Levande historiepolitik

Nya numret av Historisk tidskrift (2/2010) rummer en intressant artikel om historiepolitik av Jan Selling. Han har grundligt studerat den svenska debatten om den statliga verksamheten Levande historia, så som den har förts 1998-2008. Han smular sönder den “skenbart neutrala och faktapositivistiska syn” på verksamheten, som myndighetens företrädare uttrycker.

Våren 1997 brakar det loss: kvällen före vårens sista riksdagsdebatt offentliggjordes en undersökning vars resultat framställdes som alarmerande: “en tredjedel förnekar Förintelsen”. Ett halvår senare hade den nya svenska historiepolitiken kristalliserats, med minnesmonument, forskningscentrum, högtidlighållande av befrielsen av Auschwitz samt en bok om Förintelsen som skickades ut till alla hushåll i Sverige. Här framträdde vad Jan Selling benämner som “en vänsterliberal diskursformation”, vilken befästes genom socialdemokratins politiska dominans i kombination med pressens liberala dominans.

Inom ramen för det nya samförståndet avtecknade sig dock nyanser. Medan liberaler framhöll initiativet som upplysning om “de brott mot mänskligheten som har ägt rum i vår världsdel på 30- och 40-talen” och konservativa framhöll “den ondska som finns och alltid har funnits i människan”, ville vänstern använda historiens lärdomar för att motverka strukturell diskriminering av invandrare i det svenska samhället.

Ännu var det få i det politiska etablissemanget som vände sig mot Levande historia-projektet. Sten Andersson (m) – senare avhoppad till sverigedemokraterna – menade att “kommunismen antalsmässigt” översteg “det som nazismen i all sin ondska åstadkom” och ville inte se någon koppling mellan högern och nazismen. Liknande argument skulle senare återkomma från den näringslivsfinansierade organisationen “Upplysning om kommunismen“.

Dessa identifieras som en motdiskurs från höger, politiskt riktad inte minst mot vänsterpartiet, som i sin tur snart krävde nedläggning av Levande historia. Motdiskursen från vänster krävde å sin sida upplysning om kolonialismens brott i dess kapitalistiska kontext. För det tredje identifierar Jan Selling en liberal motdiskurs som av principiella skäl vänder sig mot statlig styrning av historieforskningen. Detta argument genomsyrade det “Upprop mot statlig kampanjhistoria” som en mycket stor skara historiker och andra forskare skrev under.

Jan Selling gör klart att historiepolitik är just politik, som därför aldrig kan lösas genom räkneövningar. Han riktar hård kritik mot sin historikerkollega Kristian Gerner, som utifrån en totalitarismteori insisterar på att se nazism och stalinism som “två sidor av samma mynt”:

Emellertid ger totalitarismteorins perspektiv inga svar på frågan varför eliminatorisk antisemitism blev ett centralt element i nazismen men aldrig i stalinismen. Gerner relativiserade denna skillnad. Han hävdade att det industriella folkmordet på judarna inte var planerat utan en följd av kriget och att utsvältningen av den ukrainska bondeklassen var stalinismens långsamma motsvarighet.

Efter regeringsskiftet 2006 fick Levande historia raskt det nya uppdraget att “informera om kommunismens brott mot mänskligheten”. Myndigheten valde medvetet att ändra formuleringen, när kampanjen offentliggjordes våren 2008: “Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Ändå präglades den bok som Levande historia då utgav, enligt Jan Selling, av ideologisk propaganda som antydde att Gulag var en logisk följd av Marx.

Själva det radikala ifrågasättandet av marknadsekonomin är farligt, lydde ett av bokens ideologiska budskap: “En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena”.

Regeringsskiftet ledde till en förskjutning i den dominerande synen på Förintelsen, från “singularitetstesen” till “totalitarismtesen”, konstaterar Jan Selling. På ett politiskt plan motsvarades detta av ett skifte från antirasism till en antitotalitarism som implicerade antikommunism. Att pendeln åter skulle svänga tillbaka förefaller föga troligt. Då är det nog mer sannolikt att Levande historia läggs ner som myndighet. Men staten kommer inte för den skull att kunna avsvärja sig historiepolitiken. Åtminstone inte så länge som det finns historieundervisning, minnesmonument och muséer.

8 kommentarer ↓

#1 manen on 15 June 2010 at 12:30 pm

“Då är det nog mer sannolikt att Levande historia läggs ner som myndighet.”

skål et salut!

#2 Martin on 16 June 2010 at 1:56 pm

Intressant att det nu börjar komma fram lite analys av projektet FLH. Dock reagerade jag på att “historikeruppropet” lyfts fram av artikelförfattaren som en principiell kritik mot statlig styrning. Notera att första meningen på uppropets hemsida lyder:

“Den statliga myndigheten Forum för Levande Historia har på regeringens uppdrag inlett sin upplysningskampanj om ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”.”

Det vill säga, det var först när staten började peta i kommunismens historia som frågan väcktes. En organisation som Timbro, som varit kritisk mot FLH hela tiden, känns faktiskt mer konsekventa.

Jag tror personligen att hela projektet väckte uppmärksamhet inte för att det var statligt. Enorm forskning finansieras genom öronmärkta pengar, utan att någon klagar annars. Två andra skäl känns mer troliga:

1. Flera av publikationerna myndigheten publicerat har varit ganska undermåliga och underminerade möjligheterna till saklig diskussion.

2. Forskare och journalister med framförallt en viss form av vänstersympati kunde inte heller erbjuda en saklig diskussion, utan relativiserade frågan genom att dra in frågor som kolonialismen.

#3 Dan on 16 June 2010 at 6:26 pm

Martin: Är detta postironi?

#4 Mats Deland on 16 June 2010 at 9:26 pm

På tal om det så ger jag ut en skrift hos Levande historia. Jag ber dem skicka den, så får vi se vad herrn tycker.

#5 Martin on 17 June 2010 at 3:51 pm

Dan: Jag syftade till publikationerna om kommunismen hos FLH. De har enligt mig inte varit sådär jättebra. Deras forskning om nazismen vet jag inget om, men Mats Deland har jag läst i andra sammanhang och jag har stor respekt för hans forskning.

Mats: Du får ursäkta att jag tilltalar dig i tredje person, men jag antar att det är mig du syftar på med “herrn” (sic).

#6 Martin on 17 June 2010 at 3:53 pm

PS. Dan: i exakt vad skulle min förmenta postironi bestå?

#7 Mats Deland on 17 June 2010 at 9:17 pm

Jag menade faktiskt Rasmus, och med en hel del glimt i ögat. Men du kan få en också. Maila.

#8 Mats Deland on 23 June 2010 at 9:43 pm

http://www.levandehistoria.se/files/Skriftserie%209.pdf

Kommentera