- Copyriot - https://copyriot.se -

Om snabboffentlighetens dilemma

Nyligen växlade jag några ord med Göran Hägglund på Twitter. Jag hade frågat efter partipolitiska spellistor, som för mig var ett nytt fenomen, varpå kd-ledaren replikerade: “Var har du varit senaste tiden? En våg av spellistor har vällt fram och kulturskribenter har frossat i analyser.” Mitt ärliga svar: Jag ägnar mer tid åt min familj än åt halvverkliga kulturdebatter.

Kanske säger även detta “var har du varit” lite om offentlighetens hastighetsregler. Att jag inte följer dessa regler, inte alltid “hänger med”, tar jag för övrigt som ett bra betyg på min förmåga att prioritera. Det handlar kanske inte främst om att prioritera mellan verklighet och halvverklighet, utan om snabbt kontra långsamt, om gamla kontra nya tankar och texter.

Samma fenomen märktes när jag bloggade om kortbyxor, tre timmar efter att diskussionen på Twitter hade avstannat. Då fick jag höra att “shortsnyhetscykeln är över”. Givetvis sagt med glimten i ögat, men ändå betecknande för en viss typ av snabboffentlighet.

Och i förrgår lärde jag mig ett nytt ord: vuvuzela. Det var sannerligen inte igår som ett blåsinstrument var kontroversiellt i sig, åtminstone inte i västvärlden. Detta fascinerade mig. Han som nämnde vuvuzelan för mig fascinerades dock mer av hur jag hade kunnat missa fenomenet, trots flera dagars intensivsnack på kultursidorna.

Till saken, eller så: “Vuvuzelan har peakat” står som rubrik för en skarp betraktelse av Jonas Wikström. Han skriver om hur “den urbana, agendasättande medelklassen” ängsligt ägnar en stor del av tiden åt att hålla koll på det senaste samtalsämnets produktlivscykel. Det gäller att hoppa av i tid, strax innan någonting peakar, för att inte “bete sig som en LO-medlem” vilket är den yttersta skammen.

Politiskt tyckande undantages icke. Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat.
/…/
Skräcken för massåsikten och det överdrivna älskandet av opposition ligger och skvalpar någonstans i bakgrunden till att det aldrig finns någon samhällsdebatt som tar fäste på allvar, blir genomdiskuterad, pågår i åratal, förändrar opinionen i grunden. Istället: jakten på nästa snackis. Vilken debattör idag – till höger eller vänster – vill “fastna” i en fråga? Det borde vara en hederssak att fastna i en fråga.

Skarp analys, som sagt – men inte tillräcklig. Paradoxalt nog tycks den kunna slå knut på sig själv, för att åter landa i den “contrarianism” som kritiseras. Åtminstone om vi nöjer oss med att sätta ära i att tycka samma sak som andra, i att fastna i en fråga. Dessutom bäddar det för såväl medlöperi som stagnation.
På en mycket praktisk nivå kan konsekvensen bli att vi stannar kvar i Facebook trots att det fyller oss med tristess, trots att vår kommunikation i allt högre grad censureras där. Det är svårt att kategoriskt förneka det politiska värdet av att vissa företeelser kan bli “ute”.

Jag tror att vi bör tänka offentlighet mer i termer av hastigheter. En politisk fråga bör idealiskt sätt diskuteras parallellt på flera hastigheter, det vill säga inom olika snabba medier, från Twitter till böcker. Det betyder inte att samma saker ska sägas överallt, men det krävs någon form av förankring mellan nivåerna. Då tror jag att bättre förutsättningar kan uppstå för ett samtal fritt från den ängslighet som Jonas Wikström sätter fingret på.

Isobel gör också ett viktigt påpekande:

tror dock att man ska skilja mellan so-last-hour-fenomenet och driften att säga emot en enhetlig åsiktsmassa

Ja! Men hur? Även här finns det nog en poäng i att tänka i hastigheter. Vilken tidslighet befinner vi oss i när vi går emot massan? Tänker vi oss som ett avantgarde i “framkanten” av tidens rörelse, eller strävar vi efter en hållning som med Nietzsches ord är “otidsenlig”?

20 Comments (Open | Close)

20 Comments To "Om snabboffentlighetens dilemma"

#1 Comment By Mikael Altemark On June 18, 2010 @ 5:04 pm

Vuvuzuelan är för alltid.

#2 Comment By Johan Andersson On June 18, 2010 @ 5:24 pm

Vad bra att du prioterar familjen framför “halvverkliga kulturdebatter”. Massa Kredd till dig!

