Enligt de outtalade hastighetsreglerna för politisk offentlighet i Sverige så är det söligt av en bloggare att vänta femtio dagar med att kommentera en nyhet, så som jag tänkte göra nu. Även om man bara väntar fem dagar, eller för den delen fem timmar, finns det alltid vissa som tycker att man är en senkomling i samtalet – om man inte skriver för en veckotidning respektive dagstidning. Jag tror att dessa hastighetsskillnader utgör en stor del, om än inte allt, av det som ofta kallas för “eftertanke” eller “fördjupning”. Även jag värderar långsamhet, men upplever ofta att den görs till en fetisch när vad som krävs är att förstå hur långsamma och snabba medier skapar varandras förutsättningar. Dialektiskt, om man så vill.
Här kommer en kort kommentar till tre texter som för ungefär femtio dagar sedan publicerades av Sanna Rayman, Ali Esbati och Jonas Thente.
Sanna Rayman satte ord på en liten del av den avsmak vi kan känna inför valrörelsen. Alla politiska partier har bestämt sig för att “sociala medier” som måste användas maximalt under detta valår, vilket har gjort nätet “översållat med politikerbloggar som startats helt utan lust eller nyfikenhet”. Vad som blommar ut under 2010 är i hög grad en generalisering av någonting vi kunde se redan 2008, påpekar hon.
Om man ska problematisera någon aspekt av de sociala mediernas breda intåg i valrörelsen är det snarare en tendens till sänkt kvalitet. I FRA-debatten skapades uttrycket bloggbävning, en teknik som nyttjade befintliga sökmotorer. Genom att länka till alla som skrev om FRA togs de olika bloggportalerna över av ämnet.
Den systematiseringen är idag vardag. Länkandet är ofta urskillningslöst. Det enda kriteriet verkar vara att man håller på samma lag i valrörelsen. Syftet är inte så mycket att uttrycka sig eller göra en intressant analys, som att driva kampanj åt sitt gäng.
Ali Esbati uppfattade detta som ett förakt mot kollektiva former för politiskt tyckande. Hans respons till Sanna Rayman var lika slagkraftig som oresonlig. Man kan ifrågasätta om det är en respons, för han tillskrev henne en annan uppfattning än hon hade uttryckt, men lyckades likväl frilägga ett visst individuellt tyckarideal som utan tvivel är verksamt:
Utgångspunkten är dels att någon som inte tillhör ett “gäng” självklart skriver mer intressant, dels att partilösa rundtyckare med mer eller mindre upphöjda positioner i mediesfären inte tillhör något gäng.
Bägge premisserna är förstås felaktiga, men samtidigt grundläggande för det självutnämnt “liberala” och “oberoende” kommentariatets självförståelse. Den självförståelsen – och det ohyggligt starka inflytande över samhällsdebattens utformning som utövas utifrån den – är ett väsentligt större problem för ett intressant demokratiskt offentligt samtal, än 100 copypejstande socialdemokratiska kommunalpolitiker som inte riktigt har hajat vad som för tillfället är inne och ute på cybercocktailpartyn.
Kanske skulle Ali Esbati räkna även mig till nämnda kommentariat. Jag sätter stolthet i att stå utanför politiska partier och ser inte oberoende som ett dåligt ord, även om det (precis som långsamhet) lätt kan bli till en fetisch. Vidare så kan jag antagligen klassas som en “rundtyckare”, eftersom jag “tycker runt” snarare än att följa den politiska offentlighetens dagordning som säger att man i första hand måste tycka till om sådant som diskuteras på DN Kommuniké, innan man kan krydda med personliga prioriteter i lagom mängd. Om detta är rundtyckande så är det synonymt med vad en moderat i FRA-debatten diagnosticerade som “assymetrisk politik“.
