Metateater om det totala förtingligandet – när envar till fullo uppgår i varumärket av sig själv – erbjuds denna vecka på Turteatern i Kärrtorp. Erik Holmström regisserade för ett par år sedan den fantastiska pjäsen Trademark Sweden, då nationen som varumärke stod i centrum. Det var maxad komik mot botten av en förtvivlad blick på samtiden. Nu återvänder han till ett liknande spår i Up to you, spelad av fyrhövdad ensemble med minimal rekvisita och inslag av både video och sångnummer.
Nu är allt ännu mer meta, eftersom skådespelarna framträder med egna namn, som skådespelare. Gränsen mellan person och roll är oklar i pjäsen, precis som i arbetslivet. Explicit sägs: Skådespelare är horor. De säljer sin kropp och förväntas gilla det. Implicit sägs: Vår tids arbetsliv tvingar oss alla att vara skådespelare. Allt i livet kan optimeras för att bättre bygga det personliga varumärket.
Risken kan tyckas uppenbar att Up to you ska falla in i politisk pastisch. Men så sker aldrig, just eftersom den monstruösa varumärkeslogiken inte har någon utsida. Även humanistiskt engagemang, ja särskilt humanistiskt engagemang och förmågan att kritisera auktoriteter, är sådant som skådespelarna framhåller som tillgångar för just deras personliga varumärke.
Varumärkets logik tas till två yttre extremer i döden och barnen. En är dödssjuk och bejakar möjligheten att äntligen slå igenom efter att ha fått återuppstå “som ett rent varumärke, utan massa mänskligt klägg”. En besväras av att hennes tonårsdotter är för “normativ”, vilket hotar den bild hon måste kommunicera av sig själv: “En stor del av mitt varumärke är att se kritiskt på min samtid.” För att modern ska nå framgång måste därför dottern fostras till en tjej med unika intressen, spännande matvanor och politiskt engagemang.
Grymheten är stor och de tragikomiska höjdpunkterna många, men tillåts aldrig bygga upp ett drama – i stället sker ett tvärt brott, där varumärkets logik skruvas ytterligare ett varv.
Up to you är en fantastisk liten pjäs, bara en timme lång. Enormt politiskt relevant, vilket inte betyder att någon skyldig utpekas eller att några några lösningar ens antyds. Teoretiskt står den snarast med båda fötterna hos Theodor Adorno. Erik Holmström förklarar dock i programbladet att den omedelbara inspirationen till pjäsen kommit från Marie Söderqvist Tralau.
Gå och se den här uppsättningen. Hundra spänn kostar det bara. Klockan sju varje kväll. Kruxet är att den bara spelas till på lördag, sen är den för alltid slut. Så skynda att boka!
41 kommentarer ↓
Sånt här borde spelas in och visas på youtube så att det på något sätt kan förevigas och delges en lite större publik som inte bor precis i Stockholm.
Inte alls samma sak som att se den i verkligheten, men det låter som att budskapet är värt att det finns online också.
“En besväras av att hennes tonårsdotter är för “normativ”, vilket hotar den bild hon måste kommunicera av sig själv: “En stor del av mitt varumärke är att se kritiskt på min samtid.””
Skarpt formulerat! Att vi inte har bra teater i göteborg :/ Eller finns det? Det är väl buskis eller pjäser om varvet och majorna?
När det gäller att allt blir ett varumärke tänker jag att det är viktigt att inte se det för mycket som en totalitet. Alltså att det finns utrymme för annat bredvid personligt varumärke.
Om det i ena ytterligheten finns återuppståendet som “rent varumärke, utan massa mänskligt klägg” och i den andra en humanistisk sfär som i varje fall i pjäsen inte ges utrymme, så finns det en mängd andra sätt som varumärke kan spela roll.
Vid en handling kan det personliga varumärket (DPV) t.ex. “vägas in” eller “tas i beaktning” utan att det för den sakens skull tillåts dominera.
Det går att skilja dels på DPV:s virala spridning, alltså att det är närvarande i det närmaste överallt, och dels på hur mycket det tillåts dominera ett visst ting. Att varje kropp kan innehålla fler logiker, även om DPV-logiken skulle vara närvarande vid varje tillfälle. Missar man den sista aspekten skapas lätt ett container-tänkande där allt verkar inneslutet i varans logik. Och då vinner DPV bara det snuddar vid ett fenomen.
