Andra cirkeln: Sammanhangen

Andra cirkeln är spretigare än den första. Om Det stundande upproret inleds med en kritik av jaget så fortsätter det här med den kritik av hur vi hänger samman, av de sociala sammanhangen i allmänhet. Kanske är då spretigheten avsiktlig. Den hänger samman med att det tycks omöjligt att tala om ett “samhälle”, samtidigt som “nätverk” mest duger “för att beskriva kopplingarna mellan skapande ensamheter”, som någon gång tätnar till en “miljö” som inte gör annat än att uppdatera identiteter mellan isolerade jag. Osynliga kommittén vänder sig bort från sådana begrepp på jakt efter någonting som är väldigt svårt att ta på.

Ena hälften av cirkeln diskuterar förhållanden som är mer specifikt franska, såsom fixeringen vid skolexamen och vid medborgarskap. Andra hälften är mer allmän och riktar in sig på familjelivet. Inkilat däremellan gör Osynliga kommittén en kort analys av hatet mot invandrare. Huruvida den stämmer har jag svårt att säga, men den är politiskt intressant:

Fransmannen är mer än någon annan förkroppsligandet av den egendomslöse, en utblottade. /…/ Blandningen av svartsjuka och hat som han känner mot förorten uttrycker mer än något annat förbittringen över allt som han har förlorat. Han kan inte hjälpa att avundas så kallade “problemområden” där lite gemensamt liv fortfarande består, några band mellan människor, lite solidaritet som inte kontrolleras av staten, en informell ekonomi, en organisation som ännu inte skiljt sig helt från de som organiserar sig.

Ja, detta är en tydlig indikation på vilka slags sammanhang – autonoma från stat och kapital – som Osynliga kommittén vill bygga. Nej, det är inte nödvändigtvis en idealisering av livet i förorten. De påstår inte att denna informella solidaritet är ett framträdande drag i Frankrikes förorter. Snarare att den finns där som en liten kvarleva, aldrig så svag, men tillräcklig för att räcka avund hos andra invånare i republiken.
Även om detta kan ge indikationer på en saknad i samtiden som är verklig, betyder det inte att vi ska gå till förorten för att leta efter alternativa modeller för att organisera det gemensamma livet. Att göra så vore inte bara att skilja mellan organisationen och de som organiserar sig. Det går även på tvärs med den jüngerska nihilism som antyds ett par sidor längre fram i andra cirkeln:

De säger att familjen är på väg tillbaka, att paret är på väg tillbaka. Men den familj som kommer tillbaka är inte densamma som försvann. Dess återkomst är ingenting förutom ett fördjupande av den bestående separationen den är till för att följa, det som den blir genom denna maskerad. Alla kan vittna om sorgen som koncentreras år efter år i familjesammankomster, de påklistrade leendena, det obekväma i att se alla anstränga sig förgäves, känslan av att det ligger ett lik under bordet och alla låtsas som ingenting. Från flirt, till skilsmässa, från samboende till styvfamilj, alla känner kärnfamiljens vemodiga tomhet, men de flesta verkar tro att det vore värre att helt ge upp den.

Osynliga kommittén: Det stundande upproret


Överskridandet av linjen, passerandet av nollpunkten delar skådespelet; det antyder mitten men inte slutet. Säkerheten är fortfarande mycket avlägsen. /…/
Det råder inget tvivel om att vår tillvaro som helhet rör sig över den kritiska linjen. Därmed förändras farorna och säkerheten. Det är inte längre någon idé att grubbla över om man kan rädda ett hus eller en enskild egendom undan eldstormen. Här hjälper ingen list, ingen flykt. Tvärtom – vid det som räddats undan häftar någon absurt, i bästa fall något musealt. /…/
Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra. Det kan också grumliga ögon uppfatta. Nya fästpunkter tillkommer. Men hitom linjen går det inte att fälla några omdömen i saken.

Ernst Jünger: Över linjen

Osynliga kommitténs kritik av kärnfamiljen och parrelationen är föga ingående. Särskilt mycket sägs inte, men det är värt att ta fasta på vad de inte säger. Det är inte en kritik av instängdhet. Det handlar inte om “normkritik“, inte om befrielse från konventioner. Sexuell befrielse är ett uttömt projekt, konstateras helt kort. Intressantare är de nya former av kollektiv sensibilitet som kan anas men som tvekar inför att blomma ut. Vad som förespråkas är “ett vilt, massivt experimenterande med nya sammansättningar, nya troheter”. Nya troheter.

På jakt efter viss konkretion vänder jag mig till sista kapitlet i en annan bok, One-dimensional woman av Nina Power. Hon pekar där ut två sätt, båda lika otillfredsställande att göra sex till politik. Ena vägen är att utgå från att sexualiteten i sig skulle vara befriande. Wilhelm Reich är pionjären för denna strömning, där Nina Power även lyfter fram den serbiska filmaren Dušan Makavejev med Organismens mysterier (1971) samt – som avskräckande exempel – Otto Mühl. Andra vägen är den “tragisk-psykoanalytiska”, som accepterar att det begäret inte på något vis är jämlikt. Problemet är att det tenderar till en ahistorisk förståelse av sexualiteten, där en äldre borgerlig sexualsyn fryses fast.

