Allt har sin tid, Hultsfred

Laissez faire, laissez passer. Ett kvarts sekel är en respektingivande tid för en musikfestival. Trodde någon att Hultsfredsfestivalen skulle leva vidare för all framtid? Dessvärre verkar det som att en hel del politiker resonerade så när de satsade på kommunens framtid inom “upplevelseindustrin”.

Vid en presskonferens i Hultsfred den 19 juni 1999 meddelade biträdande näringsminister Mona Sahlin (s) att orten beviljats ett industriellt utvecklingscentrum (IUC) för “musikindustrin“. Samma år beslöt Kalmar högskola att inrätta en högskoleutbildning med samma inriktning, placerad i Hultsfred. År 2002 invigdes byggnaden Rock City, ägd till 49 procent av Hultsfreds kommun och till 51 procent av föreningen Rockparty som arrangerar festivalerna. På sina 5000 kvadratmeter rymmer Rock City bland annat konferensanläggning, utbildningslokaler, företagsby, restaurang samt festivalens organisation.
En central aktör i sammanhanget var KK-stiftelsen som utsåg Hultsfred till en “mötesplats för upplevelseindustrin”. Ambitionerna sattes högt:

Målet är att Campus Hultsfred ska vara ett nationellt kompentenscentrum för musikbranschen med hög status inom både akademi och näringsliv och med 500 studenter år 2012./…/
Campus Hultsfred har genom kommunens engagemang redan 2008 och framåt en långsiktig och stabil ekonomisk plattform.

Ur KK-stiftelsens rapport om “Upplevelseindustrin 2008”

Långsiktighet? Hur mycket kommunen än satsar, vore det naivt att tro att Rock City kommer fortsätta att expandera till en framtida tillväxtmotor för Hultsfred, om inte festivalen finns kvar som ett nav. Utan festival blir det svårt för Hultsfreds kommun att sälja sig som “musikkommunen“. Kommunen tvingas inse vad som från första början varit en självklarhet för festivalartisterna – att “upplevelseindustri” betyder inte bara en möjlighet att tälja pengar med guldkniv, utan även en ständig osäkerhet. Precis som artisterna på festivalscenerna byts ut, byts även festivalerna ut, om än i långsammare takt.

Jag förstår att det är deppigt för de närmast sörjande. Ännu tristare för de som sannolikt kommer att förlora sina jobb i Hultsfred. Men hela nollnolltalets satsning inleddes med en uttalad ambition om att “bli accepterad som (bas)industri, jämförbar med annan traditionell industri”. Vore det inte klokare att ha låtit festivalmaskineriet stanna på en rimlig skala, i stället för att tillämpa en industriell logik där ständig tillväxt är målet? Hultsfredsfestivalen skulle nog ha kunnat leva vidare längre, om än i mindre skala, utan hjälp från Näringsdepartementet.

Nu visar det sig visserligen att föreningen Rockparty hade garderat sig, genom att inte själv stå som arrangör till årets festival. Detta har överlåtits åt dotterbolaget Hultsfredsfestivalen AB, som man nu kan låta gå i konkurs utan att Rockparty går under. Förlorarna på en sådan konkurs blir i första hand alla som köpt biljetter, som har nära noll chans att få tillbaka pengarna. Men säkert också artister, som blir utan avtalad betalning. Kalle Magnusson, som haft uppdrag för festivalen, räknar inte med att få in pengarna för sin faktura som Hultsfredsfestivalen AB skulle “betala av på tre år”. Stora fordringsägare som Stim och Live Nation torde ha bättre utsikter.

Tobias Nielsén argumenterade i höstas för att Hultsfreds kommun borde hjälpa Rockparty genom att köpa upp resten av Rock City för 24 miljoner kronor. En lokal debatt rasade i frågan, där kommuninvånare av begripliga skäl fruktade att ett köp skulle betalas genom nedskärningar i offentlig service. Partierna S, V och Mp verkade för att Regionförbundet skulle gå in med pengarna. Kommunen beslutade till slut i december att köpa Rock City för 8,6 miljoner. Lokalpressen rapporterade om glädjetårar och kramkalas: “Festivalen är räddad”. Nej, det var den inte.