Nå, om nu Ali Esbati han skulle räkna mig till ett sådant kommentariat så tar jag det med ro, precis som jag gör när andra ibland har fått för sig att Copyriot är en underordnad del av en rörelse. Båda har lika fel. Poängen är inte att komma fram till ett idealiskt förhållningssätt för hur bloggar bör agera, på en tänkt skala mellan individualism och kollektivism. Snarare måste vi se dem som samverkande med andra medier och anpassa vår praktik till detta.
Alltsedan 2008 års FRA-bävning har dagstidningarna blivit allt bättre på att locka till sig blogglänkar, som belönas med en tillbakalänk längst ner efter tidningstexten. Ju mer en blogg spelar med i detta spel, desto mer blir dess länkande till en spegling av dagstidningens. Först en text som ofta helt kan sakna länkar, därefter en drös länkar längst ner. Länkarna kan gå till tidningar eller till andra bloggar i samma “gäng” men har oftast inte så mycket med texten att göra. Gemensamma nämnaren för det länkade är “idag”. Sådan länkning är inte politisk, den kvalificerar inte ens som kollektivt tyckande utan är snarare ett underkastande under en massmedial logik – vilket även gäller de gäng som länkar till varandra utifrån en tanke om politisk solidaritet.
Jonas Thente, slutligen, plockade fram Ferdinand Tönnies gamla distinktion: bloggar skapar Gemeinschaft, papperstidningar skapar ett Gesellschaft, skrev han. “En blogg skapar en flock /…/ där mål och mening är gemensamma.” Fast skulle detta inte alls gälla för DN Debatt?
Jag håller med om en rad av Thentes poänger, exempelvis om det pedagogiska värdet av att inte alltid ge en omedelbar förklaring till varje svårt begrepp. En insikt som faller på plats först efter tjugonde försöket är på ett annat sätt en egen insikt. Däremot har jag svårt att förstå antydningen om att bloggformatet till sin natur skulle dra mot det omedelbart begripliga, det faktarutalika. Sådant finner jag mer av i dagspressen. Min erfarenhet av att skriva för båda formaten är otvetydig: det är i dagstidningarna man alltid måste utgå från att allt ska vara begripligt för alla, särskilt som man inte får länka.
Bloggposter skriver jag däremot ofta ut på papper. Efter någon timme eller någon dag läser jag dem, därefter händer det ofta att pappret får ligga kvar i en skrivbordslåda i kanske en månad innan jag åter går igenom högen. Sedan går jag igenom den med sikte på pappersinsamlingen, men stannar upp inför en del – som nu – och sätter samman kommentarer till en ny bloggpost. Länkandet i en sådan bloggpost siktar inte så mycket på att koncentrera ett massmedialt “nu” som på att ordna det som överlevt nuet. Jag vill tro att det skapar bättre förutsättningar för ett kollektivt tyckande som handlar om gemenskap i tillblivelse, inte bara om två gäng i valrörelse mot varandra.
Uppdatering: Lisa Magnusson bygger vidare under rubriken “Tekniken uppmuntrar till likriktning“.
46 kommentarer ↓
Intressant! Och trevligt med brott mot hastighetsreglerna!
Jag håller helt med dig om att poängen inte är att hitta ett idealiskt förhållningssätt för var bloggar bör finnas i spannet individualism och kollektivism. Anledningen till att jag störde mig var väl snarare det som du formulerar så här:
“Alltsedan 2008 års FRA-bävning har dagstidningarna blivit allt bättre på att locka till sig blogglänkar.”
Definitivt är det så. Och det är mer än bara “idag”, även om jag håller med om att den faktorn är väldigt tung. Det finns också vissa ämnen och vissa tilltal som lockar länkar och trafik mer.
Ibland är det faktiskt sjukt enkelt att förutspå vad som ska ge snurr på länkandet från den mer kollektivistiskt tänkande delarna av bloggosfären. Så barnsligt enkelt att jag blir lite modfälld. Vilket väl var upprinnelsen till texten I guess.
