Snurriga saker lämpar sig för cirklar, så när en recensent använde frasen “ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest” råkade det bli upprinnelsen till en digital studiecirkel kring Det stundande upproret. Folk kommer från olika håll men verkar ganska överens om att vi inte läser en politisk programskrift på jakt efter slutsatser att betygsätta. Vissa menar rentav att texten bäst kan läsas närmast skönlitterärt, som antingen “magisk realism” eller “upphetsande kiosklitteratur”. Ambivalensen kan vara produktiv. Studiecirkeln tenderar att utgå från de känslor och associationer som väcks av textens sju “cirklar” som handlar om jaget, familjen, arbetet, metropolen, ekonomin, miljön och civilisationen.
Läsningen sker långsamt, en cirkel per vecka. Första cirkeln ledde till intensiva diskussioner, kanske främst i cirkelns slutna pad men även på utåtriktade bloggar. Både Lisa Magnusson och Redundans tar cirkeln som avstamp för en kritisk diskussion om jaget och svårigheterna att överskrida det. Guldfiske skriver en lång syntes om hur devisen “Vi vantrivs i individen” kan göras till utgångspunkt för politisk förändring. Alamut väljer att skriva utifrån filmen Fight Club och Fredrik Edin hakar på. Copyriot diskuterade “svartspinozism” och på flera andra ställen postades korta citat och kommentarer.
Andra kopplade via Adam Curtis dokumentär The Century of the Self (som vi nyligen visade) till samtidens individualisering av misslyckandet, självhjälp och “mindfulness”, personen som varumärke, lyckonorm och “kul“.
Ordet jagvurmande introducerades och dess relation till ensamheten diskuterades. Att vara för sig själv är inte det samma som att individualiseras, snarare tvärtom. Skillnaden är stor mellan ensamhet som tillvarons grundtillstånd och ensamhet som återkommande och nödvändig “hållplats i resorna mellan isolering och gemenskap”.
Några cirkeldeltagare störde sig mer än andra på en tendens hos Osynliga Kommittén att antyda någonting mera “sant”, begravt under det förljugna – antingen ett “sant jag” eller en “organisk gemenskap”. Andra läser kritiken av jagvurmandet snarare som en etisk maning att ta fasta på det som flyter mellan oss, ett göra snarare än ett vara. Oavsett vilket är det av stor betydelse att Det stundande upproret tar sin början just i en ambivalent kritik av jaget, snarare än i att fördöma orättvisor eller varna för planetens undergång.
Första cirkeln är, hur som helst, bara några sidor lång. Här finns den som pdf och här som avskrift.
Uppdatering – fler inlägg:
- Multitunes: The coming introduction
- Isobel: Outsourcad människa
- Commoniser: Jeg’et der overvåger selvet
- Filosofibloggen om första cirkeln: del ett, del två.
38 kommentarer ↓
[…] Copyriot: Första cirkeln – Jaget Almut: Första cirkeln – The all-singing, all-dancing crap of the world Lisa Magnusson: I am what I am Skumrask: Det stundande upproret – första cirkeln Redundans: Konsten att rasera pyramider Copyriot: Första cirkeln, igen (en summering av diskussionerna) […]
“Andra läser kritiken av jagvurmandet snarare som en etisk maning att ta fasta på det som flyter mellan oss, ett göra snarare än ett vara.”
Tack för länken. Har läst klart och det första jag tänkte på var just det ontologiska, och jag håller med, det är värt att problematisera frågan kring detta. Tycker det känns obekvämt – och har alltid gjort, så länge jag kan minnas – att säga “jag är”, som att tvinga in något dynamiskt i en statiskt, oföränderlig form. Detta är väl inget nytt i sig.
Det som är intressant? torde vara kopplingen till reklamen, kan man tala om ett slags “reklamens idealisering i alla dess former”?
[…] Copyriot – Första cirkeln igen […]
Läsandet förändrar ibland texten, den döljer den, bakom förutsättningar i tolkningar, eller krav på positioneringar inom, gentemot något som skulle finnas utanför.
det stundande upproret är värt att läsas för det det är, denna singulära vilken-som-helst-händelse, som kallar på oss, “den stundande gemenskapen”.
ett rop på att minska separationen, när separationen har blivit vårt tillstånd, i metafysikens ändfas, blir övervinnandet av samma dess egen fulländande, när det transcendenta är det immanenta, och deras indistinktion ger oss möjligheten att gå bortom det Ena eller det Andra, Jaget eller Flödet
“sanningen är att det inte finns någon skillnad mellan det vi är, det vi gör och det vi blir.”
– mise au point, den osynliga kommittens senaste skrift
[…] vi under ett par månader befann oss i daglig närkontakt med Det stundande upproret. Samtidigt som Rasmus studiecirkel drar igång och väver in allt fler i läsandets gemenskap, ser vi det som passande att själva […]
“All things change in a dynamic environment. Your effort to remain what you are is what limits you.” (GITS)
Pratade med en vän om Stundande upproret och fick den här länken
http://www.facebook.com/notes/maxi-kim/why-i-wrote-the-coming-insurrection-405/394728233232
Har du/ni sett detta? Vad anser ni om det? Påverkar det läsningen? Stämmer det och spelar det i så fall någon roll?
