Förra inlägget nämnde parentetiskt hur trött jag är på politiska “positioner”. Tänkte göra ett kort försök att utveckla saken. Lämpligen kan det då börja med en kort resumé av två inlägg som postades här för precis ett år sedan.
Två underliga uppfattningar präglar den allmänna synen på val, så som den brukar uttryckas i svenska massmedier. För det första en variant på det kategoriska imperativet: du ska rösta som om alla andra hade röstat som du. Underförstått ska vi postulera en demokratiskt vald enpartistat – en bisarrt antipluralistisk tanke. För det andra uppfattas röstandet ofta som en bekännelsehandling. Inte något man gör, utan ett uttryck för vem man är.
Moralen är att medborgaren bör läsa igenom alla partiernas program, jämföra dem med sina egna uppfattningar (som antas existera inne i huvudet, också i form av en uppsättning programpunkter) och lägga sin röst på det parti där överensstämmelsen är störst. Metoden kommer till praktiskt uttryck i tidningarnas tester.
Hela grejen med “valkompasser” och dylikt är mig motbjudande. Anledningen är inte bristande precision, utan själva tanken på politik som positionering. Låt oss för enkelhets och skojs skull benämna detta som positionism.
Positionismen har sin grund i vänster/höger-skalan, men kanske ännu mer i kritiken av densamma. Särskilt folk som på ett eller annat sätt har betraktat sig som frihetliga eller libertarianer har länge menat att den endimensionella skalan måste kompletteras med ytterligare en axel. Därigenom fick vi tvådimensionella framställningar som “den politiska kompassen“. Om man inte nöjer sig där så kan man lägga till fler axlar.
Sålunda ger positionismen ger utrymme för att tänka politiken i en, två, tre eller rentav ännu fler dimensioner. Likväl förblir politiken begränsad till ett absolut rum. Begreppet sammanfattas ganska bra av geografen David Harvey i hans essä om “Nyckelordet ‘rum'”:
Det absoluta rummet är beständigt, och vi uppfattar och planerar händelser inom dess ramar. Detta är Newtons och Descartes rum, och det representeras vanligtvis som ett preexisterande och orörligt system som kan underkastas standardiserade mättekniker och beräkningar. Geometriskt är det Euklides rum, och därför också jordmätningens och ingenjörskonstens rum. Det är individueringens huvudsakliga rum – res extensa med Descartes ord – och detta gäller för alla distinkta och avgränsade företeelser, inklusive dig och mig som individer. Socialt är det privategendomens och avgränsade geografiska områdens rum (till exempel stater, administrativa enheter, stadsplaner och urbana system).
Att inte en politisk “ståndpunkt” är att ställa tiden utanför politikens rum. Det finns givna lägen där detta kan vara rimligt, men genom parallellen till fysikens rumsuppfattning kan vi lätt förstå det absoluta rummets begränsningar i förhållande till idéer om tidrum.
Det relativa rummet förknippas framför allt med Einstein. Rummet tänks då som en relation mellan föremål, där avstånd kan överbryggas av hastighet. Ett tredje rumsbegrepp, enligt David Harvey, kan förknippas med namn som Leibniz och Deleuze: det relationella rummet. Där sker processer inte i rummet utan definierar sin egen rumstid. Poängen är nu inte att välja ett av de tre rumsbegreppen framför de andra, utan snarare fråga oss vilket som är lämpligt i ett givet sammanhang. David Harvey, igen:
det måste finnas en liminalitet i själva rumsligheten eftersom vi ofrånkomligen befinner oss i alla tre ramverken samtidigt, om än inte nödvändigtvis i samma utsträckning.
Positionismen vill reducera politiken till ett absolut rum. Mina egna sympatier lutar mer åt det relationella hållet. Politik är då inte positionering bland koordinater som givits på förhand, utan snarare ett aktivt omskapande av axlarna för hur vi kan tänka möjliga sätt att leva tillsammans. Politiska skillnader är då inte möjliga att tänka enbart som avstånd, utan kan lika gärna vara skillnad i hastighet eller skillnad i hur rörelser korresponderar mot andra rörelser. Tidsaspekten är av naturliga skäl eliminerad från de valtester som förutsätter att vi endast är politiska en gång vart fjärde år.
54 kommentarer ↓
Helt rätt! Är inne på en liknande tanke i förhållande till nätpolitik, som ju kanske tydligast undflyr just den cartesianska matrisen.
Till de tre systemen kan man tillägga fraktalpolitikens fjärde parameterrymd, vars iterationer och repetitioner snarare går bakom axeln. N minus ett. För varje tillfällig vistelse finns det alltid ett steg “bakom”, som i sin tur har en ny baksida. På så sätt går den inte att placera, däremot går den att “känna igen” på similituden av former längs kedjorna av repetioner och rekursiva iterationer.