I vllket fall som helst lär bloggosfär och traditionella medier naturligtvis alltid ha nån sorts interparasitär samexistens. Och kollektiva insatser som bävning behöver ju absolut inte vara fel. Jag kunde mycket väl fördra det som teknik under FRA-bråkandet, tex. Men det är lite som med att ropa varg – vissa saker, som brösttoner och bloggbävningar är inte lämpliga som vardagsmat utan bör reserveras för särskilda tillfällen.
Det sköjiga med Ali Esbatis reaktion är väl att jag definitivt räknar honom till de bloggare som är egen självständig röst ÄVEN om han samtidigt är tydlig del av ett kollektiv. Det ena utesluter inte det andra och det menade jag aldrig heller. Det hade väl varit märkligt givet att jag knappast kan kallas opartisk eller neutral själv.
Egentligen var det väl typ så här. Jag ville bara inte tappa respekten för den bloggosfär som jag ju tycker om. Eller så har jag drabbats av nån sorts ännu odöpt nostalgi, vem vet?
Kan inte låta bli att lägga till en Tarde-inspirerad kommentar. Är än så länge svag på satslogisk argumentation (läser dock på om ämnet), så jag jobbar istället punktform.
1. Ingen är en “självständig röst”. Vårt tänkande, vår subjektivitet, är alltid ett resultat (mer eller mindre emergent) av att vi träffats av olika smittsamma tankar. (Det finns alltså inget förmodat “rent förnuft” utanför eller över “flocken”.)
2. Därmed inte sagt att vi är slavar under en luddig Struktur, smittan går alltid från person till person: “Beneath the indefinite they, however carefully we search, we never find anything but a certain number of he’s and she’s which, as they have increased in number, have become mingled together and confused.”
3. Detta gäller för alla skribenter, oavsett medium.
4. Bloggen medger dock, till skillnad från pressen, ett alltmer raffinerat trejsande av refereranden och länkar. Mycket spännande – nu har vi (sociologer, företag, FRA) en chans att se hur Strukturen i själva verket myllrar, rör på sig, hela tiden görs/repeteras; men också innehåller en möljighet att blomma ut i något nytt.
5. Vi skall dock komma ihåg att vi rent teoretiskt sett skulle kunna göra liknande trejsande av alla referenser och smittor som formar “pressofären”.
6. Dessvärre har 1900-talets Durkheimsjuka visat sig svår att komma till bukt med – den börjar verka på oss på ett nytt vis. Många av oss har nämligen fått för oss att “bloggosfären” är den Struktur vi ser “avtäckt” på diverse “bloggportaler”.
7. Detta är en chimär (eller fetish, om vi skall prata Deleuze-Marx): Det vi ser i dessa portaler är endast resultatet av våra försök att medelst algoritmer ge en bild av detta myller. Dessa verktyg kan aldrig fånga Strukturen – essensen – bland alla bloggar (för det finns ingen sådan). Det den kan göra är dock att sätta samman en bild av tusentals möjliga bilder av världen.
8. Alltså: För dessa aggregerade bilder visar den enskilda monaden alltså bara en av alla dess fasetter. Det finns mer i den enskilde skribenten än det som uttrycks i representationen av hela “bloggosfären” (eller, för den delen, i vår hypotetiska bild av “pressosfären”).
9. Det vore alltså synd om opinionsbildare började “tappa respekten” för de svärmande monaderna bara för att de tror att några algoritmer fångar essensen bland skribenterna, eller mediet. Detsamma gäller blogg-skribenterna – även de måste bli mindre Troende i relation till diverse bilder av bloggosfären, och fokusera på att skriva väl.
10. Därmed inget ont sagt om nämnda algoritmer. Att sätta samman samhället är det finaste – och det enda – man kan göra. (Även kritiker borde lära sig av detta diktum.) Vi bör alltså fråga oss: Vilka nya sätt att representera skribenter/affekter/samhället kommer att växa fram? Kommer vi om tio år le nostalgiskt åt den stenåldersteknologi som möjliggjorde bloggbävningar, och som – precis som all teknologi – fick feedback-effekter i hur vi skrev våra texter?