#3 Pingback By Jobjörn Folkesson » Blog Archive » Om snabboffentlighetens dilemma On June 18, 2010 @ 5:56 pm

[…] Om snabboffentlighetens dilemma […]

#4 Comment By name (required) On June 18, 2010 @ 6:59 pm

Oj, vilket konstigt inlägg. Först menar du att du hellre spenderar tid med din familj än att delta i “halvverkliga kulturdebatter”. Sedan ger du dig hän i ett långt blogginlägg. Visst är det din sak att välja huruvida du vill prioritera din familj eller vill kulturdebattera på din blogg, men jag måste säga att jag inte förstår hur du resonerar: ska vi idka kulturdebatt eller vara med familjen?

#5 Comment By rasmus On June 18, 2010 @ 7:07 pm

name: Haha, men slappna av lite! Frasen om familjen var knappast inläggets kärna, bara en inledande och ironisk blick åt kristdemokraternas retorik – även om det är sant att jag t.ex. ägnar mer tid åt att mata mitt barn än åt att följa vad som skrivs på kultursidorna.

De kulturdebatter som jag själv tar aktiv del i upplever jag inte som halvverkliga, utan i högsta grad som en del av min levda verklighet.

#6 Comment By Dan On June 18, 2010 @ 10:37 pm

Är du verkligt intresserad av frågor om “tidsenliga” åsiktsyttringar och hur sådana förhåller sig till en bredare (kultur)debatt så kan jag rekommendera dig att du ska läsa Bourdieus verk “Homo academicus”, och kanske hans bok om de intellektuella också.

#7 Comment By Thaher Pelaseyed On June 19, 2010 @ 8:00 am

Att Wikström åter landar i den “contrarianism” som han kritiserar, är enligt mig ett tecken på att vissa perspektiv och utgångspunkter gått mot strömmen under en längre tid.

Till skillnad mot medelklassens ständiga jakt efter “det senaste” som ofta mynnar ut i att markera sin särställning genom att vara “mot alla andra”, har vänstern/arbetarrörelsen gått mot strömmen ett tag nu. Somliga skulle säga sedan rörelsens födelse men jag nöjer mig med sedan slutet av 70-talet alt början av 80-talet då nyliberalismen på allvar gick på offensiven.

Att vissa perspektiv har en inneboende “contrarianism” kan ju inte diskvalificera dom från att kritisera konstruerade beteenden som mynnar ut i “contrarianism” under en kort övergångsperiod, eller?

#8 Comment By John Swedenmark On June 19, 2010 @ 8:04 am

Jag blir verkligen stärkt av ditt resonemang, både som privatperson och som redaktör för en sida i en veckotidning=hopplöst efter by default. Det enda som gäller är att göra bra grejer, och även att beställa artiklar om det som skribenterna verkligen nördar istf om aktualiteter.

Sen tänker jag på posteriteten ibland. De riktigt bra analyserna, kommer inte de att få nåt slags beständighet i en framtida Encyklopedi vars format vi inte känner. Så att man borde skriva för den Encyklopedin, men kanske inte med professorligt gravallvar.

#9 Comment By Leif On June 19, 2010 @ 1:24 pm

“Jag ägnar mer tid åt min familj än åt halvverkliga kulturdebatter.”

Eller hur, din jävla posör. Att hänga med är väldigt viktigt för dig när du tycker du befinner dig i framkant, och det vet du om.

#10 Comment By rasmus On June 19, 2010 @ 1:31 pm

Leif: Åh, vilken tänkvärd kommentar, fylld av insikter om hur jag lever mitt liv – och så modigt av dig att stå för vad du säger genom att skriva ditt förnamn. Du är sannerligen motsatsen till den usla posör som jag är.
(Jag lämnar åt övriga att avgöra vilket sätt att förhålla sig till bloggformatet som är det mest konstruktiva, ditt eller mitt.)

#11 Comment By egolost On June 19, 2010 @ 8:48 pm

0ld :) 0-dayz wärez only for teh 1337 etc. Haha.. kul att du blir dissad av kd:s partiledare för att vara efter :D

Känns som din artikel ändå går att associera till de gamla grekerna och Sokrates problem med sofisterna. Det är ju oerhört många som debatterar för pengar nuförtiden och deras åsikter i aktuella frågor är deras levebröd. Därför jobbast det hårt på att hitta nya frågor så man kan hitta på nya åsikter utan något bestående innehåll.

Insikter kräver ju tid för eftertanke. Jag och Leary håller med dig. Turn on, tune in, drop out ;)

#12 Comment By Kalle On June 19, 2010 @ 9:03 pm

“Leif: Åh, vilken tänkvärd kommentar, fylld av insikter om hur jag lever mitt liv – och så modigt av dig att stå för vad du säger genom att skriva ditt förnamn. Du är sannerligen motsatsen till den usla posör som jag är.
(Jag lämnar åt övriga att avgöra vilket sätt att förhålla sig till bloggformatet som är det mest konstruktiva, ditt eller mitt.)”

