Resistens och (kvasi)liberalism

Förra året bloggade jag om hur resistenta bakterier tvingar oss att plocka fram Karl Marx. Nu rapporteras om fortsatt spridning särskilt av de multiresistenta tarmbakterier av ESBL-typ, som har dödat flera nyfödda i Sverige. Helt klart är detta ett medicinskt problem av större dignitet än den där svininfluensan, om någon ännu minns den.

Jag fortsätter intressera mig för de politiska och ideologiska aspekterna. Hur liberala principer ger upp utan motstånd inför smittor som genomkorsar individerna. Hur en av vänsterns vanligaste mardrömmar om “nyliberalism” blir mindre trovärdig, för om arbetarklassen hänvisas till överbelagda sjukhus ökar det risken för multiresistenta smittor som då även kommer att genomkorsa lyxsjukhusen för de mest välbeställda. Ingen individ kan köpa sig fri.

För att parafrasera § 46: Förr eller senare kommer smittutbrottet att äga rum. Smittans ägande av rum är av ett annat slag än fastighetsägarens. Men likväl är det ett ägande och ytterst ett våld. Här övergår den medicinska ekonomin i säkerhetspolitik.

“För att komma tillrätta med smitto­överföringen på sjukhus krävs mer än en stram antibiotikaanvändning. Här behövs utrymme mellan patienterna”, skriver Dagens Nyheters huvudledare idag, och fortsätter:

I vissa länder har läkaren förutom sin praktik också ett litet apotek där han förstås vill sälja så bra som möjligt och då kryddas receptet gärna med ett slagkraftigt och brett verkande antibiotika. Här och där i världen finns andra system som också driver på förskrivningen. Vi behöver inte gå långt för att hitta exempel. Grekland, Belgien och Spanien säljer antibiotika utan recept

Vad kan en ideologisk liberal säga om detta? Att förbjuda läkare att samtidigt driva apotek är onekligen en inskränkning i näringsfriheten. Att förbjuda individer från att själva välja vad de stoppar i sin kropp är heller inte särskilt liberalt. Därför blir jag nyfiken på vad de främsta av Sveriges libertarianska debattörer har att säga om resistensfrågan.

Såvitt jag kan förstå finns det tre vägar att ta här, för den som vill se sig som konsekvent liberal. Den ena vägen är kompromiss: smittor betraktas som ett undantag från tingens normala ordning. Sålunda är det motiverat att kompromissa med vad man annars ser som grundläggande friheter.
Frågan är mest hur många undantag som kan göras innan undantaget blir regel. Om inte bara bakterier utan även innovationer, kravaller, börskriser och upphovsrättsöverträdelser förstås i termer av smittor som genomkorsar individerna kan det bli svårt att bibehålla en ideologi som utgår från att individen som autonomt subjekt. Annorlunda formulerat: är smittontologi kompatibelt med liberal individualism?

Den andra vägen är utopism: man räknar med att tekniken löser problemet åt oss. Även här går det att skilja mellan en mjuk och en hård variant. En mjuk utopism förlägger lösningen i framtiden, som på DN:s ledarsida idag: “På lång sikt kan världen hoppas på nya läkemedel”. Javisst, men det löser inte det omedelbara dilemmat, utan är mest ett sätt att intala sig själv att den nuvarande situationen är ett undantag – och så är vi tillbaka på den första vägen.
Den hårda utopismens väg leder däremot in i en kultur av konspiracism, genom att hävda att lösningen redan finns. Entreprenörer inom den alternativmedicinska branschen säljerkolloidalt silver” som ibland påstås kunna bota i stort sett alla sjukdomar, inte minst multiresistenta bakterier, trots att inga vetenskapliga belägg finns.
Att läkemedelsindustrin styr forskningen i riktning mot lönsamma patent är ingen hemlighet. Men att de skulle ha lyckats undertrycka ett redan existerande mirakelmedel, till priset av global massdöd, kvalificerar som en ganska avancerad konspirationsteori som svårligen kan upprätthållas utanför ett ramverk av andra megakonspirationer. För vissa är konspiracism just ett sätt att upprätthålla tron på den liberala individen.

Den tredje vägen är primitivism: man accepterar de multiresistenta bakterierna – och i förlängningen en brutal reduktion av jordens befolkning – som en del av naturens ordning. Även detta kan vara ett sätt, för såväl anarkister som libertarianer, att slippa befläcka sin politik med de inskränkta friheter som annars kan krävas för till skydd mot multiresistenta bakterier. Den liberala individen måste räddas, om så till priset av begränsad upplaga.