Siska: Jag kan inte se det, för det kräver att man kan logga in som användare på Facebook. Om du tycker texten är intressant, kan du inte bara befria den från Facebook genom att pejsta över den någon annanstans?
“The book you hold in your hands has become the principle piece of evidence in an anti-terrorism case in France directed against nine individuals who were arrested on November 11, 2008, mostly in the village of Tarnac.” So begins the Semiotext(e) edition of my text, originally published as L’insurrection qui vient by Editions La Fabrique, Paris, 2007. Though I was amused by The New York Times’ coverage of the book release party at the Barnes & Noble at Union Square, I was genuinely taken aback by Fox News’ Glenn Beck’s “review” of the book on Wednesday, 1st July 2009.
According to Beck: “As world economies go down the tank and unemployment continues to rise, disenfranchised people are set to explode. The dangerous leftist book that could spark this is ‘The Coming Insurrection.’ This is a call to arms for violent revolution, authored anonymously by a French group called the Invisible Committee who want to bring down capitalism.” Firstly, I would just like to set the record straight: I do not want to bring down capitalism. I would admonish anyone stupid enough to disseminate an actual call to arms for violent revolution. As the writer Stewart Home so aptly put it, “It should go without saying that terrorism is always vanguardist and can never be justified.”
So why did I write the manifesto? If I indeed didn’t believe, and still to this day can’t make myself believe, in a call to arms for violent revolution, what was the point? Well, it’s quite simple. In a word: satire. Just as Chuck Palahniuk’s 1996 novel wasn’t really “a call to arms for violent revolution” – but a work of sardonic humor, that in part exposed a certain 90s “end of history”, false “revolutionary” mindset; “The Coming Insurrection” was never meant to be read as a real call to arms – but was always meant to be read as a work of satire, that was in part written to expose a certain twenty-first century “return to history”, false “revolutionary” mindset.
Recall the memorable basement scene in David Fincher’s movie Fight Club (1999) when the charismatic Tyler Durden (Brad Pitt) talks to a group of especially frustrated young men: “God damn it. [We’re] an entire generation – pumping gas and waiting tables, slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes; working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of History man – with no purpose or place. We have no great war. No great depression. Our great war is a spiritual war. Our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires and movie gods and rockstars – but we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.”
Here we are witness to the pure palpability of both the reverberating irony and the weird indignation of the late 90s. Today in the year 2010 we have indeed a “great war” and a “great depression” – yet we are still “very, very pissed off.” Why exactly? What accounts for the rage? And the near unrelenting intensity of the Tyler Durdens of this world? Though I agree with my colleagues that much of the populist fury has to do with the rising jobless rates and growing social inequalities – this analysis is simply not enough to account for today’s emergent nihilism.
Enter The Invisible Committee’s rather predictable diagnosis: “Two centuries of capitalism and market nihilism have brought us to the most extreme alienations – from ourselves, from others, from worlds. The fiction of the individual has decomposed at the same speed that it was becoming real.” The Committee goes on to conclude that the answer is to reinvent the commune: “Form communes. A commune forms every time a few people, freed of their individual straitjackets, decide to rely only on themselves and measure their strength against reality.”
But what if this alienation “from ourselves, from others, from worlds” began far before the emergence of capitalism? Far before even the emergence of modernity? As the armchair anthropologist Christopher Hitchens so lugubriously put it – “Here’s what you have to believe to be a theist: For [atleast] a hundred thousand years humanity is born, perhaps twenty-five percent of it dies in childbirth or very shortly afterward, life-expectancy twenty five [years] for a very long time, infant mortality extraordinary . . . killed by microorganisms we didn’t know existed, by earthquakes that we thought were portents, by storms we didn’t know came from our climate system, . . . for the first 96,000 years of this experience, heaven watches this with folded arms, with indifference, without pity. And then around 4,000 years ago decides, Gee – it’s time to intervene.” If you’re a certain kind of myopic leftist radical, you have to further make yourself believe that the last 200 years of humanity’s existence was the worst of it; so worse is today’s alienation, they claim, that we all have to return to a more authentic, pre-capitalistic communal existence. Can any thinking person reading this bring himself or herself to believe this?
It was only a month ago that I saw both tea party groups and self-described anarchists join hand in hand and flood the San Francisco streets and schools proclaiming their solidarity to the coming insurrection. It was precisely these pitiful, disenfranchised solipsists whom I wanted to mock with the manifesto; I sincerely apologize to all who misread my work of satire. But most of all I want to apologize to Glenn Beck and Fox News for the misunderstanding. Next time I will genuinely attempt to be less opaque, and more deliberate in my mordant efforts. -Maxi Kim
[…] Kanske liknande Första cirkeln, igen […]
[…] Första cirkeln, igen […]
[…] Institutionaliserandet av isolationen. Varje Jag formas i sin egen ensamhet för att kunna avlägsna sig från sitt sammanhang. Ett jagvurmande. […]
Kommentera