“Ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest”

Petter Larssons uppgift i det socialdemokratiska maskineriet är glasklar. När någonting som liknar en radikalare vänsterrörelse ser ut att vara på uppsegling så ska han ta sig an den och skriva en relativt välvillig sammanfattning där rörelsen presenteras som i huvudsak kompatibel med ett övergripande socialdemokratiskt projekt. Hans uppdrag är alltså indefiniering, men i detta finns alltid en outtalad utdefiniering. Manövern utfördes rutinerat i Petter Larssons recension av nya Brand, där han räknar upp exempel på varför anarkister egentligen är socialdemokrater. Liksom i förbifarten, med spelad nonchalans, genomför Petter Larsson utdefinieringen när han nämner att Brand även rymmer “ett utdrag ur ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest“.

För den som är sosse är säkerligen Det stundande upproret alltför “snurrigt” för att tas på allvar. Bland väldigt många andra väcker upprorsmanifestet däremot både starka känslor och filosofiskt intresse. Vi ska inte lägga alltför mycket vikt den komiska skräck inför boken som uppvisades i Fox News av Glenn Beck. För oavsett vilken koppling man vill göra mellan bokens upproriska innehåll och de faktiskt existerande upproren runt om i världen, aspirerar Det stundande upproret på att vara det viktigaste stycke politisk filosofi som har producerats på 2000-talet.

Tydligt placerad i situationisternas tradition, uppdaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandad med Camattes antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism“. Så karaktiserades budskapet av Mathias Wåg i Brand (citerat i tidigare inlägg här).
En annan träffande beskrivning av den osynliga kommitté som här kommer till tals är “vänsterjüngerianer” – i samma bemärkelse som det en gång fanns vänsterhegelianer, fast med Hegels dialektik nu utbytt mot Ernst Jüngers nihilistiska linje. Det senare påpekas av filosofen Alberto Toscano, som antagligen har skrivit den allra mest ingående introduktionen till Det stundande upproret. Han uppskattar “synen på kommunismen inte som ett program utan som en etisk disposition och ett kollektivt experimenterande”, men har också flera invändningar. Bland annat önskar han att manifestets anti-urbana tendens kunde vara mer dialektisk eller öppen.
De flesta är nog överens om att Det stundande upproret inte kan läsas som en strikt programmatisk text, utan har sin allra största styrka som civilisationskritik. Alberto Toscano skriver:

Much of L’insurrection‘s tableau of modern European /…/ misery is compelling, especially when it heeds the situationist injunction that to “understand what sociology never understands, one need only envisage in terms of aggressivity what for sociology is neutral”. Like the Debord of In girum, it can even strike notes of dark comedy: “Europe is a penniless continent which secretly shops at Lidl and flies low cost so it can keep on travelling”. At its core lies something like a social-psychological portrait of the micro-managed and multi-tasking subject of contemporary work, the function of which is regarded as fundamentally political: that of “biopolitically” governing the entirety of social life and perpetuating a regime of exploitation that is increasingly superfluous. Though the insight is hardly novel, the Comité Invisible does succeed in pungently capturing the horror and imbecility of the current proliferation of disciplinary devices such as “personal development”, “human resources”, “social capital” and other managerial monstrosities.

Helsnurrigt, sa sossen. Medan den radikalare vänstern tenderar att omfamna Det stundande upproret utan att ta till sig dess nedgörande kritik av alla vänstermiljöer. Marxistiska fraktioner verkar förvirras lite av den litterära formen, till den grad att de inte märker hur mycket som kastas ut med badvattnet. Osynliga kommitténs antikapitalism rymmer ingenting av “klass mot klass” och tar uttryckligen avstånd från både partier, fackföreningar och själva idén om kamratskap, till förmån för en idé om vänskap. Frågan väcks också om vilket utrymme som återstår för vänsterns idé om internationell solidaritet för den som fullt ut följer upprorsmanifestets betoning av lokalsamhällen. Det vore intressant (eller åtminstone kuriöst) om autonoma marxister på allvar ville ta upp den teoretiska utmaning som Det stundande upproret utgör.

