Ibi Kopimi Botani

Ibi Kopimi Botani finns inte längre i världen, men han fortsätter att göra denna värld “vackrare, smartare och oerhört mycket svårare att förutsäga”. För kopieringen överskrider döden, genomkorsar varje enskild varelse. Utan att någonting för den skull blir begripligt.

Svindel uppstår vid tanken på alla de digitala projektiler som Ibi sände ut till internet: kilometervis av IRC-loggar, flera dussin bloggar, tusentals fotografier och illustrationer, design av fler parodisajter än någon riktigt kan minnas.
Allra största delen av dessa filer har redan gått förlorade, på gott och på ont. Jag navigerar bland fragmenten. Kanske var det exakt tio år sedan vi möttes, kring någon slags studiegrupp på 44:an, för att sedan hinna skingras och mötas flera gånger till. Allra mest på IRC (särskilt mellan klockan tolv och tre på natten) och på Kungsholmen (särskilt kring årsskiftet 2004-2005).
En IRC-natt vid denna tid gjorde alla ett sånt där test, “Which File Extension Are You?“, som för Ibis del gav en läskigt träffsäker karakteristik:

You are .doc: You change from year to year, just to make things tough on your competition. Only your creator really has a handle on you.

Bland allt som växte fram från IRC fanns Piratbyrån. Strax efter starten, i oktober 2003, frågade någon på forumet för x:te gången om hur det skulle gå om alla tilläts att kopiera vad som helst. Skulle vårt jobb vara att svara på frågor, eller att ställa helt andra frågor? Här slog Ibi an tonen för Piratbyrån, i ett av sina första inlägg:

Kulturyttringar är olika sätt att kommunicera. Grundläggande verktyg för de flesta sociala djur, som ett språk helt enkelt. Liksom det talade språket, förvandlas kulturen medans den sprids. Det går inte att skilja spridandet av kultur från själva “skapandeprocessen” eftersom det i princip är samma sak. Liksom språket blir kultur meningslös och dör ut om den inte sprids. Upphovsrättslagar är lagar som utgår från en absurd idé om att kultur skapas ur intet, och detta är faktiskt ett sätt att via staten just försöka stjäla andras arbete.

Att sprida kultur är att skapa kultur.

Efter ett år med Piratbyrån märkte vi att vi gjorde intryck i den så kallade debatten, rentav inom partipolitiken. Vi hade kunnat nöja oss med det, men Ibi var den som alltid påminde om att det inte räckte, som aldrig kunde acceptera de reaktiva krafternas triumf, som ständigt sökte efter nya symboler och lika ofta fann dem i färg och form som i ord. Samtidigt som Ibi läste filosofi, experimenterade i köket och trädde in i rollen som Yellow Man kristalliserade sig konceptet Kopimi utifrån en dans som hans yngsta son brukade kopiera från internet.

Genom Piratbyrån lanserades Kopimi-symbolen i januari 2005. Det var ett medvetet drag för att komma vidare från någonting som vi kände hotade att stelna. Bland fragmenten hittar jag en IRC-logg från natten till tisdagen den 25 januari 2005, mellan klockan 02.40 och 04.20. Ibi, Marcus och jag satt uppe och spelade go med varandra och Ibi letade ord angående Piratbyråns fortsatta inriktning. Jag gör ett försök till varsam redigering av vad han skrev:

Fan det här med piratkopiering… det är skitviktigt. Jag inbillar mig att vi är i ett extremt känsligt läge, som är till vår fördel. Jag får (säkert helt obefogat) lite skumma känslor. Lite ångest över att kanske sumpa chansen, om ni fattar. Det känns som typ att mjölk är gratis och står i alla gathörn och det som kommer avgöra om folk kommer betala eller inte beror bara på hur vi pratar och skriver om det.
Jag skulle typ vilja att man drog in fler ord som kunde luckra upp antipiraternas snack. Så här har jag drömt inatt iaf: att vi på ett smart sätt fått ut vårt budskap genom att klä oss i en reaktiv förklädnad: piratkopiering, pirater, etc – vilket har varit extremt lyckat. Samtidigt ser jag copyright som den reaktiva parten. Copyright är ju en reaktion på fri kopiering. Fast man kan tro att det förhåller sig på omvänt vis när man ser vad vi kallar oss och det vi gillar. Hur vi skriver etc. Och det är ju oxo så att de som är med på noterna idag inte kommer falla av, så att säga. Alltså de som piratar och gillar det etc.
Men jag skulle typ vilja stoppa in nya ord för att luckra upp hela rättighetsskiten. Jag har inte tänkt så mycket på vilka ord, bara spånat på tänket. Typ att man stoppar in ord som “återberätta”… recitera… återanvända… Det finns säkert mycket bättre ord. Men t.ex. att kopiera musik är inte väsensskilt från att återberätta en historia. I båda fallen återspelar man ljud. På sätt och vis kopierar man men ändå inte. Man håller snarare vid liv.
Det är inte en ny produkt man gör när man kopierar en låt, utan man förlänger livslängden på den snarare och det är typ här jag tycker att det finns mycket att fundera kring.
/…/
Jag vill gå vidare från att befria verk till att befria sammanhang. Alltså i hur vi uttrycker oss. I det gynnsamma läge vi är i så har vi typ stora möjligheter att gå vidare. Så länge vi enbart sysslar med anticopyright så spelar vi på fel planhalva känns det som. Även om vi leder.
Jag tänker på t.ex. Yellow Man på Konstfack. Det är ett extremt plumpt sätt att illustrera problemet men det var ett bra sätt att närma sig kärnan. Att Sveriges Radio kan copyrighta saker beror ju enbart på nån gudomlig idé om att de äger alla situationer de uppträder i, att inta en metaposition. Och det riktigt sjuka är att situationerna i sig inte går att copyrighta lika lätt idag som tidigare eftersom produktionsmedlen blivit så pass billiga och internet gör att det går att sprida det billigt.
Som sagt, det är inte nya tankar på nåt sätt. Jag tänker bara att om vi liksom internt drar uppå det tänket, typ som nu, så gör det i sig att riktningen justeras, eller hur man nu ska uttrycka det. Alltså, PB var ju ett skitbra sätt att närma sig det hela. Jag måste sätta mig in i Art Liberated. Jag får mest för mig att de fortfarande är i en defensiv fas, precis som PB: att man vill befria konst. Det är ett steg för sent, om man tänker ett par år framåt. Eller så känner jag just nu. Fan, jag har svårt att uttrycka mig, men jag menar att det i egentlig mening inte finns något att försvara. Man försvarar det som så att säga är en liten del av alltet. Det vi är ute efter är gratis.
/…/
Jag misstänker att vi ser oss lite för mycket som gerilla. Helt i onödan, ofta. Jag skulle vilja typ använda fler närliggande ord för det som alla kallar kopiering/piratkopiering, så att det blir fler nyanser. Vanligtvis vill man ju det omvända. Det är sjukt men jag tror att vänstertänket måste släppas än mer. Vanligtvis så har staten 100 ord för nåt vi inte gillar: vi vill att mord ska kallas mord t.ex., inte självförsvar eller nödvärn. Men nu är vi i deras sits. Jag vill typ blanda bort korten, så att deras angrepp _låter_absurt. Det är en sorts avväpning att kalla kopiering får återberättande, t.ex.
Vem skulle kunna sitta och säga att återberättande borde förbjudas utan att låta som en pajas? Däremot kan APB säga att de är emot piratkopiering.
/…/
Jag tänker att copyright-symbolen för det mesta används som ett substitut för kopimi. De flesta VILL ju bli kopierade och och c-symbolen har varit ett sätt att sticka ut. Dokusåpan skulle inte blitt så poppis om det inte runtom i världen var så att alla tycker att kopimi-tänket är spännande.
En muterad Kant ruu. Copyme är ju egentligen det kategoriska imperativet fast utifrån en positiv känsla.

Fem år senare finns inte Ibi längre, men vi är knappt i närheten av att förstå hur vår värld har förändrats av kopior från hans håll – långt, långt bort från hans egna person. Och den fortsätter att förändras genom våra kopieringar, med eller utan Piratbyrån: Maintain hardline kopimi!