Lagom till att hovrätten i höst tar upp brottmålet om The Pirate Bay, utkommer hemskt lägligt boken Efter The Pirate Bay, där 17 författare skriver om nätpolitik utifrån de senaste årens piratfenomen. Vad detta “efter” kan betyda är alls inte entydigt, som redaktörerna Jonas Andersson och Pelle Snickars skriver i sitt utmärkta förord.
Kungliga biblioteket står bakom bokprojektet, som verkligen kommer att vara till hjälp för de forskare som om 10-20 år sitter och letar i arkiven för att få sig en begriplig bild av det sena nollnolltalets piratfenomen. Att reflekterande tillbakablickar görs redan nu är avgörande för möjligheten att framöver kunna skapa en flerdimensionell bild av allt det som associeras med fenomenet “The Pirate Bay”. Men boken Efter The Pirate Bay blickar inte bara bakåt, utan spekulerar i lika hög grad om framtida utvecklingar.
De flesta av oss som medverkar i boken är verksamma som forskare, inom discipliner från humaniora och juridik till samhällsvetenskap och teknik. Äsch, lika bra att dra hela listan i alfabetisk ordning: Leif Dahlberg, Andreas Ekström, Rasmus Fleischer, Lars Ilshammar, Peter Jakobsson, Daniel Johansson, Stefan Larsson, Nicklas Lundblad, Tobias Nielsén, Karl Palmås, Kristoffer Schollin, Karl Sigfrid, Oscar Swartz, Johan Söderberg, Nina Wormbs.
Sexton män. En kvinna. Jag skäms för att figurera i detta sammanhang, vilket inte utesluter att jag samtidigt är oerhört stolt över att göra det. Bokens värde som dokument förminskas inte. Men bokutgivningen som händelse kommer med rätta att överskuggas av den extremt snedvridna könsfördelningen.
Detta säger jag inte för att rikta skuld. Redaktörerna kontaktade en rad kvinnliga skribenter som var helt rätt för projektet och som medverkade på första mötet, men som senare såg sig nödgade att hoppa av. Det kunde handla om stress eller om att betalningen som erbjöds var ganska låg. Kanske är det så att män i högre grad än kvinnor har möjlighet att jobba till underpris för att bygga sitt personliga varumärke? Någon entydig förklaring till snedvridningen kommer inte gå att finna, men antologin Efter The Pirate Bay kommer – på gott och ont – att kvarstå som ett dokument över ett gubbslem.
Samtidigt är en eller flera antologier på väg från Piratpartiets kretsar. Jag känner inte till detaljerna, men jag är ganska säker på att piratpartisterna lyckas betydligt bättre än akademikerna med könsbalansen. Det är oerhört intressant, eftersom det dels går emot bilden av ett manligt piratparti, dels kan säga något om betydelsen av teori kontra praktisk arbetsdelning inom akademin.
Slutligen ska jag nämna några ord om mitt eget bidrag till boken. “Femton gastar på död mans kista – om framtidens nätpolitik” är rubriken på en essä bestående av 13 korta, fristående avsnitt. Visserligen är 13 ett fint primtal, men det borde väl kanske vara 15 avsnitt – och blir kanske så i en framtida uppdaterad version som jag spånar på för en annan bok. Eller kanske rentav sjutton, vilket ibland är det antal gastar som omsjunges.
Nåväl, essän tar avstamp i vad som hände under året 2009, i kölvattnet av The Spectrial. Hur den nätpolitiska aktivismen slutligen lösgjorde sig från piratsymboliken, samtidigt som journalistiken klamrade sig fast vid bilden av ett sjöslag. Om olika slags vatten som metaforer för internet, om The Pirate Bay som assemblage och om den praktiska innebörden av de civilrättsliga processerna.
Därefter svänger jag in på nån slags kulturkritisk betraktelse av den samtida spotifismen. Spårar den skeva dialektiken mellan “fildelning” och “streaming” som blommade ut i en politikervision om att svenska hjälteföretag ska sätta punkt för all nätpolitiskt tjafsande. Slutligen blickar jag framåt mot den snårigare terrängen där jag tror att framtida konflikter kommer att utspela sig. Det handlar om redskap för kringgående, tolkningar av “lagens anda”, hackeretik och eskalationism.
Väntar ett tag med att lägga upp texten på nätet. Efter The Pirate Bay kommer dock inte bara att tryckas på papper, utan även spridas i en fri pdf-version.
40 kommentarer ↓
Ja, antologin blir finfin – antar att det återstår att huruvida eftervärldens dom blir hård m.a.p. the phlegm factor; the subject of the slime.
Hur som helst; när vi ändå är inne på temat – “Femton gastar…” är minst lika finfin som antologin som helhet. (Monadiskt?! “Det är mer i den enskilda monaden i den aggregerade strukturen.”) Framförallt gillar jag det öppna, essäistiska anslaget.
