Entries from June 2010 ↓

1981: Radiopirater i Helsingborg

Helsingborg, en tisdagskväll i mars 1981. Klockan kvart över tio inledde P1 som vanligt sin sändning av OBS Kulturkvarten, men bara i en minut. Resten av programmet ersattes av discomusik och hurtigt prat från några ungdomar som kallade sig för “Midnight Delight Show”. Dagen efter höll Televerket krismöte med polisen, men det är oklart om dessa radiopirater någonsin sattes fast.

Detta var bara en av flera piratradiostationer som gäckade myndigheterna i Helsingborgstrakten. Bara två veckor tidigare hade Radio Nollan stoppats av polisen och hösten tidigare tystnade Station Q och Radio Öresund. Ändå fortsatte nya pirater att sända musik på riksradions frekvenser.

Radiosändaren som Midnight Delight Show använde hade inte starkare signalstyrka än 25 watt och programmet hade tidigare bara nått ut över delar av Helsingborg. Men denna vårkväll fick de 3000 watt till sitt förfogande genom att ta över Televerket stora radiomast, utan att så mycket som nudda vid statlig egendom. Masten var nämligen en så kallad slavsändare som bara förstärkte signaler från radiomasten i Hörby. Piraternas tilltag tvingade Televerket att övergå till kabelmatning via ledningar som annars skulle ha använts för vanlig telefontrafik.

Vilka var dessa radiopirater? Eftersom meddelarfrihet fortfarande var en praktisk realitet år 1981 kunde de ställa upp på en anonym intervju i Kvällsposten:

– Några av oss är under 18 år. Så vi riskerar väl knappast fängelsestraff om vi åker dit. Själva tycker vi att våra program är oskyldiga. Vi har inga politiska mål och vi vill bestämt dementera att folkpartiets ungdomsförbund backar upp oss.

Var piratradion i Helsingborg verkligen opolitisk? Bara om man gör en mycket snäv definition av politik. Kanske ville dessa ungdomar distansera sig från de radiopirater som några år tidigare hade fört ut vänsterradikala budskap över etern (en praktisk guide till sådan piratradio fanns för övrigt i Musikens Makt 2/1977).
Midnight Delight Show ville använda radiotiden till att spela musik, inte snacka politik. Men de två målsättningar som de uttryckte i intervjuer var icke desto mindre klart politiska.

För det första sade de sig verkar “för fri radio”, det vill säga ett avskaffande av Sveriges Radios monopolställning. Detta mål kan de sägas ha uppnått tio år senare då reklamradion släpptes fri – även om ordet “fri” alltid är relativt i frekvenssammanhang, då staten reglerar radiofrekvenserna minst lika hårt nu som då.

Det andra motiv som ungdomarna i Helsingborg anförde var mer intressant, eftersom det direkt anknyter till hackeretik. Så här inleddes artikeln i Dagens Nyheter:

Det är hur enkelt som helst för främmande makt att gå in på det svenska radionätet, säger en av männen bakom piratradion i Helsingborg, som slog till igen på tisdagskvällen och under tio minuter tog över lokalsändningen från program 1.
Talesmannen avslöjar också att piratradion fått ett erbjudande i 10000-kronorsklassen för propagandasändning i Sverige av en nynazistisk organisation i Västtyskland men som piraterna tackat nej till.
– Vi vill visa att televerket ljuger när man i tidningarna påstår att säkerhetsriskerna är åtgärdade och hävdade att vår sändning i lördags skulle bli den sista, säger en av “piraterna”. Det var därför vi upprepade vår sändning på tisdagskvällen.

Ungdomarna förklarade i Kvällsposten att ett syfte med piratsändningen var “att varna för att extremister kan få kontroll över radion”. Huruvida de verkligen hade blivit kontaktade av västtyska nynazister med ett erbjudande är oklart. Om så är fallet kan man fråga sig via vilka kanaler som en sådan kontakt kunde upprättas, långt före internets tid.

Det vore hemskt spännande att få kontakt med dessa härdade radiopirater, som idag torde vara omkring 50 år. Brottet mot radiolagen är ju preskriberat, så det är ingen fara att träda fram! Även andra episoder om 1980-talets svenska piratradio vore intressant. Någon gång borde historien sammanställas.

Slutligen: Framsidan av Helsingborgs Dagblad som avbildas ovan kan då det att se ut som att det var mycket unga pirater som slog ut P1. Det beror dock bara på en lite oklar layout. Bilden på de tre barnen i en radiostudio hör till en helt annan artikel som handlar om vinnarna i årets omgång av “Vi i femman”.

Sluta dalta med bilisterna – häng ut dem!

Kriminella tar över gatorna, sätter ditt och mitt liv i fara. Likt bosättare i Hebron bepansrar de sig för att kunna ta över mark som de inte har rätt till. Om någon påpekar för dessa ligister att deras ockupation bryter mot alla tillämpbara lagar så fnyser de bara överlägset, för de anser sig stå över sådant.

Jag talar givetvis om bilisterna. Bilistpöbeln som parkerarcykelfilerna i Stockholms innerstad, vilket tvingar oss som försöker cykla att göra en tvär sväng ut på bilgatan – där andra bilister far fram, redo att döda oss. Just eftersom det finns en cykelfil, bryr sig de bilister som kör ännu mindre om att hålla utkik efter eventuella cyklister på gatan.