Nu har svenska översättningen på Pluribus förlag just kommit från tryckeriet och kan beställas därifrån om man vill ha minst fem böcker. Köpare av enstaka exemplar hänvisas till Adlibris.
Det stundande upproret har förärats ett kort förord av ingen mindre än Bo Cavefors, som föga förvånande drar parallellen just till Ernst Jünger. Hans instuckna lovord till RAF är mer… snurrigt, på allvar. Analysen av att “det västtyska samhället var på väg mot nynazifiering”, vilket stoppades av RAF, är helt enkelt inte trovärdig. Det har heller inte så mycket att göra med det uppror som manifestet omtalar. Om det vänder sig mot en smygande fascism så är det inte en makrofascism utan en mikrofascism, som inte minst frodas inom “miljöer” av alla slag, såsom kultur- och aktivistkretsar.

Det stundande upproret består till större delen av de sju kapitel som (helsnurrigt nog) betecknas “cirklar”, vilket skulle kunna läsas som en referens till Dante Aligheris Inferno, även om helvetets cirklar där är nio till antalet. Därefter följer ytterligare några kapitel som mer direkt manar till handling och det är från dessa som Brand redan har publicerat ett utdrag.

Jag tänker mig att läsa de sju cirklarna en i taget, låta associationerna snurra dit de vill och ägna en bloggpost åt varje cirkel under sommaren. Kanske vill andra läsa med mig i ungefär samma takt? Då har vi en studiecirkel. Helsnurrigt!

17 kommentarer ↓

#1 Malte Max on 7 June 2010 at 9:41 pm

JA! Boken, boken i Brand, bokens försvenskning, och bokens cirkulation in här fyller mig av glädje. Framtida händelser runt boken fyller mig av förväntan, och inspiration.

Påbörjade i dag att fördanska texten genom den engelska översättning och den svenska ditto (sista verkar mycket tillämpande, dvs. inte en representativ översättning egentligen, som var det någon essens bakom texten att spegla, i stället hittar de sin egen ton, vilket jag gillar. Å andra sidan har jag aldrig läst, och kan inte läsa, den franska version, konstaterar bara en stor skillnad mellan engelska och svenska text)

Så ja, grejen var alltså att fördanska varje cirkel och lägga ut det som en bloggpost var för sig. Men nu vet jag inte alls, för det här med att ha en bloggande sommarstudiecirkel låter oerhörd frestande. Och visst har läsningen – återigen – get många associationer, kickar, ångestpåslag, uppenbarelser, skräckbilder, drömmar, känslor av frid, begär av manisk karaktär, apati, stridslust och inspirationer. Jag fattar verkligen grejen när det hålls oanmälda uppläsningar i bokaffären. Lika väl förstår jag skräcken och nervositeten hos de som fortfarande tar termen terrorism seriöst, dvs. som tror på att destruktion har en intention av ondska bakom sig, likt att det verkligen fanns människor som “bara vill se värden gå under” (och terroristerna frågar då: vilken värld?)

Att reducera något till “snurrigt” är kanske min favorit av härskarteknikerna. Å andra sidan förstår jag desto bättre beteendet som försvar, som undanmanöver. Därför glädjer jag mig över att du trots all, positionerar boken bortom snurrigheten, som viktig politisk filosofi.

Att autonoma vänstern har tagit boken till sig tror jag kan bero på en trötthet i aktionsformerna, i politiken. Att aktivism mer och mer uppfattas som ett jobb, en protestantisk plikt. Affektivt driven mest av ilska, hat, ressentiment, osäkerhet, paranoia och skam. I de tillfällen där aktivistmiljöerna gemensamt upplever glädje och intimitet är det ofta med en känsla av ännu ett “happening”, som när Utopikarnevalet, citerar en facebookstatus, “tappert” gick, förlåt festade, genom regnet. Detta är alienationen. Marx’ koncept om alienation på fabriken har aldrig riktigt varit meningsfullt förrän nu, när våra känslor på så strategisk och instrumentellt sätt blir gjort objekt för politik, för arbete, för aktivism.

Mer eller mindre medvetet dras många aktivister mot en bok som Det stundande uppror, för att den kanske kan “visa en ny väg”. Många verkar dock inte vänta av lite, ta in sakerna, lyssna på texten, undvika automatsvaren. En jag pratade med på tunnelbanan härmade den – på grundlag av Brand-utdraget – som rent nerbrytande, ren filosofi med hammaren, inget positivt, bara gnäll och galna pistoldyrkare.