“1. Ingen är en “självständig röst”. Vårt tänkande, vår subjektivitet, är alltid ett resultat (mer eller mindre emergent) av att vi träffats av olika smittsamma tankar. (Det finns alltså inget förmodat “rent förnuft” utanför eller över “flocken”.)”
Stämmer. Prövar ett annat sätt at särskilja snarare än individ/kollektiv.
Kan vi göra skillnad på ursprungen. Skapas en dynamik av bloggar som främst länkar till andra bloggar eller dagspress inom ett snävt tidsintervall, än bloggar som skriver om genomlevda erfarenheter, böcker eller som Rasmus här – äldre blogginlägg.
En skillnad uppstår i relationen mellan den länkande och det länkade i varje fall. Troligtvis också mellan läsarna och det länkade.
Bloggaren blir på ett annat sätt ställd emellan det länkade och läsarna. Länkas andra bloggar eller aktuell dagspress hamnar bloggaren snarare bakom axeln på läsaren och viskar sina kommentarer samtidigt som läsaren också läser källmaterialet.
Om vi antar att det existerar en bloggosfär där gemensamma diskurser och ämnesprioriteringar utvecklas (uppenbarligen i nära relation till dagspress) så blir detta en skillnad på inkrementella och disruptiva ingrepp i denna bloggosfär (för att använda rätt fula ord).
monk: Dum fråga, kanske, men är detta OOOnt.?
Kalle: Det var mina egna individuella tankar. Måhända var de smittade av bland annat ooont. ;)
Kan försöka utveckla i en bloggpost.
[…] här inlägget är ett utvecklande och invecklande av en kommentar på copyriot. Inlägget handlade om länkning, kollektiv i bloggar och individualitet i bloggosfären. Karl […]
Det är bra Kalle P — satslogik är kul (finns en massa artiklar om det på nätet), och — vet du vad: Det finns fler moderna filosofer än Tarde och idioten Latour. T ex: Davidson, Chomsky, Quine, Föllesdal, Bergström, Dennett etc.
Jag föreslår att du börjar med den här:
http://www.ditext.com/quine/quine.html
Kalle: Ja, jag är inte ironisk när jag skriver att jag vill se mer satslogik i svensk opinionsbildning. Ju mer filosofi, ju fler ansatser desto bättre – differentiering är vackert!
Vi kan – driften mot samhällelig-universell entropi till trots – hoppas på utblommningen av tusen och åter tusen små “publics” (i både Deweys och Tardes bemärkelse), alltmer raffinerade, alltmer sofistikerade. Quines filosof-ekosystem är vackert, Latours likaså. Total affirmation!!!
Kallep: visst, visst. Men vad du än gör, affirmera inte Bergström, som Kalle här ovan föreslår. Bergströms böcker om kvasirealism och satslogik fick mig och mina kursare att börja planera ett bokbål. Analytisk filosofi har samma problem som psykologi. den gör anspråk på att vara ungefär lika bevislig och applicerbar som matte men saknar tyvärr tillräcklig verklighetsanknytning. Den enda analytiska filosof jag gillar är Jeanette Emt. Hennes förslag att vi skulle göra en dramatisering av Humes “Dialoger om naturlig religion” som tentamen avfärdades av en av de andra föreläsarna på institutionen med repliken “Det låter tramsigt.” Analytiska filosofer behöver mindre kritisk distans.
Uhm, började skriva en kommentar här, men det blev så långt att jag gjorde ett blogginlägg av den istället: http://blogg.aftonbladet.se/lisamagnusson/2010/06/tekniken-uppmuntrar-till-likriktning
IS: Sant, har ju – till skillnad från dig – inte läst Bergström. Drogs med i den totala affirmationen, sorry. (Saliga äro de enfaldiga sociologerna, ty de fuska endast inom ämnet filosofi.)
