Framtidens jobb finns knappast “på nätet”

Lobbyorganisationen Netopia påstår sig verka för “en politisk diskussion om nätet” och dess framtid. Ändå nämns inte de fyra bokstäverna “Acta” någonsin av Netopia, trots att avtalet är omöjligt att undvika i någon seriös diskussion om nätpolitik.

Per Strömbäck talar desto oftare om “jobben på nätet”. Vad i hela världen menas med ett sådant uttryck? Jag frågade på Twitter och fick svar:

PS: “Framtidens jobb på nätet” finns i hög grad inom lagliga innehållstjänster, det är nästan en definition [av] kunskapssamhälle

RF: Då talar du om jobb inom företag som sysslar med distribution av filer via nätet. Det blir inte “jobb på nätet” i min värld.

PS: Inte nödvändigtvis i form av filer! Sen är ju inte jobben bokstavligen nätet… framtidens jobb via el pga nätet?

Fast om Per Strömbäck skulle tala om jobb som skapas via nätet skulle argumentationen låta som det fluff-fluff den är. Fantasin om att jobb kan skapas “på nätet” – liksom lite upphöjt från den materiella världens kontor och fabriker – är central i Netopias propaganda.

Netopia har nyligen genom en rapport försökt att uppfinna en ny bransch, “internetbaserade innehållstjänster”. Formuleringen är inte helt ny, men ingen har tidigare fått för sig att tala om dessa tjänster som hörande till en enda bransch. Ingenting säger att det är rimligare än att räkna samman mejerier och oljeraffinaderier såsom “organiska vätskor-branschen”.

Om jag publicerar en undersökning av den organiska vätskebranschen, kommer det med rätta att vara “ett pionjärarbete”, precis som Per Strömbäck berömmer sig för att ha gjort. Det ligger liksom i definitionen av att uppfinna en ny bransch.

Internetbaserade innehållstjänster definieras av som “företag som levererar digitalt innehåll över nätet och som har det som en del av sin kärnverksamhet”. Begreppet visar sig rymma såväl journalistik och mjukvaruskapande som rena distributionstjänster för film och musik.
Av någon anledning ska nu alltså journalister räknas till en annan bransch än sina journalistkollegor, bara för att de jobbar för en nättidning. Programmerare ska räknas till en annan bransch än nätverksexperter, eftersom de senare inte sysslar med “innehåll”. Anställda på bibliotek räknas alls inte in, trots att de jobbar med att distribuera “innehåll”, för de gör det både på nätet och i fysiska rum.

Per Strömbäck har räknat fram att hans så kallade bransch sysselsätter 11000 personer. Föga förvånande visar det sig att de båda storkategorierna programvara och nättidningar står för två tredjedelar av omsättningen, medan musik står för en liten spillra och böcker endast för tre procent. Ändå vill Netopia postulera att alla delar utvecklas enligt en gemensam logik.

Det hela påminner inte så lite om hur man för drygt tio år sedan uppfann “upplevelseindustrin” som en distinkt bransch med strålande framtidsutsikter. Upplevelseindustrin symboliserades konsekvent av det så kallade musikundret, men den stora omsättningen kom sig främst av att man räknade in turism och restauranger.

Henrik von Sydow (m), som driver Netopias egen fanclub i riksdagen, har rentav hittat på ett nytt skäl till nationalistisk yra: “det svenska app-undret“. En förklaring till detta påstådda under, menar han, är att Sverige tidigt “avreglerade sin telemarknad”. Avreglering är för övrigt ett sällsynt illa valt ord för att beskriva den regulatoriska bas på vilken telemarknaden har kunnat expandera. Snarare rör det sig om en omreglering, där frekvenser som tidigare har varit förbehållna staten har delats ut till enskilda företag, som får ensamrätt att sända data där.

Två riktigt lömska ord utgör grundpelarna för dessa fantasier: bransch och innehåll. Netopias propaganda förutsätter för det första att ingen ifrågasätter hur man väljer att avgränsa en “bransch” som objekt för politisk uppmuntran, för det andra en fortsatt mystifikation av “innehåll” som någonting annat – finare – än kommunikation i allmänhet.

Lillmacho ställde en relevant fråga: “Någon som hört talas om IT-branchens innehållsleverantörer?”
För att sätta saken i perspektiv, föreslog jag en remix: “Någon som hört talas om VVS-branchens innehållsleverantörer?”

