstaget att betrakta dialektiken som en naturlag, eller åtminstone som en universell sanning för allt samhällsliv. Kapitalet gör dock inga anspråk på att analysera annat än just kapitalet.
Dialektiken är inte allmängiltig, den är en konsekvens av varuformen. Eftersom kapitalackumulationen har accelererat någonting oerhört sedan ringmuren byggdes så är denna dialektik förvisso oerhört inflytelserik, men det är ingen ursäkt för att välja sida, tvärtom – att gå bortom kapitalismen innebär att förkasta bytesvärde och bruksvärde.
Marx beskriver bytesvärdet som en abstraktion, men en abstraktion som har blivit verklig. Under dessa villkor finns det inte längre några “rena” bruksvärden och inga “uppriktiga” åsikter.
Att låta de annars ohörda komma till tals i Almedalen – som Alternativveckan gör – hotar knappast politikens varuform, stärker den snarare. Förvisso mildras kravet på att ha pengar för att vara med i leken. Men lekens enda spelregel är fortfarande åsikternas allmänna ekvivalens. När vi gör upp dagens schema kan vi kryssa fritt mellan alternativt och kommersiellt, vänster och höger, engagemang och ironi.
God PR handlar i hög grad om att accentuera det outbytbara, det vill säga skapa bruksvärden. Det kan göras på massa olika sätt, exempelvis genom att hyra en historisk byggnad eller genom inhägnader som skapar exklusivitet. Årets grej är pseudo-exklusivitet: på grund av kommunens alkoholföreskrifter måste man stå på gästlista för att dricka gratis rosé, fast oftast går det bra att skriva upp sig i dörren.
Provokationer är ett annat beprövat sätt. Allra bäst funkade uppeldningen av 100000 kronor, som en PR-byrå hade skänkt till Feministiskt initiativ (FI) på villkor att de brändes. Jag uppfattade saken ungefär så här: En PR-byrån trollade FI, FI trollade hela Almedalen, gubbarna i publiken trollade Gudrun Schyman och hon trollade tillbaka med bravur.
Trollformeln för varuformen. Jag kan inte förneka att jag älskar pengabål. Oavsett vad för slags symbolik som läggs in i dem, fungerar de samtidigt som ett avklädande av varuformen, men inte på något sätt ett upphävande. Snarare togs väl politikens varuform till sin yttersta spets genom pengabålet i Almedalen. En ypperligt effektiv produktion av bruksvärderingar – en “snackis” som räddar åtskilliga mingelsamtal från tristessdöden. Gott så, för ingen tristess kommer att rädda någon uppriktighet som ändå inte finns i Almedalen.
En höjdpunkt: Går på Hästgatan och någonsticker en bok i min hand. “Vad är politik?” lyder frågan på omslaget. Wow! Det var ju vad jag tänkt på halva eftermiddagen när jag satt för mig själv och läste vid vallgravarna norr om ringmuren. Visade upp boken för mina vänner och öppnade den sedan, inte utan andakt. Sidorna var tomma. Vita. Oskrivna. Vad jag höll i var inte boken, utan reklam för en kommande bok med samma titel, upplyste ett istucket flygblad. Vilken vacker reklam!
Maximerad alienation (plus alkohol) framstår som förutsättningen för att med viss värdighet i behåll kunna njuta av spektaklet. Jag var på ön i 32 timmar och uppnådde detta stadium gradvis. Att jag försov mig till ett seminarium hjälpte.
Någon lyssnade på ett samtal med bland andra Nyamku Sabuni om hotet “extremister”, som fanns av tre slag: vänster, höger och islamister. Frågan låter sig nästan ställas om definitionen av “extremist” har blivit synonym med “sådana som inte åker till Almedalen”. Att kollektivt odla åsikter utan att bry sig om deras representation i Almedalen anses åtminstone lite suspekt. Så länge man är här kan man utpekas som politiskt förkastlig, men aldrig som extremist.
Finns det ett “Jag tycker…” utanför varuformen? Jag tycker inte det. Eller jag tror inte det. Utan att förneka betydelsen av vare sig jaget eller åsikter, tror jag det är svårt att ägna sig åt tyckande utan att röra sig mot den allmänna ekvivalensen, mot politikens varuform. Åtminstone på platser som särskilt har inrättats för utbyte av åsikter.
18 kommentarer ↓
Hur skulle då en politik se ut som inte har formen av ett “jag tycker…”?
[…] ”God PR handlar i hög grad om att accentuera det outbytbara, det vill säga skapa bruksvärde… Underbart citat! […]
Ord staplade i ordhögar betyder föga, Monsignore. Någon gång kommer dina läsare sluta tjusas över din överanvändning av ordet “dialektik” och det förvirrade filosofiska moln du försöker omge dig med.
Vad vill du säga? Utöver att “du älskar pengabål”. Vilket förmodligen är det mest obegripligt obegåvade du fått ur dig via ditt pseudoakademiska svammel.
Bättre kan du.
blah blah blah blabberliberalism
Biskopen Lennart Koskinen som störde SD i Almedalen förtydligade i Ekot häromdagen att det inte handlade om politik, utan om “falsk marknadsföring” och kyrkans “starka varumärke”. Kan dock inte hitta nån länk
“God PR handlar i hög grad om att accentuera det outbytbara, det vill säga skapa bruksvärden.”