Men Rasmus — då måste verkilgen arbeta litet på att avfärda människor. Det där var ju otroligt fantasilöst. Och plötsligt blev det fegt att vara anonym etc.

#13 Comment By förnamn On June 20, 2010 @ 9:05 am

Haha, oväntat svar på “Leif” från någon som skrivit så mycket om troll.

Jätteintressant ämne annars, hoppas du återkommer till det.

#14 Comment By frags On June 20, 2010 @ 10:59 am

Jag gick faktiskt in på copyriot för en vecka sen för att läsa din analys av hela vuvuzelafenomenet, döm om min besvikelse när den inte fanns…

#15 Comment By rasmus On June 20, 2010 @ 12:06 pm

Analysen kanske kommer om ett halvår eller så. Först och främst skulle jag vilja höra en vuvuzela, vilket väldigt få i Sverige har gjort. (Att höra en inspelning är en annan sak, eftersom frekvensspannet begränsas av två membran: mikrofon och högtalare.)

#16 Comment By fimpen On June 20, 2010 @ 2:11 pm

Går möjligtvis att skilja mellan konversation och samtal? Precis som när man varit borta i en halvtimma från en fest så kallnar ju ämnen på facebook och twitter rätt snabbt, medan ett “offentligt samtal”, som sker i mer tröga former av medier, kan fortgå under en längre tid. Just för att det går långsammare. Så jag tror att du har helt rätt i ditt resonemang här Rasmus.

Men, som sagt, går det att skilja mellan en konversation och ett samtal? Har det att göra med om informationen lagras i mediet eller inte? Hittade en liten diskussion om detta här: [1]

På t.ex. Facebook lagras ju informationen, men hamnar allt längre bort från uppmärksamhetsspannet så länge den inte “återaktiveras” – kommenteras, gillas osv. Jag har aldrig stött på “gammal” information som plockas upp igen – vad jag vet går det inte att söka efter gamla inlägg. Och nu hade jag tänkt skriva att det är därför Facebook är ett mellanting av konversation och samtal. Fast nu kom jag på att det, åtminstone i det här fallet, inte har att göra med huruvida informationen lagras eller inte, utan om den indexeras och görs sökbar. Men det är förstås svårt att göra om man inte först lagrat informationen.

#17 Comment By Tove On June 21, 2010 @ 8:23 pm

Helt uppriktigt, hade totalt missat detta, att en debatt kan vara över på bara några timmar. Det är nog ett inom-twitterskt fenomen.

Tycker hur som att hastighetsbegreppet verkar intressant och användbart.

#18 Comment By Johan Ronström On June 21, 2010 @ 10:04 pm

Jag måste delvis hålla med Tove om att inte känna igen fenomenet. Möjligen att jag stött på replikskiften i kommentarsfält på bloggar som denna, men eftersom det kommer nya blogginlägg och gamla glöms bort (är jag redan sent ute, flera dagar efter?), så blir det inte ett problem.

När det gäller diskussioner på t.ex. chatt, facebook eller AFK så är det mesta försvunnet (åtminstone ur kommenterbart medvetande) efter ett par timmar, förgängligheten är så stor att “eftersläntring” inte är ett problem.

Problemet i fallet twitter är kanske att förgängligheten i inläggen inte står i proportion till hastigheten?

#19 Comment By Tant Brun On June 22, 2010 @ 8:53 pm

Om att höra en zela, som vi nu kallar den. Visste exakt att det var en sån tuta när jag cyklade tillbaka efter ett sent kvällsdopp. Hörde på radion att nån listat ut vilken frekvens eller vad det heter den hade, men jag bara visste: Det där är en zela. Vilket det också var. Eller rättare: det var två.
Har man ledighet och så kan man dela med sig av långa citat. Själv har jag hittills ägnat min lediga stund den här sommaren åt reaktionären Balzac. Vilket jag kommer fortsätta med. Så här:
“Tolv tidningar som delar på Frankrike är tolv makter, lika starka, rentav starkare än de sju ministrarna, ty de välter ministrarna övertända och förblir själva stående; men hundra tidningar är inte längre något att frukta, ty deras inflytande är välgörande och helt oskadligt … Låt den allmänna opinionen skrika för en sou i Paris varenda dag, och snart går vi alla förbi utan att ta notis om den; i stället för att fundera på en tidnings tankar får varje medborgare sina egna tankar att uttrycka. Det är bara föreningen av alla tankar som är farlig…”

#20 Comment By systembreakdown On June 30, 2010 @ 7:07 am

Tänkte bara länka till en liten kul idé angående vuvuzelas där man vill samla ihop pengar för att “spela” 100 vuvuzelas i en hel dag utanför BPs högkvarter. Vuvuzelaaktivsm?
[2]