Kompromiss, utopism, primitivism. Lite tillspetsat kan jag inte se annat än dessa tre vägar, för den som vill basera sin politik i tanken på individens rättigheter. Jag vill understryka att detta inte syftar till en polemik mot den politiska liberalismen. Snarare är jag genuint intresserad av hur ideologiska liberaler och individualistiska anarkister resonerar kring den här frågan. Är det möjligt att uppfinna en “kvasiliberalism”, i analogi med kvasiradikalismen, eller håller smittorna långsamt på att äta upp den liberala överideologin?

32 kommentarer ↓

#1 Jonas B. on 2 June 2010 at 8:44 am

Det geniala med dig är att du tar bokstavstroende liberaler på allvar.

#2 rasmus on 2 June 2010 at 8:49 am

Så länge liberalismen är något av en överideologi, i spänningsförhållande med den faktiskt existerande verkligheten – så länge kommer jag att ta bokstavstroende liberaler på allvar och lyssna på dem med respekt och dialektisk nyfikenhet. (Vilket jag inte kan säga om DN:s ledarsida, även om den just idag väckte mitt intresse.)

#3 chrisk on 2 June 2010 at 9:01 am

Åh folkhälsa och socialmedicin, mina älsklingsdiscipliner!

Jag skulle vilja påstå, även om det vore intressant att höra en “liberal” argumentera filosofiskt, att utopism och primitivism är omöjlig figurer rent historiskt och deskriptivt. Kompromissen har präglat de moderna nationalstaterna, och måste göra så så länge folket som kropp är ett objekt för biopolitisk intervention.

Det kommer den fortsätta att vara så länge vi tänker oss kollektiv hälsa över huvudtaget. Undantagen skulle vara samhällen som exempelvis endast har tillfälliga gästarbetare som motor i ekonomin (exempelvis Förenade Arabemiraten), separerande stater som gör skillnad på ex. etniskt ursprung, eller stater vars medicinska institutioner har kollapsat.

Kompromissen kräver att tvång utövas mot våra kroppar och mot våra institutioner i form av regler. Det kan bara tolkas som frihet, givet att man anser att frihet är en kollektiv erfarenhet. Och då är vi ganska långt från liberalismens idéer.

#4 SBJ on 2 June 2010 at 9:28 am

Primitivism för min del. Det må låta kallt och känslolöst,, men en kraftig reduktion av världens befolkning skulle lösa de flesta problemen vi har.
Det vore iochförsig tråkigt för dem som drabbas och avlider och deras familjer. Jag har dock personligen inga problem med att vara en av dem.

Det fixar till utsläppen.
Det löser problemen med resurser och svält.
Och framför allt fixar det problemen med överbefolkningen.

#5 Micke on 2 June 2010 at 9:46 am

Jag tror många underskattar människors välvilja. Kapitalism och fria oreglerade marknader är tyvärr synonymt med ondska och maktfullkomlighet i gemene mans sinne. Detta är inte så konstigt då vi ständigt matas med dessa åsikter från media och det förstärks av att de flesta i vårt samhälle har den bilden.

I ett libertarianskt samhälle skulle väldigt många fler människor bli väldigt rika, och vad gör man med alla dessa pengar när man köpt sportbilen och den flashiga lägenheten? Jag vet i alla fall vad jag skulle göra; hjälpa dem som har det svårt, bygga sjukhus osv. Eller är jag naiv här?

#6 avadeaux on 2 June 2010 at 9:49 am

Man kan ju börja med observationen att de offentliga ingreppen i läkemedelsbranschen, i form av utdelande av patent och subvention av förskrivna läkemedel, driver den påstått privatfinansierade forskningen mot att hellre uppfinna kroniska välfärdssjukdomar (och deras botemedel) än nya antibiotika.

Att en fri marknad för läkemedel skulle lösa problemet är visserligen tveksam och föga produktiv slutsats, men nog är det någonting sjukt över hur stater idag de facto finansierar läkemedelsforskningen indirekt, utan att ha någon makt över dess inriktning. Systemet är utformat (oavsiktligt, får man anta och hoppas) för att optimera läkemedelsindustrins utsugning av resurser från vårdbudgeten. Man kan fråga sig varför läkemedelsforskning inte kan finansieras som annan forskning: genom direkta riktade anslag från statliga och privata finansiärer.