Nina Powers sökande efter ett alternativ bortom de två nämnda fallgroparna leder henne till hysterin för två år sedan rörande en påstådd “graviditetspakt” mellan 17 tonårstjejer i en amerikansk småstad. Tjejerna ville bli med barn och hade enats om att uppfostra barnen gemensamt. Nina Power skriver att idén inte är så dum:

If you’re going to have kids, you might as well have them young, and divide up the labor. What’s the point of individually washing one sick-covered baby outfit when you could wash twenty at once?
There is a moral/biological paradox here: physically it makes much more sense to have a kid when you are still relatively fit. 30/40-something mothers with decades of boozing, dieting and stress may be better placed financially, but they certainly aren’t as able to bounce back from weeks of sleeplessness like a 15-year-old netball playing girl would be.

Att säga så är kontroversiellt i nästan alla läger. Liberala feminister, som utgår från kvinnors individuella frigörelse genom karriär i yrkeslivet, tenderar att se tonårsgraviditet som förtryckande i sig. Alla som är mer eller mindre konservativa förfasar sig över tanken på kollektiviserad barnuppfostran. Tidigare i år kom för övrigt en film baserad på fallet, The Pregnancy Pact (trailer), med moraliserande budskap och gratis distribution till amerikanska skolor. När unga tjejer experimenterar vilt med “nya troheter” blir reaktionen kraftig.
Även i Sverige tycks alla som kommenterade graviditetspakten vara överens om att tjejerna var naiva – fattar de inte att deras pakt kommer att spricka med tiden? Att det är meningen att skaffa barn som par – och även om parförhållanden också brukar spricka, så är det ingenting man säger högt.

It’s easier to imagine the end of the world than it is to imagine the death of the nuclear family.

Nina Power avslutar One-dimensional woman med att citera författaren Toni Morrison ur en intervju från 1989, där hon säger:

Two parents can’t raise a child any more than one. You need a whole community – everybody – to raise a child. /…/ And the little nuclear family is a paradigm that just doesn’t work. /…/ It isolates people into little units – people need a larger unit.

Hur dessa större gemenskaper ser ut är en annan fråga. Historiskt sett har de bland annat tagit sig formen av storfamiljer, men framför allt av en mångfald utomfamiljära band. Kärnfamiljen är en historisk parentes som måste överskridas snarare än avfärdas. Överskridandet kräver nya sammansättningar, nya subjektiviteter, nya troheter och nya förtrogenheter. Familjära och bortomfamiljära gemenskaper måste dessutom äga rum, på ett eller annat sätt, vilket öppnar en arkitektonisk dimension på frågan. Det räcker knappast med den queerliberala standardlösningen att ersätta kärnfamiljen med en “stjärnfamilj“.

Andra bloggar om andra cirkeln:

16 kommentarer ↓

#1 Andra cirkeln – die Sinfonie der Großstadt « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet on 4 July 2010 at 7:48 am

[…] Copyriot – Andra cirkeln – sammanhangen […]

#2 go on 4 July 2010 at 8:08 am

Finns boken på svenska på nätet?

#3 rasmus on 4 July 2010 at 9:48 am

go: Nej, inte vad jag vet. Första cirkeln scannades av någon, men det har ännu inte hänt med den andra, vad jag vet.

#4 jo on 4 July 2010 at 10:04 am

http://dl.dropbox.com/u/1380654/upproret_cirkel2.pdf

#5 » Andra cirkeln: Morfar och den mörka multituden | Guldfiske on 4 July 2010 at 10:36 am

[…] Alamut: Andra cirkeln – Symphonie einer Grosstadt Copyriot: Cirkel två – Sammanhangen […]

#6 fiskarbysse on 4 July 2010 at 11:37 am

Nu kanske jag spottar dig i ansiktet, men DSU låter av dina analyser att döma ungefär, Precis som livet enligt ett kristet synsätt borde levas.

Bibelns tanke är ju att leva i husförsamlingar, med andra familjer och individer i sin direkta närhet. Att tvätta 20 tröjor istället för en, att relatera sig fram i livet genom en större gemenskap/er. Inte att denna grupp och dess slem fastnar och blir en sekt osv. Men att gemenskap är grunden och att kärnfamiljen Inte är det. Bibeln handlar ju inte så mycket om kärnfamilj överhuvudtaget. (ja ja, jag vet. Hedra din mor o far, mannen står över kvinnan i relationen osv. Men det är andra diskusioner.)

DSU och Bibeln ter sig i princip lika främmande i kontrast till den postmodernt västerländska levnadsstilen, människans perverterade kluster-tänkande osv. Detta verkar vara något fundamentalt för både bibeln och Osynliga kommiten.

Övriga jämförelser får vänta för att inte reta upp eventuella ateistiska och sekulära krafter som rör sig i dessa forum! :). :p

Ska såklart läsa DSU själv men i väntan på tid får dina och de andra i cirkelns analyser räcka gott.

Ha de fint Rasmus!