Tro inte att jag överdriver för att uppnå en dramatisk effekt. Länge nog har det daltats med dessa fega, bilburna våldsverkare. Eftersom inte polisen tycks vara intresserade av att agera mot denna typ av brottslighet, är det upp till oss cyklister att finna former för nödvärn. Ett första steg kan vara att plocka fram kameran.

Av alla bilister tycks de värsta röra sig kring Stureplan. På nedre delen av Birger Jarlsgatan står det alltid minst en glassig bil vars ägare ansett sig ha rätt att tillfälligt parkera mitt i cykelfilen. Idag när jag försökte ta mig fram där, på väg hem från KB, så bestämde jag mig för att fånga registreringsplåtarna på två av dessa kräk.



Första bilens förare var helt obekymrad om att hon stod i en cykelfil. Gick ut, in igen, satte sig och sms:ade – uppenbarligen om någonting som var mycket viktigare än andra människors liv. Genom att hyra bilen på Statoil-macken i Hammarby sjöstad lyckas denna brottsling dölja sin identitet för oss brottsoffer. Men vänta bara till vi cyklister får en motsvarighet till Ipred. Hämnd!
Bil nummer två gjorde något liknande, parkerade “tillfälligt” i cykelfilen för att utföra någon oerhört viktig syssla. Typ äta donuts eller vad nu väktare äter, för bilen är nämligen registrerad på Securitas Sverige AB.

Ägaruppgifterna i bilregistret är offentliga handlingar. Att utnyttja dessa förefaller tills vidare vara den enda vägen att gå. Polisen föredrar ju att tråla i tunnelbanan framför att agera mot härdade trafikbrottslingar som andra människors liv. Kanske inte så förvånande, eftersom alla snutar är bilister. Då återstår någon form av nödvärn.

Under den fortsatta cykelvägen hemåt kunde jag, i all min vägvrede, inte undvika att spåna fram en idé. Tänk om vi gjorde till vana att fotografera bilar som står parkerade i cykelfilen, givetvis så att registreringsskylten framgår. Bilderna laddas upp till en nätsida och kompletteras med ägaruppgifter från bilregistret. När enskilda personer kan identifieras som skyldiga kan det även finnas fall då dessa kan förtjäna en närmare presentation och då kan sidan ge utrymme för folk att posta mer framgrävd information. Vi ska inte glömma bort att det är ligister vi har att göra med. Om de exempelvis sitter i styrelsen för aktiebolag – information som är lätt att hitta på nätet – så har detta ett allmänintresse. Om man identifierar återfallsförbrytare, vars fordon gång på gång sätter cyklisters liv i fara, är det fullt begripligt om folk vill utröna var bilen står brukar stå parkerad nattetid.

Nej, det är såklart inte önskvärt att cyklister ska behöva ta rättvisan i egna händer. Men bilisterna har redan gjort det. De spottar på lagen och vet att de kommer undan med det. Polisen skulle lätt kunna markera att det inte är okej att ens “tillfälligt” ställa sin bil tvärs över cykelfilen. Nära polishuset i Stockholm ligger exempelvis Musikbörsen vid S:t Eriksbron – en butik som dagligen låter cykelbanan utanför ockuperas av varuleveranser, vilket kan få livsfarliga konsekvenser. Om polisen vill få fina siffror över hur många brottslingar de kan gripa så är det bara att spana där.

Daltandet med bilisterna måste få ett slut. Jag tror på fullt allvar att det vore en bra grej att börja hänga ut dem, när de gör sig skyldiga till någonting så oförsvarligt som att parkera i en cykelfil. Uthängningen måste förstås göras till ett kollektivt projekt för att få avsedd effekt. Om folk skulle bygga denna enkla nätsida skulle jag lätt haka på.

Uppdatering I: Läs även Karl Anderssons väl illustrerade betraktelse samt Viktualiebroderns kritik av cykelbanorna. Båda inläggen kritiserar den “tvåstatslösning” som jag på något vis utgår från ovan, till förmån för en “enstatslösning”. Mycket klokt skrivet, samtidigt som det gäller att inse att ett enda körfält för bilar och cyklar aldrig kommer att bli jämställt, för bilar är mordvapen.

Uppdatering II: Nu upptäckte jag www.cykelverket.se – strålande, det ovan efterlysta projektet är redan genomfört, åtminstone halvvägs. För att hänga ut enskilda bilister skulle det i princip räcka att bygga ett extra “informationslager” ovanpå, på en helt separat och oberoende sajt…

Rinkeby

Ofta talar entusiasterna om hur bra s.k. sociala medier är på att direktrapportera från världens dramatiska zoner. Exempel som brukar anföras är utländska terroristattacker och naturkatastrofer. Svenskarna på Twitter är dock mer lagda att direktrapportera från tevesoffan och bardisken. Allt som twittras om Rinkeby är kommentarer på vad nyhetsmedierna har rapporterat. Och de har heller knappt varit där, utan DN citerar ett anonymt vittne ur Metro som säger att “området påminde om en krigszon”.
Polisen har skjutit varningsskott, lokala polisstationen har fått rutorna krossade och att antal bilar samt åtminstone två-tre byggnader har stuckits i brand. Idag har myndigheterna plockat bort all gatsten från Rinkeby och samlat “alla goda krafter”. Tre ministrar – två folkpartister plus, av outgrundlig anledning, finansmarknadsminister Mats Odell (kd) – har markerat sin närvaro.
Politikerna uttalar sina magiska ord. Folkpartister säger “integrationen”, sverigedemokrater säger “invandringen”, kristdemokrater säger “föräldrarna”, moderater säger “utanförskapet”, sossar säger “jobben”, vänsterpartister säger “fritidsaktiviteter”.