Bytesvärdet som sadant definierar Skadespelarsamhället, vilket väl även demonstrerades markant med FI iscensatta pengabal, om de nu endast hade erkänt det som ett spelat “passage a l´acte” istället för att latsas som att det handlade om naturliga ojämlikheter. det finns inget bruksvärde i lönearbete, endast utbyte, även om detta sker i form av kroppar.
“Finns det ett “Jag tycker…” utanför varuformen?”
Om inte, da detta utanför endast vore ett förment hävdande av en autenticitet, som sa ofta används i reklam ända, sa maste vi ga vidare.
fragan kanske inte borde vara vad en politik vore utanför ett “jag tycker”, men att lösgöra jaget, och tyckandet, fran varje form av bruksvärde.
är inte det som Agamben kallar var generations politiska uppgift? :
“to remove the thin line that separates bad mediatized advertizing from advertizing that simply communicates itself” (typ…)
Utmärkt och lysande! Går det att tänka att politik handlar om “vi hatar er” (i stil med Schmidt/Mouffe) medan “jag tycker” snarare just avväpnar det politiska till utbyte?
Det är i och för sig en intressant analys, men jag tror man gör sig en otjänst om man drar varuanalogin allt för långt. Vad skulle till exempel motsvara “pengar” på åsikternas marknad? Du säljer inte din åsikt; på sin höjd köper du utrymme för, fler anhängare till åsikten.
Under ytan av “åsikt” som den almedalska demokratin tvingar varje viljeyttring eller sanningsanspråk att anta finns trots allt något annat: En kraft, en moralisk halt (eller en ondska), en sanning (eller en lögn), som sprider sig åtminstone delvis utan att be ytan om lov. Det är väl här, i förhållandet mellan åsikten och det den döljer, som de analytiska krafterna borde sättas in.
Jag tycker om den parallell du drar mellan varuformen i Kapitalet och Visby-jippot. Dock tror jag inte att den distinktion du gör mellan varuformens olika kategorier är riktigt kongruent med Marx idé. Som Hegel någonstans påpekade, återskiner innehållet på formen, och tvärtom. Bönderna bedrev också handel aktivt, inte bara borgare.
Inlägget ovan är en oäkta hybrid av stundens affekterade anteckningar, lite analys och lite marxologi. Sådana obestämbara hybrider tenderar att provocera vissa extra mycket, vilket även har märkts här i kommentarsfältet.
Jag säger inte att det bara är en “parallell” eller en “analogi”. Min känsla, på plats i Almedalensvängen, var att åsikter är varor. Men givetvis är det en mycket preliminär anteckning, som gjordes på en parkbänk när jag promenerade runt för mig själv på tisdagseftermiddagen.
Till frågan om varuformen – och till olika läsningar av Marx’ Kapitalet – tänker jag återkomma, i inlägg av andra slag.
Åh, jag är alls inte provocerad. Och min kommentar har samma karaktär av preliminär anteckning som din post. Allt är inte polemik. Men likväl: Om åsikterna nu är varor, vore det intressant att höra exakt hur detta skulle fungera.
Budskapet och formen skils åt, men vad du menar är att de följer ur varandra. Utifrån den ”distinktionen” positionerar sig deltagarna. Platsen är skit samma. Alla är där, men vissa hörs mer än andra. Grundbulten skruvar dock ingen upp, alla håller i stort sätt med varann.
Utläggning om Marx, om form och innehåll. Igen. Innehållet dyrkas där. Men åsiktens makt har inte så mycket med ekonomisk makt att göra. Det gäller att ställa sig utom det där! Hugg bort grundbulten!
Är det en så dålig sammanfattning?
Kalle: Nej, jag syftade inte på dig. Ska försöka bygga vidare på en av dina kommentarer.
“Vad skulle till exempel motsvara ‘pengar’ på åsikternas marknad? Du säljer inte din åsikt; på sin höjd köper du utrymme för, fler anhängare till åsikten.”
För det första så är väl inte pengar någon nödvändighet för att vi ska tala om en varuform, de underlättar bara cirkulationen genom att ge ekvivalensen ett simpelt kvantitativt uttryck. (Sen gör pengar många andra saker, men det är väl delvis en annan historia.) Bytesvärde kan finnas utan pengar, när vara byts mot vara.
Jag tror således inte att man behöver hitta en motsvarighet till pengar för att tala om politikens varuform. Men en sådan motsvarighet tycker jag ändå är uppenbar och det är opinionssiffrorna.
Bytesvärdet återverkar på bruksvärdet. Opinionssiffrorna återverkar på vilka positioner ett parti kommer att företräda i valrörelsen. Lika lite som det finns ett rent bruksvärde, finns det något rent åsiktspaket som partierna utgår ifrån. Förhållandet mellan partierna bygger på att såväl väljare som åsikter är utbytbara, vilket tycks leda till en dynamik som får dem att profilera sig mot varandra (arbetsdelning/positionering) men inom ramen för en större likriktning (kapitalrealism).
Tant Brun: Det lät som en rätt bra sammanfattning. Även om jag själv inte alls är säker på vad det innebär att hugga bort grundbulten.
Jag kan nog tycka att det är lite mesigt att bara bränna 100 000. KLF trollade ju en hel nation genom att bränna 1miljon pund. På betydligt luddigare grunder..
[…] Almedalsformen […]
[…] timmar på Gotland, mitt i Almedalens kakafoni. Copyriot, som stannade ännu kortare (32 h), bekriver kakafonin enligt följande: Alla får plats även om vissa får mer plats. Alla skulle vilja nå ut till fler […]
[…] Almedalsformen […]
Kommentera