Det här med vapnen är ju ett helt kapitel för sig, även om de i boken bara fyller en paragraf i näst sista kapitel. Omslaget är samtidigt ganska uppmärksamhetskrävande, som en pocketshop-krimi. Det här med “armerad pacifism” – eller pacifism exponerad för vapen – vill jag gärna ta möjlighet i att diskutera mera. Hur mycket pratas det inte om vapen, våld och terrorism helt utan empati eller positiv förståelse för dem. Verkar detta helt tokigt, kanske livsfarligt, att prata om (ni ser att vi är bortom “snurrigt” när det pratas om vapen), då kanske en kan tänka undersökningen i termer av Michel Maffesolis erotiska vetenskap: dvs. att undersöka det som verkar helt diabolsk, helt onödigt, helt idiotisk, med en positiv och kärleksfull nyfikenhet. När jag för ett år sedan smygdeltog i en kurs om hans sociologi, berättade vår lärare om ett studie han hade gjort av “Kräkets fenomenologi”, för att se det värdefulla i fyllehistorier och det att kräkas. Kanske något liknande kan tillämpas här? Förstår en ingenting av vapnen, men har bara avsky och hat mot dem, då föreslår jag att vända upp och ner på hållningen för att öppna upp göra politik: älska vapnen.

Hur som helst tänkte jag i dag att också göra ett nytt omslag och binda in boken med det i stället (min engelska version höll på att gå sönder, så like väll att ta bra hand om den svenska rakt i väg). Då behöver krimiomslaget inte stå i ögonen. Det har inte blivit av men det gör det nog snart, måste bara hitta ett färgad ark och en bra skrivare. Har nog tendens till att vara lite väl sensitiv med omslag av böcker, de kan störa hela läsningen.

Funderar på om jag nu redan har börjat på för mycket som senare bör tas upp. Det ska visa sig på reaktionerna, deras intensitet (vapen ger alltid starka reaktioner). I så fall är det synd. Det är en bra idé att ta den bok i långsam hastighet. Den har inte många sidor och meningar, men att det redan har skrivits och pratats så mycket om den, i så starka, svepande, hyllande och negligerande vändningar, bör ge oss ett tecken om att inte gå för fort fram.

#2 Lars on 8 June 2010 at 3:36 pm

Att utgå från nåt så basic som vänskap måste vara produktivt. Alla vet av egen erfarenhet att det går rakt genom murar – i form av organisationer, geografi, bakgrund, subkultur, hudfärg, språk, kön, osv.

Att betona vänskapen är att betona öppenheten. En etik som kommer av sig självt.

På ett sätt handlar det om att basera kampen på något så grundläggande som våra egna kroppar. Det måste vara fruktbart. Utgå från människokropparna – var dom befinner sig, vad dom gör, hur rör dom sig, vilka rörelser dom utför, hur dom drar sig mot varandra, varje dag, i relation till varandra.

Detta påminner om nåt som jag läste på nedlagda bloggen teoriochpraktik. Jag tror texten handlade om demokrati, representation, facklig kamp… jag citerar ur minnet: “Hellre en kamrat vi kan lita på än tio återkallbara ombud!” Här är kamrat och vän bara en fråga om ordval.

Det kommer aldrig komma nån mirakelmässig organistionsform som kommer lösa allt, råd eller fack eller stadsdelsföreningar eller allmänningar eller whatever. Ungefär som det står i utdraget i Brand, att varje kamp måste hitta sin egen form.

Foucault pratade en del om vänskapens potential, finns t.o.m. en bok med honom som heter “Friendship as a way of life”.

“In this interview, Michel Foucault works toward discovering new fields of relationships between people, specifically through exploring the idea of friendship as a paradigm within homosexual relationships. According to him, societal norms deny the element of “friendship” to homosexual relationships, stressing only the gay sexual act in discourse. Foucault argues that this is because societies and systems of power do not fear the sexual act between men; rather they fear the relationships between men—relationships that are characterized by the friendship paradigm—and the effect these relationships can have on the diversification of norms within the society. “

#3 Pluribus » Inbjudan till digital studiecirkel kring Det stundande upproret on 8 June 2010 at 7:36 pm

[…] på copyriot.se skriver fint och väldigt filosofiskt om Det stundande […]

#4 Danne on 8 June 2010 at 11:03 pm

Appropå cirklar…
Kan man inte starta en läsecirkel? Nu är väl denna inte såpass tjock förvisso, men det vore intressant att bara träffas och otvunget diskutera denna och andra skrifter. Nån som har något tips om sådant pågår nånstans?

#5 Danne on 8 June 2010 at 11:05 pm

hoppsan! läste slarvigt. :#/ JA Rasmus!

#6 kristoffer on 9 June 2010 at 9:55 am

Danne: Vi har en läsecirkel här i Berlin där vi läst denna text för ett antal träffar.