Javisst – Jeanette Emt är rätt bra – men ärligt talat, skälet tillatt ni tycker illa om Quine är att ni inte begriper vad han säger. Det är bara dåligt självförtroende.
Jag menar — skälet till att ni planerade bokbål är bara att ni inte begriper vad Bergström säger. Säga vad man vill — men jag gillar inte människor vilkas hat är rotat i att dom inte begriper saker. Att begripa saker är alltid bättre än att inte begripa saker.
Det är ju verkligen underligt — jag har läst Latour, Delanda, Tarde, Derrida, Deleuze etc, etc, etc, Men ni har inte läst Quine, Davidson, Chomsky, Dennett. Eller ens det grundläggande — Moritz Schlick, Otto Neurath, Rudolf Carnap. Varör då? Är ni inte intresserade?
Titta på den här, till exempel — väldigt rolig, vädligt underhållande:
http://www.youtube.com/watch?v=CHS1NraVsAc
Och om det är nånting som ni allihopa borde läsa så är det Saul Kripkes “Naming and Necessity”. Om ni överhuvudtaget är inresserade av världen. (Men jag håller inte andan.)
Men, ärligt talat, om jag skulle säga någonting, så är det det här: Vad är ni rädda för?
Och, det är så här: Isabelle Ståhl är ett litterärt geni. Jag har inte, på typ 20 år, sett någon som skriver så bra som Isabelle. Hon är ett geni, rakt av — så är det bara. Men så oerhört mycket sorgligare det blir när hon inte kan erkänna att andra är genier.
hej kalle!
jag är inte en av de som skrivit här ovan, utan snarare en som hållit mig undan från diskussionen helt, just för att det brukar bli så fruktansvärt hätsk och protektionistisk stämning så fort ‘analytisk’ och ‘kontinental’ filosofi ens förekommer tillsammans. det stämmer – det är rädsla det är frågan om.
men det är inte en rädsla som fanns från början. då jag började arbeta akademiskt försökte jag länge få kontakt med svenska filosofer och institutioner, helt utan att känna till den tydligen så viktiga distinktionen mellan ‘analytisk’ och ‘kontinental’ filosofi. det som fascinerat mig tillhörde dock den senare “skolan” (uppdelningen är så idiotisk att jag måste ta fram citationstecken trots min aversion mot dem), varför jag stötte på två reaktioner: 1) totalt ointresse, och 2) överlägsna konstateranden om att det jag gillade var postmodernt flum och hittepå, som inte hade med filosofi att göra. de enda reaktionerna var alltså protektionism från en disciplin vars intresse inte var att undersöka världen, utan att finna sanningen, något man – enligt vad jag förstår – endast kan göra genom att försöka frysa ords betydelser och sedan agera språkpolis och sin egen gränsvakt. den interna kulturen vid de filosofiska institutionerna verkade dessutom strukturerad av ett otroligt hierarkiskt tänkande, där diskussionen verkade handla om vem som hade rätt och således hade den verkligt sanna sanningen (there can be only one).
den där överlägsenheten, som många som är intresserad av ‘kontinental’ filosofi upplever sig mötas av, gör en inte vidare sugen på att läsa vad den andre läser. varför skulle man? när det finns tänkare som verkligen passionerat och välformulerat försöker begripa sig på världen? och den här erfarenheten, som jag vet att många delar, producerar i sig ett slutande av även “våra” led. när man väntar sig att få en käftsmäll så är det svårt att skratta glatt och lita på snubben som man ser redan börjar ta på sig det analytiskfilosofiska knogjärnet.
men det betyder inte att inte jag, eller kalle p eller monki för den delen (jag känner inte isabelle), är rädda för själva de filosofiska texterna. snarast istället att vi mötts av så många protagonister som viftat med just dessa böcker och namn i den evigt fastlåsta sanningens namn, så att de framstår som fullständigt ointressanta och oanvändbara till något annat än just att bevisa att de själva är sanna.
