Entries from May 2010 ↓

Exodus från Facebook?

Att lämna Facebook är en uppseglande trend, menar plötsligt vissa kommentatorer. Bland den klick av trendsättare som var tidiga att hoppa på Facebook-tåget, märks nu en eventuell trend till att hoppa av. Droppen sägs vara en ständigt upptrappad oro över vad Facebook gör med “den personliga integriteten”.

Uttråkning är sannolikt en viktigare faktor. Ytterst få som skulle skriva under på att Facebook skulle vara mer givande idag än för två år sedan. Att funktioner har utvecklats och personer har tillkommit ändrar inte på den monumentala långtråkighet som vilar över det hela. Deltagandet har fått mer och mer av plikt över sig. Man känner att man måste logga in för att upprätthålla kontakter med släktingar, för att inte missa viktiga tillställningar, för att få jobb, för att kunna nå ut med sina egna arrangemang. Flödet börjar likna ett löpande band.

Känner ni igen er? Då vill jag varmt rekommendera er att ta steget. Från halvhjärtat kringklickande varannan dag till beslutet om att vända ryggen till. Själv lämnade jag Facebook för några månader sedan och kan meddela att det var betydligt lättare än väntat.

För mig var det inte en fråga om “personlig integritet”. Framför allt handlar det just om tristess, att festen börjat gå på tomgång. Icke desto mindre rör det sig om politik. Tristess är ett politiskt problem, för att inte tala om den godtyckliga censur som Facebook bedriver.
För ett drygt år sedan började Facebook att blockera alla länkar till The Pirate Bay, inklusive i privata meddelanden och alldeles oavsett vad de pekar på. Nu rapporterar TorrentFreak att Facebook har stängt den populära fan-sidan för KickassTorrents.com, utan vare sig förvarning eller motivation. Den här gången handlar det inte ens om länkning till länkar till länkar som pekar på eventuellt upphovsrättsskyddat material, utan verkar bara motiveras av att Facebook inte gillar torrentsidor, eller har utsatts för påtryckningar från någon som inte gillar torrentsidor.

Jag känner en hel del politiska aktivister som fortfarande ser Facebook som ett viktigt redskap för mobilisering – och som bara ser Facebook som ett redskap, inte som politik i sig. Ta exempelvis förra helgens “Utopikarneval” vars enda närvaro på nätet var via Facebook-sidor, dit både utopikarneval.se och tatillbakavalfarden.se pekar. Eller ta den nya kampanjen “Ja till kollektivtrafik” som har registrerat jatillkollektivtrafik.se men också bara pekar till en Facebook-sida och i övrigt saknar nätvaro. Eller alla de små studiecirklar som har valt att organisera sig kring Facebook-grupper, så att deltagarna påför varandra ett krav om att stanna på Facebook. Skulle inte dessa val vara politiska?

Visserligen verkar inte stockholms aktivistmiljö ägna sig åt sådant som Facebook är intresserade av att censurera, så som de hittills har censurerat torrentsidor. Men vem vet hur de agerar om ett halvår? Att bygga politiska mobiliseringar på Facebooks välvilja är, oavsett vilket, raka motsatsen till begreppet autonomi. Ett annat ord som kan vara värt åtminstone en liten tanke är solidaritet: Exakt hur okej känns det att förlägga sin aktivism till ett ställe där andra aktivister utsätts för godtycklig censur?

Aktivism kan inte skilja mellan politik och medium, för då är det inte aktivism utan PR. Att bara se till hur varje enskilt budskap kan få maximalt genomslag är inte kommunikationsgerilla, om någon trodde det, utan ett symptom på kapitalrealism.

Här bör nog något sägas om Diasporaprojektet som nyligen fått en del uppmärksamhet. Tanken är att skapa en öppen och decentraliserad lösning som kan döda Facebook. Jag nöjer mig med att citera Håkan Waara från Twitter:

Just nu verkar #diaspora vara 100% hype: snygg site, bra idé, men fyra studenter står bakom, och de vill inte ens hoppa av skolan för det. Att hoppa av skolan verkar vara en bra måttstock. Google kom till så, Apple likaså.
Förvånad att de får in så mycket pengar utan 1 rad kod. Har inte lusläst deras blogg, men proof of concept-kod väger tyngre än projektbeskrivning och fundraiser.
Är alltså fett för idén, men skeptisk att ett öppet projekt lägger så mycket tid på PR istf att skita ner händerna med kod och experimenterande.

