Dungen, Zarathustra och rockens död

Vår musik är död,
pop behöver stöd.

Dungen (2004)

En av de starkaste textraderna hos den variant av Dungen som först slog igenom hos en större publik. När de väl började leverera poplåtar föll texterna annars ganska platt. Gustav Ejstes allra tidigaste instrumentala demoinspelningar, med låttitlar som “Verkligheten ruvar på många hemligheter” och “Backagöl”, står sig betydligt starkare än de hits där alla sjöng med i fredags.

Men på senare år har en annan riktning märkts av i Dungens musik, som blivit både tyngre och mörkare, men det är inte allt. Riktningen är svår att sätta fingret på men jag associerar den just med insikten att “vår musik är död”. Låtarna tar fortfarande avstamp i starka melodier, oftast med sjungen text – men bara för att dra iväg mot någonting som inte längre står ut med att vara “rock”, utan att någonsin nå ända bortom rockens gränser. Hellre stanna tiden. Dungen accepterar inte rockens upphävande i konsten, vilket nog blev resultatet både av 1970-talets “progressiva” rock, 1980-talets numera väl beprövade Sonic Youth-formel och 1990-talets olika varianter av postrock.

Texterna har blivit starkare. Från naturromantik till en egen typ av diskbänksrealism – vilket inte betyder att det ligger falukorv på diskbänken, eller surdegsbröd, eller någonting som alls är lagligt. Samtidigt ter sig naturromantiken som en nödvändig utgångspunkt för Dungen, som av fredagens presentatör demonstrativt kallades inte för band utan för “Sveriges meningsfullaste musikaliska aktion”. Dungen är i högsta grad ett band, men ett band som tycks utvinna energier ur någon slags motvilja mot att vara ett band, mot rockens dialektik mellan konsert och skiva.

Vår musik är död. Där stod jag på spelningen, löjligt nog, och tänkte på Hegel. “Att dansa med en kritisk självreflektion är ungefär lika svårt som att läsa Hegel starkt berusad”, skrev Stig Larsson 1979, fast nu var detta en högst traditionell rockkonsert, inte ett diskotek – och jag är helt utan kritisk distans till Dungen.
Rockens död, dess historiska slut och upphävning, är en tankefigur som jag ibland associerar till andra gitarrbaserade band: fågeltillblivandet i Sunroof!, basens förkroppsligande hos Sunn O))) (som Samira och jag för övrigt skriver om i nya Brand).
Möjligtvis ägnar sig Dungen åt en annan variant av rockens död, där musiken “upphävsi poesin. Om nu poesi är det rätta ordet. Antagligen inte. Alltför starkt förknippat med låttexterna och därmed med rockens konsttillblivande. Det känns som att Dungen gör helt rätt i att avstå från att ta det där steget, till förmån för att bygga intensiteter.

Francis Fukuyama gått till historien som en banal tänkare, för sitt sätt att i början av 1990-talet återanvända Hegels idé om historiens slut. Vad de flesta glömt bort är att hans bok består av två delar, där den andra utgår från “den sista människan” som Nietzsche presenterar i Zarathustraboken. Det är en medioker gestalt som står i vägen för överkommandet av det mänskliga, alltförmänskliga.
De sista människorna säger till varandra att världen tidigare var galen, men att de nu har funnit formeln för lyckan. De har sina små lyckoämnen och sin lilla hälsa. “Alla vill detsamma, alla är lika: den som känner annorlunda går frivilligt till dårhuset.” (Översätter slarvigt från tyskan, har ingen svensk utgåva till hands.)

Efter att Zarathustra hade talat om den sista människan, avbröts han av folkmassans jubel. “Åh, Zarathustra, gör oss till dessa sista människor”, ropade de. Zarathustra bedrövades däremot och sade till sig själv:

De förstår mig inte, jag är inte munnen för dessa öron. Jag har nog levt alltför länge i bergen, lystrat för mycket till bäckarnas och trädens sus: nu talar jag till dem som jag talar till getaherdarna.
Min själ är lugn och klar, likt bergen när det mornar. Men de uppfattar mig som hård och kall, någon som bespottar och drar fruktansvärda skämt.
Nu ser de på mig och skrattar, och medan de skrattar så hatar de mig. Det finns is i deras skratt.

Bara så ingen missförstår så ska det göras klart att detta inlägg inte längre är en betraktelse över Dungen-spelningen i fredags, som för övrigt var hemskt bra. Men det är heller inte helt frånkopplat. Ofrånkomligen är det så att rockkonserten som format, eller åtminstone den standardiserade rockklubben i innerstaden, frammanar “den sista människan” som sin publik.

Du ska inte tro att det ordnar sig
ifall inte nån lägger av

Dungen (2007)

6 kommentarer ↓

#1 pedram on 1 June 2010 at 2:39 pm

bra skrivet!

#2 Wedjet on 2 June 2010 at 1:02 am

Känner mer och mer
För allt jag kring mig ser

#3 Carl on 3 June 2010 at 8:58 pm

Du är så svår, Rasmus.

#4 rasmus on 3 June 2010 at 10:42 pm

Nej, jag är inte så fasligt svår. Men när jag är på svårartat humör skriver jag inlägg med en massa baktankar om att ett “budskap” måste “gå fram”. Under sommarhalvåret försvinner sådana tvångstankar i hög grad och allting lättar.

#5 Alex Rowe on 8 October 2013 at 9:19 pm

Härlig text. Gillar när du associerar fritt på det här sättet.
(Hamnade här genom att söka på Hegel)

#6 COPYRIOT | Rockmusiken dog innan den fyllt 30. Det gjorde inte housemusiken. on 14 May 2016 at 4:07 pm

[…] Dungen, Zarathustra och rockens död […]

Kommentera