#7 rasmus on 4 July 2010 at 12:13 pm

fiskarbyse: Inga konstigheter i sig, bortsett från att kristendomen väl knappast har monopol på kollektivboende.

#8 anders bananders on 4 July 2010 at 9:31 pm

Tanken att man borde skaffa barn med kompisar istället för med en kärlekspartner är något som dyker upp då och då bland dem som av olika skäl misstror kärnfamiljen. Det kan vara HBT-personer, personer i poly- eller RA-kretsar, eller helt enkelt bara personer som blivit missmodiga efter att ha haft dåliga erfarenheter av kärleksrelationer. “Misogama” kanske man kan kalla dem.

Man tänker sig att “kärleksrelationer kommer och går, men vännerna består”. Fast jag tror att det är ett feltänk. Anledningen till att vännerna består är att man aldrig ställer den typen av krav på sina vänner som man gör på sina kärleksrelationer. Om man gjorde det så tror jag att vännerna skulle försvinna ännu fortare än en kärlekspartner skulle göra. Man behöver det extra klister som kärleken utgör för att inte bara strunta i allt när det blir jobbigt. Är man inte kär i sin medförälder så tror jag inte att man fixar att ta sig igenom bäbistiden tillsammans.

Svaret på kärnfamiljens problem är inte att ta bort den, tror jag, utan vid behov att utöka den. Att inte isolera sig så mycket som vi gör i vårt samhälle. Om man inte vill vara så radikal som att bo i kollektiv eller skaffa flera kärlekspartners utöver sin kärnfamiljspartner så bör man åtminstone skaffa täta band med en handfull andra kärnfamiljer och hjälpa varandra med det som behövs.

#9 Det stundande upproret: andra cirkeln « Skumrask on 5 July 2010 at 7:10 am

[…] Guldfiske Alamut Copyriot från → Det stundande upproret ← Länge leve Piratbyrån Inga […]

#10 Maria Lj on 5 July 2010 at 11:50 pm

Mitt lilla bidrag till sommarspinozismen och upprorscirklarna tycks vara ett nyss påbörjat arbete med nyöversättning från tyska till engelska (med hjälp av en gammal svensk version) av Sjunde Elegien ur Rainer Maria Rilkes “Duinoelegierna”.

“Where once a rugged house stood,
mental images are breaking forth, across conceptual borders, though
as if they were still based entirely in a brain.
And the zeitgeist is creating vast areas of power stations, formless
like the high energy, which it draws from everyone and all.”
[…]
“Every obscure revolution of the world brings such poor unconnected beings,
those not belonging to earlier stages, and not yet held by future.”

#11 UnoLoop on 7 July 2010 at 10:40 am

Var är den första bilden ifrån? Nyhetsmorgon eller liknande?

#12 rasmus on 7 July 2010 at 7:42 pm

UnoLoop: Ja, precis. C-M Edenborg tipsade om böcker där, bl.a. den.

#13 Malte Max on 8 July 2010 at 8:59 am

Visst är det så, att hela fokuset på “normkritik” och det föreställda subversiva i “flytande identiteter”, är en del av denna “uppslitande av alla rötter”.

Ett exempel på en sådan distansering är den från kärnfamiljen till så kallade “öppna förhållanden”, där ingen berättar om sina andra älskare, där ingen kallar varann för något (partner, flick- eller pojkvän, älskare etc) i skräck för att “stänga” relationen, i skräck för att interpelleras av en norm, eller, ännu värre, skapa en ny norm.

Normer är ganska praktiska dock, de sänker komplexiteten, så vi inte behöver veta allt om en person varje gång vi ska göra något som har konsekvenser för den. Normer är lik rutiner, vanor, gemensamma sätt att göra något på. Att avfärda alla normer är då en extremt liberal tanke, där individen tänks veta allt hela tiden, och således kan välja det bästa, ta allt ansvar för sina handlingars uppkomst.

Detta är en relationsanarkism utan poststrukturalistisk medvetande. Normer finns det alltid, makt likaså. Det går inte att ställa sig utanför och inte producera makt, nya normer.

Kanske handlar det alltså om en rädsla för att producera makt, detta att aldrig ville vara del av en norm, vilket jag tänker är helt nödvändigt för att låta rötter växa, och att skapa troheter mellan varan, skapa förväntningar, ha överenskommelser, hitta nya gränser, nya sätt att anknytas på.

#14 anders bananders on 11 July 2010 at 5:30 pm

@Malte Max: Det vanliga när det handlar om öppna förhållanden och relationsanarki är att man i allra högsta grad berättar om sina andra partners.

#15 MULTITUNES :: proletarian, funkadelicparliamentarian, pro revolt-in-the-21st-centurian :: Second circle: We don’t need no Bildung :: July :: 2010 on 18 July 2010 at 2:55 pm

[…] circle Finnish: Harhautuksia | Hedelmiä | Multitunes Swedish: Alamut | Commoniser | Copyriot | Guldfiske | […]

#16 daniel nyström » andra cirkeln on 20 August 2010 at 10:12 pm

[…] Rasmus beskriver denna andra gemenskap: […]

Kommentera