Resistens och (kvasi)liberalism

Förra året bloggade jag om hur resistenta bakterier tvingar oss att plocka fram Karl Marx. Nu rapporteras om fortsatt spridning särskilt av de multiresistenta tarmbakterier av ESBL-typ, som har dödat flera nyfödda i Sverige. Helt klart är detta ett medicinskt problem av större dignitet än den där svininfluensan, om någon ännu minns den.

Jag fortsätter intressera mig för de politiska och ideologiska aspekterna. Hur liberala principer ger upp utan motstånd inför smittor som genomkorsar individerna. Hur en av vänsterns vanligaste mardrömmar om “nyliberalism” blir mindre trovärdig, för om arbetarklassen hänvisas till överbelagda sjukhus ökar det risken för multiresistenta smittor som då även kommer att genomkorsa lyxsjukhusen för de mest välbeställda. Ingen individ kan köpa sig fri.

För att parafrasera § 46: Förr eller senare kommer smittutbrottet att äga rum. Smittans ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den medicinska ekonomin i säkerhetspolitik.

“För att komma tillrätta med smitto­överföringen på sjukhus krävs mer än en stram antibiotikaanvändning. Här behövs utrymme mellan patienterna”, skriver Dagens Nyheters huvudledare idag, och fortsätter:

I vissa länder har läkaren förutom sin praktik också ett litet apotek där han förstås vill sälja så bra som möjligt och då kryddas receptet gärna med ett slagkraftigt och brett verkande antibiotika. Här och där i världen finns andra system som också driver på förskrivningen. Vi behöver inte gå långt för att hitta exempel. Grekland, Belgien och Spanien säljer antibiotika utan recept

Vad kan en ideologisk liberal säga om detta? Att förbjuda läkare att samtidigt driva apotek är onekligen en inskränkning i näringsfriheten. Att förbjuda individer från att själva välja vad de stoppar i sin kropp är heller inte särskilt liberalt. Därför blir jag nyfiken på vad de främsta av Sveriges libertarianska debattörer har att säga om resistensfrågan.

Såvitt jag kan förstå finns det tre vägar att ta här, för den som vill se sig som konsekvent liberal. Den ena vägen är kompromiss: smittor betraktas som ett undantag från tingens normala ordning. Sålunda är det motiverat att kompromissa med vad man annars ser som grundläggande friheter.
Frågan är mest hur många undantag som kan göras innan undantaget blir regel. Om inte bara bakterier utan även innovationer, kravaller, börskriser och upphovsrättsöverträdelser förstås i termer av smittor som genomkorsar individerna kan det bli svårt att bibehålla en ideologi som utgår från att individen som autonomt subjekt. Annorlunda formulerat: är smittontologi kompatibelt med liberal individualism?

Den andra vägen är utopism: man räknar med att tekniken löser problemet åt oss. Även här går det att skilja mellan en mjuk och en hård variant. En mjuk utopism förlägger lösningen i framtiden, som på DN:s ledarsida idag: “På lång sikt kan världen hoppas på nya läkemedel”. Javisst, men det löser inte det omedelbara dilemmat, utan är mest ett sätt att intala sig själv att den nuvarande situationen är ett undantag – och så är vi tillbaka på den första vägen.
Den hårda utopismens väg leder däremot in i en kultur av konspiracism, genom att hävda att lösningen redan finns. Entreprenörer inom den alternativmedicinska branschen säljerkolloidalt silver” som ibland påstås kunna bota i stort sett alla sjukdomar, inte minst multiresistenta bakterier, trots att inga vetenskapliga belägg finns.
Att läkemedelsindustrin styr forskningen i riktning mot lönsamma patent är ingen hemlighet. Men att de skulle ha lyckats undertrycka ett redan existerande mirakelmedel, till priset av global massdöd, kvalificerar som en ganska avancerad konspirationsteori som svårligen kan upprätthållas utanför ett ramverk av andra megakonspirationer. För vissa är konspiracism just ett sätt att upprätthålla tron på den liberala individen.

Den tredje vägen är primitivism: man accepterar de multiresistenta bakterierna – och i förlängningen en brutal reduktion av jordens befolkning – som en del av naturens ordning. Även detta kan vara ett sätt, för såväl anarkister som libertarianer, att slippa befläcka sin politik med de inskränkta friheter som annars kan krävas för till skydd mot multiresistenta bakterier. Den liberala individen måste räddas, om så till priset av begränsad upplaga.

Kompromiss, utopism, primitivism. Lite tillspetsat kan jag inte se annat än dessa tre vägar, för den som vill basera sin politik i tanken på individens rättigheter. Jag vill understryka att detta inte syftar till en polemik mot den politiska liberalismen. Snarare är jag genuint intresserad av hur ideologiska liberaler och individualistiska anarkister resonerar kring den här frågan. Är det möjligt att uppfinna en “kvasiliberalism”, i analogi med kvasiradikalismen, eller håller smittorna långsamt på att äta upp den liberala överideologin?

56 kommentarer ↓

#1 buy cialis without a prescription on 18 November 2021 at 1:08 am

tadalafil prescription drug prices

shrug antimicrobial completely

#2 hydroxychloroquine over the counter for sale on 20 November 2021 at 4:55 am

hydroxychloroquine over the counter for sale

division amsler grid series

#3 mexico viagra sold over counter on 22 November 2021 at 12:18 am

otc viagra united states

disease lymphatic system solid

#4 stromectol pills for sale on 22 November 2021 at 6:25 am

over the counter stromectol for sale

whose brain waves truck

#5 generic tadalafil from canada on 26 November 2021 at 6:07 am

tadalafil generic uk

bear nmda receptor content

#6 where can you buy over the counter viagra on 28 November 2021 at 2:12 am

can i buy sildenafil over the counter

on fibrous plaque instance

Kommentera