Visst är initiativet hedervärt och visst behövs alternativ, men så akut är inte behovet av ett alternativ. Tills vidare kan vi klara oss på den mångfald av kanaler för nätkommunikation som redan finns.

Låt mig ge fem anspråkslösa rekommendationer:

  1. Om du sysslar med att marknadsföra varor, t.ex. tvättmedel eller politiska partier, kan du möjligtvis ha skäl att göra en mental åtskillnad mellan produktion och distribution, mellan budskap och medium. Men inte om du är intresserad av någon slags förändring eller bara av att bygga en gemenskap – då är mål och medium oskiljbara. Det betyder inte att Facebook-baserad mobilisering måste förkastas, men den måste problematiseras.

  2. Sluta gnälla på hur Facebook hotar din personliga integritet. (Sånt gnäll når aldrig över Netopia-nivån, med de eviga jämförelserna av vem som är det största hotet mot individens rättigheter, staten eller kapitalet.) Ta hellre sikte på det ovärdiga i att underkasta sig potentiell och faktisk censur.

  3. Vägra prata om “sociala medier”. Prata i stället om kommunikation och dess olika medier. Tänk större än bara www.

  4. Uttryck ett systematiskt förakt mot alla som lurlänkar in i Facebook, exempelvis .se-domäner som pekar dit. Sådant bör kunna jämföras med en .tk-domän pekande mot en Passagen-hemsida.

  5. Ta semester! Testa en Facebook-fri sommar. Sätt upp din egen tidsram (exempelvis juni-juli-augusti) utan att du på förhand behöver bestämma hur du gör sen. Meddela eventuellt dina vänner om att du lämnar det löpande bandet ett tag, välj vid behov ut andra avlopp för din kommunikabilitet. Du har alla möjligheter att återkomma i höst om du bara använder möjligheten att avaktivera ditt konto.

Utlopp

Efter förra inläggets recension av punkfanzinet Stinky har jag fortfarande inte smält färdigt frasen om “att få utlopp för sin kreativitet”. Så ofta som den används borde den ge skäl att fundera på vad som ligger i metaforen.
Någonting tycks hota att svämma över inom individen och måste finna ett utlopp – ett finare ord för avlopp – annars kommer saker gå sönder, vilket förutsätts vara dåligt. Allting utgår från den isolerade individen. Först uppstår denna mystiska egenskap inne i henne, sedan löper den ut ur henne och når andra.

Jag gjorde en simpel kvantitativ studie via Google, väl medveten om dess indexala såväl som grammatiska begränsningar. Jag sökte på frasen “få utlopp för min” och kategoriserade de 40 första träffarna. Något förenklat säger sig folk vilja ha utlopp för följande.

  • kreativitet: 50 %
  • ilska, irritation o.dyl: 20 %
  • energi: 10 %
  • övrigt: 20 %

Värt att notera är att frasen “utlopp för min sexualitet” bara förekommer en enda gång. Ändå undrar jag om inte hela utloppstänket till betydande del kan spåras tillbaka till hur Sigmund Freud tänkte sig driftslivet.

Vad menar då folk med kreativitet, när de talar om att de har en sådan som måste finna utlopp? Allra vanligast är att syfta på sitt intresse för mode, heminredning och design. Näst vanligast är att personer som drömmer om att jobba med reklam och marknadsföring lyfter fram sin kreativitet som nyckelförmåga. Någorlunda vanligt är också att ordet betecknar en fallenhet för visuella uttryck: fotografi, scrapbooking, teckning, tatuering.
Däremot är det bara en av de fyrtio som talar om skrivande som kreativitetens utlopp. Ingen ägnar sig åt musik. Även om det statistiska underlaget är löjligt litet så kanske det säger något – den så kallade kreativiteten ligger nog närmare Apollon än Dionysos.

Utloppstanken – att någonting, t.ex. kreativitet, först uppstår i enskilda individer och sedan söker sitt utlopp – är missriktad, för att inte säga vidskeplig. Det är lite som att säga att hönan måste få utlopp för sina ägg och tycka att man därmed har klarlagt hönsens reproduktion, när det i lika grad handlar om att ägget måste få utlopp för kycklingar. Om nu den liknelsen höll, jag är inte helt säker.
Ni fattar vart jag vill komma – individen är ingenting som föregår sin uttryck, utlopp och avlopp. Tvärtom är sådana en förutsättning för att vi alls ska kunna tala om individer. Varje gång som vi upplever att någonting behöver finna ett utlopp – det må vara kreativitet, ilska eller energi – så har affekten redan uppståt mellan individer. Vi vaknar inte på morgonen med en sång i huvudet som “bara måste ut”, utan tanken på en adressat (en person eller en folkmassa) finns redan med i sången. Varje utlopp, varje avlopp, varje gatlopp har en riktning.