#7 Birdseed on 2 June 2010 at 9:51 am

Nu är jag ju inte liberal, men om man nu tror på människans inneboende rationella självintresse borde inte alternativet “utblida, informera, marknadsföra restriktiv antibiotikaanvändning” vara ett acceptabelt, rättighetskvarhållande alternativ? Många liberaler har åtminstone någon slags medborgarskapstanke i sin tankevärld också, lite moralisk-icke-tvingande-plikt och sånt där.

#8 chrisk on 2 June 2010 at 9:58 am

Hmm, inser att ett kommatecken för mycket i min kommentar kan feltolkas. Jag tror alltså att frihet alltid är en kollektiv erfarenhet, men därmed inte sagt att tvång är en nödvändig komponent av den kollektiva erfarenheten. #logik

Om en stat förbjuder mig från att stoppa antibiotika i min kropp vid vissa tillfällen för det “common good” (dvs. minskad resistens), så måste denna regel upprätthållas genom välde, vilket i detta fall betyder att läkar’n inte skriver ut medicinen till mig. #klassiskbiopolitik

Kanske är det då bättre att tänka i #sommarspinozism. Om friheten går via en kollektiv kropp måste vi ställa oss frågan vilket protokoll kan denna kollektiva kropp sättas samman medelst, utan att öva onödigt tvång?

Frågan är inte helt enkel, eftersom det i fallet med svinflunsan var frivilligt att vaccinera sig, något som kan tyckas vara en fair deal. Problemet är dock att de som inte vaccinerade sig åtminstone teoretiskt utgjorde en fara eftersom de då kunde bidra till att smittan spred sig ännu mera.

Virus i datorer har samma problem. För att man ska minska spridningen måste alla vaccinera sig (patchar, antivirus). I likhet med mänskliga samhällen är de nätverk som har de bästa brandväggarna de som klarar sig bäst, och de rikaste samhällena med allmäna vaccinationsprogram (Sverige och Finland i svinflunsan) som blir mest resistenta.

#9 Tor on 2 June 2010 at 10:44 am

Ökade hälsorisker är en negativ extern effekt av överanvändning av antibiotika. Om du tar t ex. Johan Norberg så har han ju inte avvisat statliga ingripanden i form av koldioxidskatter för att motverka andra former av negativa externaliteter. För övrigt kan kanske Coaseteoremet vara intressant i sammanhanget.

Den ekonomiska delen av upphovsrätten handlar förresten i mångt och mycket om att uppmuntra positiva externa effekter, så på sätt och viss är den debatten en spegelbild av den här diskussionen.

#10 klonk on 2 June 2010 at 11:40 am

Antibiotika endast åt den sk.eliten,ungefär som med influensavaxinet,dom måste ju kunna hålla sig friska för att konsumera köttgrytan.

#11 Sandra on 2 June 2010 at 12:21 pm

Utopism enbart, utan komplement av en av de två andra verkar vara en ren icke-ideologi. Nu tror jag fortfarande att AGW är ett mer bråttom hot än multiresistenta bakterier men båda scenarierna föranleder liknande frågor.

Att tänka delvis utopiskt kan vara ett mycket bra komplement till andra världsbilder. Comfort-giving and labour-saving devices [t.ex. robotar]! Post-scarcity! Två viktiga grundpelare i kritik mot den kapitalistiska arbetsmarknadspolitiken.

#12 Sandra on 2 June 2010 at 12:28 pm

Jag tänker också att det du benämner kompromiss inte är speciellt främmande från diverse nattväktarstatsfantasier (typ Ayn Rand), det vill säga samhällen där det finns precis de lagar som kapitalisterna tycker är bra och inga andra.

(Att kunna ha »bara de bra lagarna« är kanske en dröm som inte bara är förbehållet kapitalistiska liberaler. Även vi kommunister skulle nog trivas bra i en liknande policyskapar-roll om vi inte passar oss jävligt noga.)

#13 db on 2 June 2010 at 12:30 pm

Resistens är ett exempel på fångarnas dilemma / tragedy of the commons. Situationer där handlande enligt var och ens egeninstresse är dåligt för alla och där den som avviker och gör det rätta råkar ännu värre ut. Möjliga lösningar är teknik som ändrar spelreglerna, centraliserad våldsmakt som motiverar deltagarna att göra det rätta eller sociala strukturer som ändrar spelreglerna eller motiverar deltagarna att göra det rätta. Ibland fungerar någon av dem och allt för ofta fungerar ingen.

Liberalism accepterar traditionellt inte fångdilemman som orsakar ofrivilliga fysiska skador. “Var och en är fri att göra vad de vill så länge de inte skadar någon annan.” Liberalismens vanliga svar är först en teknisk lösning. Fungerar inte det så en social. Fungerar inte det heller så en centraliserad våldsam.