En farhåga – under det att jag skrev min text smittades jag av reaktionära betraktelser från oväntat håll.
http://pastebay.com/90111
Bevis: http://twitter.com/karlpalmas/status/10788726452
Detta oroande. (Engdahl: “Med hjälp bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet.”) Mycket oroande. Hur gör man sig immun mot denna bacill?
Jag har samma erfarenhet från andra antologier och andra sammanhang; utgångspunkten är 50/50 men kvinnor både tackar nej och hoppar av i MYCKET högre utsträckning.
Efter att ha frågat runt verkar en förklaring vara att män — och nu är jag väldigt generell förstås — har svårare med “bra nog”. Man vill topprestera och tackar annars hellre nej.
@Tobias N: Håller med dig – i detta fall verkade den “bra nog”-faktor du nämner spela roll. Samtidigt som även Rasmus “personliga varumärke”-faktor också kan ha spelat en roll.
Återigen – ytterst monadiskt – varje unik monad har sina egna skäl för allting, sin egen “programmering”, och vi kan aldrig känna den helt och fullt. Vi kan dock se mönster i monad-svärmen, och dessa mönster är inte alltid vackra.
@Rasmus: Du får gärna editera min kommentar. Jag menade förstås att män har LÄTTARE med släppa ifrån sig saker som är “bra nog”.
[…] För en bredare presentation av projektet, och en välbehövlig klagolåt över den pinsamma könsbalansen, läs gärna Rasmus Fleischer. […]
Ja, vad är det för fel på tjejer, egentligen? Hedvig Kamps analys här gäller nog lika mycket den här sortens projekt:
http://bit.ly/a6Iv65
Att Karl “jag-låssas-gå-min-egen-väg-och-vänder-kappan-efter-vinden-men-lyder-partipiskan-i-slutändan”sigfrid vågar sig på en sådan här sak, det är modig, för övrigt kan han dra en säck över sig och gå och ställa sig i hörnet o skämas.
Jag hyser inga tvivel om att antologin blir toppen. Utifrån det jag tidigare läst och de bekantskaper jag har är jag mkt glad när skarp kompetens samlas så här.
Könsbalansen är ett bekymmer förstås. Vad jag förstått handlar det mer om ekonomi än självförtroende dock. De skribenter som är med i antologin har väl, rätta mig gärna om jag har fel, annan hyfsat säker inkomst. När ersättningen inte är tillräckligt hög kan det vara ett bekymmer om man, som de kvinnliga skribenter jag kan tänka mig varit tilltänkta, lever med frilansekonomi.
Torr sakupplysning, men kändes på sin plats innan sk medvetna män överanalyserar. Slemteorier köper jag rakt av, men psykoanalys klarar jag mig bra utan… ;)
@Marcin: http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism#F.C3.B6rnekande
Vore fint om någon som är lite insatt bloggar om omistliga aaaarg.org, som nu verkar ha försvunnit!
“Sexton män. En kvinna. Jag skäms för att figurera i detta sammanhang, vilket inte utesluter att jag samtidigt är oerhört stolt över att göra det”
Det är fascinerande att den svenska absurda statsfeminismen/genusvetenskapen lyckats så väl med indoktrineringen och internaliseringen av normer att män till och med skuldbelägger sig själva för att kvinnor väljer att ej medverka.
/Erik S
Jag räknar till 15 författare. Du räknar in redaktörerna också?
En bok som kommer att behövas för att framtiden skall förstå den samhällsförändring vi står inför. Från ett fritt internet där diskussioner och fri debatt kunde frodas till ett slutet och statskontrollerat nät där obekväma tankar bannas.
Könsfördelningen är helt oviktig. Kvinnor har idag ett statsunderstött övertag i skolväsendet och tar snabbt över inom den offentliga förvaltningen, snart också inom det privata näringslivet. Undersökningar i USA och Holland visar att kvinnor i 30-årsåldern tjänar mer än de jämnåriga männen. Att då männen tillåts ta sig utrymme som skribenter i en bok framstår inte som något man behöver skämmas över. I framtiden kommer även detta att uppfattas som ett främmande fenomen.
Erik S: Trams, jag skuldbelägger inte mig själv.
Cernael: Ja, jag räknar inte redaktörerna (som också skriver varsitt kapitel).
Juristen: Att könsfördelningen är “helt oviktig” är en inställning som bara kan betecknas som blaserad. Klart att det är symptomatiskt för något. Att vara nyfiken på denna symptomatik är inte detsamma som att hitta syndabockar.
15 gastar på död mans kista.. känns lite som titeln refererar till det musikindustriella komplexet^^ :D
[…] Kanske liknande En kommande antologi om nätpolitik […]