Jag har själv varit på Rock City tre gånger. Två gånger på forskarkonferens, en gång som gästföreläsare på en utbildning. Redan namnet – som anspelar på en låt av Kiss – fyllde mig med avsmak, som bara förvärrades av lokalernas inredning. Väggarna pryds av diverse attiraljer som kommunicerar en musikkultur som är:
1. vit
2. manlig
3. gitarrfetischistisk
4. motorfetischistisk

Vita män som spelar gitarr och sjunger om motorer – detta kan nog definiera idealformen av “rock”. Hultsfredsfestivalen har alltid varit en rockfestival, arrangerad av en rockförening, även om artistbokarna har tolkat rock i den breda bemärkelsen. Scenerna har öppnats även för indie, synthpop och hiphop. Vissa år har man rentav vigt ett hörn åt dansmusik.
En massiv dominans har ändå funnits för män med elgitarr. Men profilen har aldrig gjorts uttalad, så som på hårdrocksfestivalen Sweden Rock. En annan festival med klar profil är Arvika, vars företrädare i flera år har hånat Hultsfred för att satsa allt på dyra bokningar av gubbar som Ozzy Osbourne och Pet Shop Boys.
Hultsfredsfestivalen dog säkert av många skäl, men ett av dem är avsaknaden av musikprofil. Att erbjuda “något för alla” är aldrig musikaliskt lyckat och i praktiken omöjligt.

Om skattepengar ska pumpas in i kalaset, borde de gå till att kompensera alla de biljettköpare och mindre artister som blivit blåsta – inte till att upprätthålla det bedrövliga Rock City-komplexet. Huruvida rocken är död är en mycket komplex fråga, men möjligheten att samla folk kring ett så lösligt koncept som “rockparty” dog med internet, om inte förr.

Laissez faire et laissez passer, le monde va de lui même!

8 kommentarer ↓

#1 Tobias N on 1 July 2010 at 1:23 pm

Uppfriskande att läsa dina tankar, även om jag tycker att du är hård mot tidigare ambitioner.

Jag vet för övrigt att Rock City upplevts som problematiskt internt, just för är begränsande, inte minst sett till associationer.

#2 rasmus on 1 July 2010 at 1:27 pm

Tobias N: Jo, jag kostar på mig att vara hård. Diskussionen som vore värd att ta vidare, bortom Hultsfred, kan röra om satsningar på lokala “kluster” bygger på en omöjlig tro på att t.ex. festivaler ska vara för evigt.

#3 Politiker on 1 July 2010 at 3:20 pm

No, Hultsfred is too big to fail.

#4 mrhama on 1 July 2010 at 4:05 pm

Bicycle Cowboy: om hultfredfestvalens kollaps

#5 Markus "LAKE" Berglund on 1 July 2010 at 4:50 pm

Det är Peace & Love-festivalens fel alltihop!

http://lakonism.blogspot.com/2010/07/peace-love-dodade-hultsfredsfestivalen.html

:-)

#6 Oscar Swartz on 1 July 2010 at 6:14 pm

Bahnhofs fel, Lake :) De delar ut gratis kådisar på Peace & Love och ger dem fritt trådlöst nät med 10 Gbps totalt http://www.bahnhof.se/press/79

#7 om on 1 July 2010 at 11:06 pm

fint inlägg, håller med om att det var dax för hultsfred att dö, men börjar inte det kategoriska dissandet av män med elgitarrer bli gammalt? jag kan förstå problemet med männens dominans inom rock men samma sneda könsfördelning finns ju inom hip-hop, elektro, indie, punk… you name it. att fetischera ett instrument är ju inte heller unikt för rock: techno har trummaskin, hip-hop har skivspelare, synth-pop har synthar, osv…

#8 COPYRIOT | Festivalordningen: Ideella fasader eller betalda poliser on 15 July 2010 at 10:19 am

[…] Kanske liknande Allt har sin tid, Hultsfred […]

Kommentera