10 kommentarer ↓

#1 Björn Odlund on 20 May 2010 at 6:08 pm

Eftersom jag är uppvuxen på /. har jag såklart inte RTFA (måste vara mer rädd om sina processorcykler än att göra tanklösa saker som att gå in på AB) men visst är det ett p för mycket i “det svenska app-undret”?

Handlar alltså om “det svenska ap-undret” vilket är en annat sätt att beskriva antalet apskaft i svenska riksdagen… right? ;-P

#2 Viktualiebrodern on 20 May 2010 at 6:36 pm

Netopia är ett missionshus för Upphovsmannareligionen.

#3 Olof Hansen on 20 May 2010 at 9:43 pm

Någon verkar ha missat det massiva överskott på ‘innehåll’ som finns idag, som snarast gör konsumentens tid mer värdefull än producentens.

Enda sättet en branch vars produktion överstiger efterfrågan kan öka sysselsättningen är genom de-effektivisering och skattesubventionering… ah, ja, där var immaterialrätten igen.

#4 pros on 20 May 2010 at 10:35 pm

Tycker det låter som alliansens försökt att få ut 100 000 praktikanter på statliga myndigheter. Bara för att dom inte skulle tappa kontaken med arbtslivet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6681509.ab

#5 johan,karlskrona on 21 May 2010 at 12:30 am

“företag som levererar digitalt innehåll över nätet och som har det som en del av sin kärnverksamhet”.
Det låter ju som vad de beskyllde The Pirate Bay för.

Är det vad det handlar om? De kunde inte stoppa TPB, så nu skryter de om det,
“Svenskt!” “Världsledande!” “Jättebra!”

#6 Anders Andersson on 21 May 2010 at 3:58 am

Innehållsleverantörer, är det sådana som levererar det man beställt i ett prydligt inslaget paket, till skillnad från dem som levererar något annat än det man beställt? Fysiskt gods i paket kallas väl alltid “innehåll”, oavsett vad det är?

Jag vill hävda att “innehållstjänster” är ett långt bredare begrepp än vad “organiska vätskeprodukter” kan utgöra; vi talar här inte om en enskild bransch utan om hela näringslivet. Dess produktion av fysiska varor är välkänd, tjänsteproduktionen likaså. Verksamheten har pågått i hundratusentals år, allt sedan människorna började dra ömsesidig nytta av varandra genom att bilda jaktlag och byta pilspetsar mot andelar i bytet.

Överföringen av information och kunskap har lika gamla anor, även om vi inte har ett lika rikhaltigt ordförråd för att beskriva det – vår civilisation känner hundratals yrken och tusentals generella varuslag (med ännu fler specialiseringar respektive modeller), men det som vi förvarar i hjärnan har vi bara en handfull ord för, såsom konst, musik, litteratur, vetenskap och erfarenheter (de griper gärna in i och överlappar varandra på ett sätt som en vinkaraff och en säckpipa sällan gör, trots att just dessa ting torde ha förekommit vid samma tillställningar många gånger under historiens lopp).

Det hindrar nu inte att man skapar omfattande taxonomier för såväl varor och tjänster som information, eftersom alla tre “näringstyperna” är lika mångfacetterade som mänskligheten själv. Skillnaden är att medan människan tidigt torde ha namngivit de ätliga växterna och bytesdjuren för att långt senare samla dem under benämningen “livsmedel”, så förmodar jag att det övergripande begreppet “musik” är äldre än både “opera” och “vals”. De fysiska tingens specialisering är ursprunglig, medan idéernas dito har tillkommit i efterhand. De fysiska tingen är nämligen givna och begränsade av naturen, medan idéerna endast definieras av de hjärnor som skall analysera dem.

Strömbäcks första, grova klassificering av olika slags informationsinnehåll är dock bara bisarr: Medan jag tänker mig en indelning i uttrycksformer såsom text och musik, alternativt teknisk representation såsom digitalt och analogt, så väljer Strömbäck den politiskt definierade indelningen i lagligt och olagligt.

Det är för det första ett erkännande av den (förment) olagliga informationsspridningens existens och betydelse på marknaden; utan olaglig verksamhet är det ingen mening med att särskilja den lagliga verksamheten. Om jag hade levat för 50.000 år sedan och varit en fena på att tillverka pilspetsar, och en främling undrat huruvida de var lagliga eller olagliga, så hade jag antagligen svarat: “Vilken planet kommer du ifrån?” – eller, om jag varit mer av en affärsman: “Båda sorterna. Vilken sort vill du ha?”