Själv bor jag på södra sidan av Stockholm, är aldrig i Rinkeby och säger ingenting om vilka som kravallat och varför – för om detta vet jag ingenting. Däremot är det svårt att inte läsa av den simpla information som bränderna kommunicerar, helt enkelt i form av vilka byggnader som brunnit.

Rinkebyskolan är en kommunal högstadieskola, som enligt uppgift upptar nio tiondelar av skolbyggnaden. Sista tiondelen huserar däremot den företagsfinansierade verksamheten Rinkebyakademien, känd från SVT-serien “Klass 9A”. Rinkebyakademien kallar sig för “en nätverksplattform med en stor bredd av samarbetspartners från både den privata och offentliga sektorn”.
Rinkebyskolan lämnades ifred medan den byggnad som tillhörde Rinkebyakademien brändes till grunden. Alla som uttalar sig säger sig vara övertygade om att detta var en ren slump, att branden lika gärna skulle kunna ha riktats mot den kommunala skolan. För om det inte är en slump, finns risken att brandattentatet mot Rinkebyakademien kan uppfattas som politik.

Rinkebyakademien presenterar sig som ett projekt för “corporate citizenship”. De vill lära ungfomar att “tyda arbetslivets koder” genom att skola dem hos företag som Microsoft, SEB och Nordea – de senare fick för övrigt sitt kontor(?) nedbränt i samma veva.

Rinkebyakademien har som målsättning att med sitt namn och varumärke skapa gemenskap och stolthet över att tillhöra verksamheten bland ungdomarna och deras föräldrar.
Detta genom att synliggöra deras delaktighet på olika sätt såsom; emblem, tryck på tröjor, jackor, stipendier, kick-offs, avslutningsfester etc.

Verksamheten riktar inte till Rinkebys skolelever i allmänhet, utan till utvalda “studiebegåvade ungdomar” väljs ut. Dessa ska dekoreras med emblem och stipendier för att stärka en identitet som stolta deltagare i Rinkebyakademiens mentorsprogram.

Utöver en introduktion till arbetslivet i mer traditionell mening syftar mentorsprogrammet till att hjälpa eleverna “att knäcka koden”. Att ge dem nödvändig “mjukvara” kring arbetslivet och kring den moderna arbetsplatsen; sådant som företagskultur, sociala koder och relationer, språkbruk, inställning till kunder och service, kompetenskrav, rekryteringsprocesser, nätverksbyggande etc.

Svårt att säga annat än att Rinkebyakademien erbjuder individuella lösningar på sociala problem. Din mjukvara måste programmeras om för dy har dig själv att skylla, du har inte “knäckt koden”, du har inte “rätt inställning till kunder”, du är inte tillräckligt ihärdig i att bygga ditt nätverk, att uppgå i ditt personliga varumärke.
Målsättningarna är väsensskilda från den kommunala skolans. Nio tiondelar av skolkomplexet fylls av en kommunal verksamhet som är till för alla elever. Återstående tiondel inrymde en verksamhet som av allt att döma är privat, endast till för vissa särskilt motiverade elever. Skulle det vara en ren slump att just den senare tiondelen brändes ner?

Stadsborgarrådet utlovade genast i ett sms att kommunen ska återuppbygga Rinkebyakademien. Jämför med när nazister brände ner Cyklopen som också var ett privat, självfinansierat ideellt initiativ. Kulturkampanjen kämpar för att återuppbygga sitt kulturhus, men såvitt jag vet har kommunen inte gett dem ett öre.

Spår i det postdigtala

För fyra månader sedan berättade jag att Det postdigitala manifestet håller på att översättas till finska samt esperanto. Nu är båda översättarna nästan helt klara och skickar mig sina sista frågor om ordval.

Mikael Brunila upplyser mig exempelvis om att “massmedier” kan översättas på två olika sätt till finska, beroende på om det är institutionen eller det tekniska mediet som avses. Han frågar om ordet “andrum” i boken ska förstås temporalt eller rumsligt, ger olika varianter på hur “skval” kan översättas till finska, med mera.

Robin Iversen Rönnlund frågar å sin sida om ordet “spår”, som vid närmare eftertanke rymmer fler bottnar än man kan tro. Så här skriver han:

Mitt problem är ordet “spår” som beteckning på tidsmässig uppdelning av en mängd sånger, låtar eller stycken. Du använder ordet ganska mycket i din text och jag har inget problem med att förstå vad du menar med det – problemet ligger bara i att det antingen hör hemma i rullbandsspelaren och grammofonskivans värld och egentligen inte riktigt funkar i den digitala miljön.