Att organisera något sådant är egentligen mest en fråga om lokaler, och på sommaren brukar parker fungera utmärkt. Dra med ett par vänner med anteckningsböcker och se vad som händer!

#7 Studiecirkel om The Coming Insurrection / Commoniser on 10 June 2010 at 11:54 pm

[…] Copyriot foreslog at vi lavede en studiecirkel. Et antal personer har meldt sig til, på den ene eller den anden måde, skrivende, kommenterende, eller læsende med. Idéen er altså, at tage en cirkel af gangen – en om ugen. Hver cirkel/uge er kun 4-5 sider. At bogen vækker hyperaktivitet og automatreaktioner, bør fortælle os at gå langsomt frem. Jeg har fået bogen beskrevet som “tåget poesi” eller “tom retorik” – en slags herskerteknik, der projicerer egen mangel på forståelse ned i teksten (det er ikke mig der har problemer med forståelsen, det er teksten!), og samtidigt reducerer kompleks civilisationskritik til noget som de fleste antages ikke bryde sig om (“poesi”, noget der er ligeygldigt, der ikke har noget at gøre med “virkeligheden”, der “bare er en leg med ord”). Nuvel. Skulle vi støde på den slags oplevelser, så ved vi hvad der skal gøres. Vi tager det langsomt altså. […]

#8 Studiecirkel – Det stundande upproret « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet on 13 June 2010 at 8:30 am

[…] har blivit inbjuden av Rasmus på Copyriot att vara med i en studiecirkel om boken, tillsammans med bland andra Fredrik på Skumrask och […]

#9 COPYRIOT | Första cirkeln: Jaget on 25 June 2010 at 6:16 am

[…] “Ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest” […]

#10 Första cirkeln – the all singing, all dancing crap of the world « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet on 25 June 2010 at 8:09 am

[…] till de olika kapitlen, cirklarna, i Det stundande upproret, en skrift av den franska gruppen Den osynliga kommittén. Kommentarerna ingår i ett läsecirkelprojekt, länkar till andra bloggar som deltar hittar du […]

#11 » Manifestsommar | Guldfiske on 25 June 2010 at 10:58 pm

[…] på Copyriot har tagit initiativ till en gemensam studiecirkel på Det stundande upproret. ”Jag tänker mig att läsa de sju cirklarna en i taget, låta […]

#12 gbgelektro boy on 26 June 2010 at 3:42 pm

även inom vänskapen finns en fascism.
jag ser scene som berättades i en dokumentär framför mig där ett gäng ungdommar under kriget hängde en judisk man samtidigt som dom festade och spelade dragspel sinsemellan.
för den socialt undvikande eller störda är detta ingen lösning eftersom människan tenderar till att forma trädgårdsfacistiska vänskapsband.

#13 COPYRIOT | Första cirkeln, igen on 28 June 2010 at 7:47 am

[…] “Ett helsnurrigt franskt upprorsmanifest” […]

#14 Ek on 4 July 2010 at 5:30 am

Larsson har en poäng. Ganska kul skriven också. Brand ser ut som en snajsig kulturtidskrift.
Det är bättre när Anarkister är socialdemokrater än bara Kommunismens liberala skugga. Brandredaktion är ett exempel på smygsossar som kan vara lite busiga ibland.

#15 Tredje cirkeln – Work is a four-letter word « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet on 9 July 2010 at 6:24 pm

[…] på arbetsmarknaden drastiskt försämrats för alla under 40 är inget vi behöver slå upp ett ”helsnurrigt franskt upprorsmanifest” för att vara medvetna om – det räcker att vara under 40 och inte tillhöra den lilla skaran […]

#16 Pluribus » Pluribus ♥ Turteatern on 28 November 2010 at 10:05 pm

[…] i Sthlm skulle sätta upp Det stundande upproret som pjäs. Nu är de klara och den som vill se ett helsnurrigt fransk upprorsmanifest på scen har chansen från den 10 januari till den 16 februari. Biljetter går att köpa […]

#17 Ur L’Hypothèse Cybernétique « Tidskriften Subaltern on 6 May 2011 at 12:49 pm

[…] Denna text publicerades i Subaltern 2010:2 tillsammans med texter av Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Simone Weil m.fl. För andra texter av och om kretsen kring tidskriften Tiqqun rekommenderas Subaltern 2009:2. Se även Pluribus utgåva av Det stundande upproret samt diskussionen om boken på bl.a. Copyriot. […]

Kommentera