En mycket omtvistad fråga – åtminstone bland twittrande mediearbetare i Stockholms innerstad – gäller kortbyxor på män. Är det okej eller inte okej för män att bära shorts?
Inte bara rent estetiska argument har anförts. Även politiken är närvarande, som alltid på Twitter. Att shorts sexualiserar manskroppen anser vissa vara progressivt. Andra menar att shorts är oförenliga med en revolutionär hållning eftersom alla hittillsvarande gerillauniformer har involverat långbyxor. Ytterligare en aspekt tillförs av de rättrogna muslimer som likt Muhammed måste bära byxor som slutar vid anklarna – ska dessa också utsättas för modeväktarnas glåpord, eller förtjänar de specialbehandling?
Allt detta kan väl underhålla en förmiddag, eller så, men handlar bara om positionering. Än mer så när estetik och politik kombineras till diverse interna positioneringar: glamvänster positionerar sig mot casualvänster, tweed mot backslick, shorts eller ej, dreads mot slipsar, twittrare mot bönder, allt annat mot kofta… ja, det finns ingen ände på hur mode kan manifestera mer eller mindre reella skiljelinjer i det politiska. Kanske oundvikligt, men verklig politik görs inte genom positioneringar.
Därmed inte sagt att mode och politik bör eller kan hållas isär. Kortbyxedebatten rymmer en politik som går bortom det självrefererande systemet av symboler och representationer. Vi finner den i frågan om hur kortbyxor äger rum.
Ytterst få shortskritiker är nämligen beredda att gå så långt som ett kategoriskt förkastande av shorts på män. Det antas ofta vara helt okej på balkongen, lantstället eller solsemestern. Bara inte på Medborgarplatsen eller Stureplan. Tre slags rumsliga gränser dras, med andra ord:
- Nord/Syd: Vissa tycks anse det mer okej för män att bära shorts som turist utomlands – åtminstone i Thailand, men kanske inte i Rom.
- Stad/land. Många anser att shorts är okej på landet men inte i staden. Vissa twittrare har uttryckligen föredragit att dra gränsen mellan innerstad och förort:
vid Stockholms tullar: “Inga shorts innanför stadsgränsen. Det är regel på det.” - Offentligt/privat. Nästan alla är överens om att moderegler inte gäller i privatsfären, som inkluderar hemmet och vissa arbetsplatser, utan bara i offentligheten.
Kortbyxepolitiken (liksom annan modepolitik) utspelar sig först och främst i gränsdragningar som dessa. Klädesplaggen i sig är sekundära. Jesper Nilsson påpekade, helt korrekt, att “själva uppdelningen i privat/offentlig är borgerlig”. Alla som menar att det finns vissa moderegler som gäller “offentligheten” är borgare, eller mer korrekt: de är fast i en liberal ideologi. Ickeliberala förhållningssätt till mode, däremot, kan ta sig många former. Allt från att bära uniform hela dagen lång, till en mycket mer finfördelad uppdelning av de fysiska rummen och dess klädkoder.
Konceptet “klädkod” inbegriper för övrigt såväl mode som klädkoder reglerade i lag (uniformer, maskeringsförbud, slöjförbud, nakenhetsförbud). Uppdelningen av estetik och politik i två separata sfärer kan inte heller tas för given, lika lite som uppdelningen i privat och offentligt, eller i stad och land.
Uppdatering: Jag hoppas det framgick att klädkoder i sig inte är någonting borgerligt (som någon tycks ha missförstått inlägget). Det borgerliga är att koppla dem till den specifika uppdelningen mellan en privat och en offentlig sfär.
47 kommentarer ↓
Miffon.
Här kommer en beskrivande bild som jag hoppas stannar kvar i minnet som ideal shorts bäraren :-D
Tysk turist med ölmage, mustch, hår på bröstet kommer gåendes i shorts och flip flopp. Hi Hi
Jag skulle vilja hävda att detta shortsagg enbart existerar i Innerstockholm, och alltså inte i övriga delar i landet.
Håller nog med Vermon om att shortsagget (troligen) enbart existerar i Innerstockholm. Jag har inte märkt av någon särskild shortsdebatt i t.ex. Göteborg, även om jag anser att antalet shortsbärande är rätt få.
Dock oförståeligt varför t.ex. busschaufförer (åtmistone hos Västtrafik) inte får bära shorts, men kjol.
Shortsagg existerar utanför Stockholm! Jag har inte burit shorts sedan jag bar kolt. I grunden är shorts ett sätt att inte klä sig – precis som linne (passning: Rasmus). Det finns en gräns för vem, när och – som Rasmus konstaterar – var man inte behöver klä sig, som definieras av flera parametrar.
Vi som gärna klär oss anser linnekostymen vara ett överlägset plagg – svalare än shorts och linne, praktiskt med fickor och möjligheten att kränga av sig kavajen, och utmärkt passande vår poserande karaktär.