På esperanto finns orden trako och kanelo som betyder “spår på kasettband eller i digital inspelningsmiljö” (det vi skulle kalla “kanal”, vilket heter kanalo annars) respektive “graverad spiral i skruv, mutter eller på grammofonskiva” (“gänga” och “grammofonskivespår”). När man på esperanto talar om “spår” som en låt på en skiva så kallar vi det helt enkelt “sång” kanto, men det blir väldigt klumpigt och ganska missvisande om jag kör på med det i översättningen. Jag föredrar kanelo i detta fall då jag är lite vinylromantiker och då ordet från början syftar på de fysiska spår som finns graverade/gjutna på fonografrullar och LP-skivor.
Men, eftersom boken mycket handlar om hur tekniken förändrar vår relation till musiken så tycker jag samtidigt att jag borde fråga dig innan jag använder en sådan arkaism (vilket nog många skulle kalla det i esperantovärlden).

För att besvara detta går jag till en piratversion av min bok och söker efter “spår” för att utröna hur jag själv har tänkt.

12 §: Här beskriver jag ett arkiv med “16381 spår” och syftar på upplevelsen av gränssnitt för musiklyssnande. Ett spår är motsvarar alltså i sammanhanget en MP3-fil, kort sagt. Sådan är den terminologi som Apple använder i sin hegemoniska musikspelare iPod, där jag exempelvis kan välja mellan om jag vill shuffla “spår” eller “album”. Apple är dock inte helt konsekventa, noterar jag när jag tittar in i iTunes.

Översta skärmdumpen visar programmet Songbird, där “spår” nyttjas som generisk term. Däremot använder iTunes däremot använder “objekt” som samlingsbegrepp för ljud- och filmfiler men “låt” när det endast gäller sådana filer som av programmet klassats som musik. Inget av dessa ord är särskilt bra. Särskilt illa tycker jag om “låt”, eftersom en MP3-fil mycket väl kan bestå av flera “låtar”, exempelvis i form av en DJ-mix, eller av musik som inte alls tar sig en “låtform”. Som jag ser det måste musiken befrias från låtformens tyranni!

21 §: “Saxofonistens första slinga, trummisens första beat, dj:ns första spår”… Här går associationen lite mer åt vinyl, men i grunden är det syftas på samma slags “spår” som ovan, det vill säga ett avgränsat stycke musik. Om det är popmusik är det inga problem att kalla ett stycke för “låt”, men om DJ:n spelar techno blir det löjligt att säga så. Techno levereras inte i “låtar” utan dess grundenhet benämns just “spår”, track.

30 §: Här handlar det om radering och om en annan slags spår – trace snarare än track. “Om ett datorprogram misslyckas med att radera spåren efter sig hänger sig datorn”… Den som vill få gärna spåna vidare på möjliga paralleller mellan olika slags spår.

Jag har ingen aning om dessa överväganden hjälper Robin i valet mellan trako och kanelo, som i slutändan måste vara upp till honom som översättare.

För övrigt märkte jag nyss att jag missat att svara på ett mail jag fick i januari, där en person erbjöd sig att översätta Det postdigitala manifestet till engelska. Rätt irriterande.

Bussberättelse i tjugotre bilder

Efter att bussen hade gjort sitt för The Spectrial visste vi inte riktigt vart vi skulle göra av den, så vi lät den stå lite här och där. Någon målare blev uppenbarligen glad över tillfället att få göra en wholecar.

Vi blev väl varken glada eller sura över den obeställda målningen. Att bussen skulle förändras radikalt var vi ändå överens om, även om det var mer oklart hur. Färgborttagning var en början så god som någon. Vi satte igång bakom Konstfack i slutet av april.



Det gick åt mycket aceton och mer kommer att gå åt. Avtäckandet av färglager påminde lite om en arkeologisk utgrävning där forntida symboler trädde fram.

Än så länge var oklarheten stor kring vad som skulle komma i stället. Det tycks ha funnits en glamourös guldfalang, en mönsterglad färgfalang och en konservativt SL-röd falang – men falangernas medlemmar bytte plats med varandra så raskt att ingen riktning gick att urskilja. Som så ofta fattades bussbeslutet genom direkt aktion. Några guldentusiaster lyckades lokalisera bussen i Västberga och bestämde sig för att driva igenom sin vilja.



Framåt kvällen inledde de förgyllningen, men jag är inte helt säker på deras tejpteknik.



Några andra fortsatte guldarbetet en dag när det var fest på Gärdet.

Hittills har förgyllandet kommit halvvägs och vi är mycket nöjda:

Bilden ovan är tagen på Långholmen, i vars vackra trailerpark bussen huserade hela förra veckan. Vid och i bussen förekom en hel del förnämt slackande, av olika slag: studiecirklar, rådslag, barnpassning, folköl.

Som vanligt spillde slackandet över i produktiv aktivitet, nu främst på bussens insida – som ännu så länge var oerhört kaotisk.







Vi har slängt saker. Jättemycket bråte är borta! Vi har tvättat bort kladd, putsat fönster, gjort om golv och inte minst målat väggar vita. Detta “vi” har förresten samtidigt vidgats, då arbetet även har inkluderat folk som dök upp i bussen för första gången.











Massor återstår men nu är farten uppe. Vart det leder är en öppen fråga, men den här sommaren handlar det knappast om några långresor – snarare om att utnyttja bussen för riktade interventioner i stad, skog och festival. Just nu vet vi inte ens vad bussen heter. Men den kommer att göra sig märkbar även till näts.

“Ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest”

Petter Larssons uppgift i det socialdemokratiska maskineriet är glasklar. När någonting som liknar en radikalare vänsterrörelse ser ut att vara på uppsegling så ska han ta sig an den och skriva en relativt välvillig sammanfattning där rörelsen presenteras som i huvudsak kompatibel med ett övergripande socialdemokratiskt projekt. Hans uppdrag är alltså indefiniering, men i detta finns alltid en outtalad utdefiniering. Manövern utfördes rutinerat i Petter Larssons recension av nya Brand, där han räknar upp exempel på varför anarkister egentligen är socialdemokrater. Liksom i förbifarten, med spelad nonchalans, genomför Petter Larsson utdefinieringen när han nämner att Brand även rymmer “ett utdrag ur ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest“.

För den som är sosse är säkerligen Det stundande upproret alltför “snurrigt” för att tas på allvar. Bland väldigt många andra väcker upprorsmanifestet däremot både starka känslor och filosofiskt intresse. Vi ska inte lägga alltför mycket vikt den komiska skräck inför boken som uppvisades i Fox News av Glenn Beck. För oavsett vilken koppling man vill göra mellan bokens upproriska innehåll och de faktiskt existerande upproren runt om i världen, aspirerar Det stundande upproret på att vara det viktigaste stycke politisk filosofi som har producerats på 2000-talet.

Tydligt placerad i situationisternas tradition, uppdaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandad med Camattes antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism“. Så karaktiserades budskapet av Mathias Wåg i Brand (citerat i tidigare inlägg här).
En annan träffande beskrivning av den osynliga kommitté som här kommer till tals är “vänsterjüngerianer” – i samma bemärkelse som det en gång fanns vänsterhegelianer, fast med Hegels dialektik nu utbytt mot Ernst Jüngers nihilistiska linje. Det senare påpekas av filosofen Alberto Toscano, som antagligen har skrivit den allra mest ingående introduktionen till Det stundande upproret. Han uppskattar “synen på kommunismen inte som ett program utan som en etisk disposition och ett kollektivt experimenterande”, men har också flera invändningar. Bland annat önskar han att manifestets anti-urbana tendens kunde vara mer dialektisk eller öppen.
De flesta är nog överens om att Det stundande upproret inte kan läsas som en strikt programmatisk text, utan har sin allra största styrka som civilisationskritik. Alberto Toscano skriver:

Much of L’insurrection‘s tableau of modern European /…/ misery is compelling, especially when it heeds the situationist injunction that to “understand what sociology never understands, one need only envisage in terms of aggressivity what for sociology is neutral”. Like the Debord of In girum, it can even strike notes of dark comedy: “Europe is a penniless continent which secretly shops at Lidl and flies low cost so it can keep on travelling”. At its core lies something like a social-psychological portrait of the micro-managed and multi-tasking subject of contemporary work, the function of which is regarded as fundamentally political: that of “biopolitically” governing the entirety of social life and perpetuating a regime of exploitation that is increasingly superfluous. Though the insight is hardly novel, the Comité Invisible does succeed in pungently capturing the horror and imbecility of the current proliferation of disciplinary devices such as “personal development”, “human resources”, “social capital” and other managerial monstrosities.

Helsnurrigt, sa sossen. Medan den radikalare vänstern tenderar att omfamna Det stundande upproret utan att ta till sig dess nedgörande kritik av alla vänstermiljöer. Marxistiska fraktioner verkar förvirras lite av den litterära formen, till den grad att de inte märker hur mycket som kastas ut med badvattnet. Osynliga kommitténs antikapitalism rymmer ingenting av “klass mot klass” och tar uttryckligen avstånd från både partier, fackföreningar och själva idén om kamratskap, till förmån för en idé om vänskap. Frågan väcks också om vilket utrymme som återstår för vänsterns idé om internationell solidaritet för den som fullt ut följer upprorsmanifestets betoning av lokalsamhällen. Det vore intressant (eller åtminstone kuriöst) om autonoma marxister på allvar ville ta upp den teoretiska utmaning som Det stundande upproret utgör.

Nu har svenska översättningen på Pluribus förlag just kommit från tryckeriet och kan beställas därifrån om man vill ha minst fem böcker. Köpare av enstaka exemplar hänvisas till Adlibris.
Det stundande upproret har förärats ett kort förord av ingen mindre än Bo Cavefors, som föga förvånande drar parallellen just till Ernst Jünger. Hans instuckna lovord till RAF är mer… snurrigt, på allvar. Analysen av att “det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering”, vilket stoppades av RAF, är helt enkelt inte trovärdig. Det har heller inte så mycket att göra med det uppror som manifestet omtalar. Om det vänder sig mot en smygande fascism så är det inte en makrofascism utan en mikrofascism, som inte minst frodas inom “miljöer” av alla slag, såsom kultur- och aktivistkretsar.

Det stundande upproret består till större delen av de sju kapitel som (helsnurrigt nog) betecknas “cirklar”, vilket skulle kunna läsas som en referens till Dante Aligheris Inferno, även om helvetets cirklar där är nio till antalet. Därefter följer ytterligare några kapitel som mer direkt manar till handling och det är från dessa som Brand redan har publicerat ett utdrag.