Chrisk: Och för att citera dig från http://christopherkullenberg.se/?p=741 och samtidigt få en koppling till den totalt obegripbara EU-fraktalen:
“När vi zoomar in mot oändligheten ser vi dels att fraktalen ändrar sig för varje iteration, men vissa former repeterar sig. Ju mer vi går in i mängden, desto mer ser vi.”
I skärningspunkten mellan den rådande positionismen och den utmanande fraktalismen (?) kan man se hur man genom ett ständigt utforskande av politiska sfärer aldrig kan nå några egentliga mål – utan istället bara se nya bekymmer. Läs dock bekymmer som något Schopenhauerskt gott.
> du ska rösta som om alla andra hade röstat som du
Jag måste ha levt under en sten, men jag kan då inte påminna mig om att media sagt detta till mig.
ChrisK: Åh, vackert – och mycket leibnizianskt!
Marcin: Motpolerna positionism/fraktalism känns klart värda att ta i användande!
Henrik: Nej, det sägs givetvis aldrig rakt ut. Jag menar att det är ett underliggande antagande i hur exempelvis valkompasser utformas. Möjliga samspel mellan partier, där prioriteter utbyts, är inget de tar hänsyn till. Enligt dem ska vi fråga oss om ett partis program vore önskvärt att genomföra, trots att inga partier genomför program på egen hand.
Marcin: Ja, arbetet med EU som gjordes av olika nätkluster visade just att inzoomningen skapade mer komplexitet. För poängen var ju inte så mycket att hitta “positionen” i de olika sakfrågorna, snarare att oberoende av politisk färg hitta små bakdörrar in i grupper och diskussioner som faktiskt sällan har fasta positioner.
När det gäller till exempel frågan om nätneutralitet så finns det varken höger eller vänster i en sådan fråga. Utan snarare är det så att frågan skapas inuti en massa småfraktaler, och istället handlar det om att sätta igång en process snarare än att “driva en ideologisk linje”.
På så sätt är den fjärde parameterrymden/fraktalismen både jetejobbig eftersom komplexiteten hela tiden ökar, men samtidigt den mest tacksamma om man vill gå in och väcka en fråga, eller hacka ma(c)kten.
Kombinationen av fasta regler/byråkrati/algoritmer och oändlig komplexitet utgör politikens grundhack, och det värsta som kan hända, och som även tar kål på hela processen, är att det finns just två positioner; för eller emot, ja eller nej, vägval vänster eller vägval höger.
Nu har vi åter konstaterat att allt är komplext, att vi måste se till singulära processer, att höger/vänster ofta är en otillräcklig parameter. Jag är med så långt, men vill ändå lägga in en brasklapp, för det landar alltför ofta bara i en idé om att ideologierna har dött och att det nu bara återstår fragmenterade sakfrågor. Det köper jag däremot inte. Tvärtom tror jag att utmaningen är att även kunna tänka kollektiva subjekt, som arbetar långsiktigt och binder samman sina kamper på ett sätt som utmanar det rådande tillståndets politiska ekonomi.
Vad vi ska släppa är inte kollektiviteten eller (vågar jag säga ordet?) totaliteten, utan dess banalisering till en “ståndpunkt”. Delvis tror jag att det kan uppnås genom att kollektivitet tänks mer i analogi med rytm, det vill säga i tiden snarare än som positioner i rummet. Orden höger/vänster pekar helt klart mer mot positioner i ett absolut rum, men vad de står för kan nog i hög grad behålla relevans även om man tänker politik på andra sätt.
En annan grej som jag kom att tänka på är detta med radikalitet och realism. Inom den cartesianska politikens koordinatsystem hamnar all radikalism på ytterkanterna, medan mittfältet brukar associeras med en slags “realism” (som i praktiken bestäms genom kapitalrealism).
Vad jag klurar på är en modell där det finns plats för flera “realismer” som inte nödvändigtvis är kompatibla med varandra, men som däremot är kompatibla med olika slag av radikal, revolutionär och reaktionär politik. Men detta är lite outvecklat, så jag vet inte om någon hänger med, kanske får återkomma…
Rasmus: Japp, de tre eller fyra systemen existerar ju samtidigt, och har olika funktioner.
När vi kommer till de kollektiva subjektens domäner hamnar vi på en annan platå, och jag tror att kollektiva subjekt till en viss mån måste “administreras”. Och då uppstår helt nya problem och möjligheter i och med att detta för det mesta antingen kräver reella institutioner, alternativt en subjektiverande symbolisk ordning. Men jag har i princip inga problem med det så länge det inte trillar över i repression.