tror att det är nåt sånt isabelle menar med att “Analytiska filosofer behöver mindre kritisk distans” – lite immersion, tack! passion, begär, lust, eller åtminstone något som kan användas på ett kul sätt och inte bara på ett logiskt beläggbart “rätt” sätt. ner i geggan, för helvete! tänkande skall vara erotiskt, annars vill jag inte vara med. då är det nåt annat än tänkande. var med och lek, istället för att berätta för andra att de gör fel!
det här blev rätt affektionerat. det var ju bara tänkt att vara en sorts förklaring av min (och många andras) rädsla för analytisk filosofi, men affektionen kan måhända i sammanhanget illustrera sig själv. tycker att det är skitbra att du ändå gör dig besväret att hålla en god ton och ett glatt humör, kalle – mina aversioner är självklart inte heller riktade mot dig personligen.
Men alltså. Visst är det så att på universitet så finns det överhängande interna kulturer som vid de filosofiska institutionerna verkar strukturerande och styrda av ett otroligt hierarkiskt tänkande. Men det säger något om universiteten — inte någonting om filosofi. Om du tror att analytisk filosofi handlar om att frysa ords betydelser och sedan agera språkpolis och gränsvakt — då kan jag bara beklaga att du har haft dåliga instruktörer. Läs Peirce t. ex. — om du inte tycker att han är en fascinerande tänkare så är du inte intresserad av tankar.
Jag tror att aversionen mot den analytiska filosofin är rotad i dåligt självförtroende. Man vill kunna säga “jag tycker si, och du tycker så” — man är rädd för logik. Att ha hävdat att 2+2=3, och befunnits lögnaktig. Men jag måste igen säga att det är roligt att jag läst Derrida, Latour, Deleuze etc — men jag har aldrig träffat på en kontinentalt inklinerad människa som läst Davidson, Dennett, Quine, etc.
jag har läst dennet, peirce och lite chomsky, men inte davidson och quine. beror förmodligen på att de tidigare var sådana jag kom i kontakt med innan jag träffade faktiska filosofer. tycker om dennet och peirce, som jag upplever som faktiskt intresserade av världen och högst användbara. chomsky säger mig inget. så är det med vissa tänkare som tillhör den ‘kontinentala’ (bluuäääh) skolan också.
jag tror att det är tvärtom, att det är den analytiske som har dåligt självförtroende och således måste ha ett facit att mäta sitt tänkande mot och en manual enligt vilken han kan visa hur andra, som tänker annorlunda än han själv, har fel.
vad tror du – är det någon idé att vi håller på och berättar för varandra varför den andre är sämre? eller finns det något annat sätt att göra världen bättre?
Tror du att matematiker också har dåligt självförtroende, gentemot ekonomer t. ex.?
Det handlar inte om vem som är sämre än någon annan — det handlar om vad som är sant.
@#23; en poäng som illustrerar sig själv, liksom den jag råkar göra in kommentar #19.
@#22: jag är etnolog och arbetar mestadels tillsammans med ekonomer. vill en matematiker vara med så är hen välkommen. du ser, keyword: tillsammans. så länge man ser till varandras förmågor och inte lägger krutet på att hjälpa varandra i stället för rätta varandras fel så behöver ingen ha dåligt självförtroende.
Men om du vill att jag ska leva upp till min roll, så, gärna: det heter inte “lathet”, det heter _lättja_.
äsch, det blev fel. såhär: “så länge man ser till varandras förmågor och lägger krutet på att hjälpa varandra i stället för rätta varandras fel så behöver ingen ha dåligt självförtroende.”
@Kalle: Kan du utveckla det här med “dåligt självförtroende” (#12) och rädsla (#17)? Är intresserad av skärningspunkterna mellan sociologi och psykologi; vore intressant att höra hur du tänker kring uppkomsten av dessa psykologiska fenomen.