Dagens fanzine: Stinky #2, “Kreativitet”

Stockholmarna Koffe Berger och Ludde Nordenskjöld har fått fram ett andra nummer av Stinky: ett fanzine på 108 sidor i A5-format, stadigt stående i traditionen av punk och anarki.

Vad jag helt uppriktigt gillar mest med Stinky är att merparten av materialet är långtråkigt. En kavalkad av dokumenterande tillbakablickar på fanzinemakarnas yngre dagar. Skolbasket på mitten av 1980-talet, farmödrar på Västkusten och på Östgötaslätten, nedskurna skolluncher i början av 1990-talet, kaffevaka som ung punktare, öronbarn i serieform. Sammanhäftade blir dessa minnen till någonting mer än bara träiga dokument.

Långtråkighet är mycket svår att aktivt iscensätta via internet. Inget digitalt flöde kan på egen hand tråka ut någon. Nätets långtråkighet består snarare i det cirkulära slentrianuppdaterandet av en handfull flöden, väntandes på nya länkar som tillfälligt ska leda ut ur ledan.
Ett fanzine är däremot en materiell artefakt med tydlig avgränsning, vilket ger vissa specifika möjligheter – bland annat möjligheten att iscensätta långtråkighet. Stinky gör det gång på gång, genom träigt dokumenterande tillbakablickar.

Långtråkigheten kulminerar med “Anteckningar från ett taxifik” – en lika fin som händelselös text. Likt flera andra texter i Stinky har tillbringar åratal i byrålådan innan fanzinering kom till skott. Ludde skriver om sensommaren 1998, i en fas av nihilism förorsakad av intensivt supande, då han med sin vän Mika bestämde sig för att sitta kväll efter kväll på taxifiket Söderbönan i Hornstull för att skriva ner alla intryck och göra ett fanzine. De sitter där i två veckor, blaserat antecknande, tills fiket oväntat bommar igen för gott. Sen ligger texten orörd i tolv år, innan Stinky publicerar den helt oredigerat. Det är en hiskligt fin typ av Stockholmsdokumentation.

Vid sidan av minnesbilderna rymmer fanzinet finns även ett antal inslag som triangulerar dess uttalade tema: “Kreativitet“. Jag har läst dem och grubblat på dem och jag kan bara inte svälja den okritiska hållningen till begreppet.
“Kreativitet är något alldeles för viktigt för att lämnas till en elit”, läser vi i förordet. Så testa att byta ut ordet “kreativitet” mot “entreprenörskap”! Parallellen är alls inte långsökt. Om vi ser till kulturpolitikens jargong, så är det först med den sittande borgerliga regeringen som “kreativitet” har blivit ett stående ord. Delvis används det bara för att slippa nyttja ordet “konstnärlig”, som för vissa bär elitistiska associationer, men också för att betona de gemensamma nämnarna med näringslivet. När samma ord omfamnas helt okritiskt av ett punkanarkistiskt fanzine blir jag ändå lite betänksam.

Koffe ställer en uppsättning intervjufrågor om kreativitet till ett antal “kreativa personer”. Svaren går i två olika riktningar. Ena riktningen är sant kulturanarkistisk i det att den vänder sig bort från estetiken. Alla människor är kreativa hela tiden, fast på olika sätt, svarar den Bay Area-baserade publicisten Ramsey Kanaan:

Jag anser att någon som kan fixa elektronik är lika mycket kreativt geni som någon som kan uttrycka sig genom att måla eller skriva. Någon som kan tillreda ett gott och nyttigt mål mat från torftiga ingredienser är ett kreativt geni. Liksom modern som klarar att föda och ta hand om sina barn, trots att hon endast får socialbidrag.

