Framtidens jobb finns knappast “på nätet”

Lobbyorganisationen Netopia påstår sig verka för “en politisk diskussion om nätet” och dess framtid. Ändå nämns inte de fyra bokstäverna “Acta” någonsin av Netopia, trots att avtalet är omöjligt att undvika i någon seriös diskussion om nätpolitik.

Per Strömbäck talar desto oftare om “jobben på nätet”. Vad i hela världen menas med ett sådant uttryck? Jag frågade på Twitter och fick svar:

PS: “Framtidens jobb på nätet” finns i hög grad inom lagliga innehållstjänster, det är nästan en definition [av] kunskapssamhälle

RF: Då talar du om jobb inom företag som sysslar med distribution av filer via nätet. Det blir inte “jobb på nätet” i min värld.

PS: Inte nödvändigtvis i form av filer! Sen är ju inte jobben bokstavligen på nätet… framtidens jobb via el pga nätet?

Fast om Per Strömbäck skulle tala om jobb som skapas via nätet skulle argumentationen låta som det fluff-fluff den är. Fantasin om att jobb kan skapas “på nätet” – liksom lite upphöjt från den materiella världens kontor och fabriker – är central i Netopias propaganda.

Netopia har nyligen genom en rapport försökt att uppfinna en ny bransch, “internetbaserade innehållstjänster”. Formuleringen är inte helt ny, men ingen har tidigare fått för sig att tala om dessa tjänster som hörande till en enda bransch. Ingenting säger att det är rimligare än att räkna samman mejerier och oljeraffinaderier såsom “organiska vätskor-branschen”.

Om jag publicerar en undersökning av den organiska vätskebranschen, kommer det med rätta att vara “ett pionjärarbete”, precis som Per Strömbäck berömmer sig för att ha gjort. Det ligger liksom i definitionen av att uppfinna en ny bransch.

Internetbaserade innehållstjänster definieras av som “företag som levererar digitalt innehåll över nätet och som har det som en del av sin kärnverksamhet”. Begreppet visar sig rymma såväl journalistik och mjukvaruskapande som rena distributionstjänster för film och musik.
Av någon anledning ska nu alltså journalister räknas till en annan bransch än sina journalistkollegor, bara för att de jobbar för en nättidning. Programmerare ska räknas till en annan bransch än nätverksexperter, eftersom de senare inte sysslar med “innehåll”. Anställda på bibliotek räknas alls inte in, trots att de jobbar med att distribuera “innehåll”, för de gör det både på nätet och i fysiska rum.

Per Strömbäck har räknat fram att hans så kallade bransch sysselsätter 11000 personer. Föga förvånande visar det sig att de båda storkategorierna programvara och nättidningar står för två tredjedelar av omsättningen, medan musik står för en liten spillra och böcker endast för tre procent. Ändå vill Netopia postulera att alla delar utvecklas enligt en gemensam logik.

Det hela påminner inte så lite om hur man för drygt tio år sedan uppfann “upplevelseindustrin” som en distinkt bransch med strålande framtidsutsikter. Upplevelseindustrin symboliserades konsekvent av det så kallade musikundret, men den stora omsättningen kom sig främst av att man räknade in turism och restauranger.

Henrik von Sydow (m), som driver Netopias egen fanclub i riksdagen, har rentav hittat på ett nytt skäl till nationalistisk yra: “det svenska app-undret“. En förklaring till detta påstådda under, menar han, är att Sverige tidigt “avreglerade sin telemarknad”. Avreglering är för övrigt ett sällsynt illa valt ord för att beskriva den regulatoriska bas på vilken telemarknaden har kunnat expandera. Snarare rör det sig om en omreglering, där frekvenser som tidigare har varit förbehållna staten har delats ut till enskilda företag, som får ensamrätt att sända data där.

Två riktigt lömska ord utgör grundpelarna för dessa fantasier: bransch och innehåll. Netopias propaganda förutsätter för det första att ingen ifrågasätter hur man väljer att avgränsa en “bransch” som objekt för politisk uppmuntran, för det andra en fortsatt mystifikation av “innehåll” som någonting annat – finare – än kommunikation i allmänhet.

Lillmacho ställde en relevant fråga: “Någon som hört talas om IT-branchens innehållsleverantörer?”
För att sätta saken i perspektiv, föreslog jag en remix: “Någon som hört talas om VVS-branchens innehållsleverantörer?”