Marcus: Jag uppfattar påbud om “att klä sig” som kopplat till uppdelningen privat/offentligt. Just nu sitter jag till exempel och morgondatar i bara kalsongerna, men jag tror inte att du har något mot det eftersom ingen utanför min privata sfär kan se. Men tänker du dig verkligen en enda stor enhetlig offentlighet där ute? Du kommenterade inte frågorna om lantställe och solsemester.
Stockholms busschaufförer får ha kortbyxor. Det finns en sån uniformsvariant.
Tack för en nöjsam läsning. Men jag upplever ännu en tydlig konfliktlinje. Kvinna/man.
Det finns en starkt könslad uppdelning i denna fråga. När Kjell Häglund igår skrev “Inga shorts innanför stadsgränsen” på facebook stod det snabbt tydligt att det var just män som man syftade till. Kvinnor och bara ben är som barn och glass på sommaren.
Att kvinnan viker ut sig är normaliserat och välkommet. Hennes nakenhet konsumeras av oss män. Den utmanar ingen. Mäns nakenhet utmanar på flera sätt. Dels genom att vi äger nakenheten/kroppen själva i större utsträckning (den är svårare att tygla). Dels för vi genom nakenheten överskrider könsnormer. Att vilja uppskattas genom visa lite hud är brudigt/fjolligt/löjligt. De reaktioner jag fick när jag ägnade massa tid åt att surfa/prata/tipsa om detta plagg var i stilen “äh, skärp dig, skriv om något intressant/något viktigt”. Jag utläser detta som att min kulturkonsumtion var av just kvinnlig karaktär.
Men kanske främst eftersom konsumenterna av nakenhet förutsätts vara män. Andra mäns nakenhet får då en homoerotisk framtoning.
“Inga shorts innanför stadsgränsen” blev till ett stort “NO HOMO”-skrik genom twitter-sfären. Ett ängsligt skrik från reaktionärer som läses mellan twitter-uppdateringarnas rader.
redundans: Tack! Instämmer i breda drag. Jag hade könsuppdelningen i åtanke när jag skrev, men väjde undan inför den (eftersom rumsliga uppdelningar att dryfta redan hade levererats av twittrare på mer explicit sätt).
@pros: Handlar det inte egentligen om att mansben, håriga bringor och feta tyskar anses fula? Och att fula människor ska döljas.
Den klassiska brittiska överklassklädseln har massa rumsuppdelningar. “A gentleman never wears brown in town” t.ex. Blått gäller i stan. Och även på landsbygden finns olika klädkoder för trädgård, rävjakt, polo osv. Det kräver såklart en mycket sofistikerad men stabil uppsättning sociala och rumsliga sfärer. I det moderna samhällets mer binära uppdelningar mellan privat/offentligt, stad/landsbygd och den senmoderna kollapsen av dessa uppdelningar blir den här typen av uppdelningar såklart svåra att upprätthålla.
Kan tänka mig att det i det långa loppet kommer krävas mycket dynamiska och överlappande protokoll till klädkoder för att kunna anpassa sig efter snabbt skiftande rumsliga och sociala konfigurationer. Det skulle såklart kunna lösas med semantisk/algoritmisk styrning om bara alla var positionsbestämda, registerade sina klädval samt använde en gemensam ontologi för att beskriva dem.
@redundans Ja absolut! Och sammankopplat med kvinna/man är uppdelningen fint/fult som jag var inne på på nyss. En ung, snygg, muskulös, solbränd kille = ok. En gammal, fet, svettig gubbe eller tant = inte ok.
I utkanten av Twitterdebatten fick jag vad jag upplevde som en intressant tanke av EsterAnais utläggning om att en dold manskropp i själva verket är sexigare än en ”sexualiserat” avklädd. Enligt stereotypen är det en könsskillnad att kvinnors sexighet sitter i kroppen medan män blir attraktiva genom signaler som bl.a. sitter i kläderna, men riktigt så enkelt är det ju inte. Ytterst få människor, varken kvinnor eller män, är så kroppsligt perfekta att de inte blir mer attraktiva av att dölja lämpliga delar av kroppen, särskilt om klädseln väljs så att den ger rätt signaler för övrigt, till exempel om social tillhörighet.
Vad avkläddhet däremot gör, snarare än att i sig ge sexsignaler, är att den öppnar för granskning av kroppen. För den som går i kostym har lite extrafett vid midjan ingen som helst betydelse, medan det kan vara avgörande för den som bär bikini. Avkläddhet torde alltså efterfrågas av dem som strävar efter att utvärdera graden av kroppslig perfektion hos motparten. Den observationen, tillsammans med mer eller mindre väl underbyggda uppfattningar om på vilka grunder män väljer kvinnor respektive kvinnor väljer män, ger en bra motivation till varför kvinnlig klädsel förutsätts vara mer avklädd än manlig, och som redundans skriver, ”konsumenterna av nakenhet förutsätts vara män”. En mycket djupare förklaring än den spridda uppfattningen att män ”tänder på” nakenhet mer än kvinnor, och som antagligen också kan appliceras på andra områden än just heterosexuellt spel mellan män och kvinnor.