Jag tänker mig att läsa de sju cirklarna en i taget, låta associationerna snurra dit de vill och ägna en bloggpost åt varje cirkel under sommaren. Kanske vill andra läsa med mig i ungefär samma takt? Då har vi en studiecirkel. Helsnurrigt!

Adam Curtis-festival

Den BBC-anställde filmmakaren Adam Curtis har gjort en rad dokumentärer vars politiska slagkraft saknar egentligt motstycke. Därmed inte sagt att han har en överlägsen analys, vilken han sedan uttrycker via filmmediet. Tvärtom rymmer hans filmer en viss politisk naivitet, i sin tendens att ge psykologiska förklaringar till ekonomiska utvecklingar och därmed överskatta ideologiernas makt – som Pirate Cinema Berlin påpekade för ett par år sedan. Däremot är Adam Curtis “ett mönsterexempel på ett möjligt sätt att umgås produktivt med en institution (televisionen) och en resurs (arkivet)”. Vad man inte kan anklaga honom är att göra idélösa dokumentärfilmer av det slag som annars är så vanligt, inte minst på BBC: till intervjuer adderas illustrerande bild och suggestiv musik.
Adam Curtis tillbringar sin mesta tid i BBC:s arkiv, dit han har full tillgång. Resultatet blir filmer som inte kunnat släppas på dvd, eftersom det vore rent omöjligt att klarera alla rättigheter – i stället finns de fritt tillgängliga på Archive.org och annorstädes. Sättet att jobba med arkivmaterial “lämnar bildspåret fritt för bilder som i bästa fall inte bara följer berättelsen associativt, utan ansamlar sig till en slags ström av samhälleligt teve-undermedvetet.” Den annars gängse åtskillnaden mellan dokumentära och fiktiva bilder upphävs nästan fullständigt, skriver Pirate Cinema Berlin.

Nästa vecka, lördagen den 12 juni, ordnar vi ett Adam Curtis-maraton på Solna HQ. Vi tänkte framför allt visa de fyra delarna av The century of the self. Filmen följer tråden från Sigmund Freuds och hans efterföljande dynasti, över Atlanten, till födelsen av PR-konceptet, konsumtionskultur kontra motkultur och den underliga twist som skedde när Wilhelm Reichs idéer upptogs av den framväxande självhjälpsrörelsen – alltsammans som en historik åt vår samtida politiska kultur.
Sist på kvällen visar vi första delen av The Trap, som behandlar delvis liknande teman: hur en ny slags individualistisk rationalitet växt fram efter 1945. Utgångspunkten denna gång är dock inte psykoanalys utan spelteori.

Se också Commonisers bloggpost om Adam Curtis briljanta kortfilm om “Oh Dearism”.

Vi kanske ses nästa lördag!

Hur kortbyxor äger rum

En mycket omtvistad fråga – åtminstone bland twittrande mediearbetare i Stockholms innerstad – gäller kortbyxor på män. Är det okej eller inte okej för män att bära shorts?

Inte bara rent estetiska argument har anförts. Även politiken är närvarande, som alltid på Twitter. Att shorts sexualiserar manskroppen anser vissa vara progressivt. Andra menar att shorts är oförenliga med en revolutionär hållning eftersom alla hittillsvarande gerillauniformer har involverat långbyxor. Ytterligare en aspekt tillförs av de rättrogna muslimer som likt Muhammed måste bära byxor som slutar vid anklarna – ska dessa också utsättas för modeväktarnas glåpord, eller förtjänar de specialbehandling?
Allt detta kan väl underhålla en förmiddag, eller så, men handlar bara om positionering. Än mer så när estetik och politik kombineras till diverse interna positioneringar: glamvänster positionerar sig mot casualvänster, tweed mot backslick, shorts eller ej, dreads mot slipsar, twittrare mot bönder, allt annat mot kofta… ja, det finns ingen ände på hur mode kan manifestera mer eller mindre reella skiljelinjer i det politiska. Kanske oundvikligt, men verklig politik görs inte genom positioneringar.

Därmed inte sagt att mode och politik bör eller kan hållas isär. Kortbyxedebatten rymmer en politik som går bortom det självrefererande systemet av symboler och representationer. Vi finner den i frågan om hur kortbyxor äger rum.

Ytterst få shortskritiker är nämligen beredda att gå så långt som ett kategoriskt förkastande av shorts på män. Det antas ofta vara helt okej på balkongen, lantstället eller solsemestern. Bara inte på Medborgarplatsen eller Stureplan. Tre slags rumsliga gränser dras, med andra ord:

  1. Nord/Syd: Vissa tycks anse det mer okej för män att bära shorts som turist utomlands – åtminstone i Thailand, men kanske inte i Rom.

  2. Stad/land. Många anser att shorts är okej på landet men inte i staden. Vissa twittrare har uttryckligen föredragit att dra gränsen mellan innerstad och förort:
    vid Stockholms tullar: “Inga shorts innanför stadsgränsen. Det är regel på det.”

  3. Offentligt/privat. Nästan alla är överens om att moderegler inte gäller i privatsfären, som inkluderar hemmet och vissa arbetsplatser, utan bara i offentligheten.