Kulturanarkismen verkar främst representeras av utländska respondenter. Svenskarnas svar pekar åt annat håll. För dem handlar “kreativitet” om symbolproduktion. Existensen av en estetisk sfär är underförstådd. Alla människor har en kreativitet, som kan liknas vid en inre källa, men alla är inte kreativa. “Att inte få utlopp för sin kreativitet kan vara skadligt för människan”, skriver Kajsa Ekis Ekman i sitt långa svar till Stinky.
Tanken på att kreativitet måste finna “utlopp” är allmängods i samtidsjargongen, men det är ändå intressant att se hur den återkommer i ett fanzine som detta. Koffe skriver i en lång artikel om paralleller mellan dada och postpunken i New York och Berlin: “Dadaisterna ville även upphäva den konstnärliga elitismen, till förmån för ett vardagsliv där alla människor skulle få utlopp för sin kreativitet.”

Resonemangen klarnar när kreativitetstugget lämnas därhän. Ett begrepp som “alternativ kultur” passar betydligt bättre för de syften som Stinky vill uppnå. Det blir intressant när Koffe jämför urbankulturella ekosystem:

Den alternativa kultur som trots allt existerar i Stockholm, kommer delvis till uttryck genom att aktörer väljer att arrangera klubbar på ställen som enbart har en kommersiell agenda. det resulterar i olika trista kompromisser. I vissa kretsar är det vanligt att man i hemlighet ordnar interna fester och konserter, men när aktiviteterna blir informella så stängs många potentiella deltagare ute. Ur slutna grupper växer inga spännande rörelser – frånvaron av kommunikation med människor från andra fält skapar snarare låsta föreställningar om hur saker ska vara. /…/
Det finns en krets i Stockholm som jag starkt tror kan bidra till att ändra de befintliga villkoren: den kring Kulturkampanjen – som tidigare allaktivitetshuset Cyklopen, och nu kämpar för att kunna bygga sig ett nytt.

Hur man får tag i Stinky är oklart, men jag kan tänka mig att fanzinet finns till salu på bokhandeln Info. Kolla annars deras Myspace-sida.

Natural Snow Buildings

Natural Snow Buildings heter en fransk duo. Jag lyssnar på dem nästan varje natt, sällan dagtid. Sedan ett dussintal år tillbaka har de släppt minst lika många cd och kassetter, vanligtvis i mikroskopisk upplaga (ungefär mellan 15 och 500 exemplar). Å andra sidan kan ett släpp utan vidare bestå av sex timmars ljudinspelning, eftersom många låtar är uppemot trekvart långa: drön och melodier som växer sig fram och tillbaka.

Dubbelalbumet “The dance of the moon and the sun” verkar ha rönt störst uppskattning inom den långsamt växande krets som upptäcker Natural Snow Buildings. Nyligen kom ännu en dubbel-LP, The centauri agent“, utgiven på en netlabel som släpper de digitala filerna fritt. Däremot är det ingen idé för spotifår att leta på Spotify – där finns intet att hämta:

Ur en flygskrift

Paul Scheerbart, verksam i Berlin i det wilhelminska Tyskland, författade en stor mängd litterära fantasmer. Idag är han nästintill bortglömd, men en lärd kommentar på föregående inlägg om framtida flygande uppmärksammade en egenartad skrift som publicerades år 1909: Die Entwicklung des Luftmilitarismus und die Auflösung der europäischen Land-Heere, Festungen und Seeflotten. Eine Flugschrift.

“En flygskrift” (vilket på tyska betyder ungefär “en pamflett”) är en underbar undertitel på en text som spekulerar i vad flyget kommer att göra med 1900-talet. Av dess sexton korta kapitel ägnas de tolv första åt vad som liknar en futuristisk hyllning av flygvapnets epok.
Som huvudtiteln anger, förutspår Paul Scheerbart att “luftmilitarismens utveckling” kommer att innebära “upplösningen av de europeiska arméerna, befästningarna och stridsflottorna”. Entusiasmen tränger igenom varje mening. Alla tidigare kända militära operationer kommer att övertrumfas av stridsflyget. Fältslag och sjöslag förpassas till historien. Infanteri, kavalleri och troligtvis även artelleri är redo för nedläggning. “Dynamiten från ovan arbetar så snabbt, att landarmén inte ens hinner formera sig.” Således är det hög tid att bygga om befästningar till fritidsanläggningar och stridsskepp till personfärjor.

En avgörande skillnad mellan sjökrig och luftkrig, menar Paul Scheerbart, är att gränsen mellan civilt och militärt upplöses i luften. Handelsflottan består av en slags skepp, krigsflottan av andra slags skepp. Men varje privatflygplan kan förvandlas till ett krigsflygplan, “man behöver ju bara lasta på dynamit”.