Vackert. Den här satiren sätter verkligen perspektiv på slöjdebatten. :)
Eftersom uppdelningen i en privat livssfär och en offentlig inte är något som har uppstått med borgerlighetens framväxt utan är något mycket äldre och ursprungligare än så finns det inte någon övertygande anledning att betrakta uppdelningen i privata och offentliga klädkoder som ett borgerligt påfund. Men kan inte borgerskapets framväxt och dominerande ställning tänkas ha förstärkt en dylik uppdelning? Det är givetvis en möjlighet. Men det kan också vara en synvilla, en förväxling av orsak och verkan. Borgerskapets framväxt är nära förbunden med den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Det är lika rimligt att tänka sig att det ökade (breddade) materiella välståndet är huvudorsaken till utvecklingen av olika klädkoder för olika tillfällen och olika platser. För detta talar även det faktum aristokratin eller överklassen alltid har kunnat klä sig olika vid olika tillfällen och därför också har gjort det och att alla människor i alla tider har haft för vana att klä sig olika till vardags och till högtid. T.o.m. de s.k. naturfolken förändrar sitt utseende på olika sätt (genom kroppsmålning och andra utsmyckningar) när de ska fira någon stor gemensam (offentlig) högtid. Det är en populär tanke att det inte finns någon motsvarighet till vår uppdelning mellan privat och offentligt hos dessa folk. Det är alltid en god idé att försöka se likheter mellan olika kulturer och folk. Gör man det kan man göra många intressanta upptäckter.
Beträffande kortbyxors vara eller icke vara är den styrande normen endast indirekt estetisk. Få har förmodligen något att invända mot Brad Pitt i shorts. Många skulle däremot ha invändningar mot undertecknad (övertecknad) i samma plagg. T.o.m. den hårigaste och krokbentaste skotte får credit för sin kilt och Sean Connery får mycket mer än så. Vad det handlar om är med vilken grad av naturlighet eller självklarhet man förmår uppträda. Denna norm är kopplad till det estetiska på så sätt att den som har vackra och inte alltför håriga ben har större förutsättningar att bära shorts på ett naturligt sätt i en offentlig miljö av typ torget, gatan eller matstället, d.v.s. i en miljö som är i utpräglat hög grad en blickarnas dito.
Kortbyxor eller ej är väl fel fokus? Om det handlar om stil är det ju frågan om vilka kortbyxor som är ok och inte. På samma sätt som mjukisbyxor ofta (och enligt mig med rätta) är förpassade till träningslokaler eller hemmet, utan att sänka långbyxor som plagg totalt kanske fotbollskortbyxorna ska förpassas till fotbollsplanen. En fråga om att klä sig, inte en fråga om bara knän.
Rasmus: Nja, jag menade mest att det är en mängd olika parametrar som spelar in, som avgör vad som anses vara klätt respektive oklätt. Det finns naturligtvis inga generella shortsförbud, annat än för posörer av min sort…
Rum är en parameter som är avgörande (och då bildar en mer absolut gräns) först i samverkan med andra parametrar (kön, ålder, klass, yrke, vad man vill kommunicera med sitt klädval, etc). För mig går gränsen inte alls vid plats utan vid en vilja att dels uttrycka distans till en föreställning om shortsbärare, dels att uttrycka samhörighet med någon slags romantisk föreställning om vem som är bärare av linne.
“shorts sexualiserar manskroppen” – haha, det tror jag inte, eller i så fall måste de vara riktigt korta, i badbyxstorlek, långbyxor anses snyggare, stiligare, t om, sexigare, men frågan är varför? Tighta kläder är klart sexigare än pösiga, men då är det alltifrån låren och uppåt som attraherar. Blottade smalben och knän kittlar inte alls.
En definitionsfråga: Hur långa är “kortbyxor”? Är alla byxor som visar benen från ankelknölarna (eller mer) kortbyxor?
rendundans: Det var inte jag utan Billy Rimgaard som skrev “inga shorts innanför stadsgränsen”. Det var ett svar på en fråga från en kvinna vars man stod i färd att bege sig till jobbet i shorts. Jag skrev en skämtsamt uppeldad RT. Det är lite trist om det inte gick fram att det var på skoj. Tycker det är lika kul som urfånigt med den där typen av stadsrumsetikett – men tar man det på allvar så är det förstås en väldigt intressant fråga, inte minst ur könsperspektiv (vilket jag lite lätt försökte göra dagen efter).
Har f.ö. själv kortbrallor i stan (dock aldrig på jobbet, luftkonditioneringen gör att man fryser), och bryr mig inte ett skit om hur folk ser ut i allmänhet, oavsett kön.
Kjell : Jag ber helt enkelt om ursäkt för att jag klädde up dig i andras åsikter. Jag får helt erkänna att humorn gick mig helt förbi. Antagligen pga. slarvig läsning.
[…] Hur kortbyxor äger rum […]
[…] ett par dagar sedan publicerade Rasmus Fleischer inlägget “Hur kortbyxor äger rum”. Ett politiskt perspektiv på klädkoderna kring kortbyxor på män. Där skrev han bland […]
Kommentera