Den första frågan för vilken kund som helst är givetvis huruvida pilspetsarna duger att jaga björn med eller bara räcker till rådjur, inte huruvida jag har stamhövdingens medgivande att saluföra dem! – “Härnäst frågar väl det där neanderthal-ufot efter mitt skattekvitto också…”

Den begynnande affärsrelationen till trots, så står vi faktiskt där och utbyter information med varandra, helt gratis, just för att ett avtal om köp av pilspetsar skall komma till stånd. Jag tar inte betalt för min prislista, och neanderthalaren framför mig tar inte betalt för att avslöja att han är en neand… jag menar kund. Den kringvandrande grottmålare som fick kost och logi hos mig i en månad för att han dekorerade mitt vardagsrum med de senaste konststilarna från Lascaux blev inte ens insläppt förrän vi var överens om priset och han visat prov på sin skicklighet; det är alldeles för många svältfödda charlataner som slinker igenom konstakademin numera.

Tillbaka till nutiden. Näringslivet har fortsatt att vräka information omkring sig, vare sig kunderna velat ha den eller ej, och vi har fortsatt att betrakta den med ett visst mått av skepsis – “varmluft” är ett inte helt missvisande ord. Vill de nu ha betalt för varmluften? Gott, låt oss då också få betalt för att inandas densamma, annars får det vara.

Jag rekommenderar Brazil; den filmen illustrerar mycket väl vad VVS-branschens innehållsproducenter håller på med.

Informationssamhället?

Pratsektorn.

#7 Johan on 23 May 2010 at 8:47 am

“yttrandefrihet inte är detsamma som rätten att sprida andras verk utan tillstånd” citat från http://www.netopia.se/2010/05/20/falkvinge-och-nylander-i-studio-ett/

Kul eller? Jag som gillar frimjukvara mycket ska jag vara dryg så mer än (PP) tycker dettta citat är fantastiskt. Jag kan utan vidare använda det som argument för fri öppen källkod mjukvara gärna sådan liceierad under GNU GPL och liknade licenser…
Hoppas FOSS mjukvara tar över deras så kallade “internetbaserade innehållstjänster” branch!
Säga saker som “nu är tiden inne för offetligsektor att gå över till ännu mera fri mjukvara” och “FOSS en bra lösning för att mer mjukvara tillstånd redan givet i licens(er)”!
NU när ACTA är i annalkande, Voddlergate har varit och properitär mjukvara fortfarande kan ha orimliga priser.
Intressant att du tar upp om “uppfinnande” av nya brancher.

För överigt så anser jag att du är mer FOSS hyllare än nätpirat och du är ju igentligen feminist! Varför säger han (Johan) då detta jo dels gillar ha FOSS och anser att sådant behövs (lite proitär mjukvara får också plats det är förhållandena han vill ändra på).
Sen ännu viktigare feminism är viktigt (han anser) och du är nog en feminst jag skulle kunna kolla upp innan posten skickas men roligare om du svarar. Sen så: DET ÄR JU VALÅR.
Hur kan ha då påstå detta? Jo kan kan och ska tilläggas att han själv gillar FOSS och ÄR FEMINIST.
Försten vilken bransch tillhör denna blogg?
Kan det vara så att ACTA och likande innom imatiralrätt växer fram för att en del vill unvika svårare ekomoiiska och politiska frågor?

#8 Mattias on 23 May 2010 at 11:07 am

En sak jag stör mig på är att PS kallar sig för talesman för dataspelsbranchen. Jag undrar om de har copyrightat det namnet. Jag tillverkar dataspel ibland, får jag också ställa mig och säga “Jag är talesman för dataspelsbranchen” och sedan debattera mot PS, eller kommer de då säga “nej, du får inte kalla dig för det, för vi har registrerat det namnet”. Kanske lite off topic men iaf.

#9 Mer pirater « Netopia on 24 May 2010 at 5:35 pm

[…] välformulerade Rasmus Fleischer styr in diskussionen på Netopias rapport om internetbaserade innehållstjänster och kritiserar […]

#10 COPYRIOT | Ett halvår med Netopia on 19 August 2010 at 8:09 pm

[…] Framtidens jobb finns knappast “på nätet” […]

Kommentera