Kapitel tretton har heter “Dynamitkrig och revolution” och består till större delen av ännu ett citat från den brittiske, möjligtvis fiktive, översten S.A. Cody. Där konstateras att flyget ger polisbrigader oanade möjligheter att likvidera de grupperingar som brukar kallas för anarkister eller nihilister (dagens ord skulle vara terrorister). Paul Scheerbart instämmer i prognosen och förklarar plötsligt att han känner sig äcklad. All den tidigare uttryckta entusiasmen stelnar till ironi.

Styrbara flygfarkoster (Lenkbaren in der Luft) gör mer ont än gott, för de ger oanade möjligheter för stater att utöva terror, mot sina egna invånare såväl som andra staters. Andra krigförande parter än stater förekommer inte i scenariona. Däremot påpekar Paul Scheerbart att flyget ger små stater nya möjligheter att attackera större stater i deras hjärta. “Om det skulle falla serberna in att angripa Österrike, så behöver de bara skicka tre flygplan med femton ton dynamit till Wien – där kastas dynamiten ut nattetid – och Wien är i ruiner, Stefanstornet står inte längre upp.”

Säkraste sättet att undvika ett flygburet “dynamitkrig” mellan Europas stormakter är att förverkliga den gamla utopin om ett Europas förenta stater. Om bara Frankrike och Tyskland ingår en allians, kommer övriga länder att följa efter. Paul Scheerbart förutspår, utan att lägga någon värdering i saken, att detta kommer att ske under 1900-talet. Att så också skedde ger anledning att fundera över hur flygfarkosternas utveckling har inverkat på den europeiska integrationens former.

Flygplanet präglade 1900-talet, trots att många ville tona ner dess betydelse när Paul Scheerbart skrev sin flygskrift år 1909. Drygt 100 år senare kan vi fundera på vilka andra flygfarkoster som kommer att ändra våldsmonopolets förutsättningar under 2000-talet. Robotflugor kommer med största säkerhet att bli ett säkerhetspolitiskt problem, på ett eller annat sätt. Men den här gången löses det knappast av att stater går samman i en pakt.

Flygvurm och luftrum

Flygvurmen tas till en närmast religiös nivå“. Så lyder rubriken till min senaste kolumn i Metro Teknik, som återanvänder vissa teman från bloggposten om vulkanpolitik. Kommentarer välkomnas (här alltså, jag undviker att läsa kommentarsfälten på tidningars hemsidor, särskilt när är jag själv som har skrivit artikeln).

När man idag säger “flyget” syftar man på trafik med flygplan, däremot inte andra luftfarkoster. Om femtio år kommer det säkerligen att vara annorlunda. Oljekrönet pekar inte mot flygandets slut, utan mot en större mångfald av luftfarkoster – stora som små.
Zeppelinare har goda chanser att återkomma. Samtidigt sker en svindlande utveckling av små obemannade luftfarkoster (drones) som helt kan stöpa om frågor om övervakning och privatliv.

Ernst Jünger skrev i SF-romanen Gläserne Bienen (1957) om ett framtida kontrollsamhälle präglat av flygande robotar, inte större än insekter.
Att fjärrstyrda robotflugor snart svärmar in underrättelser i stor skala är alls inte otroligt. Hur kommer den politiska striden att stå kring dessa mikroflyg? Det beror på hur tidiga hackers är på spelplanen. Oavsett vilket så har mikroflygen förmågan att punktera vissa av de nutida uppfattningarna om en privatsfär. Hur stänger du ute en mygga från ditt sovrum?

Samtidigt är det inte otänkbart att mikroflyg kan återupprätta vissa slag av privata kommunikationer. ChrisK bloggade visionärt om FRAktivism:

Ett fjärde projekt, som kanske är lite way out, är att bygga MikroKopter drones. De skulle kunna frakta flashdiskar och hårddiskar över nationsgränserna genom att precisionsflyga i luften. Med terabytediskar får man hög bandbredd men långsam ping, så visst tålamod krävs. Genom viss vidareutveckling borde de kunna automatiseras för att docka diskarna [skynet-alert] och med ett trevligt webbgränssnitt skulle man kunna checka in sin data och göra den redo för flight. Om FRA vill spana får de skicka upp kalla-krigetskutorna JAS 39-Gripen.

Samtidens flygvurmare är verkligen enkelspåriga i sin fixering vid halvstora flygplan. Framtidens flygande kommer att äga rum i både större och mindre skala. Vilket ånyo ställer den gamla frågan: Vem äger luftrummet?