Kortbyxepolitiken (liksom annan modepolitik) utspelar sig först och främst i gränsdragningar som dessa. Klädesplaggen i sig är sekundära. Jesper Nilsson påpekade, helt korrekt, att “själva uppdelningen i privat/offentlig är borgerlig”. Alla som menar att det finns vissa moderegler som gäller “offentligheten” är borgare, eller mer korrekt: de är fast i en liberal ideologi. Ickeliberala förhållningssätt till mode, däremot, kan ta sig många former. Allt från att bära uniform hela dagen lång, till en mycket mer finfördelad uppdelning av de fysiska rummen och dess klädkoder.
Konceptet “klädkod” inbegriper för övrigt såväl mode som klädkoder reglerade i lag (uniformer, maskeringsförbud, slöjförbud, nakenhetsförbud). Uppdelningen av estetik och politik i två separata sfärer kan inte heller tas för given, lika lite som uppdelningen i privat och offentligt, eller i stad och land.

Uppdatering: Jag hoppas det framgick att klädkoder i sig inte är någonting borgerligt (som någon tycks ha missförstått inlägget). Det borgerliga är att koppla dem till den specifika uppdelningen mellan en privat och en offentlig sfär.

Resistens och (kvasi)liberalism

Förra året bloggade jag om hur resistenta bakterier tvingar oss att plocka fram Karl Marx. Nu rapporteras om fortsatt spridning särskilt av de multiresistenta tarmbakterier av ESBL-typ, som har dödat flera nyfödda i Sverige. Helt klart är detta ett medicinskt problem av större dignitet än den där svininfluensan, om någon ännu minns den.

Jag fortsätter intressera mig för de politiska och ideologiska aspekterna. Hur liberala principer ger upp utan motstånd inför smittor som genomkorsar individerna. Hur en av vänsterns vanligaste mardrömmar om “nyliberalism” blir mindre trovärdig, för om arbetarklassen hänvisas till överbelagda sjukhus ökar det risken för multiresistenta smittor som då även kommer att genomkorsa lyxsjukhusen för de mest välbeställda. Ingen individ kan köpa sig fri.

För att parafrasera § 46: Förr eller senare kommer smittutbrottet att äga rum. Smittans ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den medicinska ekonomin i säkerhetspolitik.

“För att komma tillrätta med smitto­överföringen på sjukhus krävs mer än en stram antibiotikaanvändning. Här behövs utrymme mellan patienterna”, skriver Dagens Nyheters huvudledare idag, och fortsätter:

I vissa länder har läkaren förutom sin praktik också ett litet apotek där han förstås vill sälja så bra som möjligt och då kryddas receptet gärna med ett slagkraftigt och brett verkande antibiotika. Här och där i världen finns andra system som också driver på förskrivningen. Vi behöver inte gå långt för att hitta exempel. Grekland, Belgien och Spanien säljer antibiotika utan recept

Vad kan en ideologisk liberal säga om detta? Att förbjuda läkare att samtidigt driva apotek är onekligen en inskränkning i näringsfriheten. Att förbjuda individer från att själva välja vad de stoppar i sin kropp är heller inte särskilt liberalt. Därför blir jag nyfiken på vad de främsta av Sveriges libertarianska debattörer har att säga om resistensfrågan.

Såvitt jag kan förstå finns det tre vägar att ta här, för den som vill se sig som konsekvent liberal. Den ena vägen är kompromiss: smittor betraktas som ett undantag från tingens normala ordning. Sålunda är det motiverat att kompromissa med vad man annars ser som grundläggande friheter.
Frågan är mest hur många undantag som kan göras innan undantaget blir regel. Om inte bara bakterier utan även innovationer, kravaller, börskriser och upphovsrättsöverträdelser förstås i termer av smittor som genomkorsar individerna kan det bli svårt att bibehålla en ideologi som utgår från att individen som autonomt subjekt. Annorlunda formulerat: är smittontologi kompatibelt med liberal individualism?

Den andra vägen är utopism: man räknar med att tekniken löser problemet åt oss. Även här går det att skilja mellan en mjuk och en hård variant. En mjuk utopism förlägger lösningen i framtiden, som på DN:s ledarsida idag: “På lång sikt kan världen hoppas på nya läkemedel”. Javisst, men det löser inte det omedelbara dilemmat, utan är mest ett sätt att intala sig själv att den nuvarande situationen är ett undantag – och så är vi tillbaka på den första vägen.
Den hårda utopismens väg leder däremot in i en kultur av konspiracism, genom att hävda att lösningen redan finns. Entreprenörer inom den alternativmedicinska branschen säljerkolloidalt silver” som ibland påstås kunna bota i stort sett alla sjukdomar, inte minst multiresistenta bakterier, trots att inga vetenskapliga belägg finns.
Att läkemedelsindustrin styr forskningen i riktning mot lönsamma patent är ingen hemlighet. Men att de skulle ha lyckats undertrycka ett redan existerande mirakelmedel, till priset av global massdöd, kvalificerar som en ganska avancerad konspirationsteori som svårligen kan upprätthållas utanför ett ramverk av andra megakonspirationer. För vissa är konspiracism just ett sätt att upprätthålla tron på den liberala individen.

Den tredje vägen är primitivism: man accepterar de multiresistenta bakterierna – och i förlängningen en brutal reduktion av jordens befolkning – som en del av naturens ordning. Även detta kan vara ett sätt, för såväl anarkister som libertarianer, att slippa befläcka sin politik med de inskränkta friheter som annars kan krävas för till skydd mot multiresistenta bakterier. Den liberala individen måste räddas, om så till priset av begränsad upplaga.