Anarkism tillåter inte den sista åtgärden. Frågan är om det är värt det. Hoppas det, för anarki är vackert.

#14 Lord Metroid on 2 June 2010 at 12:57 pm

Detta problem är inte specifikt ett problem av liberalism utan snarare ett resultat av ett marknadsmisslyckande(ett resultat som upstår på grund av att individer ser till sitt eget bästa istället för att se till helheten).

Jag ser inte hur situationen skulle bli bättre genom att kasta människor i fängelse.

#15 Adrian on 2 June 2010 at 1:13 pm

Personligen känns “primitivismen” som det enda (enskilt) tänkbara alternativet (dock verkar det inte utesluta utopismen, som tidigare nämnts).

Uppenbarligen har ju ändå multiresistenta stammar uppstått, varför man måste fråga sig om en restriktion egentligen gör någon skillnad och om den ger oss tillräckligt med tid för att komma till rätta med problemet. Den slutgiltiga lösningen måste ju ändå vara teknisk (kemisk) och inte politisk, eller hur?

Till sist måste jag också tangentiellt fråga mig huruvida det är ett brott mot en persons frihet att (mot dennes vilja) smitta den med en sjukdom. Jag lutar åt ett ja.

#16 Kalle P on 2 June 2010 at 2:40 pm

“Kvasiliberalism” – där händer något! Skulle gärna vilja se en avhandling i ämnet; går det alls att tänka smittontologi ihop med liberalism (i någon av dess meningar). Latour hävdar ju att Tarde var någon form av liberal. (Samtidigt har Underground Man kallats en kommunistisk utopi.)

För övrigt tycker jag – såhär mitt i ett anfall av #sommarspinozism – att “näringsfrihet” är ett intressant ord. Jag menar, nu när vi insett att politisk ekonomi kretsar kring den process med vilken germs/baciller/frön blommar ut via frövita (“det seminala” kapitalet som slår rot via “det ovala” kapitalet, enligt Fleischers notation) – vad är då “näringsfrihet”? Fri tillgång till det seminala, eller till det ovala? Eller är det fri spridning/kopiering som vi borde prata om? Eller fri konkurrens mellan entiteterna (som jag inte vet vilka de är)?

/tänker mycket på gödsel nuförtiden

#17 Rikard on 2 June 2010 at 3:14 pm

“Inte för att jag är liberal, men” ;-) skulle man inte kunna hävda att friheten/rättigheten att slippa dö av resistenta bakterier är starkare än friheten/rätten att driva apotek på sitt sjukhus?

DVS att vissa negativa friheter är starkare än vissa positiva friheter. Kan inte det vara ett liberalt försvar av förbud mot apotek som ägs av doktorn?

Tyvärr blir ju då allt relativiserat och liberalismen väldigt fånig. Hoppsan.

#18 Tor on 2 June 2010 at 4:46 pm

@Rikard
Om det är en negativt definierad rättighet att slippa dö av resistenta bakterier, vilken aktör är det då som utövar ett tvång? Bakterierna? Är det inte i själva verket så att det krävs tvång för att undvika att bakterier utvecklar resistens?

#19 Rikard on 2 June 2010 at 5:11 pm

@Tor nja, jag menade nog “att slippa dö av resistenta bakterier till följd av att läkare med eget apotek överförskriver antibiotika” eller nåt.

Fast iofs. En liberal kan ju förkasta den vetenskapliga teorin kring resistens som följd av överförskrivning, eller varför inte teorin att egna apotek leder till överförskrivning, precis som en liberal kan välja att förkasta teorier om klimatförändringar skapade av människan osv.

Så det är nog svårt att hitta en aktör som utövar tvång/minskar friheten utan att först vara överens om orsaken.

#20 Adrian on 2 June 2010 at 8:05 pm

@ Rikard: Vi skulle ju kunna börja med att komma överens om att i en liberal värld kan man köpa antibiotika (och alla andra läkemedel) utan recept, varpå det inte spelar någon roll om läkaren äger ett apotek eller inte.

Vidare skulle jag vilja argumentera att en person inte kan yttra sig om (eller förkasta) naturvetenskapliga slutsatser i egenskap av liberal ideolog.

#21 Danne on 2 June 2010 at 11:32 pm

@Lord Metriod
Är inte en marknads hela syfte att uppmuntra individer att se till sitt eget bästa (eller vad de uppfattar som sitt eget bästa) istället för att se till helheten?