Det stundande upproret

Första gången jag läste om L’insurrection qui vient, “The Coming Insurrection“, skriven av Osynliga kommittén, var i Esters bloggpost om Tarnac 9tillslagen i Frankrike. Hon skrev:

L’ insurrection qui vient [pdf], ung. “Revolten som kommer”, konstaterar torrt att vi lever sista tiden av en civilisation tömd på innehåll, som utarmar och förslavar oss.
Boken är en instruktion till och uppmaning om att förkasta den bestående ordningen; skriven med avsky mot denna ordning, men samtidigt med ett kallt och analyserande språk som inte röjer några passioner. Den är filosofiskt skarp, mycket pragmatisk och mycket samhällsomstörtande.

Sen spred sig den underbara Fox News-recensionen av “The Coming Insurrection” (av en konservativ kommentator som i en bisats påpekar att han inte har läst boken, nästa mening uppmanar alla att läsa den). Sen publicerades ett utdrag i nyuppväckta Brand. Där finns även en hiskligt fin introduktion av översättaren Mathias Wåg, som sätter in den i sitt sammanhang. Det stundande upproret är en fortsättning på tankearbetet kring tidskriften Tiqqun,

tydligt placerad i situationisternas tradition, updaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandad med Camates antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism.”

Utdraget ur Det stundande upproret som Brand publicerar är en stark och underlig text. Etisk snarare än politisk, vilket inte betyder mindre militant – att den manar till vapen är ett faktum. Men det är inte så hemskt ovanligt bland politisk filosofi. Desto mer anmärkningsvärt är att Osynliga kommittén inte manar till någon form av “motstånd”, att den inte lägger någon möda på att identifiera en motståndare. Antagonismen gentemot kapitalrelationen är ett faktum, Osynliga kommittén talar rentav om “vår fientlighet mot denna civilisation”, men till skillnad från primitivisterna blickar de inte mot ett autentiskt vara. Det är ett görande som åsyftas i maningen: “Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån.”

Tre attityder som Osynliga kommittén vänder sig mot är att vänta, att reagera och att indigneras. Det är meningslöst att vänta på “det rätta tillfället”, för något sådant kommer aldrig att komma. Civilisationens sammanbrott är redan här. “Att sluta vänta innebär att stiga in i upprorets logik”.

Det är meningslöst att reagera på de senaste nyheterna; istället borde vi se varje nyhet som en manöver på ett fientligt strategifält som måste avkodas, handlingar som har som mål att sätta igång vissa reaktioner. Det är snarare dessa operationer i sig som måste behandlas som den verkliga information som finns i dessa nyhetsnotiser.

Meningslösast av allt är att indigneras: att ödsla energi på att protestera mot hur rätt och rättfärdighet imploderar. Alternativet till dessa former av reaktiv politik är ett militant bejakande av vänskapen, menar Osynliga kommittén. Vänskapen är omedelbart politisk. Varje vänskap är en vänskap inom en gemensam affirmation. Således finns det inga neutrala band mellan människor. Endast en gradskillnad skiljer vänskap, gäng och uppror. Utgångspunkten är möten. Möten som berör.

Victor Misiano, en rysk konstteoretiker, skriver i “The institutionalization of friendship (S23M remix) om hur just vänskapen, såsom “Eros’ etiska form”, kan skiljas från andra slags allianser: de som bygger på släktskap, yrkesmässigt samarbete, sexuell attraktion eller ideologisk solidaritet. Vänskapen utesluter, enligt Victor Misiano, såväl hierarki som representation. Åter till Det stundande upproret:

Det finns en sanning bakom varje gest, varje praktik, varje relation, varje situation. Vi undviker vanligen bara den, hanterar den, vilket gör så många galna i vår tid. /…/
En isolerad varelse som håller fast vid sin sanning kommer oundvikligen att möta andra som henne. Varje uppror startar faktiskt just ur en sanning som vi vägrar att släppa.