Kompromiss, utopism, primitivism. Lite tillspetsat kan jag inte se annat än dessa tre vägar, för den som vill basera sin politik i tanken på individens rättigheter. Jag vill understryka att detta inte syftar till en polemik mot den politiska liberalismen. Snarare är jag genuint intresserad av hur ideologiska liberaler och individualistiska anarkister resonerar kring den här frågan. Är det möjligt att uppfinna en “kvasiliberalism”, i analogi med kvasiradikalismen, eller håller smittorna långsamt på att äta upp den liberala överideologin?

Dungen, Zarathustra och rockens död

Vår musik är död,
pop behöver stöd.

Dungen (2004)

En av de starkaste textraderna hos den variant av Dungen som först slog igenom hos en större publik. När de väl började leverera poplåtar föll texterna annars ganska platt. Gustav Ejstes allra tidigaste instrumentala demoinspelningar, med låttitlar som “Verkligheten ruvar på många hemligheter” och “Backagöl”, står sig betydligt starkare än de hits där alla sjöng med i fredags.

Men på senare år har en annan riktning märkts av i Dungens musik, som blivit både tyngre och mörkare, men det är inte allt. Riktningen är svår att sätta fingret på men jag associerar den just med insikten att “vår musik är död”. Låtarna tar fortfarande avstamp i starka melodier, oftast med sjungen text – men bara för att dra iväg mot någonting som inte längre står ut med att vara “rock”, utan att någonsin nå ända bortom rockens gränser. Hellre stanna tiden. Dungen accepterar inte rockens upphävande i konsten, vilket nog blev resultatet både av 1970-talets “progressiva” rock, 1980-talets numera väl beprövade Sonic Youth-formel och 1990-talets olika varianter av postrock.

Texterna har blivit starkare. Från naturromantik till en egen typ av diskbänksrealism – vilket inte betyder att det ligger falukorv på diskbänken, eller surdegsbröd, eller någonting som alls är lagligt. Samtidigt ter sig naturromantiken som en nödvändig utgångspunkt för Dungen, som av fredagens presentatör demonstrativt kallades inte för band utan för “Sveriges meningsfullaste musikaliska aktion”. Dungen är i högsta grad ett band, men ett band som tycks utvinna energier ur någon slags motvilja mot att vara ett band, mot rockens dialektik mellan konsert och skiva.

Vår musik är död. Där stod jag på spelningen, löjligt nog, och tänkte på Hegel. “Att dansa med en kritisk självreflektion är ungefär lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad”, skrev Stig Larsson 1979, fast nu var detta en högst traditionell rockkonsert, inte ett diskotek – och jag är helt utan kritisk distans till Dungen.
Rockens död, dess historiska slut och upphävning, är en tankefigur som jag ibland associerar till andra gitarrbaserade band: fågeltillblivandet i Sunroof!, basens förkroppsligande hos Sunn O))) (som Samira och jag för övrigt skriver om i nya Brand).
Möjligtvis ägnar sig Dungen åt en annan variant av rockens död, där musiken “upphävsi poesin. Om nu poesi är det rätta ordet. Antagligen inte. Alltför starkt förknippat med låttexterna och därmed med rockens konsttillblivande. Det känns som att Dungen gör helt rätt i att avstå från att ta det där steget, till förmån för att bygga intensiteter.

Francis Fukuyama gått till historien som en banal tänkare, för sitt sätt att i början av 1990-talet återanvända Hegels idé om historiens slut. Vad de flesta glömt bort är att hans bok består av två delar, där den andra utgår från “den sista människan” som Nietzsche presenterar i Zarathustraboken. Det är en medioker gestalt som står i vägen för överkommandet av det mänskliga, alltförmänskliga.
De sista människorna säger till varandra att världen tidigare var galen, men att de nu har funnit formeln för lyckan. De har sina små lyckoämnen och sin lilla hälsa. “Alla vill detsamma, alla är lika: den som känner annorlunda går frivilligt till dårhuset.” (Översätter slarvigt från tyskan, har ingen svensk utgåva till hands.)

Efter att Zarathustra hade talat om den sista människan, avbröts han av folkmassans jubel. “Åh, Zarathustra, gör oss till dessa sista människor”, ropade de. Zarathustra bedrövades däremot och sade till sig själv:

De förstår mig inte, jag är inte munnen för dessa öron. Jag har nog levt alltför länge i bergen, lystrat för mycket till bäckarnas och trädens sus: nu talar jag till dem som jag talar till getaherdarna.
Min själ är lugn och klar, likt bergen när det mornar. Men de uppfattar mig som hård och kall, någon som bespottar och drar fruktansvärda skämt.
Nu ser de på mig och skrattar, och medan de skrattar så hatar de mig. Det finns is i deras skratt.

Bara så ingen missförstår så ska det göras klart att detta inlägg inte längre är en betraktelse över Dungen-spelningen i fredags, som för övrigt var hemskt bra. Men det är heller inte helt frånkopplat. Ofrånkomligen är det så att rockkonserten som format, eller åtminstone den standardiserade rockklubben i innerstaden, frammanar “den sista människan” som sin publik.

Du ska inte tro att det ordnar sig
ifall inte nån lägger av

Dungen (2007)