Hur som helst: Roligt att du tycker att Isabelle Ståhl är ett litterärt geni: Total affirmation!!!
Jag upplever att det är såhär nuförtiden att man kan tycke en massa, och i diskussioner så blir det ofta: Du tycker si, jag tycker så. idéen om logik, stingens, följdriktighet etc är skrämmande, verkar folk tycka, för då handlar det inte bara om att “tycka” det ena och det andra. Jag tycker att skolan är en skurk i den här utvecklingen, genom att å ena sidan premiera en slavmentalitet, som är auktoritetstro (fjäska, minnas saker utantill utan att begripa dom etc), och å andra sidan uppmuntra “kritiskt tänkande”, som inte är är kritiskt tänkande alls, utan bara en pueril reflexmässig impuls att säga emot. Jag märker det mer och mer på yngre människor, att dom blir helt galna när man säger att dom har fel. När man säger att dom _tycker_ inte fel, (jämfört med att tycka rätt, så som de flesta tycker etc.), utan dom har _tänkt_ fel, i meningen lika fel som att 2+2=3. Det är en olycklig utveckling, och en som förstärks av att folk läser charlataner som Latour.
Och det heter för helvete inte “affirmation” på svenska. Det är som när utrikeskorrar läser från nån text på engelska och säger “konfirmerade” i stället för bekräftade.
Kalle: Håller helt med dig om den puerila reflexmässiga impulsen att säga emot. Jag föredrar total affirmation!!! Finner även Rortys tanke om att skapa “vi:n” rätt sympatisk; gillar att du och jag ingår i det “vi” som tycker att Isabelle Ståhl är ett litterärt geni.
(Googlade för övrigt runt för att undersöka användningen av ordet “charlatan”. Hamnade – inte helt oväntat – hos favoriten Kurt G. Rantzén!)
ja, nu bestämmer jag mig också. för total affirmation! att reflexmässigt säga emot är helt meningslöst, varför jag ger kalle rätt i allt! om han mår bra då. jag håller också med om att affirmation är som när utrikeskorrar läser från nån text på engelska och säger “konfirmerade” i stället för bekräftade. det är skitbra! språket utvidgas och kan betyda mer än det kunde innan.
äh vad fan, det funkar inte… jag är stum av beundran inför dig, kalle p, som förmår uppehålla den goda andan så oförtrutet.
även om jag stör mig precis lika mycket som kalle på skolans fostrande av ett ‘kritiskt tänkande’ som egentligen bara är ett tyckande som slutar i “du tycker si, jag tycker så”, så blir jag förbannad av det otroligt arroganta i att tuta i sin egen trumpet för att ha läst latour, för att i nästa mening kalla honom charlatan, analytiskfilosofers favoritord för att avfärda meningsmotståndare utan att behöva argumentera.
det är uppenbart att det för kalle bara handlar om att ha rätt, inte att något skall bli bättre eller mer fungerande. bara om att ha rätt, för sakens egen skull. kalle har läst latour etc, inte för att begripa och förstå dem, utan för att kunna säga det i sammanhang som detta och därmed framstå som mer lärd och med bättre översikt => förmåga att bedöma vad som är sant och inte.
kalle har fått reda på att jag läst några av hans käpphästar och gillat dem, vilket inte kommenteras. han har sett min ansats till och hissande av samarbeten, vilken sopas under mattan med att det egentligen handlar om att “ha rätt” eller inte. oki, härmed ger jag kalle “rätt” och hoppas han blir lycklig.