Upproret som stundar är alltså inte i första hand ett uppror mot någonting – det är en smittsam sanning, en ovilja att släppa det som vänskapen gjort sant.
Vänskapen är grunden för la commune, det centrala begreppet i texten, med givna associationer till såväl Pariskommunen som till kollektivboenden, fast samtidigt syftande på någonting kommande och delvis okänt, som möjligtvis kan kallas kommunism – eller commonism, som diskuteras i en annan artikel i nya Brand. Kommunen och allmänningen är lika nära släkt med la commune.
Översättningen som Mathias Wåg har valt är “gemenskap”. Detta är utmärkt, eftersom det tillåter Det stundande upproret att läsas som en vardagsetik, inte som en fältmanual. Etiken förkastar på mycket tydligt vis identiteter och medlemskap till förmån för just gemenskap, som grundas i vänskap. Gemenskapens natur är att internt betrakta pengar (monetära utbyten) som någonting idiotiskt. Genom gemenskaper går det att upphäva en ekonomisk logik av behov och knapphet.

En gemenskap bildas så fort folk befrias från sina individuella tvångströjor och beslutar sig för att förlita sig bara på varandra och mäta sin styrka mot verkligheten.
/…/
Penningens makt är att koppla samman de som inte är sammankopplade, att sammankoppla främlingar som främlingar och därigenom, genom att göra allt till ekvivalenter, att sätta allt i cirkulation.”
Med andra ord: gemenskapens etablerande är varuformens undandragande.

Gemenskaperna definierar sig själva utifrån vilka band som håller dem samman, “den anda som ger dem liv” – inte genom en gemensam motståndare, inte “efter vad som finns innanför och utanför dem”. Detta är en mycket kärnfull definition. Att såväl kamratskap som medlemskap avvisas är alldeles uppenbart. Allra hårdast avfärdas stormöten, som är platser för “tomt sladder”.
Gemenskaper kan inte växa sig hur stora som helst utan att ändra karaktär (jämför manifestet, § 24). För att länkarna ska kunna fortsätta att definiera sammanhållningen måste de växa genom att delas, spridas ut och mångfaldiga den horisontella kommunikationen. Kollektiv som växer utöver sin organiska storleksgräns gör sig obönhörligen till självändamål. Sådana bör saboteras: “Saboter toute instance de représentation“, skriver Osynliga kommittén, vars utpräglat fackföreningsfientliga linje torde uppfattas som magstark av mer syndikalistiskt lagda Brand-läsare.

Organisationer är tomma strukturer. Att fylla dem tjänar ingenting till. Energin låses bara till att hålla organisationen vid liv. Samtidigt konstateras alldeles i början av textutdraget: “Vi måste organisera oss”. Här antyds kanske en distinktion mellan organisering (process) och organisation (produkt).

Visst kan det finnas goda möjligheter att via organisationer möta schysst folk, medger Osynliga kommittén. Ibland så “kan man till och med hitta individer som är uppriktiga – om än lite desperata – och som är entusiastiska – om än lite beräknande”. Men det är inte organisationen som gör dessa möten, utan de realiseras snarare utanför dess ramar. Kanske på väg hem från en aktivitet. Frågan som inställer sig: Hur kan vänskapskatalyserandet förfinas? Vilka möjligheter finns att möjliggöra möten utan att leda tillbaka den frigjorda energin i upprätthållandet av organisationer, organismer, organ?

Gemenskapen är vad som gör det möjligt att säga “vi”. Fast inte på politikers vis (“vi måste ta krafttag mot…”), utan ett “vi” som uttalas på ett sätt som gör det till en händelse. För att tala med Spinoza: ett “vi” som en affekt som skapar allmänbegrepp som ökar vår förmåga att affekteras.

Det är glädjen i mötet som överlever dess förväntade slut. /…/ Gemenskaper som accepterar att vara det de är, där de är.

Upproret är inget annat än ett mångfaldigande av gemenskaper som länkas samman med varandra. Våldet finns immanent i detta, tycks Osynliga kommittén mena. Gemenskap är urval, urval är gemenskap, det vill säga bejakandet av vissa sanningar.
Någonting som står i vägen för upproret är de miljöer som återterritorialiserar gemenskapen. Det stundande upproret manar:

Fly från alla miljöer. Varenda miljö inriktas på att neutralisera någon sanning. Litteraturcirklar finns för att grumla skrivandets klarhet. Anarkistmiljöer för att avtrubba de direkta aktionernas omedelbarhet. Vetenskapsmiljöer för att tillbakahålla resultaten av sin forskning från dagens folkmajoritet. Sportmiljöer för att stänga in i deras gym alla de livsformer som de borde skapa. I synnerhet ska kultur- och aktivistkretsar undvikas. /…/ Alla miljöer är kontrarevolutionära eftersom de bara bryr sig om att bevara sin egna sorgliga bekvämhet.