Så även om jag tycker att formuleringen om tonårsdotterns normativitet var oerhört skarp så går det inte att reducera enbart till varumärkeslogik. “[U]nika intressen, spännande matvanor och politiskt engagemang” har andra logiker och effekter är att stärka DPV.
Samma sak med skådespelandet. Det är skillnad på att alltid vara skådespelare och att alltid endast vara skådespelare.
Spännande uppsättning!
monki: Vi har ju allt mindre i Göteborg… nu när Konsthallen läggs ned osv.
Kalle P: Ja, det var jävligt märkligt. Fattar inte om det ska stå tomt där eller om det är nåt evenemang som ska in. Var ska alla ta vägen!? Kommer vi se ett uppsving för radikal samtidskonst på gatan?
@ monki @Kalle P
Gillar ni den typen av teater finns det en grej På Världskulturmuseet i Göteborg, imorgon, onsdag 26 maj. Violence Symbolique med GUACHO. http://www2.varldskulturmuseet.se/bokning/event.asp?eventid=5328&cntDate=2010-05-26&nextDate=2010-05-26
Jag håller med Jonathan i inlägg #1.
Pjäsen låter synnerligen intressant!
Om det är tillåtet och möjligt så vore det verkligt förnämligt om någon som hade möjlighet att spela in pjäsen gjorde det.
Distributionen kan ske med bittorrent, sökbar med sökmotorn The Pirate Bay. Och gärna även kompletterat med ett meddelande t ex från denna blogg.
/Erik S
Monki borde läsa mer adorno och mindre deleuzeinfluerat ett tag, själv behöver jag läsa mer av båda. Jag har svårt att se hur antagandet av alltings relation till varulogiken och DPV medför en reduktion av allting till DPV och varulogik. Inte heller tror jag att “Vid en handling kan det personliga varumärket (DPV) t.ex. “vägas in” eller “tas i beaktning”” , så som jag uppfattar det, fungerar DPV aldrig på en så medveten nivå, utan nästan uteslutande omedvetet och automatiskt, går alltså inte att stänga av, allting är kopplat dit, ansiktsrörelser, röstläge, hållning, lättsamhet eller melankoli ; alla känslor och uttryck står i ständig reglerad kommunikation med DPV. Dessutom kompliceras alla försök att medvetandegöra eller dämpa effekten av DPV, av att det i sig blir ett nytt DPV, ett modifierat mer “humanistiskt” DPV, ett “att medvetet inte låta DPV “dominera”- DPV”
J: tack för läsrekommendationen. Jag är helt med på vad du säger, att allt får en effekt för DPV, men också en mängd andra effekter. Röstläget bestäms inte av dess relation till DPV bara för att det står i relation till det.
Att jag valde medvetna exempel som ta i beaktning får ses i relation till pjäsen som handlade om att vi tvingas bli skådespelare för att optimera DPV.
Vad gäller just det där att sälja sin kropp kan jag inte se att skådespelare utmärker sig. Det gäller ju åtminstone alla ”kroppsarbetare”. Dessutom är det ganska godtyckligt var man drar gränsen för sin kropp. Det är det ytterst tveksamt, åtminstone inom gällande vetenskapliga paradigm, att hävda att intellektet inte är en del av kroppen, varför även de som tar betalt för sitt tankearbete kan kallas ”horor”.
Vad som händer med kroppen när intellektet externaliseras över Internet är oklart för mig. Slutar kroppen nödvändigtvis vid huden? Psykologiskt skulle jag inte tro det; vi kan inkorporera mer. (Ja ja, nu drev mitt resonang iväg. Men sådana här resonemang är ännu svårare att se tydliga gränser för än kroppar.)
[…] Att uppgå i sitt personliga varumärke […]
[…] Att uppgå i sitt personliga varumärke […]
Till er som inte hann se den så har den nypremiär i september
http://www.turteatern.se/index.php?option=com_content&view=article&id=81:up-to-you&catid=2:pa-scen&Itemid=2
Kommentera