Hmm… skum tanke jag inte kan släppa. Även i fraktalismen finns en slags kollektivitet som baserar sig på just similituden (säger man “likhet”?) snarare än subjektivitet. Similituden baserar sig på en figur eller en geometri snarare än subjektiveringens energireserver som koncentreras.
Okej… en till tanke :D När jag tänker efter så vill jag bara lägga in en distinktion mellan fraktalsimilituden och det välkända begreppet “multituden”. Om det finns en baktanke i att multituden ska hitta gemensamma mål och agendor och strider är ligger fraktalsimilitudens kraft snarare i att den itererar och kopierar sig i en slags terminal riktning: IN I FRAKTALEN TILLS DET SVARTA HÅLET TAR OSS!
ChrisK: Ett förslag på ord, om inte “similitud” eller “likhet” känns bra, är valfrändskap.
Sen kan vi också tänka i resonans, som Per Herngren nyss var inne på.
Positionismen finns ju inte bara i de valtida kompasserna utan hela genren enkätforskning bygger på snarlika antaganden (se t ex Sarah Igo!). Men för att göra något kul av kritiken: Hur skulle ett icke-positionistisk partitest kunna se ut?
Fast poängen med valkompasser har väl aldrig riktigt varit att placera någon i ett absolut ideologiskt rum utan snarare att guida ointresserade och oinsatta i djungeln som är rummet, relativt eller inte. Rent konkret är det fortfarande ett av de bästa sätten att få veta vilket parti/partier som korresponderar bäst med ens egen världsbild.
Dessutom håller jag inte med om att tidsaspekten eliminerar att människor är politiska en gång var fjärde år. Däremot eliminerar vårt valsystem ( främst pga mandatperiodlängden) att människor kan rösta mer än en gång vart fjärde år. Politisk kan man vara på fler sätt än att rösta och det finns stora förutsättningar för annat politiskt deltagande i det här landet.
wey, hade missat diskussionen här. Storartat.
Rasmus #6 och chrisk #9 Rytm tror jag är ett användbart begrepp eftersom det innebär innebär att olika ting (samlingar kring något) kan glida ihop och isäf om vartannat. Ibland till något gemensamt, ibland isär och dess nytta kan bara bedömas från fall till fall. Dessutom öppnar det för att tänka rytmer i olika hastigheter på olika platåer. Det behöver inte vara enbart en rörelse.
Där håller jag med om att multitudbegreppet är ett lurbegrepp som verkar signalera heterogenitet men, som du säger chrisk, så är ändå baktanken att det ska uppkomma gemensamma mål och agendor som ett mål i sig.
Jag håller med om att det är absolut nödvändigt att tänka att tingen skapar sina egna rumstider. Annars fastnar man i att det kan bli trångt, för många olika och att man ska samsas. Det kan ju ske i specifika fall, Rasmus har ju nämnt vid demonstrationer som exempel, men det finns ingen övergripande sådan trånghet och nya rumstider kan hela tiden skapas.
Utifrån det funderar jag på om rytm är ett rums-säkrat begrepp. Rytm finns inom en takt som är ett slags relativt rum externt till rytmen, va? till skillnad mot resonans eller kanske puls som skapar sin egen taktrytm. Två närliggande frekvenser i interferens skapar ju en tredje svängning t.ex. Den är inte bestämt innan ljudens uppkomst som en takt är utan genererad av dem. Nåväl, något finns där att arbeta med.
Rasmus: Hur är det med din boks undertitel “äga rum”. Ägandeförhållandet kommer väl ofta efter att rummet uppkommit? Om processer definierar sin egen rumstid finns det inget behov av äganderätt va?
Lars “Rent konkret är det fortfarande ett av de bästa sätten att få veta vilket parti/partier som korresponderar bäst med ens egen världsbild.”
Men Rasmus poäng var att en kritik av uppfattningen om att man bör rösta på ett parti för att det korresponderar bäst med en egen världsbild. Det utvecklas tydligare i förra årets inlägg.
En kommentar till mig själv om att tingprocesser genererar sin egen tidsrymd och att det inte finns en generell trängdhet.
Kanske fungerar det precis som på nätet.
Det finns ingen trånghet på nätet. Alla kan sätta upp nya hemsidor om man behöver ett eget space. Ändå blir det trångt på megasiter som facebook eller twitter och det blir bara meningsfullt om man samsas på siter (i olika stora eller små sammanslutningar). Att alla skulle sitta på sina egna hemsidor och inte dela med andra vore förbannat trist. Ändå finns alltid möjligheten att bryta sig loss från en instängd gemenskap och sätta upp en ny.
På nätet finns också de olika hastigheterna och platåerna av skillnader. På twitter finns massa olika gemenskaper, samtidigt är twitter _en_ gemenskap, som i sin tur är använder samma protokoll (http, tcp/ip osv) som andra i samma gemenskaper på andra platåer.