Ytterligare ett spännande begrepp – vid sidan av la commune, gemenskapen – är partisane, som här har översatts till “partisanen”. La commune est l’unité élémentaire de la réalité partisane blir: “Gemenskapen är grundenheten i partisanens tillvaro.”
Tyvärr tenderar ofrånkomligen “partisan” att på svenska betyda “partimedlem”. Jag vill tänka det på annat sätt – “partisanen” är rätt och slätt den som deltar. Den som tar del, takes part, tar parti (för något). Glöm allt vad medlemskap och tillhörighet heter!
Så för vem är gemenskapen grundenheten? För den som deltar i gemenskapen! Metoden känns igen från Anti-Œdipus: Att etablera tautologier i syfte att ersätta dualismer av typen subjektobjekt. Sådana filosofiska manövrar bidrar till att göra Det stundande upproret till en rik text som är svår att komma undan.

Peripatetik och automobilitet

Peripatetik är gammalgrekiska för “kringvandrande”. Oftast används orddet för att beteckna Aristoteles’ filosofiska skola, vars karakteristiska metod var att de traskade runt medan de filosoferade.
Ordet står som rubrik på en bloggpost av John Swedenmark, redaktör för LO-tidingens utmärkta kultursida. Han välkomnar den nyuppståndna Brand och spinner vidare på artikeln “Att göra gemensamma rum”.
Samira Ariadad och jag skriver där om förutsättningarna för de nödvändiga länkarna mellan Nätet och Staden, som knappast är idealiska när allt större delar av stadsrummet inte tillåter några andra mötet än de som underordnas en styrd konsumtion, exempelvis i köpgalleriorna.

Visserligen skriver vi inte om vare sig kringgåendet i sig eller om olika färdmedels plats i rummet, men sådant skulle passa bra i en uppföljning. Visst råder en uppenbar motsättning mellan peripatetik och automobilitet, där det senare kan beteckna en rådande trafikmaktordning som prioriterar bilfärd och bilparkering.
Fast här gäller det att akta sig för en viss till-fots-romantik, menar Nigel Thrift i artikeln “Driving in the city“. Han tar spjärn mot Michel de Certeaus inflytelserika idé om att ta stadsrummet i anspråk för en “poetisk geografi”, där just gåendet tilldelas en central roll. Då är det lätt att slinka in i tankeklyschor där en mänsklig “livsvärld” står mot tekniska “system”. Dessutom, menar Thrift, är det alls inte självklart att gåendet kan förstås som ett ursprungligt färdmedel:

it is possible to argue not only that much walking, both historically and contemporarily, is derived from car travel (and is not therefore a separate and, by implication, more authentic sphere) but also that the very notion of walking as a deliberately selected mode of travel and its accompanying peripatetic aesthetic of being somehow closer to nature – or the city – has itself been carefully culturally constructed in representation itself in concert with the evolution of automobility

Någon sådant till-fots-romantik står dock inte att finna i Planka.nu-serien om trafikmaktordningen, som alla verkligen måste läsa. Senaste inlägget nämner bland annat initiativet Park(ing) Day, där parkeringsplatser för en dag görs om till parker – gemensamma rum, befriade från aluminiumcontainrar, där möten kan ske. Allt måste inte handla om att ständigt vara till fots. Att halvsitta i en solstol är heller inte så dumt, särskilt inte i jämförelse med parkeringsplatser.

Gästflöjt med Goto80

Förra gången som Sveriges och världens bästa chipmusiker Goto80 spelade i Stockholm var nog på Spectrial-festen. Vi bokade honom på nytt till releasefesten för nya Brand som gick av stapeln på Boulehallen den första maj, lätt kaotiskt arrangerad och våldsamt välbesökt, med kö på gatan nästintill oupphörligen i sex timmar.
Anders ställde ett villkor för att spela: gästflöjt. Så någon gång kring halv elva fick jag raggla upp på scenen i Boulehallens lilla konsertrum med en altblockflöjt i handen, utan att ens ha testat att spela ihop med en Commodore 64 innan. Tur då att diktafonen i min ficka lyckades dränka det mesta fumlandet i massiv distortion. Datahell [mp3], från albumet Digi-Dig) har nog aldrig låtit så här smutsigt:

goto80 feat. rsms – datahell (destructive dictaphone version), live @ brandfesten, stockholm 2010-05-01.mp3

(Några bilder från framträdandet har jag inte hittat och det är kanske lika bra så.)

Uppdatering:
Alternativ videoinspelning av samma låt fast med mindre dist!