#22 Tor on 3 June 2010 at 7:39 am

@Danne
Det finns inget som hindrar individer att anse att helhetens bästa är deras bästa. Intresset för miljömärkta produkter är väl ett bra exempel på det. Om det på grund av marknadsmisslyckanden finns en inneboende dynamik som leder till dålig resursanvändning så kan det behövas reglering som ger bättre incitament för individer att handla på ett sätt som på det stora hela ger samhällsnyttiga resultat.

#23 db on 3 June 2010 at 9:08 am

@Danne
En marknad har den underbara och ganska unika egenskapen att dra mot det allmänna bästa *även* om deltagarna bara ser till sitt eget bästa.

#24 Johan on 3 June 2010 at 10:33 am

Jag är en individuell anarkist som du uttrycker det. Det betyder att jag helhjärtat stöder principen att våld är ett illegitimt sätt att uppnå politiska mål. Det kan låta självklart men jag kan lova dig att de flesta människor *inte* stöder den principen. Staten är institutionaliserat våld och måste alltså förkastas.

Det sätt du ställer frågan på förutsätter en central plan, vilket är en absurd utgångspunkt från en liberal utgångspunkt. En central plan kräver maktmedel och måste förkastas redan från start. Alla lösningar är bra så länge de sker med fredliga medel.

#25 Stefan on 3 June 2010 at 1:44 pm

Argumentationsfel…
Du glömmer bort liberalismens grundregel, gränsen för ditt utnyttjande av dina rättigheter går när du förhindrar andra att utnyttja sina rättigheter.
Genom att använda för mycket antibiotika så ökar risken för att andra ska bli allvarligt sjuka, alltså måste användningen av antibiotika regleras även med en liberal grundsyn.

#26 Johan on 3 June 2010 at 3:11 pm

@Stefan “I ett fritt samhälle måste antibiotika regleras” Det är ju absurt. Av vem om jag får fråga? Notera att jag inte hänvisade till rättighetsbegreppet alls. Men ok, låt oss ta det som utgångspunkt. Om alla har samma rättigheter så kan ingen ha monopol på våldsanvändning och därmed kan ingen ha monopol på att “reglera” antibiotika.

#27 Fahlström on 3 June 2010 at 8:19 pm

Utan våldsmonopolet så blir ju våldet en öppen marknad. En anarki, där ingen använder våld, är ju ett fint tankeexperiment, men som de flesta utopier faller det på att kravet för att utopin ska fungera är att människor slutar bete sig som människor.

Å andra sidan nattväktarstaten (som jag inte är särskilt påläst på, är värt att tillägga). Om jag förstår det rätt så går det ut på att alla är fria att göra vad de vill så länge de inte inkräktar på andras frihet. Att bidraga till andras ohälsa måste väl räknas som att inkräkta friheten, alltså måste det finnas funktioner för att förhindra det, ergo lagstiftning emot överkonsumtion och missbruk av antibiotika i det här fallet.

#28 db on 3 June 2010 at 9:19 pm

I världen just nu på nationsnivå råder anarki och det fungerar rätt hyggligt. En maktfullkomlig världsstat vore näppeligen bättre och samma sak gäller rimligen även i andra fall.

#29 Fahlström on 4 June 2010 at 2:02 am

@db: Vi har – jag vet inte hur många – väpnade konflikter, både mellanstatliga och inbördes. Vi har terrorism och spänningar mellan folkgrupper lite överallt. Nationalismen är på framgång i europa. Världens ekonomiska tillgångar är fördelade så att de fattigaste 48 ländernas BNP inte är lika stor som de tre rikaste personernas tillgångar. En av sex lever i extrem fattigdom, <1 us$/dag, närmare hälften på under 2 $. 800 miljoner går hungriga, 8 miljoner om året dör av ren fattigdom. Om det är vad du kallar hyggligt skulle jag inte vilja vara med när du tycker det är dåligt.

#30 db on 4 June 2010 at 6:08 am

Hyggligt jämfört med hur det sett ut om vi – vid vilken tidpunkt som helst i historien – tagit en genomsnittlig stat och givit den globalt maktmonopol.

#31 Effekten av Moderaternas politik syns tydligast i Rinkeby | Jakop Dalunde on 11 June 2010 at 2:22 pm

[…] gärna Rasmus Fleischers utmärkta inlägg om sociala smittor, och även här ett inlägg om just […]

#32 COPYRIOT | Om barnsjukvårdens organiska sammansättning on 8 March 2012 at 1:29 pm

[…] Resistens och (kvasi)liberalism […]

Kommentera