Så det finns olika hastigheter och platåer och storlekar av gemenskaper som överlappar varandra och konstituerar varandra utan att ge upp deras egenhet. Men det är lönlöst att söka efter en slutgiltig gemenskap som determinerar alla de andra. Att i slutändan finns Den Stora Gemenskapen som under vilken (eller ovanför vilken) de andra verkar. Jag undrar om det inte är vad multituden och den traditionen håller fast vid. Att det finns massa skillnad och olika gemenskaper och att detta är bra, men att det också alltid existerar en gemenskap för alla dessa.
Monki: Först av allt tack för klargörandet – ja, jag vill ifrågasätta idén om att man ska rösta på det parti vars totalåskådningar som antas korrespondera bäst mot ens egna totalåskådningar. Mitt alternativ är att se röstande (eller icke-röstande) som handlingar.
“Hur är det med din boks undertitel “äga rum”. Ägandeförhållandet kommer väl ofta efter att rummet uppkommit? Om processer definierar sin egen rumstid finns det inget behov av äganderätt va?”
Begreppet har en dubbel innebörd, inte bara ägande utan också skeende – jag tycker därför att det passar utmärkt just för att peka på hur processer skapar sin egen rumstid. Men denna rumtid är inte orelaterad till andra processer. Exklusivitet, “trängdhet” och våld är i många fall faktum. Jag skrev till exempel att musikens ägande av rum är ett annat slags ägande än fastighetsägarens ägande av rum, men likväl är ett ägande.
Fastighetsägaren föredrar ett absolut rum, snarare än en relativ/relationell rumtid, för sitt ägande. Fåglar äger däremot rum genom att sjunga och i deras fall är det väldigt tydligt att det finns en temporalitet i att upprätthålla ett territorium.
“Men Rasmus poäng var att en kritik av uppfattningen om att man bör rösta på ett parti för att det korresponderar bäst med en egen världsbild. Det utvecklas tydligare i förra årets inlägg.”
Jo, jag fattar det, men jag tycker det är en korkad kritik (och jag orkar för den sakens skull inte läsa ett år gammalt inlägg för sakens skull). Vad är alternativet? Helt ovetande, oinformerade och vilsna väljare? Jag skulle vilja se vad alternativet skulle vara annars om inte väljarbarometrar duger. Alla kan ju kritisera allt utifrån nåt perspektiv, och har man X antal högskolepoäng kan man till och med verka smart när man gör det. Det är likförbannat rätt meningslöst om det inget alternativ erbjuds.
Lars: Poängen är att inget parti kommer leda själv, ingen kommer få egen majoritet. Alltså kan det vara ide att ‘taktikrösta’ på ett annat parti än det som man ‘håller med mest’.
Exempelvis har jag stora åsiktsskillnader med piratpartiet (trots att jag är medlem och donerar pengar månadsvis), och ligger troligen ‘närmare’ flera andra partier rent positionspolitiskt. Dock kommer jag troligen fortfarande att rösta pirat i höst, eftersom det i min mening behövs ett piratperspektiv i riksdagen.
Så; det alternativ du söker är att snarare att sprida en djupare förståelse för hur politik fungerar, och vad du med din röst kan och inte kan göra. Vidare tycker jag personligen att det är var och ens eget ansvar att informera sig om partiernas handlande nu och tidigare och därefter göra sitt val om vem man ska rösta på, snarare än att slentrianmässigt lita på ett (eller flera) tidningstest (som för övrigt inte helt sällan verkar visa helt uppåt väggarna fel).
Rasmus: Ok! Jag är med på hur fågelns och fastighetsägarens ägande skiljer sig.
@Petter: Ja, tidningstesterna visar ibland så fel att man undrar om de skapats med flit för att styra folk åt något visst håll.
[…] Politik är inte bara positionering […]
[…] till filosofer. Det är uttryck för en märklig form av positionism, som vi inte minst finner inom politiska ställningstaganden. Men om jag nu ändå skulle få för mig att göra det, kanske med orden “jag utgår från […]
[…] i total apati, undrar naturligtvis vilken politiker det är frågan om. Är det någon i ”mitt” parti? Svaret finns två klick bort, på flashback.info. Det gör det alltid. Blodhundarna […]
[…] i total apati, undrar naturligtvis vilken politiker det är frågan om. Är det någon i ”mitt” parti? Svaret finns två klick bort, på flashback.info. Det gör det alltid. Blodhundarna […]
[…] bör läsa det här inlägget om positioneringsfanatismen hos Rasmus Fleischer om man inte tycker om fokuspartier. Samtidigt borde man också läsa hans något äldre om […]
Kommentera