En av de största företrädare för den ‘analytiska skolan’ (eller logisk-analytiska) här i ‘Norden’ får väl ändå anses Georg Henrik von Wright vara. Han skriver i sin översiktsverk “Filosofi, Logik, Språk – Strömningar och gestalter i modern filosofi” väldigt insiktsfullt och ödmjukt: “…den vill antyda, att den logisk-analytiska filosofins metod vore ‘vetenskaplig’ och andra metoder i filosofien ‘ovetenskapliga’ eller att den logisk-analytiska filosofiens resultat vore ‘exakta’ och ‘hållbara’ och annan filosofi bara ‘ofuktbara spekulationer’, så har man anledningen att energiskt ta avstånd. Sådana anspråk äro ingenting annat än dumhet och självförhävelse.” (s:23)
Kalle:
Du nämner Peirce! Roligt – både en underskattad och ofta bortglömd filosof. Läser faktiskt honom just i detta nu. Det pikanta är att Peirce med sin pragmatiska ansats och din triadiska logik – inte alls passar in i din sanningsmodell. Som jag förstått det har mycket inspiration i kontinentalfilosofin direkt (eller indirekt) hämtats från Peirce? Således finns det ju en beröringspunkt mellan Kalle och Kalle P, som förstone inte syntes ;)
Bra och roande kommentarsfält! Vill bara instämma i Palmås kommentar #2 punkt 9. De automatiserade topplistealgoritmsajterna med poäng hit och dit kan aldrig ge en bra översiktsbild. Istället gör de oss slavar under algoritmen, typ som Magnusson skriver i sin bloggpost. Vi likriktas av algoritmerna, för de är alltid ointressantare än människor. Jag skulle vilja se fler redaktörer som presenterar andras texter i ett sammanhang. Bloggar som Opassande har ju ibland agerat mer som redaktör än skribent – det tror jag är en viktig funktion som behöver fyllas av fler. Kanske saknar vi fina användarvänliga redaktörsverktyg.
[…] Om länkande gäng […]
[…] Om länkande gäng #PRofSwedenFlera intressanta spår som jag skulle vilja brodera ut kring. I synnerhet kring sådant som rör medielogik. Det får bli när mer tid finnes – en läsvärd postning är det dock! […]
Jag har ingen “sanningsmodell”. Ni verkar missförstå mig alihopa. Jag är inte ett fan av den analytiska filosofien, jag tycker bara tt det blir så otroligt löjligt och andefattigt när precis alla läser Delanda och Latour (som, jag vidhåller, är en idiot och charlatan) samtidigt, och ingen läser något annat. Jag läser inte böcker för att få rätt i vad jag redan tycker — vilket verkligen verkar sklija mig från alla postmoderna töntar som läser Latour o c:o för att få reda på att det “egentligen” inte existerar någon vetenskap etc etc etc. Men jag ger mig av nu, roligt att språkas vid. Alltid lär man sig något.
[…] COPYRIOT | Om länkande gäng […]
Kalle:
Ok – kanske fel av mig att formulera det så, men att ingen läser något annat, är en liknande felslut. Innan du drar. Det vore intressant, och lärorikt, att dra igång en “padda” för att diskutera de olika skolorna, reda ut begreppen, och varför inte få förklaringen till varför just du tycker att Latour et.al. är idioter och charlataner. Det kan hända att samtalet blir befruktande, kanske rätas vissa frågetecken ut, kanske ser vi att de olika linjerna är inkommersurabla. Vad sägs? Sugen på lite filosofisnack? *plockar fram den analytiska filosofin från bokhyllan* PS. jag är inte ironisk etc. — tycker på riktigt att det vore spännande och givande, har många frågor som jag skulle vilja få svar på.
[…] om länkande gäng, som vi ser rätt mycket av. Det kan handla om de så populära modebloggarna, humorbloggarna eller […]
Heiti: Jag besöker dig på din blogg vad det lider.
[…] inlägg för sammanhanget, i texten på relevanta ställen. Rasmus skrev för en tid sedan ett mycket intressant inlägg om denna […]
[…] kritik hålls inne, extern kritik censureras eller ”försvinner” oftare och det länkas avsevärt mindre till meningsmotståndare, från båda håll. Å andra sidan blir det […]
Kommentera